Bättre toaletter, bättre livsvillkor

På Indiens landsbygd skapar bristen på toaletter ett stort, stinkande problem. Det leder till dålig vattenkvalitet vilket i sin tur är den största orsaken till sjukdomsspridning, och det har en oproportionerligt stor negativ effekt på kvinnorna. Joe Madiath introducerar ett program för hjälp till självhjälp för byarna, genom att bygga skyddade vatten- och sanitetssystem vilka kräver att hela byn samarbetar -- med betydande fördelar för hälsan, utbildningsnivån och staten.

Det är väldigt populärt att prata om mat

i alla dess former, med alla dess
färger, aromer och smaker.

Men när maten gått igenom
matsmältningssystemet,

när den dyker upp som avföring,

är det inte längre lika
populärt att prata om den.

Det är snarare motbjudande.

Jag är en kille som gått från
skitsnack till snack om skit.

(Skratt)

Min organisation, Gram Vikas, som betyder
"organisationen för byutveckling",

arbetade tidigare med förnyelsebar energi.

Vår huvuduppgift var att producera biogas,

biogas för rurala kök.

Vi producerar biogas av gödsel,

vilket, i Indien, vanligtvis är kodynga.

Men som den genusmedvetna person jag är,

skulle jag vilja kalla det "bullshit".

Men när vi senare förstod

hur viktigt det är med sanitet och att
ta hand om avföring på ett korrekt sätt,

började vi jobba inom området sanitet.

Åttio procent av alla sjukdomar i Indien
och de flesta utvecklingsländer,

härrör från smutsigt vatten.

När vi tittar på orsakerna till
den dåliga vattenkvaliteten,

finner vi att den beror på vår
urusla inställning till mänsklig avföring.

Mänsklig avföring, i sin oförädlade form,

hittar sin väg till dricksvattnet,
badvattnet, tvättvattnet,

bevattningssystemen, ja till allt vatten.

Den orsakar 80 procent av
sjukdomarna i på landsbygden.

I Indien är det tyvärr enbart
kvinnorna som bär vatten.

För alla hushållsändamål
måste de bära vatten.

Det är ett sorgligt faktum.

Tarmtömning offentligt är oerhört vanligt.

70 procent av indierna
defekerar i det fria.

De sitter där helt öppet,

med baken i vädret,

döljer sina ansikten, exponerar
sina bakdelar,

sittande där i all sin glans --

70 procent av Indien.

Ser man på världen totalt,

är 60 procent av allt skräp som
slängs i det fria slängt av indier.

Det är befängt.

Jag vet inte om det är något
vi indier kan vara stolta över.

(Skratt)

Så, tillsammans med ett flertal byar,

började vi diskutera hur vi
kunde tackla sanitetssituationen.

Tillsammans startade vi projektet MANTRA.

MANTRA står för Rörelse och Åtgärd,
Nätverk för förvandling av rurala områden.

Vi pratar om förvandling,
en omvandling av landsbygdsområden.

Byar som går med på att delta i projektet,

organiserar en legal samfällighet

vars kärna utgörs av alla medlemmar

vilka väljer en grupp män och
kvinnor som genomför projektet

och som därefter ansvarar
för drift och underhåll.

De beslutar att bygga en
toalett och ett duschrum.

Från en skyddad vattentäkt,

hämtas vattnet till en upphöjd vatten-
reservoar och leds ut till alla hushåll

via tre kranar:

en på toaletten, en i duschen
och en i köket, dygnet runt.

Det beklagliga är att våra städer,
som New Delhi och Mumbai,

inte har tillgång till vatten dygnet runt.

Men i de här byarna,vill vi ha det.

Där är en distinkt skillnad i kvalitet.

Nåväl, i Indien har vi ett synsätt,
vilket är brett accepterat

både av statsbyråkratin och
alla som betyder något,

att fattiga människor
förtjänar dåliga lösningar

och de absolut fattigaste
förtjänar patetiska lösningar.

Detta, kombinerat med den
Nobelprisvärda teorin

att billigast är mest ekonomiskt,

är den starka medicin som
de fattiga tvingas svälja.

Vi slåss mot detta synsätt.

Vi menar att de fattiga
förnedrats i århundraden.

När det handlar om sanitet,

borde de inte förnedras.

Sanitet handlar mer om värdighet

än om att bli av med mänskliga rester.

Så då bygger vi toaletter,
och väldigt ofta

säger byborna att toaletterna
är bättre än deras bostäder.

Det kan man se här,
i framkanten syns husen

och de andra byggnaderna är toaletterna.

Så alla invånarna, utan undantag, i byn

bestämmer sig för att bygga
toalett och badrum.

De samlas, plockar fram
allt lokalt material --

lokalt material som bråte,
sand, stenmaterial,

vanligtvis får man ett bidrag
från lokala myndigheter

för att täcka i alla fall en del av
kostnaden för externt material

som cement, stål, sanitetsporslin.

Sen bygger de toalett och badrum.

Även de outbildade arbetarna,
de oftast jordlösa daglönarna,

ges en möjlighet att utbildas
till murare och rörmokare.

Under tiden dessa utbildas,
samlar andra in material.

Och när alla är redo, bygger de
en toalett, ett duschrum,

och naturligtvis även ett vattentorn,
en upphöjd vattenreservoar.

Vi använder ett system med
två spillvattenbrunnar.

Från toaletten leds avföringen
till den första brunnen.

När den är full, stängs den och
avföringen förs vidare till nästa.

Vi upptäckte att om vi planterade
bananträd och papayaträd,

runt omkring spillvattenbrunnarna,

växte de mycket bra eftersom
de fick mycket näring

och man får väldigt smakrika frukter.

Om någon av er kommer
och hälsar på hos mig,

vill jag gärna bjuda er på dessa frukter.

Här ser ni toaletterna och vattentornen.

I den här byn är de flesta är analfabeter.

De har rinnande vatten dygnet runt

eftersom vatten väldigt ofta blir
förorenat om man magasinerar det --

ett barn doppar handen
i det, någonting faller i.

Därför lagras inget vatten,
det finns bara rinnande vatten.

Så här är vattenreservoaren konstruerad.

Den högra bilden visar det färdiga tornet.

Eftersom det är högt, blir det
plats under behållaren,

och ett par, tre rum har byggts därunder,

som används som mötesrum för byborna.

Vi har fått klara bevis på
att detta program har effekt.

Innan vi började, fanns där, i genomsnitt,

mer än 80 procent människor som led
av någon form av vattenburen sjukdom.

Efter genomfört projekt
visar empiriska bevis att 82 procent,

-- 1200 byar har genomfört projektet --

att de vattenburna sjukdomarna
minskat med 82 procent.

(Applåder)

Kvinnorna brukade vanligtvis spendera,
speciellt under sommarmånaderna,

runt sex timmar om dagen
med att bära vatten.

När de gick för att hämta vatten,

som sagt, det är bara
kvinnorna som bär vatten,

brukade de ta med sig sina
små flickor, för att hjälpa till,

om de inte måste stanna hemma
och ta hand om syskonen.

Därför gick färre än nio procent
av flickorna i skolan,

även om där fanns en skola i byn.

Bland pojkarna, gick ungefär
trettio procent i skolan.

Men nu går nästan 90 procent av flickorna
och nästan alla pojkarna i skolan.

(Applåder)

Den mest utsatta gruppen i en by

är de jordlösa arbetarna som är daglönare.

Nu när de fått utbildning

som murare, rörmokare och rörläggare,

har deras möjlighet att försörja sig
ökat med 300 till 400 procent.

Så detta är en demokrati som fungerar

eftersom det finns en gemensam kärna,
och en styrgrupp, en kommitté.

Människor ifrågasätter,
människor styr sig sig själva,

människor lär sig att ta eget ansvar,

de tar sin framtid i sina egna händer.

Och så fungerar demokrati på gräsrotsnivå.

Fler än 1200 byar har
hittills genomfört projektet.

Det har gagnat över 400 000
människor och projektet fortgår.

Jag hoppas att det ska genomföras
även på andra platser.

För Indien och liknande länder,

är armeér och försvar,

mjukvaruföretag och rymdfarkoster...

inte det viktigaste, utan det kan mycket
väl vara rinnande vatten och toaletter.

Tack. Tack så mycket.

(Applåder)

Tack.