Det är väldigt populärt att prata om mat i alla dess former, med alla dess färger, aromer och smaker. Men när maten gått igenom matsmältningssystemet, när den dyker upp som avföring, är det inte längre lika populärt att prata om den. Det är snarare motbjudande. Jag är en kille som gått från skitsnack till snack om skit. (Skratt) Min organisation, Gram Vikas, som betyder "organisationen för byutveckling", arbetade tidigare med förnyelsebar energi. Vår huvuduppgift var att producera biogas, biogas för rurala kök. Vi producerar biogas av gödsel, vilket, i Indien, vanligtvis är kodynga. Men som den genusmedvetna person jag är, skulle jag vilja kalla det "bullshit". Men när vi senare förstod hur viktigt det är med sanitet och att ta hand om avföring på ett korrekt sätt, började vi jobba inom området sanitet. Åttio procent av alla sjukdomar i Indien och de flesta utvecklingsländer, härrör från smutsigt vatten. När vi tittar på orsakerna till den dåliga vattenkvaliteten, finner vi att den beror på vår urusla inställning till mänsklig avföring. Mänsklig avföring, i sin oförädlade form, hittar sin väg till dricksvattnet, badvattnet, tvättvattnet, bevattningssystemen, ja till allt vatten. Den orsakar 80 procent av sjukdomarna i på landsbygden. I Indien är det tyvärr enbart kvinnorna som bär vatten. För alla hushållsändamål måste de bära vatten. Det är ett sorgligt faktum. Tarmtömning offentligt är oerhört vanligt. 70 procent av indierna defekerar i det fria. De sitter där helt öppet, med baken i vädret, döljer sina ansikten, exponerar sina bakdelar, sittande där i all sin glans -- 70 procent av Indien. Ser man på världen totalt, är 60 procent av allt skräp som slängs i det fria slängt av indier. Det är befängt. Jag vet inte om det är något vi indier kan vara stolta över. (Skratt) Så, tillsammans med ett flertal byar, började vi diskutera hur vi kunde tackla sanitetssituationen. Tillsammans startade vi projektet MANTRA. MANTRA står för Rörelse och Åtgärd, Nätverk för förvandling av rurala områden. Vi pratar om förvandling, en omvandling av landsbygdsområden. Byar som går med på att delta i projektet, organiserar en legal samfällighet vars kärna utgörs av alla medlemmar vilka väljer en grupp män och kvinnor som genomför projektet och som därefter ansvarar för drift och underhåll. De beslutar att bygga en toalett och ett duschrum. Från en skyddad vattentäkt, hämtas vattnet till en upphöjd vatten- reservoar och leds ut till alla hushåll via tre kranar: en på toaletten, en i duschen och en i köket, dygnet runt. Det beklagliga är att våra städer, som New Delhi och Mumbai, inte har tillgång till vatten dygnet runt. Men i de här byarna,vill vi ha det. Där är en distinkt skillnad i kvalitet. Nåväl, i Indien har vi ett synsätt, vilket är brett accepterat både av statsbyråkratin och alla som betyder något, att fattiga människor förtjänar dåliga lösningar och de absolut fattigaste förtjänar patetiska lösningar. Detta, kombinerat med den Nobelprisvärda teorin att billigast är mest ekonomiskt, är den starka medicin som de fattiga tvingas svälja. Vi slåss mot detta synsätt. Vi menar att de fattiga förnedrats i århundraden. När det handlar om sanitet, borde de inte förnedras. Sanitet handlar mer om värdighet än om att bli av med mänskliga rester. Så då bygger vi toaletter, och väldigt ofta säger byborna att toaletterna är bättre än deras bostäder. Det kan man se här, i framkanten syns husen och de andra byggnaderna är toaletterna. Så alla invånarna, utan undantag, i byn bestämmer sig för att bygga toalett och badrum. De samlas, plockar fram allt lokalt material -- lokalt material som bråte, sand, stenmaterial, vanligtvis får man ett bidrag från lokala myndigheter för att täcka i alla fall en del av kostnaden för externt material som cement, stål, sanitetsporslin. Sen bygger de toalett och badrum. Även de outbildade arbetarna, de oftast jordlösa daglönarna, ges en möjlighet att utbildas till murare och rörmokare. Under tiden dessa utbildas, samlar andra in material. Och när alla är redo, bygger de en toalett, ett duschrum, och naturligtvis även ett vattentorn, en upphöjd vattenreservoar. Vi använder ett system med två spillvattenbrunnar. Från toaletten leds avföringen till den första brunnen. När den är full, stängs den och avföringen förs vidare till nästa. Vi upptäckte att om vi planterade bananträd och papayaträd, runt omkring spillvattenbrunnarna, växte de mycket bra eftersom de fick mycket näring och man får väldigt smakrika frukter. Om någon av er kommer och hälsar på hos mig, vill jag gärna bjuda er på dessa frukter. Här ser ni toaletterna och vattentornen. I den här byn är de flesta är analfabeter. De har rinnande vatten dygnet runt eftersom vatten väldigt ofta blir förorenat om man magasinerar det -- ett barn doppar handen i det, någonting faller i. Därför lagras inget vatten, det finns bara rinnande vatten. Så här är vattenreservoaren konstruerad. Den högra bilden visar det färdiga tornet. Eftersom det är högt, blir det plats under behållaren, och ett par, tre rum har byggts därunder, som används som mötesrum för byborna. Vi har fått klara bevis på att detta program har effekt. Innan vi började, fanns där, i genomsnitt, mer än 80 procent människor som led av någon form av vattenburen sjukdom. Efter genomfört projekt visar empiriska bevis att 82 procent, -- 1200 byar har genomfört projektet -- att de vattenburna sjukdomarna minskat med 82 procent. (Applåder) Kvinnorna brukade vanligtvis spendera, speciellt under sommarmånaderna, runt sex timmar om dagen med att bära vatten. När de gick för att hämta vatten, som sagt, det är bara kvinnorna som bär vatten, brukade de ta med sig sina små flickor, för att hjälpa till, om de inte måste stanna hemma och ta hand om syskonen. Därför gick färre än nio procent av flickorna i skolan, även om där fanns en skola i byn. Bland pojkarna, gick ungefär trettio procent i skolan. Men nu går nästan 90 procent av flickorna och nästan alla pojkarna i skolan. (Applåder) Den mest utsatta gruppen i en by är de jordlösa arbetarna som är daglönare. Nu när de fått utbildning som murare, rörmokare och rörläggare, har deras möjlighet att försörja sig ökat med 300 till 400 procent. Så detta är en demokrati som fungerar eftersom det finns en gemensam kärna, och en styrgrupp, en kommitté. Människor ifrågasätter, människor styr sig sig själva, människor lär sig att ta eget ansvar, de tar sin framtid i sina egna händer. Och så fungerar demokrati på gräsrotsnivå. Fler än 1200 byar har hittills genomfört projektet. Det har gagnat över 400 000 människor och projektet fortgår. Jag hoppas att det ska genomföras även på andra platser. För Indien och liknande länder, är armeér och försvar, mjukvaruföretag och rymdfarkoster... inte det viktigaste, utan det kan mycket väl vara rinnande vatten och toaletter. Tack. Tack så mycket. (Applåder) Tack.