Lagen som sexarbetare verkligen vill ha

Alla har en åsikt om hur man skall reglera sexarbete (om man ska legalisera det, förbjuda det eller kanske till och med beskatta det) ... men vad tycker arbetarna själva skulle fungera bäst? Aktivisten Toni Mac förklarar här fyra strategier som används runt om i världen och visar också den modell som hon tror kommer att fungera bäst för att sexarbetare skall känna sig trygga och få mer självbestämmande. "Om du bryr dig om jämställdhet, fattigdom, migration eller hälsa, då är sexarbetstagarnas rättigheter viktiga för dig", säger hon. "Gör plats för oss i era rörelser." (För vuxna)

Jag kommer att tala om sex för pengar

och jag skiljer mig från de som

normalt brukar prata om prostitution.

Jag är inte polis eller socialarbetare.

Jag är inte akademiker,
journalist eller politiker.

Och som ni troligen sett
i programtexten

är jag inte heller en nunna.

(Skratt)

De flesta av dem skulle sagt
att det är nedvärderande att sälja sex;

att ingen i världen skulle välja det;

att det är farligt,
kvinnor blir utnyttjade och mördade.

Och de flesta av dem skulle säga,

"Det borde vara förbjudet!"

Kanske tycker du att det låter förnuftigt.

Det lät förnuftigt för mig
fram till slutet på 2009,

när jag hade två lågavlönade jobb
utan karriärsmöjligheter.

Lönerna räckte bara precis till
att täcka mina skulder.

Jag var utmattad och allt kändes hopplöst.

Likt många före mig,

tyckte jag att sälja sex
var ett bättre alternativ.

Men visst,

jag hade hellre vunnit på lotteri.

Men det var inget
jag kunde räkna med,

och min hyra behövde betalas.

Så jag tog mitt första skift
på en bordell.

Under åren som nu passerat,

har jag ägnat mycket tid åt att fundera.

Jag har omprövat vad jag en gång
tänkte om prostitution.

Jag har funderat och vägt samman

hur det är att arbeta under kapitalism.

På ojämlikheten mellan könen

och på kvinnors sexuella
och barnaalstrande uppgifter.

Jag har upplevt utnyttjande
och våld i jobbet.

Jag har funderat på vad som behövs

för att andra sexarbetare
ska skyddas från detta.

Kanske har du också funderat på det.

Jag kommer nu att gå igenom
de fyra huvudsakliga strategierna

för hur man reglerar sexarbete i världen,

och förklara varför de inte fungerar;

varför förbud inom sexindustrin
faktiskt ökar riskerna

som sexarbetare utsätts för.

Jag ska också berätta hur vi sexarbetare
egentligen vill ha det.

Den första strategin
är att kriminalisera allt.

Halva världen,

bl.a. Ryssland, Sydafrika,
och större delen av USA,

reglerar sexarbete genom
att kriminalisera alla inblandade.

Både säljare, köpare och tredje parter.

I dessa länder verkar man hoppas på

att rädslan för att bli arresterad
ska avskräcka folk från att sälja sex.

Men om valet står mellan
att lyda lagen

eller att skaffa mat till sig själv
eller sin familj,

kommer man att göra jobbet ändå,

och ta risken.

Kriminalisering är en fälla.

Det är svårt att få vanliga jobb
om man blivit dömd.

Arbetsgivare vill inte anställa dig.

Om man behöver pengar,

måste man stanna i den mer
flexibla, informella ekonomin.

Lagen tvingar en
att fortsätta sälja sex.

Vilket är raka motsatsen
till vad man hoppats på.

Som kriminell så riskerar man också
att bli utnyttjad av staten.

I många samhällen
kan man tvingas att betala mutor

eller att till och med
ha sex med en polis,

för att undvika att bli arresterad.

Poliser och fängelsevakter
i Kambodja har till exempel

enligt dokumentation
misshandlat sexarbetare

med rena tortyrmetoderna:

hot med skjutvapen,

slag, elchocker, våldtäkt

och att förvägras mat.

Något som också oroar är:

att om du säljer sex på platser
som Kenya, Sydafrika eller New York,

räcker det med att du har med dig kondomer
för att du ska bli arresterad,

för de medhavda kondomerna kan räcka
som bevis för att du säljer sex.

Detta ökar självklart risken för HIV.

Om du vet att kondomer

kan användas emot dig

är det en stark drivkraft
för att lämna dem hemma, eller hur?

På dessa ställen tvingas därför
sexarbetarna till att göra svåra val

mellan att arresteras
eller att ha riskfylld sex.

Vad skulle du välja?

Skulle du ta med kondomer till jobbet?

Eller hur känns oron över

att polisen våldtar dig
när du går in i polisbilen?

Den andra strategin att reglera sexarbete,
som finns i dessa länder,

är att delvis kriminalisera.

Då är det lagligt att köpa och sälja sex,

men omgivande aktiviteter
som att ha bordell

eller att sälja på gatan är förbjudet.

Sådana här lagar –

t ex i England och Frankrike –

säger egentligen till sexarbetare,

"Vi bryr oss inte om att du säljer sex,

bara du gör det bakom stängda dörrar

och alldeles ensam."

För att räknas som bordell

räcker det med att två sexarbetare
arbetar tillsammans.

Detta gör att många av oss jobbar ensamma,

vilket uppenbart ökar risken
för våldsamma gärningsmän.

Men risken ökar ju också

om vi bryter lagen
genom att arbeta tillsammans.

För några år sedan sedan

var en vän orolig efter att ha
blivit attackerad i jobbet,

så jag sa att hon, för en tid,
kunde träffa sina kunder hos mig.

Under den tiden

var det ännu en kille som blev otäck.

Jag sa åt honom att gå
annars skulle jag ringa polisen.

Och då tittade han på oss båda och sa,

"Ni flickor kan inte ringa polisen.

Ni arbetar tillsammans,
det här stället är olagligt."

Han hade rätt.

Han gick så småningom
utan att det blev fysiskt våld,

men hans vetskap om att vi bröt mot lagen

gjorde att han vågade hota oss.

Han kände att det var riskfritt.

Förbudet mot gatuprostitution
orsakar också mer skada

än det skyddar.

För att undvika arrestering

tar man på gatan risker
för att inte upptäckas,

man jobbar ensam

eller på isolerade platser
som mörka skogar

där risken för överfall är högre.

Om man grips för att sälja sex utomhus

måste man betala böter.

Hur betalar man böter utan
att gå tillbaka till gatan?

Det var ju behovet av pengar
som fick ut en på gatan från början

Böterna läggs på hög,

och man fångas i en ond cirkel

att sälja sex för att betala böter
man fått för sexförsäljning.

Mariana Popa jobbade i Redbridge,
i östra London.

De som jobbade på gatorna
väntade normalt i grupper på sina kunder

eftersom fler kändes tryggare

och man kunde varna varandra
för farliga män.

Men under en polisåtgärd
mot sexarbetare och deras kunder

tvingades hon att arbeta ensam
för att undvika att bli arresterad.

Hon knivhöggs till döds
på morgonen den 29 oktober 2013.

Hon arbetade senare än vanligt

för att betala av rättegångskostnader.

Om nu kriminalisering
av sexarbetare skadar dem,

varför då inte kriminalisera
de som köper sex?

Detta är tanken med den tredje strategin.

De svenska eller nordiska lagarna

för sexarbete.

Tanken bakom denna lag

är att just säljandet av sex är skadligt

och att sexarbetarna då blir hjälpta
om man tar bort affärsmöjligheterna.

Trots växande stöd

för vad som ofta kallas
"stoppa efterfrågan"-strategin

saknas det bevis på att den fungerar.

Det finns lika mycket prostitution
i Sverige nu som före lagen.

Och hur kommer det sig?

Det beror på att de som säljer sex

ofta saknar alternativa inkomstvägar.

Om man behöver pengarna,

så får bara sänkt efterfrågan effekten

att man måste sänka sina priser

eller locka med riskfyllda
sexuella tjänster.

Behöver du hitta fler kunder

kanske du också tar hjälp av en chef.

Så istället för att sätta stopp

för vad vi brukar kalla koppleri,

så ger lagen faktisk näring

till ett riskfylld tredje part.

För att känna mig säker,

tar jag helst inte beställningar från

kunder med dolt nummer.

Är det från ett hem eller hotell

försöker jag att få namn och detaljer.

Om jag arbetade
i den svenska modellen

skulle inte kunden
våga ge mig den informationen.

Så då måste jag kanske välja

att acceptera en bokning från en man
som kan vara omöjlig att spåra

om han senare visar sig vara våldsam.

Behöver man deras pengar,

måste man skydda
sina kunder från polisen.

Arbetar man utomhus

måste man då arbeta ensam
eller på isolerade platser,

precis som om man själv var kriminell.

Man kanske måste
hoppa in i bilar snabbare,

kortare förhandlingstid
ger snabba beslut.

Är den här killen farlig
eller bara nervös?

Har man råd att ta risken?

Har man råd att låta bli?

Något jag hör ofta är,

"Prostitution är bra

om vi gjorde det lagligt
och reglerade det. "

Denna legaliseringsstrategi

används bland annat
i Nederländerna, Tyskland

och Nevada i USA.

Men den strider mot
de mänskliga rättigheterna.

Och i statskontrollerad prostitution

kan försäljning av sex endast ske

i vissa lagligt utpekade områden
eller anläggningar,

och sexarbetare måste följa
speciella restriktioner,

som bland annat registrering
och obligatoriska hälsokontroller.

Reglering låter bra på pappret

men politiker gör medvetet
reglerna för sexindustrin

svåra och dyra att följa.

Det skapar ett tudelat system:
lagligt och olagligt arbete.

Vi kallar det ibland för
"bakvägskriminalisering."

Rika bordellägare med kontakter
kan följa reglerna,

men mer utsatta personer
tycker att det är helt omöjligt.

Och även om det är teoretiskt möjligt

att skaffa en licens eller bra plats,
tar det tid och kostar pengar.

Det är inte ett alternativ

för någon som är desperat
och behöver pengarna redan ikväll.

Det kan vara en flykting
eller någon som flyr våld i hemmet.

I detta tudelade system

tvingas de mest utsatta
att arbeta illegalt,

så de är fortfarande utsatta
för kriminaliseringens faror

som jag berättat om innan.

Så.

Det ser ut som alla försök att kontrollera

eller förhindra sexarbete

gör det farligare för människor
som säljer sex.

Rädslan för att gripas
gör att de arbetar ensamma

på isolerade platser,

och den ger kunder, till och med poliser,

ett otäckt övertag,
för de vet att de kommer undan.

Böter och kriminalregister
tvingar människor

att fortsätta att sälja sex,

istället för att göra det
enklare att sluta.

Åtgärder mot köpare
får säljare att ta farliga risker

och de hamnar i klorna
på riskabla hallickar.

Lagarna ökar också stigmatiseringen
och hatet mot sexarbetare.

När Frankrike för ett par år sedan
tillfälligt införde den svenska modellen

såg vanliga medborgare detta
som ett rättfärdigande

för att öppet attackera

personer som arbetade på gatan.

I Sverige visar opinionsundersökningar

att betydligt fler
vill arrestera sexarbetare nu

än före lagen antogs.

Om nu förbudet är så skadligt,

varför har det blivit så populärt?

För det första så har sexarbete
alltid varit en överlevnadsstrategi

för alla kategorier
av impopulära minoritetsgrupper:

färgade människor,

invandrare,

personer med funktionshinder,

HBTQ-personer,

särskilt transkvinnor.

Dessa grupper är mest representerade

och straffas därför hårdast
av förbudslagarna.

Jag tror inte att det är en slump.

Lagarna har politiskt stöd

just därför att de riktas mot människor

som väljarna inte vill se
eller känna till.

Vad finns det mer som gör
att folk stöder ett förbud?

Många har förståeliga farhågor
om trafficking.

Man tror att utländska kvinnor
som kidnappas och säljs i sexuellt slaveri

kan räddas genom att stänga
en hel bransch.

Låt oss då tala om trafficking.

Tvångsarbete förekommer
i många branscher,

speciellt de där arbetarna
är papperslösa invandrare

eller utsatta på annat sätt
och detta måste åtgärdas.

Men det görs bäst med lagstiftning
mot själva tvånget,

inte mot en hel bransch.

När 23 papperslösa kinesiska invandrare

dränktes när de plockade musslor
i brittiska Morecambe Bay 2004

reste man inte krav på att förbjuda
hela fiskeindustrin

för att rädda offren för människohandeln.

Lösningen är helt klart
att ge arbetstagare mer lagligt skydd,

så att de skyddas från att utnyttjas

och kan rapportera till myndigheterna
utan att vara rädda för att gripas.

Så som man använder termen trafficking

kan man tro

att alla papperslösa prostituerade
har tvingas till det.

Faktum är att många invandrare
har gjort ett val.

Utifrån ekonomiska behov

så har de valt att följa med
dessa människosmugglare.

Många gör detta med full kännedom

om att de kommer att sälja sex
när de når sin destination.

Och ja, det kan ofta vara så

att dessa människosmugglare
kräver helt orimliga avgifter,

tvingar papperslösa invandrare
att göra arbete som de inte vill

och utnyttjar dem när de är utsatta.

Detta händer inom prostitution,

men också inom jordbruksarbete,

hotell och hushållsarbete.

Ingen vill ju tvingas
till någon form av arbete,

men det är en risk
som många papperslösa väljer att ta,

på grund av vad de har bakom sig.

Om folk fick invandra lagligt

skulle de inte behöva placera sina liv
i händerna på människosmugglarna.

Problemen uppstår
när man kriminaliserar invandring,

likadant som när man kriminaliserar
själva sexarbetet.

Historien har lärt oss att

om man försöker att förbjuda något
som människor vill eller behöver göra,

oavsett om det är att dricka alkohol
eller korsa landsgränser

eller göra en abort

eller sälja sex,

så skapar det mer problem än det löser.

Förbud gör knappast någon skillnad

för hur många människor
som gör dessa saker.

Men det gör en enorm skillnad
för hur säkra de känner sig

när de utför dem.

Vad mer gör att folk stöder ett förbud?

Som feminist, vet jag
att sexindustrin är ett område

som är starkt präglat
av social ojämlikhet.

Det är ett faktum att de flesta sexköpare
är män med pengar,

och de flesta säljare är kvinnor utan.

Man kan, som jag, hålla med

och fortfarande tycka
att förbud är en fruktansvärd politik.

I en bättre, mer jämlik värld,

kanske det skulle vara mycket färre
som säljer sex för att överleva,

men man kan inte bara
lagstifta sig till en bättre värld.

Om någon behöver sälja sex
på grund av att de är fattiga

eller för att de är hemlösa

eller för att de är papperslösa
och inte kan få lagligt arbete,

så blir de inte mindre fattiga
för att man tar bort alternativet.

eller ger dem boende

eller ändrar deras invandrarstatus.

Folk oroar sig för

att det är förnedrande att sälja sex.

Fråga dig själv:

Är det mer förnedrande än att gå hungrig
eller se dina barn gå hungriga?

Det ropas inte om förbud mot
att rika ska få anställa barnflickor

eller köpa manikyr,

trots att de flesta som jobbar med det
är fattiga invandrarkvinnor.

Det är just det att det är fattiga
invandrarkvinnor som säljer sex

som gör en del feminister obekväma.

Och jag kan förstå

varför sexindustrin väcker starka känslor.

Folk har mängder
av komplicerade känslor

när det gäller sex.

Men vi kan inte välja politik
enbart på grund av känslor,

speciellt inte över huvudet på de

som faktiskt påverkas av denna politik.

Om vi låser fast oss
vid avskaffandet av sexarbete,

hamnar vi i ett läge där vi
bryr oss mer om symptomen

på ojämlikhet mellan könen,

än på dom bakomliggande orsakerna.

Man hänger verkligen upp sig på frågan,

"Skulle du vilja att din dotter gör det? "

Det är fel fråga.

Istället, anta att hon redan gör det.

Hur trygg är hon då på jobbet i kväll?

Varför är hon inte tryggare?

Vi har tittat på full kriminalisering,

delvis kriminalisering,
den svenska eller nordiska modellen

och legalisering,

och på hur skadliga de är.

Jag hör aldrig frågan:

"Vad vill ni sexarbetare ha?"

Det är ju ändå vi
som mest påverkas av lagarna.

Nya Zeeland avkriminaliserade
sexarbete under 2003.

Det är viktigt att notera

att avkriminalisering och legalisering
inte är samma sak.

Avkriminalisering innebär
att man avlägsnar alla lagar

som är riktade direkt mot sexindustrin,

och att man istället ser på sexarbete
som ett arbete bland alla andra.

I Nya Zeeland kan man
arbeta tillsammans för ökad säkerhet,

och arbetsgivare för sexarbetare
står under statlig kontroll.

En sexarbetare kan vägra
att träffa en klient, när som helst,

av vilken anledning som helst

och 96 procent av de som arbetar på gatan

säger att de känner att lagen
skyddar deras rättigheter.

Nya Zeeland har inte sett
någon ökning

av antalet personer i sexarbete,

men avkriminaliseringen
har gjort det mycket säkrare.

Men lärdomen från Nya Zeeland

är inte bara att lagarna är bra,

det viktigaste är,

att de skrevs i samarbete
med sexarbetare;

mer bestämt "New Zealand
Prostitutes' Collective".

När det kom till
att göra sexarbetet säkrare

var man beredd att lyssna
på sexarbetarna själva.

Här i Storbritannien

är jag med i sexarbetarledda grupper
som Sex Worker Open University

och English Collective of Prostitutes.

Och vi är en del av en global rörelse

som kräver avkriminalisering
och självbestämmande.

Den globala symbolen
för vår organisation

är det röda paraplyet.

Vi stöds i våra krav
av globala organ som UNAIDS,

Världshälsoorganisationen WHO

och Amnesty International.

Men vi behöver fler allierade.

Om du bryr dig om jämställdhet

eller fattigdom
eller flyktingar eller hälsa,

så är sexarbetarnas rättigheter
viktiga för dig.

Släpp in oss i era rörelser.

Det innebär inte bara
att ni ska lyssna på vad vi har att säga

utan att också ta debatten vidare.

Stå upp mot de som vill tysta oss,

de som säger att en prostituerad
antingen är för beroende

eller för skadad för att veta
vad som är bäst för hen själv,

eller alltför privilegierade

och fjärran från riktiga svårigheter,

inte representativa för alla miljoner
av röstsvaga offer.

Skillnaden mellan offer
och privilegierade är påhittad.

Det används för att undergräva
förtroendet för sexarbetare

och göra det lätt att ignorera oss.

Många av er arbetar för att överleva.

Och sexarbete är arbete det också.

Precis som ni,

gillar några av oss våra jobb,

medan andra hatar det.

När allt kommer omkring
har de flesta av oss blandade känslor.

Men hur vi känner för vårt arbete

är inte det viktiga.

Inte heller vad andra känner
för vårt arbete.

Vad som är viktigt är att vi har rätten
att arbeta på ett säkert sätt

och på våra egna villkor.

Sexarbetare är riktiga människor.

Vi har haft svåra upplevelser

och upplevelserna har gett svåra följder.

Men våra krav är inte svåra att förstå.

Fråga välbetalda eskorter i New York,

bordellarbetare i Kambodja,
sexarbetare på gatan i Sydafrika

och varje flicka på tjänstgöringslistan
på mitt gamla jobb i Soho,

och de kommer alla säga samma sak.

Du kan prata med miljontals sexarbetare

och otaliga organisationer
ledda av sexarbete.

Vi vill alla ha full avkriminalisering
och rättigheter som arbetstagare.

Jag är bara en sexarbetare
på scenen i dag,

men budskapet har jag med mig
från hela världen.

Tack.

(Applåder)