Jag kommer att tala om sex för pengar
och jag skiljer mig från de som
normalt brukar prata om prostitution.
Jag är inte polis eller socialarbetare.
Jag är inte akademiker,
journalist eller politiker.
Och som ni troligen sett
i programtexten
är jag inte heller en nunna.
(Skratt)
De flesta av dem skulle sagt
att det är nedvärderande att sälja sex;
att ingen i världen skulle välja det;
att det är farligt,
kvinnor blir utnyttjade och mördade.
Och de flesta av dem skulle säga,
"Det borde vara förbjudet!"
Kanske tycker du att det låter förnuftigt.
Det lät förnuftigt för mig
fram till slutet på 2009,
när jag hade två lågavlönade jobb
utan karriärsmöjligheter.
Lönerna räckte bara precis till
att täcka mina skulder.
Jag var utmattad och allt kändes hopplöst.
Likt många före mig,
tyckte jag att sälja sex
var ett bättre alternativ.
Men visst,
jag hade hellre vunnit på lotteri.
Men det var inget
jag kunde räkna med,
och min hyra behövde betalas.
Så jag tog mitt första skift
på en bordell.
Under åren som nu passerat,
har jag ägnat mycket tid åt att fundera.
Jag har omprövat vad jag en gång
tänkte om prostitution.
Jag har funderat och vägt samman
hur det är att arbeta under kapitalism.
På ojämlikheten mellan könen
och på kvinnors sexuella
och barnaalstrande uppgifter.
Jag har upplevt utnyttjande
och våld i jobbet.
Jag har funderat på vad som behövs
för att andra sexarbetare
ska skyddas från detta.
Kanske har du också funderat på det.
Jag kommer nu att gå igenom
de fyra huvudsakliga strategierna
för hur man reglerar sexarbete i världen,
och förklara varför de inte fungerar;
varför förbud inom sexindustrin
faktiskt ökar riskerna
som sexarbetare utsätts för.
Jag ska också berätta hur vi sexarbetare
egentligen vill ha det.
Den första strategin
är att kriminalisera allt.
Halva världen,
bl.a. Ryssland, Sydafrika,
och större delen av USA,
reglerar sexarbete genom
att kriminalisera alla inblandade.
Både säljare, köpare och tredje parter.
I dessa länder verkar man hoppas på
att rädslan för att bli arresterad
ska avskräcka folk från att sälja sex.
Men om valet står mellan
att lyda lagen
eller att skaffa mat till sig själv
eller sin familj,
kommer man att göra jobbet ändå,
och ta risken.
Kriminalisering är en fälla.
Det är svårt att få vanliga jobb
om man blivit dömd.
Arbetsgivare vill inte anställa dig.
Om man behöver pengar,
måste man stanna i den mer
flexibla, informella ekonomin.
Lagen tvingar en
att fortsätta sälja sex.
Vilket är raka motsatsen
till vad man hoppats på.
Som kriminell så riskerar man också
att bli utnyttjad av staten.
I många samhällen
kan man tvingas att betala mutor
eller att till och med
ha sex med en polis,
för att undvika att bli arresterad.
Poliser och fängelsevakter
i Kambodja har till exempel
enligt dokumentation
misshandlat sexarbetare
med rena tortyrmetoderna:
hot med skjutvapen,
slag, elchocker, våldtäkt
och att förvägras mat.
Något som också oroar är:
att om du säljer sex på platser
som Kenya, Sydafrika eller New York,
räcker det med att du har med dig kondomer
för att du ska bli arresterad,
för de medhavda kondomerna kan räcka
som bevis för att du säljer sex.
Detta ökar självklart risken för HIV.
Om du vet att kondomer
kan användas emot dig
är det en stark drivkraft
för att lämna dem hemma, eller hur?
På dessa ställen tvingas därför
sexarbetarna till att göra svåra val
mellan att arresteras
eller att ha riskfylld sex.
Vad skulle du välja?
Skulle du ta med kondomer till jobbet?
Eller hur känns oron över
att polisen våldtar dig
när du går in i polisbilen?
Den andra strategin att reglera sexarbete,
som finns i dessa länder,
är att delvis kriminalisera.
Då är det lagligt att köpa och sälja sex,
men omgivande aktiviteter
som att ha bordell
eller att sälja på gatan är förbjudet.
Sådana här lagar –
t ex i England och Frankrike –
säger egentligen till sexarbetare,
"Vi bryr oss inte om att du säljer sex,
bara du gör det bakom stängda dörrar
och alldeles ensam."
För att räknas som bordell
räcker det med att två sexarbetare
arbetar tillsammans.
Detta gör att många av oss jobbar ensamma,
vilket uppenbart ökar risken
för våldsamma gärningsmän.
Men risken ökar ju också
om vi bryter lagen
genom att arbeta tillsammans.
För några år sedan sedan
var en vän orolig efter att ha
blivit attackerad i jobbet,
så jag sa att hon, för en tid,
kunde träffa sina kunder hos mig.
Under den tiden
var det ännu en kille som blev otäck.
Jag sa åt honom att gå
annars skulle jag ringa polisen.
Och då tittade han på oss båda och sa,
"Ni flickor kan inte ringa polisen.
Ni arbetar tillsammans,
det här stället är olagligt."
Han hade rätt.
Han gick så småningom
utan att det blev fysiskt våld,
men hans vetskap om att vi bröt mot lagen
gjorde att han vågade hota oss.
Han kände att det var riskfritt.
Förbudet mot gatuprostitution
orsakar också mer skada
än det skyddar.
För att undvika arrestering
tar man på gatan risker
för att inte upptäckas,
man jobbar ensam
eller på isolerade platser
som mörka skogar
där risken för överfall är högre.
Om man grips för att sälja sex utomhus
måste man betala böter.
Hur betalar man böter utan
att gå tillbaka till gatan?
Det var ju behovet av pengar
som fick ut en på gatan från början
Böterna läggs på hög,
och man fångas i en ond cirkel
att sälja sex för att betala böter
man fått för sexförsäljning.
Mariana Popa jobbade i Redbridge,
i östra London.
De som jobbade på gatorna
väntade normalt i grupper på sina kunder
eftersom fler kändes tryggare
och man kunde varna varandra
för farliga män.
Men under en polisåtgärd
mot sexarbetare och deras kunder
tvingades hon att arbeta ensam
för att undvika att bli arresterad.
Hon knivhöggs till döds
på morgonen den 29 oktober 2013.
Hon arbetade senare än vanligt
för att betala av rättegångskostnader.
Om nu kriminalisering
av sexarbetare skadar dem,
varför då inte kriminalisera
de som köper sex?
Detta är tanken med den tredje strategin.
De svenska eller nordiska lagarna
för sexarbete.
Tanken bakom denna lag
är att just säljandet av sex är skadligt
och att sexarbetarna då blir hjälpta
om man tar bort affärsmöjligheterna.
Trots växande stöd
för vad som ofta kallas
"stoppa efterfrågan"-strategin
saknas det bevis på att den fungerar.
Det finns lika mycket prostitution
i Sverige nu som före lagen.
Och hur kommer det sig?
Det beror på att de som säljer sex
ofta saknar alternativa inkomstvägar.
Om man behöver pengarna,
så får bara sänkt efterfrågan effekten
att man måste sänka sina priser
eller locka med riskfyllda
sexuella tjänster.
Behöver du hitta fler kunder
kanske du också tar hjälp av en chef.
Så istället för att sätta stopp
för vad vi brukar kalla koppleri,
så ger lagen faktisk näring
till ett riskfylld tredje part.
För att känna mig säker,
tar jag helst inte beställningar från
kunder med dolt nummer.
Är det från ett hem eller hotell
försöker jag att få namn och detaljer.
Om jag arbetade
i den svenska modellen
skulle inte kunden
våga ge mig den informationen.
Så då måste jag kanske välja
att acceptera en bokning från en man
som kan vara omöjlig att spåra
om han senare visar sig vara våldsam.
Behöver man deras pengar,
måste man skydda
sina kunder från polisen.
Arbetar man utomhus
måste man då arbeta ensam
eller på isolerade platser,
precis som om man själv var kriminell.
Man kanske måste
hoppa in i bilar snabbare,
kortare förhandlingstid
ger snabba beslut.
Är den här killen farlig
eller bara nervös?
Har man råd att ta risken?
Har man råd att låta bli?
Något jag hör ofta är,
"Prostitution är bra
om vi gjorde det lagligt
och reglerade det. "
Denna legaliseringsstrategi
används bland annat
i Nederländerna, Tyskland
och Nevada i USA.
Men den strider mot
de mänskliga rättigheterna.
Och i statskontrollerad prostitution
kan försäljning av sex endast ske
i vissa lagligt utpekade områden
eller anläggningar,
och sexarbetare måste följa
speciella restriktioner,
som bland annat registrering
och obligatoriska hälsokontroller.
Reglering låter bra på pappret
men politiker gör medvetet
reglerna för sexindustrin
svåra och dyra att följa.
Det skapar ett tudelat system:
lagligt och olagligt arbete.
Vi kallar det ibland för
"bakvägskriminalisering."
Rika bordellägare med kontakter
kan följa reglerna,
men mer utsatta personer
tycker att det är helt omöjligt.
Och även om det är teoretiskt möjligt
att skaffa en licens eller bra plats,
tar det tid och kostar pengar.
Det är inte ett alternativ
för någon som är desperat
och behöver pengarna redan ikväll.
Det kan vara en flykting
eller någon som flyr våld i hemmet.
I detta tudelade system
tvingas de mest utsatta
att arbeta illegalt,
så de är fortfarande utsatta
för kriminaliseringens faror
som jag berättat om innan.
Så.
Det ser ut som alla försök att kontrollera
eller förhindra sexarbete
gör det farligare för människor
som säljer sex.
Rädslan för att gripas
gör att de arbetar ensamma
på isolerade platser,
och den ger kunder, till och med poliser,
ett otäckt övertag,
för de vet att de kommer undan.
Böter och kriminalregister
tvingar människor
att fortsätta att sälja sex,
istället för att göra det
enklare att sluta.
Åtgärder mot köpare
får säljare att ta farliga risker
och de hamnar i klorna
på riskabla hallickar.
Lagarna ökar också stigmatiseringen
och hatet mot sexarbetare.
När Frankrike för ett par år sedan
tillfälligt införde den svenska modellen
såg vanliga medborgare detta
som ett rättfärdigande
för att öppet attackera
personer som arbetade på gatan.
I Sverige visar opinionsundersökningar
att betydligt fler
vill arrestera sexarbetare nu
än före lagen antogs.
Om nu förbudet är så skadligt,
varför har det blivit så populärt?
För det första så har sexarbete
alltid varit en överlevnadsstrategi
för alla kategorier
av impopulära minoritetsgrupper:
färgade människor,
invandrare,
personer med funktionshinder,
HBTQ-personer,
särskilt transkvinnor.
Dessa grupper är mest representerade
och straffas därför hårdast
av förbudslagarna.
Jag tror inte att det är en slump.
Lagarna har politiskt stöd
just därför att de riktas mot människor
som väljarna inte vill se
eller känna till.
Vad finns det mer som gör
att folk stöder ett förbud?
Många har förståeliga farhågor
om trafficking.
Man tror att utländska kvinnor
som kidnappas och säljs i sexuellt slaveri
kan räddas genom att stänga
en hel bransch.
Låt oss då tala om trafficking.
Tvångsarbete förekommer
i många branscher,
speciellt de där arbetarna
är papperslösa invandrare
eller utsatta på annat sätt
och detta måste åtgärdas.
Men det görs bäst med lagstiftning
mot själva tvånget,
inte mot en hel bransch.
När 23 papperslösa kinesiska invandrare
dränktes när de plockade musslor
i brittiska Morecambe Bay 2004
reste man inte krav på att förbjuda
hela fiskeindustrin
för att rädda offren för människohandeln.
Lösningen är helt klart
att ge arbetstagare mer lagligt skydd,
så att de skyddas från att utnyttjas
och kan rapportera till myndigheterna
utan att vara rädda för att gripas.
Så som man använder termen trafficking
kan man tro
att alla papperslösa prostituerade
har tvingas till det.
Faktum är att många invandrare
har gjort ett val.
Utifrån ekonomiska behov
så har de valt att följa med
dessa människosmugglare.
Många gör detta med full kännedom
om att de kommer att sälja sex
när de når sin destination.
Och ja, det kan ofta vara så
att dessa människosmugglare
kräver helt orimliga avgifter,
tvingar papperslösa invandrare
att göra arbete som de inte vill
och utnyttjar dem när de är utsatta.
Detta händer inom prostitution,
men också inom jordbruksarbete,
hotell och hushållsarbete.
Ingen vill ju tvingas
till någon form av arbete,
men det är en risk
som många papperslösa väljer att ta,
på grund av vad de har bakom sig.
Om folk fick invandra lagligt
skulle de inte behöva placera sina liv
i händerna på människosmugglarna.
Problemen uppstår
när man kriminaliserar invandring,
likadant som när man kriminaliserar
själva sexarbetet.
Historien har lärt oss att
om man försöker att förbjuda något
som människor vill eller behöver göra,
oavsett om det är att dricka alkohol
eller korsa landsgränser
eller göra en abort
eller sälja sex,
så skapar det mer problem än det löser.
Förbud gör knappast någon skillnad
för hur många människor
som gör dessa saker.
Men det gör en enorm skillnad
för hur säkra de känner sig
när de utför dem.
Vad mer gör att folk stöder ett förbud?
Som feminist, vet jag
att sexindustrin är ett område
som är starkt präglat
av social ojämlikhet.
Det är ett faktum att de flesta sexköpare
är män med pengar,
och de flesta säljare är kvinnor utan.
Man kan, som jag, hålla med
och fortfarande tycka
att förbud är en fruktansvärd politik.
I en bättre, mer jämlik värld,
kanske det skulle vara mycket färre
som säljer sex för att överleva,
men man kan inte bara
lagstifta sig till en bättre värld.
Om någon behöver sälja sex
på grund av att de är fattiga
eller för att de är hemlösa
eller för att de är papperslösa
och inte kan få lagligt arbete,
så blir de inte mindre fattiga
för att man tar bort alternativet.
eller ger dem boende
eller ändrar deras invandrarstatus.
Folk oroar sig för
att det är förnedrande att sälja sex.
Fråga dig själv:
Är det mer förnedrande än att gå hungrig
eller se dina barn gå hungriga?
Det ropas inte om förbud mot
att rika ska få anställa barnflickor
eller köpa manikyr,
trots att de flesta som jobbar med det
är fattiga invandrarkvinnor.
Det är just det att det är fattiga
invandrarkvinnor som säljer sex
som gör en del feminister obekväma.
Och jag kan förstå
varför sexindustrin väcker starka känslor.
Folk har mängder
av komplicerade känslor
när det gäller sex.
Men vi kan inte välja politik
enbart på grund av känslor,
speciellt inte över huvudet på de
som faktiskt påverkas av denna politik.
Om vi låser fast oss
vid avskaffandet av sexarbete,
hamnar vi i ett läge där vi
bryr oss mer om symptomen
på ojämlikhet mellan könen,
än på dom bakomliggande orsakerna.
Man hänger verkligen upp sig på frågan,
"Skulle du vilja att din dotter gör det? "
Det är fel fråga.
Istället, anta att hon redan gör det.
Hur trygg är hon då på jobbet i kväll?
Varför är hon inte tryggare?
Vi har tittat på full kriminalisering,
delvis kriminalisering,
den svenska eller nordiska modellen
och legalisering,
och på hur skadliga de är.
Jag hör aldrig frågan:
"Vad vill ni sexarbetare ha?"
Det är ju ändå vi
som mest påverkas av lagarna.
Nya Zeeland avkriminaliserade
sexarbete under 2003.
Det är viktigt att notera
att avkriminalisering och legalisering
inte är samma sak.
Avkriminalisering innebär
att man avlägsnar alla lagar
som är riktade direkt mot sexindustrin,
och att man istället ser på sexarbete
som ett arbete bland alla andra.
I Nya Zeeland kan man
arbeta tillsammans för ökad säkerhet,
och arbetsgivare för sexarbetare
står under statlig kontroll.
En sexarbetare kan vägra
att träffa en klient, när som helst,
av vilken anledning som helst
och 96 procent av de som arbetar på gatan
säger att de känner att lagen
skyddar deras rättigheter.
Nya Zeeland har inte sett
någon ökning
av antalet personer i sexarbete,
men avkriminaliseringen
har gjort det mycket säkrare.
Men lärdomen från Nya Zeeland
är inte bara att lagarna är bra,
det viktigaste är,
att de skrevs i samarbete
med sexarbetare;
mer bestämt "New Zealand
Prostitutes' Collective".
När det kom till
att göra sexarbetet säkrare
var man beredd att lyssna
på sexarbetarna själva.
Här i Storbritannien
är jag med i sexarbetarledda grupper
som Sex Worker Open University
och English Collective of Prostitutes.
Och vi är en del av en global rörelse
som kräver avkriminalisering
och självbestämmande.
Den globala symbolen
för vår organisation
är det röda paraplyet.
Vi stöds i våra krav
av globala organ som UNAIDS,
Världshälsoorganisationen WHO
och Amnesty International.
Men vi behöver fler allierade.
Om du bryr dig om jämställdhet
eller fattigdom
eller flyktingar eller hälsa,
så är sexarbetarnas rättigheter
viktiga för dig.
Släpp in oss i era rörelser.
Det innebär inte bara
att ni ska lyssna på vad vi har att säga
utan att också ta debatten vidare.
Stå upp mot de som vill tysta oss,
de som säger att en prostituerad
antingen är för beroende
eller för skadad för att veta
vad som är bäst för hen själv,
eller alltför privilegierade
och fjärran från riktiga svårigheter,
inte representativa för alla miljoner
av röstsvaga offer.
Skillnaden mellan offer
och privilegierade är påhittad.
Det används för att undergräva
förtroendet för sexarbetare
och göra det lätt att ignorera oss.
Många av er arbetar för att överleva.
Och sexarbete är arbete det också.
Precis som ni,
gillar några av oss våra jobb,
medan andra hatar det.
När allt kommer omkring
har de flesta av oss blandade känslor.
Men hur vi känner för vårt arbete
är inte det viktiga.
Inte heller vad andra känner
för vårt arbete.
Vad som är viktigt är att vi har rätten
att arbeta på ett säkert sätt
och på våra egna villkor.
Sexarbetare är riktiga människor.
Vi har haft svåra upplevelser
och upplevelserna har gett svåra följder.
Men våra krav är inte svåra att förstå.
Fråga välbetalda eskorter i New York,
bordellarbetare i Kambodja,
sexarbetare på gatan i Sydafrika
och varje flicka på tjänstgöringslistan
på mitt gamla jobb i Soho,
och de kommer alla säga samma sak.
Du kan prata med miljontals sexarbetare
och otaliga organisationer
ledda av sexarbete.
Vi vill alla ha full avkriminalisering
och rättigheter som arbetstagare.
Jag är bara en sexarbetare
på scenen i dag,
men budskapet har jag med mig
från hela världen.
Tack.
(Applåder)