Jag kommer att tala om sex för pengar och jag skiljer mig från de som normalt brukar prata om prostitution. Jag är inte polis eller socialarbetare. Jag är inte akademiker, journalist eller politiker. Och som ni troligen sett i programtexten är jag inte heller en nunna. (Skratt) De flesta av dem skulle sagt att det är nedvärderande att sälja sex; att ingen i världen skulle välja det; att det är farligt, kvinnor blir utnyttjade och mördade. Och de flesta av dem skulle säga, "Det borde vara förbjudet!" Kanske tycker du att det låter förnuftigt. Det lät förnuftigt för mig fram till slutet på 2009, när jag hade två lågavlönade jobb utan karriärsmöjligheter. Lönerna räckte bara precis till att täcka mina skulder. Jag var utmattad och allt kändes hopplöst. Likt många före mig, tyckte jag att sälja sex var ett bättre alternativ. Men visst, jag hade hellre vunnit på lotteri. Men det var inget jag kunde räkna med, och min hyra behövde betalas. Så jag tog mitt första skift på en bordell. Under åren som nu passerat, har jag ägnat mycket tid åt att fundera. Jag har omprövat vad jag en gång tänkte om prostitution. Jag har funderat och vägt samman hur det är att arbeta under kapitalism. På ojämlikheten mellan könen och på kvinnors sexuella och barnaalstrande uppgifter. Jag har upplevt utnyttjande och våld i jobbet. Jag har funderat på vad som behövs för att andra sexarbetare ska skyddas från detta. Kanske har du också funderat på det. Jag kommer nu att gå igenom de fyra huvudsakliga strategierna för hur man reglerar sexarbete i världen, och förklara varför de inte fungerar; varför förbud inom sexindustrin faktiskt ökar riskerna som sexarbetare utsätts för. Jag ska också berätta hur vi sexarbetare egentligen vill ha det. Den första strategin är att kriminalisera allt. Halva världen, bl.a. Ryssland, Sydafrika, och större delen av USA, reglerar sexarbete genom att kriminalisera alla inblandade. Både säljare, köpare och tredje parter. I dessa länder verkar man hoppas på att rädslan för att bli arresterad ska avskräcka folk från att sälja sex. Men om valet står mellan att lyda lagen eller att skaffa mat till sig själv eller sin familj, kommer man att göra jobbet ändå, och ta risken. Kriminalisering är en fälla. Det är svårt att få vanliga jobb om man blivit dömd. Arbetsgivare vill inte anställa dig. Om man behöver pengar, måste man stanna i den mer flexibla, informella ekonomin. Lagen tvingar en att fortsätta sälja sex. Vilket är raka motsatsen till vad man hoppats på. Som kriminell så riskerar man också att bli utnyttjad av staten. I många samhällen kan man tvingas att betala mutor eller att till och med ha sex med en polis, för att undvika att bli arresterad. Poliser och fängelsevakter i Kambodja har till exempel enligt dokumentation misshandlat sexarbetare med rena tortyrmetoderna: hot med skjutvapen, slag, elchocker, våldtäkt och att förvägras mat. Något som också oroar är: att om du säljer sex på platser som Kenya, Sydafrika eller New York, räcker det med att du har med dig kondomer för att du ska bli arresterad, för de medhavda kondomerna kan räcka som bevis för att du säljer sex. Detta ökar självklart risken för HIV. Om du vet att kondomer kan användas emot dig är det en stark drivkraft för att lämna dem hemma, eller hur? På dessa ställen tvingas därför sexarbetarna till att göra svåra val mellan att arresteras eller att ha riskfylld sex. Vad skulle du välja? Skulle du ta med kondomer till jobbet? Eller hur känns oron över att polisen våldtar dig när du går in i polisbilen? Den andra strategin att reglera sexarbete, som finns i dessa länder, är att delvis kriminalisera. Då är det lagligt att köpa och sälja sex, men omgivande aktiviteter som att ha bordell eller att sälja på gatan är förbjudet. Sådana här lagar – t ex i England och Frankrike – säger egentligen till sexarbetare, "Vi bryr oss inte om att du säljer sex, bara du gör det bakom stängda dörrar och alldeles ensam." För att räknas som bordell räcker det med att två sexarbetare arbetar tillsammans. Detta gör att många av oss jobbar ensamma, vilket uppenbart ökar risken för våldsamma gärningsmän. Men risken ökar ju också om vi bryter lagen genom att arbeta tillsammans. För några år sedan sedan var en vän orolig efter att ha blivit attackerad i jobbet, så jag sa att hon, för en tid, kunde träffa sina kunder hos mig. Under den tiden var det ännu en kille som blev otäck. Jag sa åt honom att gå annars skulle jag ringa polisen. Och då tittade han på oss båda och sa, "Ni flickor kan inte ringa polisen. Ni arbetar tillsammans, det här stället är olagligt." Han hade rätt. Han gick så småningom utan att det blev fysiskt våld, men hans vetskap om att vi bröt mot lagen gjorde att han vågade hota oss. Han kände att det var riskfritt. Förbudet mot gatuprostitution orsakar också mer skada än det skyddar. För att undvika arrestering tar man på gatan risker för att inte upptäckas, man jobbar ensam eller på isolerade platser som mörka skogar där risken för överfall är högre. Om man grips för att sälja sex utomhus måste man betala böter. Hur betalar man böter utan att gå tillbaka till gatan? Det var ju behovet av pengar som fick ut en på gatan från början Böterna läggs på hög, och man fångas i en ond cirkel att sälja sex för att betala böter man fått för sexförsäljning. Mariana Popa jobbade i Redbridge, i östra London. De som jobbade på gatorna väntade normalt i grupper på sina kunder eftersom fler kändes tryggare och man kunde varna varandra för farliga män. Men under en polisåtgärd mot sexarbetare och deras kunder tvingades hon att arbeta ensam för att undvika att bli arresterad. Hon knivhöggs till döds på morgonen den 29 oktober 2013. Hon arbetade senare än vanligt för att betala av rättegångskostnader. Om nu kriminalisering av sexarbetare skadar dem, varför då inte kriminalisera de som köper sex? Detta är tanken med den tredje strategin. De svenska eller nordiska lagarna för sexarbete. Tanken bakom denna lag är att just säljandet av sex är skadligt och att sexarbetarna då blir hjälpta om man tar bort affärsmöjligheterna. Trots växande stöd för vad som ofta kallas "stoppa efterfrågan"-strategin saknas det bevis på att den fungerar. Det finns lika mycket prostitution i Sverige nu som före lagen. Och hur kommer det sig? Det beror på att de som säljer sex ofta saknar alternativa inkomstvägar. Om man behöver pengarna, så får bara sänkt efterfrågan effekten att man måste sänka sina priser eller locka med riskfyllda sexuella tjänster. Behöver du hitta fler kunder kanske du också tar hjälp av en chef. Så istället för att sätta stopp för vad vi brukar kalla koppleri, så ger lagen faktisk näring till ett riskfylld tredje part. För att känna mig säker, tar jag helst inte beställningar från kunder med dolt nummer. Är det från ett hem eller hotell försöker jag att få namn och detaljer. Om jag arbetade i den svenska modellen skulle inte kunden våga ge mig den informationen. Så då måste jag kanske välja att acceptera en bokning från en man som kan vara omöjlig att spåra om han senare visar sig vara våldsam. Behöver man deras pengar, måste man skydda sina kunder från polisen. Arbetar man utomhus måste man då arbeta ensam eller på isolerade platser, precis som om man själv var kriminell. Man kanske måste hoppa in i bilar snabbare, kortare förhandlingstid ger snabba beslut. Är den här killen farlig eller bara nervös? Har man råd att ta risken? Har man råd att låta bli? Något jag hör ofta är, "Prostitution är bra om vi gjorde det lagligt och reglerade det. " Denna legaliseringsstrategi används bland annat i Nederländerna, Tyskland och Nevada i USA. Men den strider mot de mänskliga rättigheterna. Och i statskontrollerad prostitution kan försäljning av sex endast ske i vissa lagligt utpekade områden eller anläggningar, och sexarbetare måste följa speciella restriktioner, som bland annat registrering och obligatoriska hälsokontroller. Reglering låter bra på pappret men politiker gör medvetet reglerna för sexindustrin svåra och dyra att följa. Det skapar ett tudelat system: lagligt och olagligt arbete. Vi kallar det ibland för "bakvägskriminalisering." Rika bordellägare med kontakter kan följa reglerna, men mer utsatta personer tycker att det är helt omöjligt. Och även om det är teoretiskt möjligt att skaffa en licens eller bra plats, tar det tid och kostar pengar. Det är inte ett alternativ för någon som är desperat och behöver pengarna redan ikväll. Det kan vara en flykting eller någon som flyr våld i hemmet. I detta tudelade system tvingas de mest utsatta att arbeta illegalt, så de är fortfarande utsatta för kriminaliseringens faror som jag berättat om innan. Så. Det ser ut som alla försök att kontrollera eller förhindra sexarbete gör det farligare för människor som säljer sex. Rädslan för att gripas gör att de arbetar ensamma på isolerade platser, och den ger kunder, till och med poliser, ett otäckt övertag, för de vet att de kommer undan. Böter och kriminalregister tvingar människor att fortsätta att sälja sex, istället för att göra det enklare att sluta. Åtgärder mot köpare får säljare att ta farliga risker och de hamnar i klorna på riskabla hallickar. Lagarna ökar också stigmatiseringen och hatet mot sexarbetare. När Frankrike för ett par år sedan tillfälligt införde den svenska modellen såg vanliga medborgare detta som ett rättfärdigande för att öppet attackera personer som arbetade på gatan. I Sverige visar opinionsundersökningar att betydligt fler vill arrestera sexarbetare nu än före lagen antogs. Om nu förbudet är så skadligt, varför har det blivit så populärt? För det första så har sexarbete alltid varit en överlevnadsstrategi för alla kategorier av impopulära minoritetsgrupper: färgade människor, invandrare, personer med funktionshinder, HBTQ-personer, särskilt transkvinnor. Dessa grupper är mest representerade och straffas därför hårdast av förbudslagarna. Jag tror inte att det är en slump. Lagarna har politiskt stöd just därför att de riktas mot människor som väljarna inte vill se eller känna till. Vad finns det mer som gör att folk stöder ett förbud? Många har förståeliga farhågor om trafficking. Man tror att utländska kvinnor som kidnappas och säljs i sexuellt slaveri kan räddas genom att stänga en hel bransch. Låt oss då tala om trafficking. Tvångsarbete förekommer i många branscher, speciellt de där arbetarna är papperslösa invandrare eller utsatta på annat sätt och detta måste åtgärdas. Men det görs bäst med lagstiftning mot själva tvånget, inte mot en hel bransch. När 23 papperslösa kinesiska invandrare dränktes när de plockade musslor i brittiska Morecambe Bay 2004 reste man inte krav på att förbjuda hela fiskeindustrin för att rädda offren för människohandeln. Lösningen är helt klart att ge arbetstagare mer lagligt skydd, så att de skyddas från att utnyttjas och kan rapportera till myndigheterna utan att vara rädda för att gripas. Så som man använder termen trafficking kan man tro att alla papperslösa prostituerade har tvingas till det. Faktum är att många invandrare har gjort ett val. Utifrån ekonomiska behov så har de valt att följa med dessa människosmugglare. Många gör detta med full kännedom om att de kommer att sälja sex när de når sin destination. Och ja, det kan ofta vara så att dessa människosmugglare kräver helt orimliga avgifter, tvingar papperslösa invandrare att göra arbete som de inte vill och utnyttjar dem när de är utsatta. Detta händer inom prostitution, men också inom jordbruksarbete, hotell och hushållsarbete. Ingen vill ju tvingas till någon form av arbete, men det är en risk som många papperslösa väljer att ta, på grund av vad de har bakom sig. Om folk fick invandra lagligt skulle de inte behöva placera sina liv i händerna på människosmugglarna. Problemen uppstår när man kriminaliserar invandring, likadant som när man kriminaliserar själva sexarbetet. Historien har lärt oss att om man försöker att förbjuda något som människor vill eller behöver göra, oavsett om det är att dricka alkohol eller korsa landsgränser eller göra en abort eller sälja sex, så skapar det mer problem än det löser. Förbud gör knappast någon skillnad för hur många människor som gör dessa saker. Men det gör en enorm skillnad för hur säkra de känner sig när de utför dem. Vad mer gör att folk stöder ett förbud? Som feminist, vet jag att sexindustrin är ett område som är starkt präglat av social ojämlikhet. Det är ett faktum att de flesta sexköpare är män med pengar, och de flesta säljare är kvinnor utan. Man kan, som jag, hålla med och fortfarande tycka att förbud är en fruktansvärd politik. I en bättre, mer jämlik värld, kanske det skulle vara mycket färre som säljer sex för att överleva, men man kan inte bara lagstifta sig till en bättre värld. Om någon behöver sälja sex på grund av att de är fattiga eller för att de är hemlösa eller för att de är papperslösa och inte kan få lagligt arbete, så blir de inte mindre fattiga för att man tar bort alternativet. eller ger dem boende eller ändrar deras invandrarstatus. Folk oroar sig för att det är förnedrande att sälja sex. Fråga dig själv: Är det mer förnedrande än att gå hungrig eller se dina barn gå hungriga? Det ropas inte om förbud mot att rika ska få anställa barnflickor eller köpa manikyr, trots att de flesta som jobbar med det är fattiga invandrarkvinnor. Det är just det att det är fattiga invandrarkvinnor som säljer sex som gör en del feminister obekväma. Och jag kan förstå varför sexindustrin väcker starka känslor. Folk har mängder av komplicerade känslor när det gäller sex. Men vi kan inte välja politik enbart på grund av känslor, speciellt inte över huvudet på de som faktiskt påverkas av denna politik. Om vi låser fast oss vid avskaffandet av sexarbete, hamnar vi i ett läge där vi bryr oss mer om symptomen på ojämlikhet mellan könen, än på dom bakomliggande orsakerna. Man hänger verkligen upp sig på frågan, "Skulle du vilja att din dotter gör det? " Det är fel fråga. Istället, anta att hon redan gör det. Hur trygg är hon då på jobbet i kväll? Varför är hon inte tryggare? Vi har tittat på full kriminalisering, delvis kriminalisering, den svenska eller nordiska modellen och legalisering, och på hur skadliga de är. Jag hör aldrig frågan: "Vad vill ni sexarbetare ha?" Det är ju ändå vi som mest påverkas av lagarna. Nya Zeeland avkriminaliserade sexarbete under 2003. Det är viktigt att notera att avkriminalisering och legalisering inte är samma sak. Avkriminalisering innebär att man avlägsnar alla lagar som är riktade direkt mot sexindustrin, och att man istället ser på sexarbete som ett arbete bland alla andra. I Nya Zeeland kan man arbeta tillsammans för ökad säkerhet, och arbetsgivare för sexarbetare står under statlig kontroll. En sexarbetare kan vägra att träffa en klient, när som helst, av vilken anledning som helst och 96 procent av de som arbetar på gatan säger att de känner att lagen skyddar deras rättigheter. Nya Zeeland har inte sett någon ökning av antalet personer i sexarbete, men avkriminaliseringen har gjort det mycket säkrare. Men lärdomen från Nya Zeeland är inte bara att lagarna är bra, det viktigaste är, att de skrevs i samarbete med sexarbetare; mer bestämt "New Zealand Prostitutes' Collective". När det kom till att göra sexarbetet säkrare var man beredd att lyssna på sexarbetarna själva. Här i Storbritannien är jag med i sexarbetarledda grupper som Sex Worker Open University och English Collective of Prostitutes. Och vi är en del av en global rörelse som kräver avkriminalisering och självbestämmande. Den globala symbolen för vår organisation är det röda paraplyet. Vi stöds i våra krav av globala organ som UNAIDS, Världshälsoorganisationen WHO och Amnesty International. Men vi behöver fler allierade. Om du bryr dig om jämställdhet eller fattigdom eller flyktingar eller hälsa, så är sexarbetarnas rättigheter viktiga för dig. Släpp in oss i era rörelser. Det innebär inte bara att ni ska lyssna på vad vi har att säga utan att också ta debatten vidare. Stå upp mot de som vill tysta oss, de som säger att en prostituerad antingen är för beroende eller för skadad för att veta vad som är bäst för hen själv, eller alltför privilegierade och fjärran från riktiga svårigheter, inte representativa för alla miljoner av röstsvaga offer. Skillnaden mellan offer och privilegierade är påhittad. Det används för att undergräva förtroendet för sexarbetare och göra det lätt att ignorera oss. Många av er arbetar för att överleva. Och sexarbete är arbete det också. Precis som ni, gillar några av oss våra jobb, medan andra hatar det. När allt kommer omkring har de flesta av oss blandade känslor. Men hur vi känner för vårt arbete är inte det viktiga. Inte heller vad andra känner för vårt arbete. Vad som är viktigt är att vi har rätten att arbeta på ett säkert sätt och på våra egna villkor. Sexarbetare är riktiga människor. Vi har haft svåra upplevelser och upplevelserna har gett svåra följder. Men våra krav är inte svåra att förstå. Fråga välbetalda eskorter i New York, bordellarbetare i Kambodja, sexarbetare på gatan i Sydafrika och varje flicka på tjänstgöringslistan på mitt gamla jobb i Soho, och de kommer alla säga samma sak. Du kan prata med miljontals sexarbetare och otaliga organisationer ledda av sexarbete. Vi vill alla ha full avkriminalisering och rättigheter som arbetstagare. Jag är bara en sexarbetare på scenen i dag, men budskapet har jag med mig från hela världen. Tack. (Applåder)