Psykologisk flexibilitet: Hur kärlek förvandlar smärta till mening | Steven Hayes | TEDxUniversityofNevada

Hur kan vi växa när vi möter smärta och lidande i våra liv? Mer än tusen studier antyder att svaret till stor del är att lära sig psykologisk flexibilitet. Steven C. Hayes är en av de forskare i psykologi som först tittade på den processen och började tillämpa den i form av en populär acceptans- och mindfulnessmetod som heter Acceptance and Commitment Theraphy.

I det här känslomässiga talet kokar Hayes ner psykologisk flexibilitet till ett par meningar som är lätta att förstå. Han tar med tittarna på en skakande resa genom sin egen panikångest, till den stund i sitt liv där han fattade ett livsavgörande beslut: Jag tänker inte springa ifrån mig själv. Hayes visar hur det beslutet låter oss få kontakt med vår egen känsla av mening och syfte, och menar att om vi ser på vår smärta med ömhet kan vi bidra med mer kärlek och värde till världen.

Det här föredraget hölls vid ett TEDx-evenemang som arrangerades av en lokal förening efter TED:s riktlinjer. Läs mer på http://ted.com/tedx

Livet ställer frågor till oss.

Troligen är en av de viktigaste frågorna
livet ställer till oss denna:

"Vad tänker du göra
med svåra tankar och känslor?"

När du skäms eller känner dig ängslig

så har livet just ställt dig en fråga.

Om du står här nu
och ska hålla ett [TEDx] tal

och din hjärna börjar pladdra,

vad ska du göra åt det?

En bra fråga.

(Skratt)

Svaret på den frågan

och andra liknande frågor

säger en hel del om våra livsbanor.

Om de kommer att utvecklas

i positiv riktning

och föra oss framåt, framåt mot välgång,
kärlek, frihet, medverkan.

Eller nedåt, in i misslyckande
och desperation.

Jag är här för att tala om att du inom dig

har ett mycket bra svar på den frågan,

eller åtminstone ett frö till svaret.

Men, du har också den här arroganta,

förskönande, problemlösande, analytiska,

dömande hjärnan mellan dina öron,

som hela tiden frestar dig

att gå i fel riktning.

Jag heter Steve Hayes.

De senaste 30 åren

så har jag och mina kollegor studerat

vissa psykologiska processer -

fint ord för hur människor gör -

som kallas psykologisk flexibilitet.

Psykologisk flexibilitet
har en del svar på frågan.

I mer än 1 000 studier har vi visat

att din psykologiska flexibilitet

förutspår om du kommer
att utveckla psykiatriska problem

såsom ångest, depression eller trauma.

Om du har ett av de här problemen

så förutspår den om du får ett till.

Den förutspår hur allvarliga de blir,

hur långvariga de blir.

Men inte bara det,

den förutspår en massa saker
som är viktiga för oss

fast de inte är psykopatologi.

Som t ex vilken typ av förälder
kommer du att bli?

Hur kommer du att ta dig an ditt jobb?

Hur kommer du psykologiskt
att klara utmaningen att bli fysiskt sjuk?

Kan du hålla fast vid ett träningsprogram?

I allt som människor företar sig

så är psykologisk flexibilitet relevant.

Och det jag vill göra
i den här föreläsningen

är att göra en genomgång

av forskning om psykologisk flexibilitet,

därför att vi lärt oss

hur man kan ändra processerna kring detta

i flera hundra studier där vi använt

Acceptance and Commitment Therapy

eller kort ACT,
men inte bara just ACT,

relaterade metoder
inriktade mot flexibilitet

så har vi visat att vi kan ändra den.

Och när vi ändrat den,

så har de livsbanor som varit negativa

vänt till att bli positiva på alla områden

som jag just nämnt och många fler.

Så jag vill berätta för er

vad psykologisk flexibilitet består av.

Och jag vill börja med

ett ögonblick i mitt liv för 34 år sedan

då jag först blev brutalt uppmärksammad på

vad det egentligen är.

För flera årtionden sedan.

För 34 år sedan, klockan 2 på morgonen

på en brun och guldfärgad matta

med min kropp nästan bokstavligt
i den här positionen

och min sinnesstämning precis som nu.

Jag hade i två, tre år

fallit allt djupare ned

i panikens helvete.

Det började med
ett fruktansvärt avdelningsmöte

där jag tvingades se

professorer slåss

på det sätt bara vilda djur

och professorer är kapabla till.

(Skratt)

Och allt jag ville göra var
att be dem sluta,

men i stället så fick jag
min första panikattack,

Och när de tilltalade mig

så kunde jag inte ens

ge ett ljud ifrån mig.

Och i chocken, skräcken och skammen

av den första panikattacken inför folk,

så gjorde jag alla
de där logiska, rimliga,

förnuftiga och patologiska saker

som hjärnan säger att man ska göra.

Jag försökte spring iväg från ångesten,

jag försökte slåss med ångesten

och jag försökte gömma mig från ångesten.

Jag satt vid dörren.

Jag kände paniken komma.

Jag pratade mig ur den.

Jag tog lugnande tabletter.

När jag gjorde alla dessa saker

så ökade panikattackerna

både i frekvens och intensitet.

Först på jobbet

och sedan när jag reste.

Och sen på restauranger,

Och sedan på biografer.

Och sedan i hissar.

Och sedan under telefonsamtal.

Och sedan hemma, där jag var säker.

Och slutligen vaknade jag även

klockan två på morgonen från djup sömn

och direkt in i en panikattack.

Men, den här natten,
på den bruna och guldfärgade mattan,

den natten,

när jag såg ångesten komma och gå i vågor,

mina kroppsförnimmelser

var annorlunda.

Den här natten var
ännu mer skräckinjagande,

men var ändå en smula bättre

därför att jag hade
inte någon panikattack.

Jag höll på att dö av en hjärtattack.

Jag såg alla tecken på det.

Jag hade trycket i bröstet.

Jag kände smärtan som gick ner i min arm.

Jag svettades kopiöst.

Mitt hjärta slog vilt
och hoppade över slag.

Och den där väsande tunna rösten
som brukade komma fram

och säga "Du måste springa.
Du måste slåss.

Du måste gömma dig från ångesten!"

kom nu fram och sa

"Ring.

Du kan inte köra bil
i det här tillståndet.

Du är döende.

Ring akuten.

Ring efter en ambulans.

Det här är inget skämt. Ring!"

Och ändå, minut efter minut förflöt

och jag ringde inte.

Jag hade en känsla
av att lämna min kropp

och tittade tillbaka på mig själv,
föreställde mig

vad som skulle hända

om jag ringde det där samtalet.

Som en serie av scener,

små avsnitt som i en filmtrailer,

som på bio

för en kommande film.

Jag kunde höra ljudet
av ambulanspersonalen

komma uppför trappan,

hur de bankade
på den tunna ihåliga dörren,

färden i ambulansen,

syrgastuber och slangar,

de bekymrade blickarna
i ansiktena på sjuksköterskorna

när jag rullades in i akutrummet.

Och sedan slutet,

den sista filmsnutten

i den här filmtrailern,

där jag plötsligt förstod

vad den här filmen skulle handla om.

Jag tittade på den och sa,

"Åh, snälla Gud, inte det.

Snälla hjälp mig. Hjälp mig!"

I den slutscenen

när jag låg på sjukbåren i akutrummet

så kom där en ung läkare

för min inre syn

som gick alldeles för obekymrat.

Och när han kom närmare

kunde jag se ett leende i hans ansikte

och jag visste vad som skulle hända.

Han kom fram och sa,

"Dr Hayes,

ni har inte fått en hjärtattack."

Och sen blev leende bredare,

"Ni har en panikattack."

Och jag visste att det var sant.

Det här var bara ännu
lite längre ned i helvetet.

Och ett skrik kom ur min mun,

ett underligt väsande, främmande ljud.

Det lät precis så här:

(Skriker)

Och när jag nådde botten

öppnades en dörr.

Jag vet inte hur länge,

men ett par minuter senare

från en sällan känd,

men väsentlig sida av mig,

en sida av mig inuti mig,

en mer spirituell sida,

från min själ, om ni så vill,

kom ord fram.

Jag är ganska säker

att jag sa dem högt

till mig själv klockan två på natten.

Jag sa,

"Jag vet inte vem du är,

men du kan såra mig.

Du kan få mig att lida.

Men en sak kan du inte.

Du kan inte ta bort min egen upplevelse.

Du kan inte göra det."

Och min då mycket yngre kropp
värkte när den reste sig,

och jag visste

från de torkade tårarna i mitt ansikte
att jag hade varit där mycket länge.

Men, jag reste mig och och lovade mig,

"Aldrig mer,

ska jag springa iväg från mig själv."

Jag visste inte hur
jag skulle hålla det löftet.

Och ärligt, jag lär mig fortfarande.

Jag hade ingen aning om
hur jag skulle förmedla det löftet

till andra i deras liv.

Jag skulle lära mig det
bara genom det arbete vi skulle göra

i Acceptance och Commitment Therapy,

(ACT) och det låg framför mig.

Men, under de här 34 åren,

så har det inte gått en enda dag

utan att jag kommit ihåg det löftet.

Och när man står här så här,

och man redan vet

att ett visare sätt är att vara

med sin smärta och sitt lidande

så börjar saker hända.

Jag kan sätta ord på det nu,

vad vetenskapen visar,
vad den här hållningen är.

Den är emotionell öppenhet.

Du kommer att känna
det som finns att känna

även om det är hårt.

Det är att kunna se dina tankar,

inte bara genom att tänka.

Så, när du tänker

så är tankarna inte bara där

skymmande sikten.

Du kan se dem.

Via kontakt med den här mer spirituella

delen av dig själv

får du möjlighet
att rikta din uppmärksamhet

flexibelt, lätt, viljemässigt

mot det som finns.

Och när du ser något viktigt,

så kan du röra dig mot det

med händer och armar fria

så du kan känna och göra

och bidra och delta.

Det är psykologisk flexibilitet.

Och den växer ur ett frö du känner.

Därför att om du sätter ord på det här

så tror jag att du kan se
varför det bästa ordet för det,

ett enda ord,
skulle jag säga är, "Kärlek".

När du är med dig själv,

har medkänsla med dig själv,
på ett vänligt, kärleksfullt sätt

så öppnar sig livet och du kan gå mot

mening och ändamål.

Och dela med dig av kärlek, deltagande,

skönhet och bidragande

in i andras liv.

Jag såg inte först att den här

omsvängningen mot smärta och lidande

faktiskt var sammanlänkad med

omsvängningen mot mening och ändamål.

Jag såg det inte först.

Men jag började se det i mina klienter

när jag började arbetet med ACT.

Jag började se det i mitt eget liv.

Och redan efter ett par år

så träffade det mig kraftfullt.

Då hade jag gjort ett par
randomiserade studier på ACT

och hade börjat lära ut det,

reste runt, mötte små grupper av kliniker,

undervisade om det arbete vi gjorde.

Och jag hade en workshop

och jag kände de här vågorna av ångest,

vilket var fullkomligt normalt.

Ännu idag känner jag ångest

när jag föreläser.

Det var ok, jag är öppen för det.

Det är som det ska. Coolt.

Men sen kom ytterligare en våg.

Jag kände plötsligt
att jag höll på att gråta

framför de här klinikerna,

att jag skulle gråta utom kontroll.

Jag sa till mig själv, "Va?".

Ögonblicket passerade
och jag fortsatte workshopen.

Jag tänkte inte på det igen
förrän nästa workshop,

samma sak hände där.

Den gången hade jag närvaro nog
att se att jag kände mig mycket ung.

Jag frågade mig tyst

när jag stod där och föreläste

"Hur gammal är du?".

Och svaret kom, "8 eller 9 år".

Och då flimrade ett minne förbi

som jag inte tänkt på
sedan det hände,

när jag var 8 eller 9 år.

Jag hade inte tid att titta på det
under workshopen,

men den natten gjorde jag det.

Jag låg under min säng

och lyssnade till mina föräldrars strid
i det andra rummet.

Min pappa hade kommit hem sent
och var full igen.

Och min mamma skällde på honom
för att han slösade våra fattiga slantar

på sitt supande;

för hans olämplighet
som make och pappa.

Och han sa,

"Håll käft! Stäng din trut, annars!"

och jag visste att hans näve var knuten.

Och jag hörde en förfärlig krasch

och min mamma skrek.

Först senare förstod jag

att det var kaffebordet

som vräkts omkull.

Och jag tänker

"Är det blodigt?"

Slår han henne?"

Och då uppstår i min lilla pojkhjärna

dessa ord mycket tydligt,

"Jag måste göra något."

Och jag blev medveten om
att jag inte kunde göra något,

inget säkert.

Så jag gömde mig längre in

och höll mig och grät.

Fick jag fram det till er?

Jag sitter där, och tittar
på den gamla striden igen,

på avdelningen för psykologi

och ja, jag är vettskrämd

och ja, jag känner ångest,

men det jag verkligen vill göra
är bara att gråta -

på avdelningen för psykologi?

(Skratt)

Verkligen?

Men, jag hade inte honom där.

Jag hade inte plats för honom.

Det är för hans skull som jag är psykolog,

men jag visste inte ens om det.

Och jag var fångad i forskningsartiklarna,

i meriter, i beröm och i framgången.

Bu hu!

Men jag kom hit därför att han bad mig.

Att "göra något".

Och i stället, vad jag sa till honom

var liktydigt med

"Var tyst bara. Gå. Håll käft.",

när jag springer, när jag slåss
och när jag gömmer mig.

Det var så ovänligt, så utan kärlek.

Mot vem? Mot mig och de delar av mig

som förbinder mig med mitt livs ändamål.

Därför att det som smärtar
är det vi bryr oss om.

Och det vi bryr oss om
är det som smärtar.

De här vändpunkterna, de här två

"vänd mot", är samma sak.

När du är där med dig själv,

även när det är svårt,

så gör du en kärlekshandling
för dig själv

och utifrån den kan du våga

risken att vända dig utåt

och ge kärlek till världen,

skönhet, samarbete,

bidra till världen.

Och när jag insåg det,
gav jag ett annat löfte.

Aldrig mer ska jag skuffa undan dig,

eller ditt budskap till mig om ändamålet.

Jag ska inte heller be dig
hålla en workshop

eller ge en [TEDx] föreläsning heller.

(Skratt)

men jag vill ha dig med mig här

för du gör mig mer ödmjuk, känslig.

Du ger livet mening.

Och, mitt budskap till er är

att se på vetenskapen
om psykologisk flexibilitet, ja,

men se på hur den kan visa er
det ni redan vet,

det vill säga att ha medkänsla

med er själva även när det är svårt

hjälper er att ge kärlek till världen

på det sätt ni vill ge det till världen.

Och det är viktigt.

Det vet ni.

Er gråtande lilla 8-åring
inuti er vet det.

Vi vet det allihop.

Därför att kärlek är inte bara allt.

Det är det enda.

Tack.

Jag hoppas att jag gett er något.

(Applåder)