Självmordssyrsor, kackerlackszombier och andra parasithistorier

Vi människor värderar vår fria vilja och oberoende högt... men trots detta finns det inflytande som vi inte tänker på. Som vetenskapsförfattaren, Ed Yong, förklarar i detta fascinerade, roliga och besvärande tal, har parasiter förfinat konsten att manipulera på ett fantastiskt sätt. Så, påverkar de oss? Det är mer än troligt.

En hjord med gnuer, ett fiskstim,

en flock med fåglar.

Många djur samlas i stora grupper

vilket är bland de vackraste skådespelen

i naturen.

Men varför formeras dessa grupper?

De vanligaste svaren är saker som

att söka skydd bland många
eller jaga i flock

eller att samlas för parning,

och alla dessa förklaringar,

ofta sanna,

gör ett stort antagande om djurs beteende,

att djuren har kontroll
över sitt eget handlande,

att de har makt över sin egen kropp.

Och så är ofta inte fallet.

Här är Artemia, ett
litet kräftdjur.

Du känner kanske till den bättre
under namnet Sea Monkey.

Den är liten och lever vanligtvis ensam,

men de kan samlas
i dessa stora röda svärmar

som sträcker sig metervis,

och dessa formas på grund av en parasit.

Dessa kräftor är infekterade
med en bandmask.

En bandmask är enkelt sagt, en lång tarm

med genitalier i ena änden
och en mun med hullingar i andra.

Som frilansjournalist
sympatiserar jag med det.

(Skratt)

Bandmasken suger näring
från Artemians kropp,

men den gör också andra saker.

Den kastrerar dem,

den ändrar deras färg
från genomskinlig till klarröd,

den gör att de lever längre,

och som biologen Nicolas Rode har funnit,

får det dem att simma i grupper.

Varför? Eftersom bandmasken,
likt många andra parasiter,

har en komplicerad livscykel

som involverar många olika värdar.

Kräftdjuret är endast ett steg på resan.

Dess ultimata destination är den här,

den större flamingon.

Det är bara i en flamingo som
bandmasken kan reproducera sig,

så för att komma dit,
manipulerar de sina kräftvärdar

till att bilda dessa
iögonfallande färgade svärmar

som är lättare för flamingon

att upptäcka och att sluka,

och det är hemligheten
bakom Artemia-svärmarna.

De är inte sociala av fri vilja,

det är för att de är kontrollerade.

Det är inte säkert att vara i en svärm.

Det är raka motsatsen.

Bandmasken kapar deras hjärna och kroppar,

gör dem till transportmedel

för att komma in i en flamingo.

Och här är ett annat exempel

av parasitisk manipulation.

Det här är en självmordssyrsa.

Den har svalt larven från en tagelmask,

eller "björntråd".

Masken växer till färdig storlek

inuti den,

men den behöver komma ner
i vatten för att kunna para sig,

och det gör den genom
att utsöndra proteiner

som påverkar syrsans hjärna

och får den att bete sig underligt.

När syrsan närmar sig vatten,

som den här bassängen,

hoppar den i och drunknar,

och masken slingrar sig ut

ur självmordsliket.

Syrsor är riktigt rymliga. Vem anade det?

Bandmaskar och tagelmaskar
är inte de enda.

De är bara två, av en hel kavalkad,

av sinneskontrollerande parasiter,

av svampar, virus, maskar
och insekter och annat

som alla specialiserar sig
på att omstörta och ta över

viljan hos sin värd.

Jag hörde först talas om detta levnadssätt

genom David Attenboroughs "Trial of Life"

för cirka 20 år sedan,

och senare genom en underbar bok,

"Parasite Rex", skriven av
min vän Carl Zimmer.

Och jag har skrivit
om dessa varelser sedan dess.

Få ämnen inom biologi
trollbinder mig mer.

Det är som om parasiterna
har tagit över min egen hjärna.

De är trots allt alltid spännande

och förtjusande makabra.

När du skriver om parasiter,

svämmar ditt lexikon över
med fraser som "slukad levande"

och "spränger sig ut ur dess kropp".

(Skratt)

Men det är mer än det.

Jag är författare, och kollegor i publiken

vet att vi älskar historier.

Parasiter bjuder oss att motstå tjusningen

med förutsägbara historier.

Deras värld består av
oväntade vändningar

och överraskande förklaringar.

Varför, till exempel,

börjar den här fjärilslarven

våldsamt kasta sig fram och tillbaka

när en annan insekt kommer nära den

och den vita puppan, som den verkar

stå vakt över?

Vaktar den kanske sina syskon?

Nej.

Fjärilslarven blev attackerad

av en parasitstekel, som la ägg inuti den.

De kläcktes, för att därefter

sluka larven levande

och spränga sig ut ur dess kropp.

Ni förstår vad jag menar?

Men larven dog inte.

Några av steklarna verkade dröja sig kvar

för att få den att vakta deras syskon

vilka håller på att omvandlas

till vuxna i dessa kokonger.

Fjärilslarven är en
"head-bangande" zombielivvakt,

som försvarar avkomman

från varelsen som dödade den.

(Applåder)

Vi har massor att gå igenom.
Jag har endast 13 minuter. (Skratt)

Nu försöker nog några av er

desperat famla efter tröst

i hopp om att detta är något ovanligt

i naturen, att de är undantag,

och den ståndpunkten är begriplig,

eftersom parasiter
av naturen är ganska små

och tillbringar lång tid

inuti andras kroppar.

De är lätta att förbise,

men det betyder inte
att de är oviktiga.

För några år sedan
tog en man, Kevin Lafferty,

med sig en grupp forskare
till tre flodmynningar i Kalifornien

och de vägde, dissekerade

och noterade allt de kunde hitta.

och det de fann,

var parasiter i extrema mängder.

Speciellt vanliga var sugmaskar,

små maskar, specialiserade
på att kastrera sina värdar,

som den här otursamma snäckan.

En ensam sugmask är liten, mikroskopisk,

men sammanlagt vägde de lika mycket

som all fisk i flodmynningarna

och 3 till 9 gånger så mycket
som alla fåglarna.

Och tänk på tagelmasken som jag visade er,

syrsagrejen?

En japansk forskare, Takuya Sato,

kom fram till, att i en flod,

drev de ner så många syrsor och

gräshoppor i vattnet

att de drunknade insekterna

utgjorde cirka 60 procent
av födan för den lokala öringen.

Manipulation är inte ovanligt.

Det är en viktig och vanlig del

av världen omkring oss,

och forskare har funnit

hundratals exempel på sådana manipulatörer

och mer spännande, de börjar förstå

exakt hur dessa varelser
kontrollerar sin värd.

Och detta är ett av mina favoritexempel.

Det här är Ampulex compressa,

en smaragdskimrande "Kackerlacksstekel".

och det är allmänt vedertaget

att när en av dessa steklar

har befruktade ägg,

har den behov av en kackerlacka.

När hon hittar en,

hugger hon den med sin gadd

som också är ett känselorgan.

Den här upptäckten blev känd
för tre veckor sedan.

Hon hugger den med gadden,
som är ett organ

utrustad med små känselknölar,

som möjliggör för henne
att urskilja olika texturer

av kackerlackans hjärna.

Så likt en person,
som blint rotar runt i en väska,

hittar hon hjärnan
och injicerar gift i den

i två specifika nervcentra.

De israeliska forskarna,
Frederic Libersat och Ram Gal,

fann att giftet är
ett mycket specifikt kemiskt vapen.

Det varken dödar kackerlackan
eller bedövar den.

Kackerlackan skulle kunna gå sin väg

eller flyga eller springa
om den skulle vilja,

men den väljer att inte göra det

eftersom giftet sätter stopp
för motivationen att gå

och endast det.

Stekeln klickar i princip ur
"fly-från-faran-rutan"

i kackerlackans operativsystem,

vilket gör att hon kan
leda sitt hjälplösa offer

till sin håla med dess antenn

likt en person som är ute
och går med en hund.

Väl där, lägger hon ägg i den,

ägg kläcks, äts levande,
sprängs ut ur kroppen

Bla, bla bla, ni kan rutinen.

(Skratt) (Applåder)

Jag hävdar, att när den väl är stungen,

är kackerlackan inte längre
en kackerlacka.

Den är mer en förlängning av stekeln.

precis som att syrsan var en
förlängning av tagelmasken.

Värddjuret kommer varken
att överleva eller föröka sig.

De har samma kontroll över sitt öde

som min bil.

När parasiten väl kommit in,

har värden ingen talan.

Människor är förstås

inte främmande för manipulation.

Vi tar droger för att ändra
kemin i våra hjärnor

som ändrar humöret

och vad är argument
eller reklam eller storslagna idéer,

om inte ett försök att influera
någon annans sinne?

Men våra försök att göra detta

är grova och klumpiga jämfört

med parasitens finjusterade,
specifika metoder.

Don Draper önskar nog
att han var lika elegant

med precision som den
smaragdfärgade kackerlacksstekeln.

Jag tror att just detta
är en del av det som gör parasiter

så illavarslande och skrämmande.

Vi värderar vår fria vilja och

självständighet så högt,

att utsikten att förlora förmågor

till en osynlig kraft

visar många av våra djupaste
sociala farhågor.

Orwellska dystopier och ljusskygga grupper

och hjärntvättande superskurkar,

är exempel på våra mörkaste fantasier,

men i naturen händer det hela tiden.

Vilket leder mig till en självklar

och oroväckande fråga:

Finns det ondskefulla parasiter

som påverkar vårt beteende

utan att vi vet om det,

förutom NSA?

(Skratt)

Om det finns några -

(Skratt) (Applåder)

Jag har en röd prick
i pannan nu, eller hur?

(Skratt)

Om det finns några,
så är detta en god kandidat.

Det här är Toxoplasma gondii,
eller "T gondii",

eftersom skrämmande varelser

förtjänar söta smeknamn.

T gondii infekterar däggdjur,

många olika däggdjur,

men de förökar sig endast i katter.

Och forskare, som Joanne Webster,
har visat att om T gondii

kommer in i en mus eller råtta,

omvandlas den till en kattsökande missil.

Om den infekterade råttan
känner den förtjusande lukten

av kattkiss,

springer den mot källan till lukten

snarare än den mer vettiga riktningen,

bort från den.

Katten äter råttan, T gondii får ha sex.

Det är den klassiska historien,
"Eat, Prey, Love".

(Skratt) (Applåder)

Ni är väldigt välvilliga
och generösa människor.

Hej Elizabeth, jag älskade ditt tal.

Hur kontrollerar parasiten sin värd

på det här sättet?

Vi vet inte riktigt.

T-gondii frigör ett enzym

som gör dopamin, ett ämne kopplat

till belöning och motivation.

Målet är speciella delar
av råttans hjärna.

bland annat de kopplade
till sexuell upphetsning.

Men hur dessa pusselbitar passar ihop

är inte helt klarlagt.

Det som är klart är att denna sak

är en ensam cell.

Den har inget nervsystem,

inget medvetande,

den har inte ens en kropp.

Men den manipulerar ett däggdjur?

Vi är däggdjur.

Vi är intelligentare än en råtta,
det är säkert,

men vår hjärna har samma
grundläggande struktur,

samma typ av celler,

samma kemikalier i dem,

och samma parasiter.

Uppskattningar varierar,
men siffror antyder

att en av tre människor runtom i världen

har T gondii i sina hjärnor.

Vanligtvis leder inte detta
till någon uppenbar sjukdom.

Parasiten är vilande

under en lång period.

Men det finns bevis för att de

som är bärare får lite annorlunda resultat

på personlighetsenkäter
än andra människor,

att de har något förhöjd risk
för bilolyckor,

och det finns vissa bevis
för att de med schizofreni

med större sannolikhet är infekterade.

Dessa bevis är inte helt entydiga,

och även bland T gondii-forskare

är uppfattningen delad,
om huruvida parasiten

verkligen påverkar vårt beteende.

Men med tanke på mångfalden
av sådan manipulation,

skulle det vara helt osannolikt

att människor skulle vara de enda

som inte var till lika stor del drabbade.

Och jag tror att denna förmåga
att ständigt omkullkasta

vårt sätt att föreställa oss världen

gör parasiter fantastiska.

De bjuder oss ständigt
att se naturen ur nya perspektiv

och att undra om de beteende vi ser,

antingen enkla och självklara

eller förbryllande och gåtfulla,

inte beror på individer

som agerar på egen hand

utan beroende på att det har tvingats

till kontroll av någonting annat.

Samtidigt som den tanken är oroväckande,

och då parasiters vanor kan vara kusliga,

är det förmågan att överraska oss

som gör dem lika fantastiska
och karismatiska

som vilken panda, fjäril
eller delfin som helst.

I slutet av "Om arternas uppkomst",

skriver Charles Darwin om livets storhet,

och om ändlösa livsformer, otroligt vackra

och fantastiska,

och jag tror att han lätt hade kunnat tala

om bandmaskar som gör kräftdjur sociala

eller steklar som tar med
kackerlackor på promenader.

Men det är kanske bara
en parasit som talar.

Tack!

(Applåder)