En hjord med gnuer, ett fiskstim, en flock med fåglar. Många djur samlas i stora grupper vilket är bland de vackraste skådespelen i naturen. Men varför formeras dessa grupper? De vanligaste svaren är saker som att söka skydd bland många eller jaga i flock eller att samlas för parning, och alla dessa förklaringar, ofta sanna, gör ett stort antagande om djurs beteende, att djuren har kontroll över sitt eget handlande, att de har makt över sin egen kropp. Och så är ofta inte fallet. Här är Artemia, ett litet kräftdjur. Du känner kanske till den bättre under namnet Sea Monkey. Den är liten och lever vanligtvis ensam, men de kan samlas i dessa stora röda svärmar som sträcker sig metervis, och dessa formas på grund av en parasit. Dessa kräftor är infekterade med en bandmask. En bandmask är enkelt sagt, en lång tarm med genitalier i ena änden och en mun med hullingar i andra. Som frilansjournalist sympatiserar jag med det. (Skratt) Bandmasken suger näring från Artemians kropp, men den gör också andra saker. Den kastrerar dem, den ändrar deras färg från genomskinlig till klarröd, den gör att de lever längre, och som biologen Nicolas Rode har funnit, får det dem att simma i grupper. Varför? Eftersom bandmasken, likt många andra parasiter, har en komplicerad livscykel som involverar många olika värdar. Kräftdjuret är endast ett steg på resan. Dess ultimata destination är den här, den större flamingon. Det är bara i en flamingo som bandmasken kan reproducera sig, så för att komma dit, manipulerar de sina kräftvärdar till att bilda dessa iögonfallande färgade svärmar som är lättare för flamingon att upptäcka och att sluka, och det är hemligheten bakom Artemia-svärmarna. De är inte sociala av fri vilja, det är för att de är kontrollerade. Det är inte säkert att vara i en svärm. Det är raka motsatsen. Bandmasken kapar deras hjärna och kroppar, gör dem till transportmedel för att komma in i en flamingo. Och här är ett annat exempel av parasitisk manipulation. Det här är en självmordssyrsa. Den har svalt larven från en tagelmask, eller "björntråd". Masken växer till färdig storlek inuti den, men den behöver komma ner i vatten för att kunna para sig, och det gör den genom att utsöndra proteiner som påverkar syrsans hjärna och får den att bete sig underligt. När syrsan närmar sig vatten, som den här bassängen, hoppar den i och drunknar, och masken slingrar sig ut ur självmordsliket. Syrsor är riktigt rymliga. Vem anade det? Bandmaskar och tagelmaskar är inte de enda. De är bara två, av en hel kavalkad, av sinneskontrollerande parasiter, av svampar, virus, maskar och insekter och annat som alla specialiserar sig på att omstörta och ta över viljan hos sin värd. Jag hörde först talas om detta levnadssätt genom David Attenboroughs "Trial of Life" för cirka 20 år sedan, och senare genom en underbar bok, "Parasite Rex", skriven av min vän Carl Zimmer. Och jag har skrivit om dessa varelser sedan dess. Få ämnen inom biologi trollbinder mig mer. Det är som om parasiterna har tagit över min egen hjärna. De är trots allt alltid spännande och förtjusande makabra. När du skriver om parasiter, svämmar ditt lexikon över med fraser som "slukad levande" och "spränger sig ut ur dess kropp". (Skratt) Men det är mer än det. Jag är författare, och kollegor i publiken vet att vi älskar historier. Parasiter bjuder oss att motstå tjusningen med förutsägbara historier. Deras värld består av oväntade vändningar och överraskande förklaringar. Varför, till exempel, börjar den här fjärilslarven våldsamt kasta sig fram och tillbaka när en annan insekt kommer nära den och den vita puppan, som den verkar stå vakt över? Vaktar den kanske sina syskon? Nej. Fjärilslarven blev attackerad av en parasitstekel, som la ägg inuti den. De kläcktes, för att därefter sluka larven levande och spränga sig ut ur dess kropp. Ni förstår vad jag menar? Men larven dog inte. Några av steklarna verkade dröja sig kvar för att få den att vakta deras syskon vilka håller på att omvandlas till vuxna i dessa kokonger. Fjärilslarven är en "head-bangande" zombielivvakt, som försvarar avkomman från varelsen som dödade den. (Applåder) Vi har massor att gå igenom. Jag har endast 13 minuter. (Skratt) Nu försöker nog några av er desperat famla efter tröst i hopp om att detta är något ovanligt i naturen, att de är undantag, och den ståndpunkten är begriplig, eftersom parasiter av naturen är ganska små och tillbringar lång tid inuti andras kroppar. De är lätta att förbise, men det betyder inte att de är oviktiga. För några år sedan tog en man, Kevin Lafferty, med sig en grupp forskare till tre flodmynningar i Kalifornien och de vägde, dissekerade och noterade allt de kunde hitta. och det de fann, var parasiter i extrema mängder. Speciellt vanliga var sugmaskar, små maskar, specialiserade på att kastrera sina värdar, som den här otursamma snäckan. En ensam sugmask är liten, mikroskopisk, men sammanlagt vägde de lika mycket som all fisk i flodmynningarna och 3 till 9 gånger så mycket som alla fåglarna. Och tänk på tagelmasken som jag visade er, syrsagrejen? En japansk forskare, Takuya Sato, kom fram till, att i en flod, drev de ner så många syrsor och gräshoppor i vattnet att de drunknade insekterna utgjorde cirka 60 procent av födan för den lokala öringen. Manipulation är inte ovanligt. Det är en viktig och vanlig del av världen omkring oss, och forskare har funnit hundratals exempel på sådana manipulatörer och mer spännande, de börjar förstå exakt hur dessa varelser kontrollerar sin värd. Och detta är ett av mina favoritexempel. Det här är Ampulex compressa, en smaragdskimrande "Kackerlacksstekel". och det är allmänt vedertaget att när en av dessa steklar har befruktade ägg, har den behov av en kackerlacka. När hon hittar en, hugger hon den med sin gadd som också är ett känselorgan. Den här upptäckten blev känd för tre veckor sedan. Hon hugger den med gadden, som är ett organ utrustad med små känselknölar, som möjliggör för henne att urskilja olika texturer av kackerlackans hjärna. Så likt en person, som blint rotar runt i en väska, hittar hon hjärnan och injicerar gift i den i två specifika nervcentra. De israeliska forskarna, Frederic Libersat och Ram Gal, fann att giftet är ett mycket specifikt kemiskt vapen. Det varken dödar kackerlackan eller bedövar den. Kackerlackan skulle kunna gå sin väg eller flyga eller springa om den skulle vilja, men den väljer att inte göra det eftersom giftet sätter stopp för motivationen att gå och endast det. Stekeln klickar i princip ur "fly-från-faran-rutan" i kackerlackans operativsystem, vilket gör att hon kan leda sitt hjälplösa offer till sin håla med dess antenn likt en person som är ute och går med en hund. Väl där, lägger hon ägg i den, ägg kläcks, äts levande, sprängs ut ur kroppen Bla, bla bla, ni kan rutinen. (Skratt) (Applåder) Jag hävdar, att när den väl är stungen, är kackerlackan inte längre en kackerlacka. Den är mer en förlängning av stekeln. precis som att syrsan var en förlängning av tagelmasken. Värddjuret kommer varken att överleva eller föröka sig. De har samma kontroll över sitt öde som min bil. När parasiten väl kommit in, har värden ingen talan. Människor är förstås inte främmande för manipulation. Vi tar droger för att ändra kemin i våra hjärnor som ändrar humöret och vad är argument eller reklam eller storslagna idéer, om inte ett försök att influera någon annans sinne? Men våra försök att göra detta är grova och klumpiga jämfört med parasitens finjusterade, specifika metoder. Don Draper önskar nog att han var lika elegant med precision som den smaragdfärgade kackerlacksstekeln. Jag tror att just detta är en del av det som gör parasiter så illavarslande och skrämmande. Vi värderar vår fria vilja och självständighet så högt, att utsikten att förlora förmågor till en osynlig kraft visar många av våra djupaste sociala farhågor. Orwellska dystopier och ljusskygga grupper och hjärntvättande superskurkar, är exempel på våra mörkaste fantasier, men i naturen händer det hela tiden. Vilket leder mig till en självklar och oroväckande fråga: Finns det ondskefulla parasiter som påverkar vårt beteende utan att vi vet om det, förutom NSA? (Skratt) Om det finns några - (Skratt) (Applåder) Jag har en röd prick i pannan nu, eller hur? (Skratt) Om det finns några, så är detta en god kandidat. Det här är Toxoplasma gondii, eller "T gondii", eftersom skrämmande varelser förtjänar söta smeknamn. T gondii infekterar däggdjur, många olika däggdjur, men de förökar sig endast i katter. Och forskare, som Joanne Webster, har visat att om T gondii kommer in i en mus eller råtta, omvandlas den till en kattsökande missil. Om den infekterade råttan känner den förtjusande lukten av kattkiss, springer den mot källan till lukten snarare än den mer vettiga riktningen, bort från den. Katten äter råttan, T gondii får ha sex. Det är den klassiska historien, "Eat, Prey, Love". (Skratt) (Applåder) Ni är väldigt välvilliga och generösa människor. Hej Elizabeth, jag älskade ditt tal. Hur kontrollerar parasiten sin värd på det här sättet? Vi vet inte riktigt. T-gondii frigör ett enzym som gör dopamin, ett ämne kopplat till belöning och motivation. Målet är speciella delar av råttans hjärna. bland annat de kopplade till sexuell upphetsning. Men hur dessa pusselbitar passar ihop är inte helt klarlagt. Det som är klart är att denna sak är en ensam cell. Den har inget nervsystem, inget medvetande, den har inte ens en kropp. Men den manipulerar ett däggdjur? Vi är däggdjur. Vi är intelligentare än en råtta, det är säkert, men vår hjärna har samma grundläggande struktur, samma typ av celler, samma kemikalier i dem, och samma parasiter. Uppskattningar varierar, men siffror antyder att en av tre människor runtom i världen har T gondii i sina hjärnor. Vanligtvis leder inte detta till någon uppenbar sjukdom. Parasiten är vilande under en lång period. Men det finns bevis för att de som är bärare får lite annorlunda resultat på personlighetsenkäter än andra människor, att de har något förhöjd risk för bilolyckor, och det finns vissa bevis för att de med schizofreni med större sannolikhet är infekterade. Dessa bevis är inte helt entydiga, och även bland T gondii-forskare är uppfattningen delad, om huruvida parasiten verkligen påverkar vårt beteende. Men med tanke på mångfalden av sådan manipulation, skulle det vara helt osannolikt att människor skulle vara de enda som inte var till lika stor del drabbade. Och jag tror att denna förmåga att ständigt omkullkasta vårt sätt att föreställa oss världen gör parasiter fantastiska. De bjuder oss ständigt att se naturen ur nya perspektiv och att undra om de beteende vi ser, antingen enkla och självklara eller förbryllande och gåtfulla, inte beror på individer som agerar på egen hand utan beroende på att det har tvingats till kontroll av någonting annat. Samtidigt som den tanken är oroväckande, och då parasiters vanor kan vara kusliga, är det förmågan att överraska oss som gör dem lika fantastiska och karismatiska som vilken panda, fjäril eller delfin som helst. I slutet av "Om arternas uppkomst", skriver Charles Darwin om livets storhet, och om ändlösa livsformer, otroligt vackra och fantastiska, och jag tror att han lätt hade kunnat tala om bandmaskar som gör kräftdjur sociala eller steklar som tar med kackerlackor på promenader. Men det är kanske bara en parasit som talar. Tack! (Applåder)