Ett vetenskapspris som får en att skratta och sedan tänka efter

Som grundare till Ig Nobelpriset, utforskar Marc Abrahams världens mest osannolika vetenskapliga undersökningar. I denna tankeväckande (och stundvis hysteriskt roliga) presentation berättar han om i sanning märklig vetenskap - och framhåller att dumheter är avgörande för att öka allmänhetens intresse för vetenskap.

George och Charlotte Blonsky, som var

ett äkta par boende i Bronx i New York

uppfann något.

De fick ett patent 1965
för vad de kallade,

"en apparat för att bistå kvinnor
vid barnafödande".

Apparaten består av ett stort, runt bord

och lite maskineri.

När kvinnan är redo att föda sitt barn,

ligger hon ner på rygg,

hon spänns ner mot bordet,

och bordet roteras i hög hastighet.

Barnet kommer sedan flygande ut

med hjälp av centrifugalkraften.

(Skratt)

Om du tittar noggrant på deras patent,

särskilt om du har någon form av
ingenjörsbakgrund eller talang,

är det möjligt att du väljer att se

ett eller två ställen där designen
inte är helt tillräcklig.

(Skratt)

Doktor Ivan Schwab i Kalifornien

är en person, en av huvudpersonerna,

som hjälpte att besvara frågan,

"Varför får inte hackspettar
ont i huvudet?"

Och svaret visade sig

vara att det är på grund
av att deras hjärnor

är paketerade inuti deras kranier

på ett helt annat sätt än hur

våra hjärnor, det vill säga vi människor,

sant, har våra hjärnor paketerade.

De, hackspettarna, hackar vanligtvis

genom att slå sitt huvud

mot en bit trä tusentals gånger varje dag.

Varje dag.

Och så vitt man vet,
rör det dem inte det minsta.

Hur kan det komma sig?

Deras hjärnor skvalpar inte runt

som våra gör.

Deras hjärnor är packade mycket tätt,

åtminstone för slag som kommer
rätt framifrån.

Det var inte så många som brydde sig om

denna forskning förrän de senaste åren

när, särskilt i detta land,

folk började bli nyfikna på

hur hjärnan hos fotbollsspelare påverkas

som också slår i sitt huvud
upprepade gånger.

Och hackspetten kanske
kan relateras till det.

Det publicerades en artikel

i den medicinska tidskriften The Lancet

i England för några år sedan:

"En man som stack sig i fingret
och luktade ruttet i fem år".

Dr. Caroline Mills och hennes grupp
tog emot denna patient

och visste inte riktigt
vad de skulle göra åt det.

Mannen hade skurit sig i fingret

när han jobbade med
att hantera kycklingar

och sen började han att lukta
riktigt, riktigt illa.

Så illa att doktorer och sköterskor

inte klarade att vara
i samma rum som honom.

Det var outhärdligt.

De provade vartenda läkemedel

och varje behandling
de kunde komma på.

Efter ett år luktade han
fortfarande ruttet.

Efter två år, fortfarande ruttet.

Efter tre år, fyra år,
luktade han fortfarande ruttet.

Efter fem år försvann det av sig självt.

Det är ett mysterium.

På Nya Zeeland, testade Dr. Lianne Parkin

och hennes grupp en gammal
tradition i hennes stad.

De bodde i en stad som har enorma kullar,

San Francisco-liknande kullar.

Och under vintern där
blir det väldigt kallt

och väldigt isigt.

Det sker många olyckor.

Traditionen de testade,

testade de genom att be folk

som var på väg till jobbet på morgonen,

att stanna till och prova på något.

Pröva ett av två alternativ.

Traditionellt har man under vintertid,

i den staden,

sockarna på utsidan av sina kängor.

Och det de fann genom experimenterande,

och det var rätt tydligt när de såg det,

var att det var sant.

Att om du bär sockor på utsidan
snarare än på insidan,

är det troligare att du överlever,
att du inte halkar och faller.

Men, jag hoppas att ni håller med
mig om att dessa saker

som jag precis beskrivit för er,

var och en av dem,
förtjänar någon form av pris.

(Skratt)

Och det är vad de fick,

alla fick ett Ig Nobelpris.

1991 startade jag, tillsammans med
ett antal andra människor,

Ig Nobelprisceremonin.

Varje år delar vi ut 10 priser.

Priserna baseras på endast ett kriterium,
det är mycket enkelt.

Det handlar om att du ska ha gjort något

som får folk att skratta
och sedan tänka efter.

Det du har gjort får folk att skratta
och sen tänka efter.

Vad det än är, så har det något som

när folk först möter det,

är deras enda möjliga reaktion

att skratta.

En vecka senare snurrar tanken

fortfarande omkring i deras huvud

och allt de vill är att berätta
för sina vänner om det.

Det är kvaliteten vi letar efter.

Varje år får vi ungefär

9000 nya nomineringar till Ig Nobelpriset.

Av dessa består omkring 10 procent

till 20 procent av dessa nomineringar av

folk som har nominerat sig själva.

Dessa självnomineringar
vinner nästan aldrig.

Det är väldigt svårt, numeriskt,
att vinna ett pris om du själv vill det.

Även om du inte vill det,

är det väldigt svårt numeriskt.

Ni ska veta det att när
vi väljer någon till att vinna

ett Ig Nobelpris,

kontaktar vi den personen, högst privat.

Vi erbjuder dem chansen att neka

denna stora ära om de så önskar.

Lyckligtvis för oss, så tackar nästan alla

som erbjuds ett pris ja.

Vad får man om man vinner
ett Ig Nobelpris?

Tja, man får ett flertal saker.

Man får ett Ig Nobelpris.

Designen är annorlunda varje år.

Dessa är alltid handgjorda
av extremt billiga material.

Ni ser en bild

på priset vi delade ut förra året, 2013.

De flesta priser i världen delar också ut

pengar till de som vinner,
en viss prissumma.

Vi har inga pengar,

så vi kan inte dem några.

Faktum är, vinnarna måste själva
stå för reskostnaden för att

komma till Ig Nobelceremonin,

vilket de flesta av dem gör.

Förra året lyckades vi dock
skrapa ihop lite pengar.

Förra året fick var och en
av de 10 Ig Nobelprisvinnarna

10 biljoner dollar av oss.

En 10-biljondollarsedel från Zimbabwe.

(Skratt)

Ni kanske kommer ihåg att Zimbabwe hade

ett litet inflationsäventyr
under några år.

Det slutade med att de tryckte

upp sedlar med så höga valörer

som 100 biljoner dollar.

Bara så ni vet, den ansvarige,
mannen som driver statsbanken,

vann ett Ig Nobelpris
i matematik. (Skratt)

Det andra man vinner är en inbjudan

att komma till ceremonin,

som sker vid Harvarduniversitetet.

Och när man kommer dit,

kommer man till Harvards största
mötesplats och klassrum.

Det rymmer 1 100 personer,
det är fullsmockat,

och uppe på scen,
i väntan på att få skaka din hand,

att få räcka över ditt Ig Nobelpris,

står en klunga riktiga Nobelprisvinnare.

Det är ceremonins hjärta.

Vinnarna hålls hemliga fram till dess,

inte ens Nobelprisvinnarna
som kommer att skaka deras hand

vet vilka de är
förrän de presenteras på scen.

Jag ska berätta om bara ett fåtal

av de andra medicinrelaterade priser
som vi har delat ut.

Kom ihåg, vi har delat ut 230 pris.

Det finns ett antal personer här idag.

Kanske du har ett själv.

En artikel publicerades
omkring 30 år sedan

vid namn "Skador på grund av
fallande kokosnötter".

Den var skriven av Dr Peter Barss,

som är kanadensare.

Dr Barss kom till ceremonin

och förklarade att som ung doktor

ville han se världen.

Så han åkte till Papua Nya Guinea.

När han kom dit,
började han arbeta på sjukhuset,

och han var nyfiken på
vad för sorts skador

som drabbat folk så att
de måste uppsöka sjukhuset.

I arkiven fann han

att en förvånansvärt stor mängd
människor på sjukhuset

var där på grund av skador
orsakade av fallande kokosnötter.

Ett typiskt scenario är att

folk kommer ner från högländerna,
där det inte finns så många kokosnötsträd,

för att träffa sina släktingar vid kusten

där det finns massor.

De tror att ett kokosnötsträd

är ett utmärkt ställe att stå
eller kanske ligga ner på.

Ett kokosnötsträd är 30 meter högt,

och har kokosnötter som väger 1 kilogram

som kan falla vilket ögonblick som helst.

En grupp läkare i Europa

publicerade en serie artiklar

om koloskopi.

Ni är alla bekanta med koloskopier,

på ett sätt eller annat.

Eller i vissa fall,

på ett sätt och ett annat.

I dessa artiklar

förklarar de för sina doktorskollegor
som genomför koloskopier,

hur man minimerar risken,

när man genomför koloskopin,

att patienten exploderar.

(Skratt)

Dr Emmanuel Ben-Sousson

en av författarna,

flög från Paris för att delta i ceremonin,

och förklarade då historien bakom detta,
att under 1950-talet,

när koloskopi började bli
en vanlig teknik för första gången,

började folk komma underfund
med hur man gör det rätt.

Och det fanns vissa svårigheter i början.

I huvudsak, som jag är säker på
att ni är bekanta med,

att man tittar inuti en lång,
trång, mörk håla.

Och därmed vill man ha mera plats.

Man tillför gas för att blåsa upp den

så man har mer utrymme att titta omkring.

Det är utöver metangasen

som redan finns där.

Gasen som de använde från början,
var i de flesta fall syrgas.

Så de la till syrgas till metangasen.

Och för att sen kunna se något
behövde de ljus,

så de la till en ljuskälla,
som under 50-talet var väldigt varm.

Så man hade metangas,
som är lättantändlig,

syrgas och hetta.

De slutade använda syrgas ganska fort.

(Skratt)

Nu för tiden är det ovanligt
att patienter exploderar,

men det händer ändå.

Det jag slutligen skulle vilja berätta om

är ett pris vi gav till Dr Elena Bodnar.

Dr Elena Bodnar uppfann en bysthållare

som i en nödsituation

snabbt kan delas till två skyddsmasker.

En för att rädda ditt liv,

och en för att rädda livet på någon
tursam åskådare.

(Skratt)

Varför skulle någon vilja göra detta,

undrar ni kanske.

Dr Bodnar kom till ceremonin

och hon förklarade
att hon växte upp i Ukraina.

Hon behandlade bland annat offren

vid Tjernobyl-kärnkraftolyckan.

Och de upptäckte senare att

de flesta sjukdomsfall

kom från partiklar
som folk hade andats in.

Så efter det funderade hon på om det

kunde finnas någon enkel mask

som var tillgänglig överallt
när det oförutsedda sker.

Många år senare flyttade hon till USA.

Hon fick barn, och en vacker dag
såg hon på golvet,

att hennes son hade plockat upp hennes BH,

och satt den på sitt ansikte.

Det var därifrån idén kom.

Hon kom till Ig Nobel-ceremonin

med den första prototypen
till bysthållaren

och hon visade:

(Skratt)

(Applåder)

(Applåder)

(Skratt)

(Jubel)

(Applåder)

[Paul Krugman,
Nobelpristagare i ekonomi]

(Applåder)

[Wolfgang Ketterle,
Nobelpristagare i fysik]

(Applåder)

Jag har själv en nödfalls-BH. (Skratt)

Det är min favorit-BH,

men jag skulle gladeligen
dela den med någon av er

om behovet skulle uppstå.

Tack så mycket.

(Applåder)