George och Charlotte Blonsky, som var ett äkta par boende i Bronx i New York uppfann något. De fick ett patent 1965 för vad de kallade, "en apparat för att bistå kvinnor vid barnafödande". Apparaten består av ett stort, runt bord och lite maskineri. När kvinnan är redo att föda sitt barn, ligger hon ner på rygg, hon spänns ner mot bordet, och bordet roteras i hög hastighet. Barnet kommer sedan flygande ut med hjälp av centrifugalkraften. (Skratt) Om du tittar noggrant på deras patent, särskilt om du har någon form av ingenjörsbakgrund eller talang, är det möjligt att du väljer att se ett eller två ställen där designen inte är helt tillräcklig. (Skratt) Doktor Ivan Schwab i Kalifornien är en person, en av huvudpersonerna, som hjälpte att besvara frågan, "Varför får inte hackspettar ont i huvudet?" Och svaret visade sig vara att det är på grund av att deras hjärnor är paketerade inuti deras kranier på ett helt annat sätt än hur våra hjärnor, det vill säga vi människor, sant, har våra hjärnor paketerade. De, hackspettarna, hackar vanligtvis genom att slå sitt huvud mot en bit trä tusentals gånger varje dag. Varje dag. Och så vitt man vet, rör det dem inte det minsta. Hur kan det komma sig? Deras hjärnor skvalpar inte runt som våra gör. Deras hjärnor är packade mycket tätt, åtminstone för slag som kommer rätt framifrån. Det var inte så många som brydde sig om denna forskning förrän de senaste åren när, särskilt i detta land, folk började bli nyfikna på hur hjärnan hos fotbollsspelare påverkas som också slår i sitt huvud upprepade gånger. Och hackspetten kanske kan relateras till det. Det publicerades en artikel i den medicinska tidskriften The Lancet i England för några år sedan: "En man som stack sig i fingret och luktade ruttet i fem år". Dr. Caroline Mills och hennes grupp tog emot denna patient och visste inte riktigt vad de skulle göra åt det. Mannen hade skurit sig i fingret när han jobbade med att hantera kycklingar och sen började han att lukta riktigt, riktigt illa. Så illa att doktorer och sköterskor inte klarade att vara i samma rum som honom. Det var outhärdligt. De provade vartenda läkemedel och varje behandling de kunde komma på. Efter ett år luktade han fortfarande ruttet. Efter två år, fortfarande ruttet. Efter tre år, fyra år, luktade han fortfarande ruttet. Efter fem år försvann det av sig självt. Det är ett mysterium. På Nya Zeeland, testade Dr. Lianne Parkin och hennes grupp en gammal tradition i hennes stad. De bodde i en stad som har enorma kullar, San Francisco-liknande kullar. Och under vintern där blir det väldigt kallt och väldigt isigt. Det sker många olyckor. Traditionen de testade, testade de genom att be folk som var på väg till jobbet på morgonen, att stanna till och prova på något. Pröva ett av två alternativ. Traditionellt har man under vintertid, i den staden, sockarna på utsidan av sina kängor. Och det de fann genom experimenterande, och det var rätt tydligt när de såg det, var att det var sant. Att om du bär sockor på utsidan snarare än på insidan, är det troligare att du överlever, att du inte halkar och faller. Men, jag hoppas att ni håller med mig om att dessa saker som jag precis beskrivit för er, var och en av dem, förtjänar någon form av pris. (Skratt) Och det är vad de fick, alla fick ett Ig Nobelpris. 1991 startade jag, tillsammans med ett antal andra människor, Ig Nobelprisceremonin. Varje år delar vi ut 10 priser. Priserna baseras på endast ett kriterium, det är mycket enkelt. Det handlar om att du ska ha gjort något som får folk att skratta och sedan tänka efter. Det du har gjort får folk att skratta och sen tänka efter. Vad det än är, så har det något som när folk först möter det, är deras enda möjliga reaktion att skratta. En vecka senare snurrar tanken fortfarande omkring i deras huvud och allt de vill är att berätta för sina vänner om det. Det är kvaliteten vi letar efter. Varje år får vi ungefär 9000 nya nomineringar till Ig Nobelpriset. Av dessa består omkring 10 procent till 20 procent av dessa nomineringar av folk som har nominerat sig själva. Dessa självnomineringar vinner nästan aldrig. Det är väldigt svårt, numeriskt, att vinna ett pris om du själv vill det. Även om du inte vill det, är det väldigt svårt numeriskt. Ni ska veta det att när vi väljer någon till att vinna ett Ig Nobelpris, kontaktar vi den personen, högst privat. Vi erbjuder dem chansen att neka denna stora ära om de så önskar. Lyckligtvis för oss, så tackar nästan alla som erbjuds ett pris ja. Vad får man om man vinner ett Ig Nobelpris? Tja, man får ett flertal saker. Man får ett Ig Nobelpris. Designen är annorlunda varje år. Dessa är alltid handgjorda av extremt billiga material. Ni ser en bild på priset vi delade ut förra året, 2013. De flesta priser i världen delar också ut pengar till de som vinner, en viss prissumma. Vi har inga pengar, så vi kan inte dem några. Faktum är, vinnarna måste själva stå för reskostnaden för att komma till Ig Nobelceremonin, vilket de flesta av dem gör. Förra året lyckades vi dock skrapa ihop lite pengar. Förra året fick var och en av de 10 Ig Nobelprisvinnarna 10 biljoner dollar av oss. En 10-biljondollarsedel från Zimbabwe. (Skratt) Ni kanske kommer ihåg att Zimbabwe hade ett litet inflationsäventyr under några år. Det slutade med att de tryckte upp sedlar med så höga valörer som 100 biljoner dollar. Bara så ni vet, den ansvarige, mannen som driver statsbanken, vann ett Ig Nobelpris i matematik. (Skratt) Det andra man vinner är en inbjudan att komma till ceremonin, som sker vid Harvarduniversitetet. Och när man kommer dit, kommer man till Harvards största mötesplats och klassrum. Det rymmer 1 100 personer, det är fullsmockat, och uppe på scen, i väntan på att få skaka din hand, att få räcka över ditt Ig Nobelpris, står en klunga riktiga Nobelprisvinnare. Det är ceremonins hjärta. Vinnarna hålls hemliga fram till dess, inte ens Nobelprisvinnarna som kommer att skaka deras hand vet vilka de är förrän de presenteras på scen. Jag ska berätta om bara ett fåtal av de andra medicinrelaterade priser som vi har delat ut. Kom ihåg, vi har delat ut 230 pris. Det finns ett antal personer här idag. Kanske du har ett själv. En artikel publicerades omkring 30 år sedan vid namn "Skador på grund av fallande kokosnötter". Den var skriven av Dr Peter Barss, som är kanadensare. Dr Barss kom till ceremonin och förklarade att som ung doktor ville han se världen. Så han åkte till Papua Nya Guinea. När han kom dit, började han arbeta på sjukhuset, och han var nyfiken på vad för sorts skador som drabbat folk så att de måste uppsöka sjukhuset. I arkiven fann han att en förvånansvärt stor mängd människor på sjukhuset var där på grund av skador orsakade av fallande kokosnötter. Ett typiskt scenario är att folk kommer ner från högländerna, där det inte finns så många kokosnötsträd, för att träffa sina släktingar vid kusten där det finns massor. De tror att ett kokosnötsträd är ett utmärkt ställe att stå eller kanske ligga ner på. Ett kokosnötsträd är 30 meter högt, och har kokosnötter som väger 1 kilogram som kan falla vilket ögonblick som helst. En grupp läkare i Europa publicerade en serie artiklar om koloskopi. Ni är alla bekanta med koloskopier, på ett sätt eller annat. Eller i vissa fall, på ett sätt och ett annat. I dessa artiklar förklarar de för sina doktorskollegor som genomför koloskopier, hur man minimerar risken, när man genomför koloskopin, att patienten exploderar. (Skratt) Dr Emmanuel Ben-Sousson en av författarna, flög från Paris för att delta i ceremonin, och förklarade då historien bakom detta, att under 1950-talet, när koloskopi började bli en vanlig teknik för första gången, började folk komma underfund med hur man gör det rätt. Och det fanns vissa svårigheter i början. I huvudsak, som jag är säker på att ni är bekanta med, att man tittar inuti en lång, trång, mörk håla. Och därmed vill man ha mera plats. Man tillför gas för att blåsa upp den så man har mer utrymme att titta omkring. Det är utöver metangasen som redan finns där. Gasen som de använde från början, var i de flesta fall syrgas. Så de la till syrgas till metangasen. Och för att sen kunna se något behövde de ljus, så de la till en ljuskälla, som under 50-talet var väldigt varm. Så man hade metangas, som är lättantändlig, syrgas och hetta. De slutade använda syrgas ganska fort. (Skratt) Nu för tiden är det ovanligt att patienter exploderar, men det händer ändå. Det jag slutligen skulle vilja berätta om är ett pris vi gav till Dr Elena Bodnar. Dr Elena Bodnar uppfann en bysthållare som i en nödsituation snabbt kan delas till två skyddsmasker. En för att rädda ditt liv, och en för att rädda livet på någon tursam åskådare. (Skratt) Varför skulle någon vilja göra detta, undrar ni kanske. Dr Bodnar kom till ceremonin och hon förklarade att hon växte upp i Ukraina. Hon behandlade bland annat offren vid Tjernobyl-kärnkraftolyckan. Och de upptäckte senare att de flesta sjukdomsfall kom från partiklar som folk hade andats in. Så efter det funderade hon på om det kunde finnas någon enkel mask som var tillgänglig överallt när det oförutsedda sker. Många år senare flyttade hon till USA. Hon fick barn, och en vacker dag såg hon på golvet, att hennes son hade plockat upp hennes BH, och satt den på sitt ansikte. Det var därifrån idén kom. Hon kom till Ig Nobel-ceremonin med den första prototypen till bysthållaren och hon visade: (Skratt) (Applåder) (Applåder) (Skratt) (Jubel) (Applåder) [Paul Krugman, Nobelpristagare i ekonomi] (Applåder) [Wolfgang Ketterle, Nobelpristagare i fysik] (Applåder) Jag har själv en nödfalls-BH. (Skratt) Det är min favorit-BH, men jag skulle gladeligen dela den med någon av er om behovet skulle uppstå. Tack så mycket. (Applåder)