George och Charlotte Blonsky, som var
ett äkta par boende i Bronx i New York
uppfann något.
De fick ett patent 1965
för vad de kallade,
"en apparat för att bistå kvinnor
vid barnafödande".
Apparaten består av ett stort, runt bord
och lite maskineri.
När kvinnan är redo att föda sitt barn,
ligger hon ner på rygg,
hon spänns ner mot bordet,
och bordet roteras i hög hastighet.
Barnet kommer sedan flygande ut
med hjälp av centrifugalkraften.
(Skratt)
Om du tittar noggrant på deras patent,
särskilt om du har någon form av
ingenjörsbakgrund eller talang,
är det möjligt att du väljer att se
ett eller två ställen där designen
inte är helt tillräcklig.
(Skratt)
Doktor Ivan Schwab i Kalifornien
är en person, en av huvudpersonerna,
som hjälpte att besvara frågan,
"Varför får inte hackspettar
ont i huvudet?"
Och svaret visade sig
vara att det är på grund
av att deras hjärnor
är paketerade inuti deras kranier
på ett helt annat sätt än hur
våra hjärnor, det vill säga vi människor,
sant, har våra hjärnor paketerade.
De, hackspettarna, hackar vanligtvis
genom att slå sitt huvud
mot en bit trä tusentals gånger varje dag.
Varje dag.
Och så vitt man vet,
rör det dem inte det minsta.
Hur kan det komma sig?
Deras hjärnor skvalpar inte runt
som våra gör.
Deras hjärnor är packade mycket tätt,
åtminstone för slag som kommer
rätt framifrån.
Det var inte så många som brydde sig om
denna forskning förrän de senaste åren
när, särskilt i detta land,
folk började bli nyfikna på
hur hjärnan hos fotbollsspelare påverkas
som också slår i sitt huvud
upprepade gånger.
Och hackspetten kanske
kan relateras till det.
Det publicerades en artikel
i den medicinska tidskriften The Lancet
i England för några år sedan:
"En man som stack sig i fingret
och luktade ruttet i fem år".
Dr. Caroline Mills och hennes grupp
tog emot denna patient
och visste inte riktigt
vad de skulle göra åt det.
Mannen hade skurit sig i fingret
när han jobbade med
att hantera kycklingar
och sen började han att lukta
riktigt, riktigt illa.
Så illa att doktorer och sköterskor
inte klarade att vara
i samma rum som honom.
Det var outhärdligt.
De provade vartenda läkemedel
och varje behandling
de kunde komma på.
Efter ett år luktade han
fortfarande ruttet.
Efter två år, fortfarande ruttet.
Efter tre år, fyra år,
luktade han fortfarande ruttet.
Efter fem år försvann det av sig självt.
Det är ett mysterium.
På Nya Zeeland, testade Dr. Lianne Parkin
och hennes grupp en gammal
tradition i hennes stad.
De bodde i en stad som har enorma kullar,
San Francisco-liknande kullar.
Och under vintern där
blir det väldigt kallt
och väldigt isigt.
Det sker många olyckor.
Traditionen de testade,
testade de genom att be folk
som var på väg till jobbet på morgonen,
att stanna till och prova på något.
Pröva ett av två alternativ.
Traditionellt har man under vintertid,
i den staden,
sockarna på utsidan av sina kängor.
Och det de fann genom experimenterande,
och det var rätt tydligt när de såg det,
var att det var sant.
Att om du bär sockor på utsidan
snarare än på insidan,
är det troligare att du överlever,
att du inte halkar och faller.
Men, jag hoppas att ni håller med
mig om att dessa saker
som jag precis beskrivit för er,
var och en av dem,
förtjänar någon form av pris.
(Skratt)
Och det är vad de fick,
alla fick ett Ig Nobelpris.
1991 startade jag, tillsammans med
ett antal andra människor,
Ig Nobelprisceremonin.
Varje år delar vi ut 10 priser.
Priserna baseras på endast ett kriterium,
det är mycket enkelt.
Det handlar om att du ska ha gjort något
som får folk att skratta
och sedan tänka efter.
Det du har gjort får folk att skratta
och sen tänka efter.
Vad det än är, så har det något som
när folk först möter det,
är deras enda möjliga reaktion
att skratta.
En vecka senare snurrar tanken
fortfarande omkring i deras huvud
och allt de vill är att berätta
för sina vänner om det.
Det är kvaliteten vi letar efter.
Varje år får vi ungefär
9000 nya nomineringar till Ig Nobelpriset.
Av dessa består omkring 10 procent
till 20 procent av dessa nomineringar av
folk som har nominerat sig själva.
Dessa självnomineringar
vinner nästan aldrig.
Det är väldigt svårt, numeriskt,
att vinna ett pris om du själv vill det.
Även om du inte vill det,
är det väldigt svårt numeriskt.
Ni ska veta det att när
vi väljer någon till att vinna
ett Ig Nobelpris,
kontaktar vi den personen, högst privat.
Vi erbjuder dem chansen att neka
denna stora ära om de så önskar.
Lyckligtvis för oss, så tackar nästan alla
som erbjuds ett pris ja.
Vad får man om man vinner
ett Ig Nobelpris?
Tja, man får ett flertal saker.
Man får ett Ig Nobelpris.
Designen är annorlunda varje år.
Dessa är alltid handgjorda
av extremt billiga material.
Ni ser en bild
på priset vi delade ut förra året, 2013.
De flesta priser i världen delar också ut
pengar till de som vinner,
en viss prissumma.
Vi har inga pengar,
så vi kan inte dem några.
Faktum är, vinnarna måste själva
stå för reskostnaden för att
komma till Ig Nobelceremonin,
vilket de flesta av dem gör.
Förra året lyckades vi dock
skrapa ihop lite pengar.
Förra året fick var och en
av de 10 Ig Nobelprisvinnarna
10 biljoner dollar av oss.
En 10-biljondollarsedel från Zimbabwe.
(Skratt)
Ni kanske kommer ihåg att Zimbabwe hade
ett litet inflationsäventyr
under några år.
Det slutade med att de tryckte
upp sedlar med så höga valörer
som 100 biljoner dollar.
Bara så ni vet, den ansvarige,
mannen som driver statsbanken,
vann ett Ig Nobelpris
i matematik. (Skratt)
Det andra man vinner är en inbjudan
att komma till ceremonin,
som sker vid Harvarduniversitetet.
Och när man kommer dit,
kommer man till Harvards största
mötesplats och klassrum.
Det rymmer 1 100 personer,
det är fullsmockat,
och uppe på scen,
i väntan på att få skaka din hand,
att få räcka över ditt Ig Nobelpris,
står en klunga riktiga Nobelprisvinnare.
Det är ceremonins hjärta.
Vinnarna hålls hemliga fram till dess,
inte ens Nobelprisvinnarna
som kommer att skaka deras hand
vet vilka de är
förrän de presenteras på scen.
Jag ska berätta om bara ett fåtal
av de andra medicinrelaterade priser
som vi har delat ut.
Kom ihåg, vi har delat ut 230 pris.
Det finns ett antal personer här idag.
Kanske du har ett själv.
En artikel publicerades
omkring 30 år sedan
vid namn "Skador på grund av
fallande kokosnötter".
Den var skriven av Dr Peter Barss,
som är kanadensare.
Dr Barss kom till ceremonin
och förklarade att som ung doktor
ville han se världen.
Så han åkte till Papua Nya Guinea.
När han kom dit,
började han arbeta på sjukhuset,
och han var nyfiken på
vad för sorts skador
som drabbat folk så att
de måste uppsöka sjukhuset.
I arkiven fann han
att en förvånansvärt stor mängd
människor på sjukhuset
var där på grund av skador
orsakade av fallande kokosnötter.
Ett typiskt scenario är att
folk kommer ner från högländerna,
där det inte finns så många kokosnötsträd,
för att träffa sina släktingar vid kusten
där det finns massor.
De tror att ett kokosnötsträd
är ett utmärkt ställe att stå
eller kanske ligga ner på.
Ett kokosnötsträd är 30 meter högt,
och har kokosnötter som väger 1 kilogram
som kan falla vilket ögonblick som helst.
En grupp läkare i Europa
publicerade en serie artiklar
om koloskopi.
Ni är alla bekanta med koloskopier,
på ett sätt eller annat.
Eller i vissa fall,
på ett sätt och ett annat.
I dessa artiklar
förklarar de för sina doktorskollegor
som genomför koloskopier,
hur man minimerar risken,
när man genomför koloskopin,
att patienten exploderar.
(Skratt)
Dr Emmanuel Ben-Sousson
en av författarna,
flög från Paris för att delta i ceremonin,
och förklarade då historien bakom detta,
att under 1950-talet,
när koloskopi började bli
en vanlig teknik för första gången,
började folk komma underfund
med hur man gör det rätt.
Och det fanns vissa svårigheter i början.
I huvudsak, som jag är säker på
att ni är bekanta med,
att man tittar inuti en lång,
trång, mörk håla.
Och därmed vill man ha mera plats.
Man tillför gas för att blåsa upp den
så man har mer utrymme att titta omkring.
Det är utöver metangasen
som redan finns där.
Gasen som de använde från början,
var i de flesta fall syrgas.
Så de la till syrgas till metangasen.
Och för att sen kunna se något
behövde de ljus,
så de la till en ljuskälla,
som under 50-talet var väldigt varm.
Så man hade metangas,
som är lättantändlig,
syrgas och hetta.
De slutade använda syrgas ganska fort.
(Skratt)
Nu för tiden är det ovanligt
att patienter exploderar,
men det händer ändå.
Det jag slutligen skulle vilja berätta om
är ett pris vi gav till Dr Elena Bodnar.
Dr Elena Bodnar uppfann en bysthållare
som i en nödsituation
snabbt kan delas till två skyddsmasker.
En för att rädda ditt liv,
och en för att rädda livet på någon
tursam åskådare.
(Skratt)
Varför skulle någon vilja göra detta,
undrar ni kanske.
Dr Bodnar kom till ceremonin
och hon förklarade
att hon växte upp i Ukraina.
Hon behandlade bland annat offren
vid Tjernobyl-kärnkraftolyckan.
Och de upptäckte senare att
de flesta sjukdomsfall
kom från partiklar
som folk hade andats in.
Så efter det funderade hon på om det
kunde finnas någon enkel mask
som var tillgänglig överallt
när det oförutsedda sker.
Många år senare flyttade hon till USA.
Hon fick barn, och en vacker dag
såg hon på golvet,
att hennes son hade plockat upp hennes BH,
och satt den på sitt ansikte.
Det var därifrån idén kom.
Hon kom till Ig Nobel-ceremonin
med den första prototypen
till bysthållaren
och hon visade:
(Skratt)
(Applåder)
(Applåder)
(Skratt)
(Jubel)
(Applåder)
[Paul Krugman,
Nobelpristagare i ekonomi]
(Applåder)
[Wolfgang Ketterle,
Nobelpristagare i fysik]
(Applåder)
Jag har själv en nödfalls-BH. (Skratt)
Det är min favorit-BH,
men jag skulle gladeligen
dela den med någon av er
om behovet skulle uppstå.
Tack så mycket.
(Applåder)