Min resa från marinsoldat till skådespelare

Innan han slogs i den galaktiska striden mellan den mörka och den ljusa sidan i Star Wars: The Force Awakens, var Adam Driver en amerikansk marinsoldat med 1/1 Weapons Company. I detta avväpnande föredrag berättar han historien om hur han blev marinsoldat, diskuterar den svåra övergången från soldat till medborgare och talar om Konst i armén, en ideell organisation som tar teater till armén. "Självuttryck är ett lika värdefullt instrument som ett gevär över axeln," säger Driver. Detta följs av ett kraftfullt framförande av Marco Ramirez "Jag är inte Batman" med Jesse J. Perez och Matt Johnson. (Innehåller svordomar)

Jag var marinsoldat i 1/1 Weapons Company,

81:s pluton,

på Camp Pendleton, Kalifornien.

Oorah!

(Publiken: Oorah!)

(Skratt)

Jag gick med nån månad
efter 11:e september,

jag mådde som jag tror
de flesta i landet gjorde just då,

fylld med en känsla av patriotism
och vedergällning,

och begäret att göra något.

Det, kombinerat med det faktum
att jag inte gjorde nåt.

Jag var 17, hade precis gått ut
high school den sommarn,

jag bodde i mina föräldrars gårdsrum
och betalade hyra,

i den lilla stan jag vuxit upp i
i Norra Indiana,

kallad Mishawaka.

Jag kan stava det sen för de som vill ...

(Skratt)

Mishawaka är många bra ting
men inte världens kulturella center,

så den enda teater
och film jag fick ta del av

var genom skolpjäserna jag var med i

och Blockbuster Video, må hon vila i frid.

(Skratt)

Jag var tillräckligt seriös
i mitt skådespeleri

för att provspela för Juilliard
under sista året av high school,

kom inte in,

beslöt att college inte var för mig
och sökte ingen annanstans,

vilket var genialiskt.

Jag gjorde också samma desperata
LA skådis-odyssé

jag alltid hörde talas om,

om skådisar som flyttat
till LA med typ sju dollar

och hittat jobb och lyckade karriärer.

Jag kom så långt som Amarillo, Texas,
innan bilen pajade.

Alla mina pengar gick till lagning,

kom till slut till Santa Monica -

inte ens LA -

spenderade 48 timmar där
lufsande på stranden, typ,

tog bilen, körde hem,

och så avslutade min skådiskarriär ...

(Skratt)

Sjutton, Mishawaka ...

päronens hus, hyra,
sålde dammsugare ...

telefonförsäljning,

klippte gräset på ortens 4H-park.

Det var min värld i början
av september 2001.

Så efter den 11:e,

med en överväldigande känsla av plikt,

och generellt förbannad - på mig själv,

mina föräldrar, staten ...

bristen på självförtroende,
på stadigt jobb,

min sketna minikyl jag just kört
fram och tillbaks till Kalifornien -

jag gick med i marinkåren

och älskade att vara marinsoldat.

Det är en av de saker jag
är mest stolt över i mitt liv.

Lossa vapen var coolt,

att köra och detonera
dyra saker var schyst.

Men det visade sig att jag
älskade marinkåren mest

för det jag sökte minst när jag gick med,

vilket var människorna:

de här galna snubbarna -
en brokig skara typer

från ett tvärsnitt av USA -

som på ytan inte hade nåt
gemensamt med mig.

Och med tiden,

försvann all politisk
och personlig karskhet

som lett mig till armén,

och för mig blev marinkåren
synonym med mina vänner.

Sen, några år in i tjänstgöringen

bara månader ifrån gruppering till Irak,

vred jag bröstbenet ur led
i en mountainbike-olycka,

och var tvungen att lämna armén.

De som aldrig tjänstgjort
kan ha svårt att förstå ...

men att få höra att jag inte
skulle till Irak eller Afghanistan

var förödande för mig.

Jag har en väldigt klar bild av när jag
lämnade armésjukhuset på bår

och hela plutonen väntade utanför
för att se om jag var OK.

Och sen, plötsligt,
var jag civilperson igen.

Jag visste att jag ville
testa skådespeleri igen,

för - igen, för mig -

jag tyckte alla civila problem
var små jämfört med i armén.

Jag menar, vad kan du
egentligen klaga på nu?

"Det är varmt.

Nån borde sätta på AC:n."

"Den här kaffekön är för lång."

Jag var marinsoldat,

jag visste hur man överlever.

Jag kunde åka till New York
och bli skådis.

Om det inte funkade,

kunde jag bo i Central Park
och äta ur soporna bakom Panera Bread.

Jag provspelade för Juilliard igen

och den här gången hade
jag tur - jag kom in.

Men jag var förvånad över
hur svår övergången var

från militär till civilperson.

Och jag var relativt frisk; jag kan inte
föreställa mig att gå igenom det

med en psykologisk eller fysisk skada.

Men ändå, det var svårt.

Dels för att jag gick teaterutbildningen -

jag kunde inte rättfärdiga
att gå på röst- och tallektioner,

och kasta fantasibollar
av energi längst ner i rummet,

eller göra övningar där
jag födde mig själv -

(Skratt)

samtidigt som mina vänner
tjänstgjorde utan mig utomlands.

Men också för att jag inte visste
hur jag kunde tillämpa

vad jag hade lärt mig
i armén till civilmiljön.

Jag menar det både praktiskt
och känslomässigt.

Praktiskt sett behövde jag jobb.

Och jag var marininfanterist,

där man skjuter kulspruta
och kastar granater.

Det finns inte många ställen man kan
använda de kunskaperna i civilmiljön.

Känslomässigt sett kämpade jag
med att finna mening.

I armén har allt mening.

Allt man gör är antingen
genomsyrat av tradition

eller har ett praktiskt syfte.

Man röker inte i fält

för man vill inte avslöja var man är.

Man rör inte ansiktet
för man måste upprätthålla

en personlig grad av hälsa och hygien.

Man vänder sig så när "Colors" spelas,

av respekt för de som kom innan en.

Gå så här, tala så där, på grund av det.

Uniformen upprätthålls minutiöst.

Hur ihärdigt man följde de
reglerna sa oerhört mycket

om vad för sorts marinsoldat man var.

Ens rang sa något om ens historia

och respekten man förtjänat.

I civilvärlden finns ingen rangordning.

Här är du bara en annan kropp,

och jag kände att jag konstant behövde
bevisa mitt värde om och om igen.

Respekten civilisterna gav mig
när jag var i uniform

existerade inte utan den.

Det verkade inte finnas någon ...

känsla av gemenskap,

medan däremot i armén,
kände jag gemenskap.

Hur ofta händer det som civilperson

att man hamnar i livsfarliga situationer
med sina närmsta vänner

och att de ständigt visar att de inte
kommer att överge en?

Och samtidigt, på teaterutbildningen ...

(Skratt)

Upptäckte jag på riktigt,
för första gången,

dramatiker och karaktärer och pjäser

som inte hade nåt att göra med armén,

men som på nåt sätt beskrev
min militära upplevelse

på ett sätt som innan hade
varit obeskrivbart för mig.

Och jag kände hur jag
blev mindre aggressiv

när jag kunde sätta ord
på känslor för första gången

och insåg vilket värdefullt
verktyg det var.

Och när jag funderade
över min tid i armén,

tänkte jag inte främst på
de stereotypiska övningarna

och disciplinen och smärtan;

utan de små, intima, mänskliga stunderna,

stunder av väldig känsla:

Vänner som stuckit för att
de saknade sina familjer,

vänner som skiljt sig,

vi sörjde tillsammans, firade tillsammans,

allt i den militära miljön.

Jag såg mina vänner kämpa
med dessa förhållanden,

jag såg ångesten det skapade
i både dem och mig,

då vi inte kunde uttrycka
hur vi kände om det.

Armén och teatern
är faktiskt väldigt lika.

En grupp människor

som försöker utföra ett uppdrag
större än de själva;

Det handlar inte om dig,

du har en roll, du måste
kunna din roll inom laget.

Varje lag har en ledare eller regissör;

ibland är de smarta, ibland inte.

Man tvingas bli mycket nära
med helt obekanta

på väldigt kort tid.

Självdisciplinen, självbevarandet ...

Jag tänkte, hur härligt skulle det
inte vara att skapa en plats

som kombinerade dessa
till synes olika grupper,

som kunde erbjuda underhållning
åt en grupp människor

som, med hänsyn till deras yrke,

kunde hantera nåt lite mer tankeväckande

än de typiska obligatoriskt-roligt-eventen

jag minns jag blev "frivilligt beordrad"
att gå till i armén -

(Skratt)

alla välmenande,
men aningen kränkande event,

som "Vinn en date med en
San Diego Chargers Cheerleader"

där man svarar på en popkultur-fråga,

och om du svarar rätt vinner du en date,

vilket var en gångtur
med eskort runt paradområdet

med en redan gift, gravid cheerleader -

(Skratt)

Intet emot cheerleaders,
jag älskar cheerleaders.

Poängen är mer, hur bra hade det
inte varit om man kunde visa teater

genom karaktärer som var lättillgängliga
utan att vara nedlåtande.

Så vi startade en ideell organisation
kallad "Konst i Armén"

där vi försökte göra precis det,

försökte förena de här två
till synes olika grupperna.

Vi väljer en pjäs eller tar monologer
från moderna amerikanska pjäser

som har olika åldrar och bakgrunder
precis som en militär publik,

tar en grupp fantastiska
teaterskådespelare,

förser dem med fantastiskt material,

håller produktionsvärdet
så lågt som möjligt -

inga kulisser, inga kostymer,
ingen belysning, bara uppläsning -

för att lägga all fokus på språket

och för att visa att teater
kan skapas för alla miljöer.

Det är mäktigt,

att sitta i ett rum
med fullständiga främlingar

och påminna oss själva om vår mänsklighet,

och att självuttryck
är ett lika värdefullt instrument

som ett gevär över axeln.

Och för en organisation som armén,

som kan skryta om sina
förkortningar för förkortningar,

kan man gå vilse i pannkakan

när det handlar om
att skildra en gruppupplevelse.

Och jag kan inte föreställa
mig en bättre grupp

att utrusta med nya medel
för självuttryckelse

än de som skyddar vårt land.

Vi har åkt runt i hela USA och världen,

från Walter Reed i Bethesda, Maryland,

till Camp Pendleton,
till Camp Arifjan i Kuwait,

till garnisonen i Bayern,

små och stora teatrar i New York.

Och för de uppträdande artisterna
som vi tar med oss,

är det en blick in i en kultur

de annars inte hade fått uppleva.

Och för armén är det likadant.

Genom att göra det här
de senaste sex åren,

blir jag konstant påmind om
att skådespeleri är många ting.

Det är en konst, en politisk handling,
ett företag, det är -

det adjektiv som passar dig bäst.

Men det är också en tjänstgöring.

Jag fick inte avsluta min,

så när jag än får vara av tjänst

till denna yttersta tjänstesektor,
armén, för mig, igen -

finns inte mycket bättre än det.

Tack.

(Applåder)

Vi kommer att framföra
ett verk av Marco Ramirez,

kallat "Jag är inte Batman."

En fantastisk skådespelare
och god vän till mig, Jesse Perez,

kommer läsa,

och Matt Johnson, som jag mötte
för bara ett par timmar sen.

De framför den tillsammans
nu för första gången,

så vi får se hur det går.

Jesse Perez och Matt Johnson!

(Applåder)

Jesse Perez: Det är mitt i natten

och himlen glöder
en galen, radioaktiv röd.

Och om du kisar kanske du kan se månen

genom ett tjockt lager cigarettrök
och flygplansavgaser

som täcker hela stan,

som ett myggnät
som inte släpper in änglar.

(Trumslag)

Om du kollar upp högt nog,

kan du se mig stå där
på kanten av ett 87-våningshus.

Och där uppe, en plats för gargoyler
och trasiga klocktorn

som har varit tysta
och döda i kanske typ 100 år,

där uppe är jag.

(Slag)

Och jag är fan Batman.

(Slag)

Jag har batmobiler och bataranger

och jäkla bat-grottor, typ, på riktigt.

Allt som behövs är en städskrubb

eller ett gårdsrum eller en brandstege,

och Dannys gamla jeans är borta.

Och min mörkblåa pikéskjorta,

den som ser ganska bra ut på mig
men har ett hål nära röven

från när den fastnade
på stängslet bakom Arturos

men det är typ ingen stor grej
för jag stoppar in den där

och allt är typ, bara bra.

Den där blå pikén - den är också borta!

Och jag blir som, typ ...
förvandlingsaktig.

(Slag)

Och ingen tar fram bältet
och klår Batman för att vara uppkäftig.

(Slag)

Eller för att han inte svarar.

Och ingen kallar Batman trög

eller korkad

eller spinkig.

Och ingen sparkar Batmans bror
från taxibolaget

för de gjorde nedskärningar, heller.

För de har bara respekt.

Och inte som rädd-respekt,

bara, typ, respekt-respekt.

(Skratt)

För ingen är rädd för dig.

För Batman vill inte göra ingen illa.

(Slag)

Nånsin.
(Dubbelslag)

För allt Batman vill är att rädda folk

och kanske pröjsa
abuelas räkningar nån dag

och dö lycklig.

Och kanske bli
som fett känd, på riktigt.

(Skratt)

Åh - och döda Jokern.

(Trumvirvel)

I natt, som de flesta nätter,
är jag helt ensam.

Och jag kollar, och jag väntar

som en örn

eller som en -

nej, jo, som en örn.

(Skratt)

Min slängkappa fladdrar
i vinden för den är jäkligt lång

och mina spetsiga öron är på,

och masken som täcker
typ halva ansiktet är på, med,

och jag har som, skottsäkra grejer
över hela bröstet så ingen kan skada mig.

Och ingen - ingen! -

kommer komma mellan Batman ...

och rättvisan.

(Trummor)
(Skratt)

Från min plats

kan jag höra allt.

(Tystnad)

Nånstans i stan,

plockar en gammal tant upp
frigolit-matrester ur en soptunna

och hon stoppar en bit sesamkyckling
någon har spottat ut

i sin egen mun.

Nånstans finns det en doktor
med bäng frisyr i svart labbrock

och försöker hitta botemedel för smittorna

som en dag kommer få oss
att dö ut på riktigt.

Och nånstans finns en man,

en man i städarkläder,

som raglar hem full och virrig

efter att ha lagt halva lönen
på enlitersflaskor öl med skruvkork,

och den andra halvan
på ett fyra-timmars besök hos nån brud

på en gata där alla lampor blitt sprängda

av folk som hellre gör vad de gör
här i stan i mörkret.

Ett halvt kvarter bort från städmannen

är det en grupp oduglingar
som inte vet bättre,

och väntar på städmannen
med rostiga cykelkedjor

och fejkmärkes-baseballträn,

och om de inte hittar ett öre på'n,
vilket de inte kommer,

kommer de bara spöa honom
tills deras armmuskler börjar värka

tills det inte finns
nå mer tänder att slå ut.

Men de räknar inte med mig.

De räknar inte med nån mörkrets riddare,

med magen full av mataffärens
egen ost och makaroner

och uppskuren wienerkorv.

(Skratt)

För de tror hellre att jag inte finns.

Och från 87 våningar upp,
kan jag höra en av oduglingarna säga,

"Hit med stålarna!" - jättefort så,

bara "Hit med de jävla stålarna!"

Jag ser städmannen mumla
nåt på fyllespråk och bli blek,

och från 87 våningar upp,

kan jag höra hur hans mage
försöker vräka sig ut ur hans overall.

Så jag sveper ner, som, fett fort

och jag är typ mörker,
jag är som "swoosh!"

Jag kastar en batarang
mot en ensam glödlampa.

(Cymbal)

Och de är alla typ, "Fan, din jävel!

Vem släckte just ljusen?"

(Skratt)

"Vad är det där borta?"
"Va?"

"Ge mig vad du har, gubbe!"

"Hörde nån det?"

"Hörde vad? Finns inget där.

Nej, på riktigt -
det finns ingen läderlapp!"

Men då ...

en av de tre oduglingarna
träffas i huvet - pow!

Och nummer två svingar blint
in i den mörka kappan framför sig,

men innan näven träffar nåt

grabbar jag ett soptunnslock och -

rätt i kistan!

Och nummer ett kommer tillbaka
med en hoppspark,

men jag kan judokarate med,
så jag är typ -

(Trummor)

Två gånger!

(Trummor)

(Skratt)

(Trummor)

Men innan jag kan göra mer skada,

hör vi alla plötsligt "klick-klick".

Och plötsligt blir allt tyst.

Den enda oduglingen kvar stående

greppar en pistol och siktar rakt upp,

som om han håller Jesus gisslan,

som om han hotar
att kanske skjuta hål i månen.

Oduglingen som blev träffad i huvudet,

som försökte hoppsparka mig,

och den andra oduglingen
som blev träffad i magen,

kravlar båda bort från
den mörka figuren framför dom.

Och fyllegubben, städmannen,

kurar i ett hörn, och ber
till den helige Antonius

för det är den enda han minns.

(Dubbelslag)

Och där är jag:

ögonen glöder vita,

kappan fladdrar lätt i vinden.

(Slag)

Skottsäkert bröst som häver sig,

mitt hjärta bankar rakt igenom
och signalerar i morse:

"Jävlas med mig

en enda gång

kom igen

bara försök."

Och den enda oduglingen som står kvar,

den med pistolen -

ja, han skrattar.

Och han sänker armen.

Och han siktar den mot mig

och ger månen en rast.

Och han siktar precis
mittemellan mina spetsiga öron,

som om de är målstolpar
och han skyttekung.

Städmannen ropar fortfarande
på Sankt Antonius,

men han svarar inte.

Och för en sekund,

verkar det som ...

kanske jag förlorar.

Nä!

(Trummor)

Skjut! Skjut! Fwa-ka-ka!

"Döda mig inte, mannen!"

Knäpp! Handledsknak! Halsen! Smäll!

Syra mot huden: "Aaaaajjjj!"

Han är på marken

och jag står över honom

och jag har pistolen i min hand nu

och jag hatar pistoler,
att hålla dom för jag är Batman.

Och, sidokommentar:

Batman gillar inte pistoler

för hans föräldrar togs ihjäl
med pistoler för länge sen.

Men för en sekund,

glöder mina ögon vita,

och jag håller grejen

för jag kunde snacka med
den här oduglingen

på ett språk han kanske förstår.

Klick-klick!

Och o-duglingarna blir smit-duglingar

in i vad det än var för giftigt avfall,
kemiskt slam-fyllt skithål

de kröp fram ur.

Och det är bara jag och städmannen.

Jag plockar upp honom,

och torkar svett
och billig parfym av hans panna.

Han ber mig att inte göra honom illa

och jag greppar hårt
i hans städmans-skjortkrage,

drar honom mot mitt ansikte

och han är längre än mig
men kappan hjälper,

så han lyssnar när jag kollar
honom rakt i ögonen.

Och jag säger två ord till han:

"Dra hem."

Och han gör det,

och kollar bakom sig varannan meter.

Jag sveper från hus till hus
på hans väg dit

för jag vet vart han bor.

Jag ser hans hand skaka
när han drar fram sin nyckelring

och öppnar dörren till sitt hus.

Och jag är tillbaks i sängen

innan han ens är genom ytterdörren.

Jag hör honom sätta på kranen

och hälla sig ett glas
med varmt kranvatten.

Och han sätter tillbaka glaset i diskhon.

Och jag hör hans fotsteg.

De saktar ner
när de kommer till mitt rum.

Han knarrar upp dörrn,
typ galet långsamt.

Och han tar ett steg in,

vilket han aldrig gör.

(Slag)

Han stirrar ut i intet,

hans ansikte, har en färg
som trottoarer på sommarn.

Jag låtsas som jag just vaknat

och säger, "Vad är det, farsan?"

Städmannen säger inget alls till mig.

Men jag ser i mörkret,

jag ser hans armar bli slappa

och hans huvud vänds som mot mig.

Och han lyfter det
för jag kan se hans ansikte,

för jag kan se hans ögon.

Och hans kinder rinner, men inte av svett.

Han bara står där och pustar,

som om han minns mina vitglödande ögon,

som om han minns mitt skottsäkra bröst,

som om han minns att han är min farsa.

Och under en lång stund
säger jag ingenting.

Och han vänder sig, hand på handtaget.

Och han tittar inte mot mig,

men jag hör honom mumla två ord till mig:

"Förlåt mig."

Och jag böjer mig fram, och jag öppnar
mitt fönster bara en springa.

Om du kollar högt nog,

kunde du se mig.

Och från min plats -

(Cymbal)

kunde jag höra allt.

(Applåder)

Tack.