Jag var marinsoldat i 1/1 Weapons Company, 81:s pluton, på Camp Pendleton, Kalifornien. Oorah! (Publiken: Oorah!) (Skratt) Jag gick med nån månad efter 11:e september, jag mådde som jag tror de flesta i landet gjorde just då, fylld med en känsla av patriotism och vedergällning, och begäret att göra något. Det, kombinerat med det faktum att jag inte gjorde nåt. Jag var 17, hade precis gått ut high school den sommarn, jag bodde i mina föräldrars gårdsrum och betalade hyra, i den lilla stan jag vuxit upp i i Norra Indiana, kallad Mishawaka. Jag kan stava det sen för de som vill ... (Skratt) Mishawaka är många bra ting men inte världens kulturella center, så den enda teater och film jag fick ta del av var genom skolpjäserna jag var med i och Blockbuster Video, må hon vila i frid. (Skratt) Jag var tillräckligt seriös i mitt skådespeleri för att provspela för Juilliard under sista året av high school, kom inte in, beslöt att college inte var för mig och sökte ingen annanstans, vilket var genialiskt. Jag gjorde också samma desperata LA skådis-odyssé jag alltid hörde talas om, om skådisar som flyttat till LA med typ sju dollar och hittat jobb och lyckade karriärer. Jag kom så långt som Amarillo, Texas, innan bilen pajade. Alla mina pengar gick till lagning, kom till slut till Santa Monica - inte ens LA - spenderade 48 timmar där lufsande på stranden, typ, tog bilen, körde hem, och så avslutade min skådiskarriär ... (Skratt) Sjutton, Mishawaka ... päronens hus, hyra, sålde dammsugare ... telefonförsäljning, klippte gräset på ortens 4H-park. Det var min värld i början av september 2001. Så efter den 11:e, med en överväldigande känsla av plikt, och generellt förbannad - på mig själv, mina föräldrar, staten ... bristen på självförtroende, på stadigt jobb, min sketna minikyl jag just kört fram och tillbaks till Kalifornien - jag gick med i marinkåren och älskade att vara marinsoldat. Det är en av de saker jag är mest stolt över i mitt liv. Lossa vapen var coolt, att köra och detonera dyra saker var schyst. Men det visade sig att jag älskade marinkåren mest för det jag sökte minst när jag gick med, vilket var människorna: de här galna snubbarna - en brokig skara typer från ett tvärsnitt av USA - som på ytan inte hade nåt gemensamt med mig. Och med tiden, försvann all politisk och personlig karskhet som lett mig till armén, och för mig blev marinkåren synonym med mina vänner. Sen, några år in i tjänstgöringen bara månader ifrån gruppering till Irak, vred jag bröstbenet ur led i en mountainbike-olycka, och var tvungen att lämna armén. De som aldrig tjänstgjort kan ha svårt att förstå ... men att få höra att jag inte skulle till Irak eller Afghanistan var förödande för mig. Jag har en väldigt klar bild av när jag lämnade armésjukhuset på bår och hela plutonen väntade utanför för att se om jag var OK. Och sen, plötsligt, var jag civilperson igen. Jag visste att jag ville testa skådespeleri igen, för - igen, för mig - jag tyckte alla civila problem var små jämfört med i armén. Jag menar, vad kan du egentligen klaga på nu? "Det är varmt. Nån borde sätta på AC:n." "Den här kaffekön är för lång." Jag var marinsoldat, jag visste hur man överlever. Jag kunde åka till New York och bli skådis. Om det inte funkade, kunde jag bo i Central Park och äta ur soporna bakom Panera Bread. Jag provspelade för Juilliard igen och den här gången hade jag tur - jag kom in. Men jag var förvånad över hur svår övergången var från militär till civilperson. Och jag var relativt frisk; jag kan inte föreställa mig att gå igenom det med en psykologisk eller fysisk skada. Men ändå, det var svårt. Dels för att jag gick teaterutbildningen - jag kunde inte rättfärdiga att gå på röst- och tallektioner, och kasta fantasibollar av energi längst ner i rummet, eller göra övningar där jag födde mig själv - (Skratt) samtidigt som mina vänner tjänstgjorde utan mig utomlands. Men också för att jag inte visste hur jag kunde tillämpa vad jag hade lärt mig i armén till civilmiljön. Jag menar det både praktiskt och känslomässigt. Praktiskt sett behövde jag jobb. Och jag var marininfanterist, där man skjuter kulspruta och kastar granater. Det finns inte många ställen man kan använda de kunskaperna i civilmiljön. Känslomässigt sett kämpade jag med att finna mening. I armén har allt mening. Allt man gör är antingen genomsyrat av tradition eller har ett praktiskt syfte. Man röker inte i fält för man vill inte avslöja var man är. Man rör inte ansiktet för man måste upprätthålla en personlig grad av hälsa och hygien. Man vänder sig så när "Colors" spelas, av respekt för de som kom innan en. Gå så här, tala så där, på grund av det. Uniformen upprätthålls minutiöst. Hur ihärdigt man följde de reglerna sa oerhört mycket om vad för sorts marinsoldat man var. Ens rang sa något om ens historia och respekten man förtjänat. I civilvärlden finns ingen rangordning. Här är du bara en annan kropp, och jag kände att jag konstant behövde bevisa mitt värde om och om igen. Respekten civilisterna gav mig när jag var i uniform existerade inte utan den. Det verkade inte finnas någon ... känsla av gemenskap, medan däremot i armén, kände jag gemenskap. Hur ofta händer det som civilperson att man hamnar i livsfarliga situationer med sina närmsta vänner och att de ständigt visar att de inte kommer att överge en? Och samtidigt, på teaterutbildningen ... (Skratt) Upptäckte jag på riktigt, för första gången, dramatiker och karaktärer och pjäser som inte hade nåt att göra med armén, men som på nåt sätt beskrev min militära upplevelse på ett sätt som innan hade varit obeskrivbart för mig. Och jag kände hur jag blev mindre aggressiv när jag kunde sätta ord på känslor för första gången och insåg vilket värdefullt verktyg det var. Och när jag funderade över min tid i armén, tänkte jag inte främst på de stereotypiska övningarna och disciplinen och smärtan; utan de små, intima, mänskliga stunderna, stunder av väldig känsla: Vänner som stuckit för att de saknade sina familjer, vänner som skiljt sig, vi sörjde tillsammans, firade tillsammans, allt i den militära miljön. Jag såg mina vänner kämpa med dessa förhållanden, jag såg ångesten det skapade i både dem och mig, då vi inte kunde uttrycka hur vi kände om det. Armén och teatern är faktiskt väldigt lika. En grupp människor som försöker utföra ett uppdrag större än de själva; Det handlar inte om dig, du har en roll, du måste kunna din roll inom laget. Varje lag har en ledare eller regissör; ibland är de smarta, ibland inte. Man tvingas bli mycket nära med helt obekanta på väldigt kort tid. Självdisciplinen, självbevarandet ... Jag tänkte, hur härligt skulle det inte vara att skapa en plats som kombinerade dessa till synes olika grupper, som kunde erbjuda underhållning åt en grupp människor som, med hänsyn till deras yrke, kunde hantera nåt lite mer tankeväckande än de typiska obligatoriskt-roligt-eventen jag minns jag blev "frivilligt beordrad" att gå till i armén - (Skratt) alla välmenande, men aningen kränkande event, som "Vinn en date med en San Diego Chargers Cheerleader" där man svarar på en popkultur-fråga, och om du svarar rätt vinner du en date, vilket var en gångtur med eskort runt paradområdet med en redan gift, gravid cheerleader - (Skratt) Intet emot cheerleaders, jag älskar cheerleaders. Poängen är mer, hur bra hade det inte varit om man kunde visa teater genom karaktärer som var lättillgängliga utan att vara nedlåtande. Så vi startade en ideell organisation kallad "Konst i Armén" där vi försökte göra precis det, försökte förena de här två till synes olika grupperna. Vi väljer en pjäs eller tar monologer från moderna amerikanska pjäser som har olika åldrar och bakgrunder precis som en militär publik, tar en grupp fantastiska teaterskådespelare, förser dem med fantastiskt material, håller produktionsvärdet så lågt som möjligt - inga kulisser, inga kostymer, ingen belysning, bara uppläsning - för att lägga all fokus på språket och för att visa att teater kan skapas för alla miljöer. Det är mäktigt, att sitta i ett rum med fullständiga främlingar och påminna oss själva om vår mänsklighet, och att självuttryck är ett lika värdefullt instrument som ett gevär över axeln. Och för en organisation som armén, som kan skryta om sina förkortningar för förkortningar, kan man gå vilse i pannkakan när det handlar om att skildra en gruppupplevelse. Och jag kan inte föreställa mig en bättre grupp att utrusta med nya medel för självuttryckelse än de som skyddar vårt land. Vi har åkt runt i hela USA och världen, från Walter Reed i Bethesda, Maryland, till Camp Pendleton, till Camp Arifjan i Kuwait, till garnisonen i Bayern, små och stora teatrar i New York. Och för de uppträdande artisterna som vi tar med oss, är det en blick in i en kultur de annars inte hade fått uppleva. Och för armén är det likadant. Genom att göra det här de senaste sex åren, blir jag konstant påmind om att skådespeleri är många ting. Det är en konst, en politisk handling, ett företag, det är - det adjektiv som passar dig bäst. Men det är också en tjänstgöring. Jag fick inte avsluta min, så när jag än får vara av tjänst till denna yttersta tjänstesektor, armén, för mig, igen - finns inte mycket bättre än det. Tack. (Applåder) Vi kommer att framföra ett verk av Marco Ramirez, kallat "Jag är inte Batman." En fantastisk skådespelare och god vän till mig, Jesse Perez, kommer läsa, och Matt Johnson, som jag mötte för bara ett par timmar sen. De framför den tillsammans nu för första gången, så vi får se hur det går. Jesse Perez och Matt Johnson! (Applåder) Jesse Perez: Det är mitt i natten och himlen glöder en galen, radioaktiv röd. Och om du kisar kanske du kan se månen genom ett tjockt lager cigarettrök och flygplansavgaser som täcker hela stan, som ett myggnät som inte släpper in änglar. (Trumslag) Om du kollar upp högt nog, kan du se mig stå där på kanten av ett 87-våningshus. Och där uppe, en plats för gargoyler och trasiga klocktorn som har varit tysta och döda i kanske typ 100 år, där uppe är jag. (Slag) Och jag är fan Batman. (Slag) Jag har batmobiler och bataranger och jäkla bat-grottor, typ, på riktigt. Allt som behövs är en städskrubb eller ett gårdsrum eller en brandstege, och Dannys gamla jeans är borta. Och min mörkblåa pikéskjorta, den som ser ganska bra ut på mig men har ett hål nära röven från när den fastnade på stängslet bakom Arturos men det är typ ingen stor grej för jag stoppar in den där och allt är typ, bara bra. Den där blå pikén - den är också borta! Och jag blir som, typ ... förvandlingsaktig. (Slag) Och ingen tar fram bältet och klår Batman för att vara uppkäftig. (Slag) Eller för att han inte svarar. Och ingen kallar Batman trög eller korkad eller spinkig. Och ingen sparkar Batmans bror från taxibolaget för de gjorde nedskärningar, heller. För de har bara respekt. Och inte som rädd-respekt, bara, typ, respekt-respekt. (Skratt) För ingen är rädd för dig. För Batman vill inte göra ingen illa. (Slag) Nånsin. (Dubbelslag) För allt Batman vill är att rädda folk och kanske pröjsa abuelas räkningar nån dag och dö lycklig. Och kanske bli som fett känd, på riktigt. (Skratt) Åh - och döda Jokern. (Trumvirvel) I natt, som de flesta nätter, är jag helt ensam. Och jag kollar, och jag väntar som en örn eller som en - nej, jo, som en örn. (Skratt) Min slängkappa fladdrar i vinden för den är jäkligt lång och mina spetsiga öron är på, och masken som täcker typ halva ansiktet är på, med, och jag har som, skottsäkra grejer över hela bröstet så ingen kan skada mig. Och ingen - ingen! - kommer komma mellan Batman ... och rättvisan. (Trummor) (Skratt) Från min plats kan jag höra allt. (Tystnad) Nånstans i stan, plockar en gammal tant upp frigolit-matrester ur en soptunna och hon stoppar en bit sesamkyckling någon har spottat ut i sin egen mun. Nånstans finns det en doktor med bäng frisyr i svart labbrock och försöker hitta botemedel för smittorna som en dag kommer få oss att dö ut på riktigt. Och nånstans finns en man, en man i städarkläder, som raglar hem full och virrig efter att ha lagt halva lönen på enlitersflaskor öl med skruvkork, och den andra halvan på ett fyra-timmars besök hos nån brud på en gata där alla lampor blitt sprängda av folk som hellre gör vad de gör här i stan i mörkret. Ett halvt kvarter bort från städmannen är det en grupp oduglingar som inte vet bättre, och väntar på städmannen med rostiga cykelkedjor och fejkmärkes-baseballträn, och om de inte hittar ett öre på'n, vilket de inte kommer, kommer de bara spöa honom tills deras armmuskler börjar värka tills det inte finns nå mer tänder att slå ut. Men de räknar inte med mig. De räknar inte med nån mörkrets riddare, med magen full av mataffärens egen ost och makaroner och uppskuren wienerkorv. (Skratt) För de tror hellre att jag inte finns. Och från 87 våningar upp, kan jag höra en av oduglingarna säga, "Hit med stålarna!" - jättefort så, bara "Hit med de jävla stålarna!" Jag ser städmannen mumla nåt på fyllespråk och bli blek, och från 87 våningar upp, kan jag höra hur hans mage försöker vräka sig ut ur hans overall. Så jag sveper ner, som, fett fort och jag är typ mörker, jag är som "swoosh!" Jag kastar en batarang mot en ensam glödlampa. (Cymbal) Och de är alla typ, "Fan, din jävel! Vem släckte just ljusen?" (Skratt) "Vad är det där borta?" "Va?" "Ge mig vad du har, gubbe!" "Hörde nån det?" "Hörde vad? Finns inget där. Nej, på riktigt - det finns ingen läderlapp!" Men då ... en av de tre oduglingarna träffas i huvet - pow! Och nummer två svingar blint in i den mörka kappan framför sig, men innan näven träffar nåt grabbar jag ett soptunnslock och - rätt i kistan! Och nummer ett kommer tillbaka med en hoppspark, men jag kan judokarate med, så jag är typ - (Trummor) Två gånger! (Trummor) (Skratt) (Trummor) Men innan jag kan göra mer skada, hör vi alla plötsligt "klick-klick". Och plötsligt blir allt tyst. Den enda oduglingen kvar stående greppar en pistol och siktar rakt upp, som om han håller Jesus gisslan, som om han hotar att kanske skjuta hål i månen. Oduglingen som blev träffad i huvudet, som försökte hoppsparka mig, och den andra oduglingen som blev träffad i magen, kravlar båda bort från den mörka figuren framför dom. Och fyllegubben, städmannen, kurar i ett hörn, och ber till den helige Antonius för det är den enda han minns. (Dubbelslag) Och där är jag: ögonen glöder vita, kappan fladdrar lätt i vinden. (Slag) Skottsäkert bröst som häver sig, mitt hjärta bankar rakt igenom och signalerar i morse: "Jävlas med mig en enda gång kom igen bara försök." Och den enda oduglingen som står kvar, den med pistolen - ja, han skrattar. Och han sänker armen. Och han siktar den mot mig och ger månen en rast. Och han siktar precis mittemellan mina spetsiga öron, som om de är målstolpar och han skyttekung. Städmannen ropar fortfarande på Sankt Antonius, men han svarar inte. Och för en sekund, verkar det som ... kanske jag förlorar. Nä! (Trummor) Skjut! Skjut! Fwa-ka-ka! "Döda mig inte, mannen!" Knäpp! Handledsknak! Halsen! Smäll! Syra mot huden: "Aaaaajjjj!" Han är på marken och jag står över honom och jag har pistolen i min hand nu och jag hatar pistoler, att hålla dom för jag är Batman. Och, sidokommentar: Batman gillar inte pistoler för hans föräldrar togs ihjäl med pistoler för länge sen. Men för en sekund, glöder mina ögon vita, och jag håller grejen för jag kunde snacka med den här oduglingen på ett språk han kanske förstår. Klick-klick! Och o-duglingarna blir smit-duglingar in i vad det än var för giftigt avfall, kemiskt slam-fyllt skithål de kröp fram ur. Och det är bara jag och städmannen. Jag plockar upp honom, och torkar svett och billig parfym av hans panna. Han ber mig att inte göra honom illa och jag greppar hårt i hans städmans-skjortkrage, drar honom mot mitt ansikte och han är längre än mig men kappan hjälper, så han lyssnar när jag kollar honom rakt i ögonen. Och jag säger två ord till han: "Dra hem." Och han gör det, och kollar bakom sig varannan meter. Jag sveper från hus till hus på hans väg dit för jag vet vart han bor. Jag ser hans hand skaka när han drar fram sin nyckelring och öppnar dörren till sitt hus. Och jag är tillbaks i sängen innan han ens är genom ytterdörren. Jag hör honom sätta på kranen och hälla sig ett glas med varmt kranvatten. Och han sätter tillbaka glaset i diskhon. Och jag hör hans fotsteg. De saktar ner när de kommer till mitt rum. Han knarrar upp dörrn, typ galet långsamt. Och han tar ett steg in, vilket han aldrig gör. (Slag) Han stirrar ut i intet, hans ansikte, har en färg som trottoarer på sommarn. Jag låtsas som jag just vaknat och säger, "Vad är det, farsan?" Städmannen säger inget alls till mig. Men jag ser i mörkret, jag ser hans armar bli slappa och hans huvud vänds som mot mig. Och han lyfter det för jag kan se hans ansikte, för jag kan se hans ögon. Och hans kinder rinner, men inte av svett. Han bara står där och pustar, som om han minns mina vitglödande ögon, som om han minns mitt skottsäkra bröst, som om han minns att han är min farsa. Och under en lång stund säger jag ingenting. Och han vänder sig, hand på handtaget. Och han tittar inte mot mig, men jag hör honom mumla två ord till mig: "Förlåt mig." Och jag böjer mig fram, och jag öppnar mitt fönster bara en springa. Om du kollar högt nog, kunde du se mig. Och från min plats - (Cymbal) kunde jag höra allt. (Applåder) Tack.