En rättsantropolog som ger rättvisa åt de "försvunna"

I Guatemalas 36-åriga konflikt dödades 200 000 civila och mer än 40 000 blev aldrig identifierade. Pionjären inom rättsantropologi Fredy Peccerelli och hans team använder DNA, arkeologi och berättande för att hjälpa familjerna att hitta sina nära och käras kroppar. Det är en svår uppgift, men det kan ge lugn i själen - och ibland rättvisa.

Guatemala återhämtar sig
från en 36-årig konflikt.

En konflikt som tog plats
under kalla kriget.

Det var egentligen bara
ett litet vänsterorienterat uppror

och ett förödande svar från staten.

Vad vi har som resultat
är 200 000 civila offer,

160 000 av dessa dödade i samhällena:

små barn, män, kvinnor
och till och med äldre.

Och så har vi de 40 000 andra,

de som saknas,

de som vi letar efter ännu idag.

Vi kallar dem "De försvunna".

83 procent av offren är mayanska offer,

offer som är ättlingar

till de ursprungliga invånarna
i Centralamerika.

Och endast 17 procent
är av europeiskt ursprung.

Men det viktigaste här är att

människorna som ska försvara oss,
polisen, militären,

är de som begick de flesta brott.

Nu vill familjerna ha information.

De vill veta vad som hände.

De vill ha sina nära och käras kroppar.

Men framför allt, vad de vill är att du,

de vill att alla ska veta att deras nära
och kära inte gjorde något fel.

I mitt fall var det min far
som fick dödshot 1980.

Och vi flydde.

Vi lämnade Guatemala och kom hit.

Så jag växte upp i New York,

jag växte faktiskt upp i Brooklyn,
gick i New Utrecht högstadium

och tog examen i Brooklyn College.

Den enda saken var den

att jag inte riktigt visste
vad som pågick i Guatemala.

Jag ville inte veta;
det var för smärtsamt.

Men det var inte förrän 1995
jag bestämde mig att göra något åt det.

Så jag åkte tillbaka.

Jag åkte tillbaka till Guatemala,
för att leta efter kropparna,

för att förstå vad som hänt, och för
att hitta den delen i mig själv också.

Sättet vi jobbar på är
att vi ger människor information.

Vi pratar med familjemedlemmarna
och låter dem bestämma.

Vi låter dem bestämma
om de vill berätta sina historier för oss,

berätta för oss vad de såg,

berätta för oss om sina nära och kära.

Och ännu viktigare,

vi låter dem bestämma
om de vill ge oss en del av sig själva.

En del, en essens, av vem de är.

Och det DNA:t är vad vi kommer att jämföra

med DNA:t från skeletten.

Medan vi gör det letar vi efter kropparna.

Och de har blivit skelett nu,

de flesta av dessa brott
begicks 32 år sedan.

När vi hittar graven, tar vi ut jorden

och så småningom tvättar vi kroppen,
dokumenterar och tar upp den.

Bokstavligt talat
tar vi upp skelettet ur jorden.

När vi väl har kropparna,
tar vi tillbaka dem till staden,

till vårt labb,

och vi börjar en process
för att förstå främst två saker:

En är hur människor dog.

Så här ser du en skottskada
i bakre delen av huvudet

eller ett sår från en machete.

Den andra saken vi vill förstå

är vem de var.

Vare sig det är en bebis,

eller en vuxen.

Vare sig det är en kvinna eller man.

Men när vi är klara med den analysen

tar vi ett litet fragment från benet

och vi tar DNA från det.

Vi tar det DNA:t

och sen jämför vi det
med familjernas DNA, såklart.

Det bästa sättet att förklara detta
är att visa er två fall.

Det första är ett fall
från militärens loggbok.

Detta är ett dokument
som smugglades ut från någonstans 1999

Och vad ni kan se där
är att staten följer individer,

folk som, som du, ville ändra sitt land

och de skrev ner allting.

Och en av sakerna de skrev ner
var när de avrättade dem.

I den gula rektangeln ser du en kod,

det är en hemlig kod: 300.

Och så ser du ett datum.

Det där 300 betyder "avrättad"
och datumet är när de avrättades.

Det kommer strax att bli relevant.

Vad vi gjorde var att
genomföra en uppgrävning 2003,

där vi grävde upp 220 kroppar
från 53 gravar på en militärbas.

Grav 9, emellertid,
matchade Sergio Saul Linares familj.

Sergio var en professor på universitetet.

Han tog examen vid Iowa State University

och åkte tillbaka till Guatemala
för att förändra sitt land.

Och han fångades den 23 februari 1984.

Och om du kan se här,
blev han avrättad 29 mars 1984,

vilket var otroligt.

Vi hade kroppen, vi hade informationen
om familjen och deras DNA,

och nu hade vi dokumenten
som berättade exakt vad som hade hänt.

Men det viktigaste är
att 2 veckor senare,

fick vi en annan träff, en annan matchning

från samma grav,
tillhörande Amancio Villatoro.

Kroppens DNA matchade också
DNA:t från den familjen.

Och så märkte vi att han också
fanns med i loggboken.

Men det var fantastiskt att se
att han också avrättades 29 mars, 1984.

Så då kom vi att tänka, hmm,
hur många kroppar fanns det i graven?

Sex.

Så då sa vi, hur många människor

avrättades 29 mars 1984?

Det stämmer, det var också sex.

Så vi har Juan de Dios,
Hugo, Moises, och Zoilo.

Alla avrättade på samma dag,
alla fångade på olika platser

och vid olika tillfällen.

Alla lagda i den där graven.

Det enda vi behövde nu var DNA:t
för dessa fyra familjer.

Så vi gav oss ut och letade efter dem

och vi fann dem.

Och vi identifierade dessa sex kroppar
och gav dem tillbaka till familjerna.

Det andra fallet
jag vill berätta för er om

är det om en militärbas vid namn CREOMPAZ.

Det betyder "att tro på fred",
men akronymen står egentligen för

Regionalt Kommandocenter
för Fredshållande Operationer.

Och det är här den Guatemalanska militären
tränar fredskämpar från andra länder,

de som arbetar med Förenta Nationerna

och åker till länder som Haiti och Kongo.

Jo, vi hade vittnesmål som sade
att inom denna militärbas

fanns kroppar, fanns gravar.

Så vi gick in där
med en husrannsakningsorder,

och omkring två timmar
efter att vi gått in,

fann vi de första av 84 gravar,
totalt 533 kroppar.

Så, om du tänker på det,

fredskämpar som tränar ovanpå kroppar.

Det är väldigt ironiskt.

Men kropparna, de flesta med ansiktet ner
och händerna bundna bakom ryggen,

med ögonbindel, och alla sorters trauman,

detta var försvarslösa människor
som blev avrättade.

Människor som 533 familjer letar efter.

Så vi kommer att fokusera på grav 15.

Grav 15, som vi märkte,
var en grav full av kvinnor och barn,

63 stycken.

Och det fick oss omedelbart att tänka,

"Herre gud, var finns det
ett fall som detta?"

När jag åkte i Guatemala 1995,

hörde jag om en massaker
som ägde rum 14 maj 1982,

när armén kom in, dödade männen,

och tog kvinnorna och barnen
i helikoptrar till en okänd plats.

Och gissa vad?

Kläderna från denna grav
matchade kläderna från den region

varifrån dessa kvinnor och barn togs.

Så vi gjorde några DNA-analyser,

och gissa vad?

Vi identifierade Martina Rojas
och Manuel Chen.

Båda två försvann i det fallet,
och nu kunde vi bevisa det.

Vi hade det fysiska beviset
som påvisar att detta hände

och att dessa människor togs
till den här basen.

Manuel Chen var tre år gammal.

Hans mamma gick ner till floden
för att tvätta kläder,

och lämnade honom med en granne.

Det var då armén kom

och det var då han togs iväg
i en helikopter och sågs aldrig igen

förrän vi fann honom i grav 15.

Så nu med vetenskap, arkeologi,
antropologi och genetik,

kan vi ge en röst till de stumma.

Men vi gör mer än så.

Vi ger faktiskt bevis för rättegångar,

som folkmordsrättegången
som tog plats förra året i Guatemala,

där general Ríos Montt
befanns skyldig till folkmord

och fick ett straff på 80 år.

Så jag kom hit idag för att berätta för er
att detta händer överallt,

det händer i Mexiko rakt framför oss idag

och vi kan inte låta det fortsätta längre.

Vi måste samarbeta nu och bestämma

att inga fler ska behöva saknas.

Så inga fler saknande, hörni.

Okej? Inga fler saknande.

Tack så mycket.

(Applåder)