Deprimerade hundar, katter med tvångssyndrom - vad djurs galenskap innebär för oss människor

Bakom de roliga djurfilmerna gömmer sig ibland annorlunda och människolika problem. Laurel Braitman studerar ickemänskliga djur som uppvisar tecken på psykisk ohälsa - från tvångsmässiga björnar till självdestruktiva apor med oväntade vänner. Braitman frågar sig vad vi människor kan lära oss genom att studera hur djur hanterar depression, nedstämdhet och andra väldigt mänskliga problem.

Oliver var en väldigt livlig,

stilig, charmerande och ostabil hane

som jag fullständigt förälskade mig i.

(Skratt)

Han var en Berner sennen,

min exman och jag adopterade honom

och efter ungefär sex månader

insåg vi att han var ett vrak.

Han hade sådan

paralyserande separationsångest

och kunde inte lämnas ensam.

En gång hoppade han ut
från vår lägenhet på tredje våningen.

Han åt tyg. Han åt saker, återvinning.

Han jagade flugor som inte fanns.

Han led av hallucinationer.

Han diagnosticerades med
tvångssyndrom för hundar

och då skrapar man bara på ytan.

Men som med människor

tar det ibland sex månader

innan du inser

att personen du älskar har vissa problem.

(Skratt)

Och de flesta av oss
tar inte med sig personen vi dejtar

tillbaka till den baren
där vi träffade dem

eller ger tillbaka dem till vännen
som presenterade oss för varandra

eller lägger upp dem på Match.com igen.

(Skratt)

Vi älskar dem ändå

och vi står ut med det

och det är precis vad jag gjorde
med min hund.

Och jag var en - jag har studerat biologi.

Jag har en doktorsexamen
i vetenskapshistoria

från MIT,

och om du frågat mig för 10 år sedan

om en hund jag älskade,
eller hundar i allmänhet

hade känslor, hade jag svarat ja

men jag hade kanske inte sagt

att det kan sluta med ångestsyndrom

ett recept på Prozac och en terapeut.

Men sedan blev jag kär,
och insåg att det kan de

och genom att faktiskt hjälpa
min egen hund

att övervinna sin panik och sin ångest

- det förändrade mitt liv helt enkelt.

Det öppnade min värld.

Och jag har tillbringat
de senaste sju åren

med att sätta mig in i
andra djurs psykiska ohälsa.

Blir de psykiskt sjuka som vi

och i så fall, vad säger det om oss?

Och vad jag upptäckte var att jag tror

att de kan lida av psykisk sjukdom

och att studera och försöka
identifiera psykisk sjukdom hos dem

ofta hjälper oss
bli bättre vänner för dem

och kan även hjälpa oss
att lättare förstå oss själva.

Så låt oss prata lite om diagnostik.

Många av oss tror att vi inte kan veta

vad ett annat djur tänker

och det är sant,

men alla ni som har ett förhållande -

så här är det i alla fall för mig -

även om du frågar den du är ihop med

eller din förälder eller ditt barn,
hur de mår

betyder inte att de kan tala om det.

De kanske inte kan förklara med ord

vad de känner

och de kanske inte vet.

Det är faktiskt ett ganska nytt fenomen

att vi tycker oss behöva prata

för att förstå
andras känslomässiga smärta.

Före det tidiga 1900- talet

diagnosticerade läkare
ofta känslomässig smärta

hos sina patienter
endast genom observation.

Det visar sig att erkännandet

av psykisk ohälsa hos andra djur

inte är så långsökt.

De flesta psykiska syndrom i USA

är rädsla- och ångestsyndrom

och när man tänker efter,
rädsla och ångest

är djuriska känslor som faktiskt
är väldigt användbara.

Vi upplever ofta rädsla och ångest
i farliga situationer

och när vi känner detta

är vi mer benägna att ta oss ifrån

vad det nu är som är farligt.

Problemet är när vi börjar känna
rädsla och ångest i fel situationer.

Även affektiva sjukdomar
kan helt enkelt vara

det olyckliga resultatet
av att vara djur med känslor,

och tvångssyndrom

är ofta ett uttryck för
en väldigt hälsosam

och naturlig reaktion

som att sköta sin hygien.

Detta går över gränsen
till psykisk sjukdom

när du till exempel

tvångsmässigt och överdrivet
tvättar händer eller tassar

eller att du utvecklar en så extrem ritual

att du inte kan sitta och äta en skål mat

utan att utföra den här ritualen.

För människor har vi den "Diagnostiska
och statistiska handboken" (DSM)

som är ungefär som en karta

över definierade psykiska sjukdomar.

För andra djur har vi YouTube.

(Skratt)

Detta är endast en sökning
jag gjorde på "OCD dog"

men jag att tycker ni

ska ta en titt på "OCD cat".

Ni kommer förvånas över vad ni ser.

Jag kommer visa några exempel.

Det här är ett exempel på skuggjakt.

Jag vet, det är roligt
och på nåt sätt gulligt.

Problemet, däremot, är att hundar
kan utveckla tvång som ser ut såhär

som de är upptagna med hela dagarna.

De går inte ut på promenad,

de umgås inte med sina vänner,

de äter inte.

De utvecklar fixeringar

som att tvångsmässigt jaga sin egen svans.

Här är ett exempel på en katt
som heter Gizmo.

Det ser ut som om han sitter på spaning

(Skratt)

men han gör så här
många, många timmar varje dag.

Han bara sitter där
och lägger upp tassen gång på gång

mot rutan.

Det här är ett annat exempel på

ett stereotypt beteende.

Detta är en malajbjörn på Oakland Zoo
som heter Ting Ting.

Och om du snubblade över
den här videon, verkar Ting Ting

bara leka med en pinne,

men Ting Ting gör så här hela dagarna,

och om du tittar noga

och om jag visade er hela
det halvtimme långa klippet

skulle ni se att han gör exakt samma sak

på precis samma sätt,
och han snurrar pinnen

i samma ordningsföljd varje gång.

Andra väldigt vanliga beteenden
som ni kan upptäcka

speciellt hos djur i fångenskap

är stereotypiskt vandrande
eller gungande beteenden

och människan gör det här också

och hos oss, vi vaggar

vi rör oss från sida till sida.

Många av oss gör så här, och ibland

är det för att lugna oss själva

och jag tror att det ofta är så
även hos andra djur.

Det är inte bara
stereotypa beteenden

som andra djur har.

Det här är Gigi.
Hon är en gorilla som lever

på Franklin Park Zoo i Boston.

Hon har faktiskt
en Harvardpsykolog

och har behandlats för
bland annat affektiv sjukdom

Många djur utvecklar affektiv sjukdom.

Flera varelser -

hästen här är bara ett exempel -

utvecklar självdestruktiva beteenden.

De gnager på saker

eller gör andra saker som lugnar dem

även om de är självdestruktiva

vilket kan anses likna

hur människor skär sig själva.

Plockande.

Om du har päls, fjädrar eller skinn

kan du plocka tvångsmässigt på dig själv

och man har faktiskt studerat papegojor

för att bättre förstå trikotillomani,
tvångsplockande hos människan

något som påverkar

20 miljoner amerikaner just nu.

Laboratorieråttor plockar
också sig själva.

Hos dem kallas det barbering.

Veteranhundar från konflikter
i Irak och Afganistan

återvänder med vad som ses som
hundversionen av PTSD

och de får svårt att återgå
till det civila livet

efter tjänstgöring.

De kan bli livrädda
för att gå fram till män med skägg

eller att hoppa in i bilen.

Jag vill dock vara försiktig och tydlig.

Jag tror inte att hund-PTSD

är samma sak som PTSD hos människa.

Men jag tror inte heller
att min PTSD

är som din PTSD

eller att min ångest
eller min ledsamhet är som din.

Vi är alla olika.

Vi har också väldigt olika känslighet.

Så två hundar, uppfödda i samma hushåll,

exponerade för samma saker,

en kan utveckla, säg,
en handikappande rädsla för motorcyklar

eller en fobi för pipet
från mikrovågsugnen

och den andra kommer må utmärkt.

En sak som folk frågar mig rätt ofta:

Är det här bara ett exempel på människor

som driver andra djur till galenskap?

Eller, är psykisk sjukdom hos djur bara
ett resultat av vanvård och misshandel?

Och det visar sig

att vi är mycket mer komplicerade än så.

En rolig sak som har hänt mig

är att jag nyligen lanserade
en bok om detta,

och varje dag när jag öppnar
min e-post numera,

eller när jag är på en bokträff

eller till och med när jag går på fest,

berättar folk sina historier

om djur som de har träffat.

Nyligen hade jag en bokträff
i Kalifornien, och en kvinna

räckte upp handen efteråt och sa,

"Dr. Braitman,
jag tror min katt har PTSD."

Och jag sa, "Okej, varför då?
Berätta lite om det."

Så, Ping är hennes katt.

Hon räddades,
hon bodde hos en äldre man,

en dag dammsög han

och drabbades av en hjärtinfarkt och dog.

En vecka senare hittades Ping i lägenheten

bredvid sin ägares kropp

och dammsugaren
hade varit igång hela tiden.

Under många månader, upp till
två år efter händelsen, tror jag

var hon så rädd, kunde inte vara
i huset om någon städade.

Hon var verkligen en lättskrämd katt.

Hon gömde sig i garderoben.

Hon var osäker och instabil

men med kärleksfullt stöd från sin familj,

mycket tid och deras tålamod

nu, tre år senare

är hon faktiskt
en lycklig och självsäker katt.

En annan historia om trauma
och återhämtning som jag fick höra

för ett par år sedan.

Jag var i Thailand
och gjorde efterforskningar.

Jag träffade en apa som hette Boonlua

och när Boonlua var unge

attackerades han av en flock hundar

och de slet av honom båda benen
och en arm

Boonlua lyckades ta sig till ett kloster

där munkarna tog hand om honom.

De kallade på en veterinär
som behandlade hans sår.

Till slut hamnade Boonlua

på ett ställe för elefanter

och djurvårdarna bestämde sig
för ta honom under sina vingar,

de tog reda på vad han gillade,

vilket visade sig vara
Mentos med mintsmak

och noshornsbaggar och ägg.

Men eftersom han var social
var de oroliga att han kände sig ensam,

de ville inte placera honom
med andra apor, för med bara en arm

skulle han inte kunna försvara sig
eller ens leka.

Så de gav honom en kanin

och Boonlua blev plötsligt
en helt annan apa.

Kaninens sällskap
gjorde honom överlycklig.

De tvättade varandra,
de blev väldigt nära vänner

och när kaninen fick ungar

blev Boonlua ännu lyckligare,

och det hade på något sätt gett honom

en anledning att vakna på morgonen,

så stark blev anledningen att vakna

att han bestämde sig för att inte sova.

Han blev väldigt överbeskyddande

mot dessa ungar och han slutade sova,

ibland kunde han nicka till

när han försökte ta hand om ungarna.

Han blev faktiskt
så beskyddande och fäst vid

dessa ungar att djurhemmet

till slut blev tvungna att flytta ungarna

för han var så beskyddande, han oroade sig

för att deras mamma skulle skada dem.

När ungarna flyttats var personalen orolig

att han kunde bli deprimerad,

så för att undvika detta

gav de honom en annan kaninkompis.

(Skratt)

Min professionella åsikt
är att han inte verkar deprimerad.

(Skratt)

En sak som jag verkligen skulle vilja
att människor känner

är att du kan känna dig säker

när du drar slutsatser

om de varelser du känner väl.

Så när det handlar om din hund

eller din katt eller kanske
din enarmade apa

som du råkar känna,

om du misstänker att de är
traumatiserade eller deprimerade

så har du antagligen rätt.

Det här är väldigt antropomorfiskt

eller tillskrivandet
av mänskliga egenskaper

till ickemänskliga djur eller saker.

Jag tror däremot inte
att detta är problemet.

Jag tror inte vi kan låta bli
att antropomorfera.

Det är inte som om du kan plocka ut
din mänskliga hjärna

lägga den i burk och använda den

för att förstå ett annat djurs
sätt att tänka.

Vi kommer alltid att vara
ett djur som funderar

över andra djurs emotionella upplevelser.

Och då blir valet, hur antropomorferar vi

på ett bra sätt?

Eller på ett dåligt sätt?

Att antropomorfera på ett dåligt sätt

är alltför vanligt.

(Skratt)

Det kan innebära att klä upp din corgi
och anordna bröllop

eller bli för involverad
i exotiskt djurliv för att

du upplever ett spirituellt band.

Det finns alla typer av beteenden.

Att antropomorfera bra, däremot,
tror jag grundar sig i

att acceptera att våra djurs
likheter med andra arter

och att använda dem
för att dra slutsatser

som baseras på andra djurs
psyken och upplevelser,

det finns faktiskt en hel industri

som på sätt och vis baseras på
att antropomorfera på ett bra sätt

och det är marknaden för psykofarmaka.

I nuläget går en av fem amerikaner

på psykofarmaka,

från antidepressiva
och ångestdämpande mediciner

till antipsykotiska.

I själva verket har vi

hela denna psykofarmakologiska arsenal

tack vare djuren.

Dessa mediciner testades
på ickemänskliga djur först

och inte bara utifrån förgiftning
utan även effekter i beteende.

Den mycket populära
antipsykotikan Thorazine

lugnade först ner råttor
innan den lugnande ner människor.

Den ångestdämpande medicinen Librium

gavs till katter som uppvisat
ett elakt beteende på 50-talet

och gjorde dem till fredliga kattdjur.

Även antidepressiva
testades först på kaniner.

Idag ger vi däremot
inte bara dessa mediciner

till andra djur som testobjekt

utan djuren får dessa mediciner
i egenskap av patient

både på etiska och mindre etiska sätt.

SeaWorld ger späckhuggarhonor
ångestdämpande medicinering

när deras kalvar tas ifrån dem.

Många gorillor på zoo
har fått antipsykotika

eller ångestdämpande mediciner.

Men hundar, som min egen Oliver

får antidepressiv och lite
ångestdämpande medicinering

för att inte hoppa från byggnader

eller springa ut i trafiken.

Nyligen publicerades en studie i "Science"

som visade att även kråkpappor

svarade på ångestdämpande medicin.

Den gjorde dem modigare, mindre hispiga

och mer benägna att utforska
sin omgivning.

(Skratt)

Det är svårt att veta hur många djur
som medicineras

men den farmaceutiska industrin

som är inriktad på djur

är väldigt stor och den växer

från sju miljarder dollar 2011

till en beräknad omsättning
på 9,25 miljarder år 2015.

Vissa djur medicineras
på obestämd framtid.

Andra, som en dvärgschimpans
som bor i Milwaukee

på ett zoo där, medicinerades

tills han började spara
sina Paxil-tabletter

och dela ut dem bland de andra
dvärgschimpanserna.

(Skratt) (Applåder)

Förutom psykofarmaka

finns även många, många andra

terapeutiska interventioner
som hjälper andra djur.

Och det är här som jag faktiskt tror

att veterinärmedicinen
kan lära ut någonting

till den mänskliga medicinen

och det är att, om vi tar din hund

som tvångsmässigt jagar sin egen svans,

till beteendevetare hos veterinären,

är inte deras första reaktion
att ta fram receptblocket

utan det är att fråga om din hunds liv.

De vill veta hur ofta din hund kommer ut.

De vill veta hur mycket motion
din hund får.

De vill veta om socialt umgänge

med andra hundar och andra människor.

De vill prata med dig
om vilka olika terapier,

till största del beteendeterapier,

du har testat med djuret.

Det är detta som oftast hjälper bäst

speciellt i kombination med psykofarmaka.

Det som jag tror hjälper mest,

speciellt när det gäller sociala djur,

är umgänge med andra sociala djur.

På flera sätt känns det
som om jag blivit ett servicedjur

för min egen hund

och jag har sett papegojor
göra det för människor

och människor göra det för papegojor,

och hundar gör det för elefanter

och elefanter gör det för andra elefanter.

Jag vet inte med dig,

jag får en hel del länkar

om oväntade vänskaper mellan djur.

Det är också en stor del av Facebook,

apan som adopterar katten,

eller Grand Danoisen som adopterar
det föräldralösa rådjurskidet

eller kon som blir vän med grisen

och om du hade frågat mig
för åtta, nio år sedan om dessa

hade jag sagt att de var
hopplöst sentimentala

och kanske för antropomorfiska på fel sätt

eller till och med iscensatta,
och vad jag kan säga nu är

att det faktiskt ligger något i det här.

Det är äkta.

Flera intressanta studier

har faktiskt visat på oxytocinnivåer,

som är ett sorts hormon

som utsöndras när vi har sex
eller ammar

eller är i närheten av någon
vi är väldigt fästa vid,

oxytocinnivåerna stiger
hos både människor och hundar

som är fästa vid varandra

och tycker om varandras sällskap,

och förutom det visar andra studier
att oxytocin stiger även hos andra djurpar

så, låt säga, hos getter och hundar
som är vänner och leker tillsammans

sköt deras nivåer i höjden efteråt.

Jag har en vän som visade att

psykisk hälsa verkligen är
en tvåvägskommunikation.

Han heter Lonnie Hodge
och är Vietnamveteran.

När han kom hem började han arbeta

med överlevare av folkmord
och människor

som hade upplevt krigstrauman.

Han hade PTSD och höjdskräck

för i Vietnam hade han blivit

nedfirad baklänges ur helikoptrar

över dess medar.

Han fick en tjänstehund
som hette Gander, en labradoodle

för att hjälpa honom med PTSD
och höjdskräcken.

Detta är faktiskt dem,
den första dagen de träffades

vilket är fantastiskt, och sedan dess

har de varit tillsammans mycket

och hälsat på andra veteraner
med liknande problem.

Men vad jag tycker är så intressant
med Lonnies och Ganders vänskap

är att, efter några månader,

började Gander utveckla
en rädsla för höjder,

antagligen för att han
studerade Lonnie så noga.

Vad som är så fantastiskt däremot,
är att han är en underbar tjänstehund

för nu när de är på höga höjder båda två,

är Lonnie så mån om
Ganders välbefinnande

att han själv glömmer av
att vara höjdrädd.

Eftersom jag lagt ner så mycket tid
på dessa historier

grävande i arkiv,

jag har bokstavligen gjort
efterforskningar i åratal

och det har förändrat mig.

Jag ser inte länge djur på artnivå.

Jag ser dem som individer

och jag ser dem som varelser

med sina egna, individuella
vädersystem

som styr deras beteende

och hur de tolkar världen.

Och jag tror att detta verkligen
har gjort mig

till en mer nyfiken och empatisk person

både för djuren jag delar min säng med

och ibland slutar på min tallrik

men även för människor jag känner

som lider av ångest

och fobier och alla möjliga andra saker,

och jag tror verkligen

att även om man inte kan veta exakt

vad som försiggår i huvudet på en gris,

eller din mops eller din partner,

ska du inte sluta empatisera med dem.

Det bästa vi kan göra för dem vi älskar

är kanske att antropomorfera dem.

Charles Darwins pappa
sa en gång till honom

att alla kan förlora förståndet

någon gång.

Lyckligtvis kan vi ofta hitta det igen

men bara med varandras hjälp.

Tack så mycket.

(Applåder)