Oliver var en väldigt livlig, stilig, charmerande och ostabil hane som jag fullständigt förälskade mig i. (Skratt) Han var en Berner sennen, min exman och jag adopterade honom och efter ungefär sex månader insåg vi att han var ett vrak. Han hade sådan paralyserande separationsångest och kunde inte lämnas ensam. En gång hoppade han ut från vår lägenhet på tredje våningen. Han åt tyg. Han åt saker, återvinning. Han jagade flugor som inte fanns. Han led av hallucinationer. Han diagnosticerades med tvångssyndrom för hundar och då skrapar man bara på ytan. Men som med människor tar det ibland sex månader innan du inser att personen du älskar har vissa problem. (Skratt) Och de flesta av oss tar inte med sig personen vi dejtar tillbaka till den baren där vi träffade dem eller ger tillbaka dem till vännen som presenterade oss för varandra eller lägger upp dem på Match.com igen. (Skratt) Vi älskar dem ändå och vi står ut med det och det är precis vad jag gjorde med min hund. Och jag var en - jag har studerat biologi. Jag har en doktorsexamen i vetenskapshistoria från MIT, och om du frågat mig för 10 år sedan om en hund jag älskade, eller hundar i allmänhet hade känslor, hade jag svarat ja men jag hade kanske inte sagt att det kan sluta med ångestsyndrom ett recept på Prozac och en terapeut. Men sedan blev jag kär, och insåg att det kan de och genom att faktiskt hjälpa min egen hund att övervinna sin panik och sin ångest - det förändrade mitt liv helt enkelt. Det öppnade min värld. Och jag har tillbringat de senaste sju åren med att sätta mig in i andra djurs psykiska ohälsa. Blir de psykiskt sjuka som vi och i så fall, vad säger det om oss? Och vad jag upptäckte var att jag tror att de kan lida av psykisk sjukdom och att studera och försöka identifiera psykisk sjukdom hos dem ofta hjälper oss bli bättre vänner för dem och kan även hjälpa oss att lättare förstå oss själva. Så låt oss prata lite om diagnostik. Många av oss tror att vi inte kan veta vad ett annat djur tänker och det är sant, men alla ni som har ett förhållande - så här är det i alla fall för mig - även om du frågar den du är ihop med eller din förälder eller ditt barn, hur de mår betyder inte att de kan tala om det. De kanske inte kan förklara med ord vad de känner och de kanske inte vet. Det är faktiskt ett ganska nytt fenomen att vi tycker oss behöva prata för att förstå andras känslomässiga smärta. Före det tidiga 1900- talet diagnosticerade läkare ofta känslomässig smärta hos sina patienter endast genom observation. Det visar sig att erkännandet av psykisk ohälsa hos andra djur inte är så långsökt. De flesta psykiska syndrom i USA är rädsla- och ångestsyndrom och när man tänker efter, rädsla och ångest är djuriska känslor som faktiskt är väldigt användbara. Vi upplever ofta rädsla och ångest i farliga situationer och när vi känner detta är vi mer benägna att ta oss ifrån vad det nu är som är farligt. Problemet är när vi börjar känna rädsla och ångest i fel situationer. Även affektiva sjukdomar kan helt enkelt vara det olyckliga resultatet av att vara djur med känslor, och tvångssyndrom är ofta ett uttryck för en väldigt hälsosam och naturlig reaktion som att sköta sin hygien. Detta går över gränsen till psykisk sjukdom när du till exempel tvångsmässigt och överdrivet tvättar händer eller tassar eller att du utvecklar en så extrem ritual att du inte kan sitta och äta en skål mat utan att utföra den här ritualen. För människor har vi den "Diagnostiska och statistiska handboken" (DSM) som är ungefär som en karta över definierade psykiska sjukdomar. För andra djur har vi YouTube. (Skratt) Detta är endast en sökning jag gjorde på "OCD dog" men jag att tycker ni ska ta en titt på "OCD cat". Ni kommer förvånas över vad ni ser. Jag kommer visa några exempel. Det här är ett exempel på skuggjakt. Jag vet, det är roligt och på nåt sätt gulligt. Problemet, däremot, är att hundar kan utveckla tvång som ser ut såhär som de är upptagna med hela dagarna. De går inte ut på promenad, de umgås inte med sina vänner, de äter inte. De utvecklar fixeringar som att tvångsmässigt jaga sin egen svans. Här är ett exempel på en katt som heter Gizmo. Det ser ut som om han sitter på spaning (Skratt) men han gör så här många, många timmar varje dag. Han bara sitter där och lägger upp tassen gång på gång mot rutan. Det här är ett annat exempel på ett stereotypt beteende. Detta är en malajbjörn på Oakland Zoo som heter Ting Ting. Och om du snubblade över den här videon, verkar Ting Ting bara leka med en pinne, men Ting Ting gör så här hela dagarna, och om du tittar noga och om jag visade er hela det halvtimme långa klippet skulle ni se att han gör exakt samma sak på precis samma sätt, och han snurrar pinnen i samma ordningsföljd varje gång. Andra väldigt vanliga beteenden som ni kan upptäcka speciellt hos djur i fångenskap är stereotypiskt vandrande eller gungande beteenden och människan gör det här också och hos oss, vi vaggar vi rör oss från sida till sida. Många av oss gör så här, och ibland är det för att lugna oss själva och jag tror att det ofta är så även hos andra djur. Det är inte bara stereotypa beteenden som andra djur har. Det här är Gigi. Hon är en gorilla som lever på Franklin Park Zoo i Boston. Hon har faktiskt en Harvardpsykolog och har behandlats för bland annat affektiv sjukdom Många djur utvecklar affektiv sjukdom. Flera varelser - hästen här är bara ett exempel - utvecklar självdestruktiva beteenden. De gnager på saker eller gör andra saker som lugnar dem även om de är självdestruktiva vilket kan anses likna hur människor skär sig själva. Plockande. Om du har päls, fjädrar eller skinn kan du plocka tvångsmässigt på dig själv och man har faktiskt studerat papegojor för att bättre förstå trikotillomani, tvångsplockande hos människan något som påverkar 20 miljoner amerikaner just nu. Laboratorieråttor plockar också sig själva. Hos dem kallas det barbering. Veteranhundar från konflikter i Irak och Afganistan återvänder med vad som ses som hundversionen av PTSD och de får svårt att återgå till det civila livet efter tjänstgöring. De kan bli livrädda för att gå fram till män med skägg eller att hoppa in i bilen. Jag vill dock vara försiktig och tydlig. Jag tror inte att hund-PTSD är samma sak som PTSD hos människa. Men jag tror inte heller att min PTSD är som din PTSD eller att min ångest eller min ledsamhet är som din. Vi är alla olika. Vi har också väldigt olika känslighet. Så två hundar, uppfödda i samma hushåll, exponerade för samma saker, en kan utveckla, säg, en handikappande rädsla för motorcyklar eller en fobi för pipet från mikrovågsugnen och den andra kommer må utmärkt. En sak som folk frågar mig rätt ofta: Är det här bara ett exempel på människor som driver andra djur till galenskap? Eller, är psykisk sjukdom hos djur bara ett resultat av vanvård och misshandel? Och det visar sig att vi är mycket mer komplicerade än så. En rolig sak som har hänt mig är att jag nyligen lanserade en bok om detta, och varje dag när jag öppnar min e-post numera, eller när jag är på en bokträff eller till och med när jag går på fest, berättar folk sina historier om djur som de har träffat. Nyligen hade jag en bokträff i Kalifornien, och en kvinna räckte upp handen efteråt och sa, "Dr. Braitman, jag tror min katt har PTSD." Och jag sa, "Okej, varför då? Berätta lite om det." Så, Ping är hennes katt. Hon räddades, hon bodde hos en äldre man, en dag dammsög han och drabbades av en hjärtinfarkt och dog. En vecka senare hittades Ping i lägenheten bredvid sin ägares kropp och dammsugaren hade varit igång hela tiden. Under många månader, upp till två år efter händelsen, tror jag var hon så rädd, kunde inte vara i huset om någon städade. Hon var verkligen en lättskrämd katt. Hon gömde sig i garderoben. Hon var osäker och instabil men med kärleksfullt stöd från sin familj, mycket tid och deras tålamod nu, tre år senare är hon faktiskt en lycklig och självsäker katt. En annan historia om trauma och återhämtning som jag fick höra för ett par år sedan. Jag var i Thailand och gjorde efterforskningar. Jag träffade en apa som hette Boonlua och när Boonlua var unge attackerades han av en flock hundar och de slet av honom båda benen och en arm Boonlua lyckades ta sig till ett kloster där munkarna tog hand om honom. De kallade på en veterinär som behandlade hans sår. Till slut hamnade Boonlua på ett ställe för elefanter och djurvårdarna bestämde sig för ta honom under sina vingar, de tog reda på vad han gillade, vilket visade sig vara Mentos med mintsmak och noshornsbaggar och ägg. Men eftersom han var social var de oroliga att han kände sig ensam, de ville inte placera honom med andra apor, för med bara en arm skulle han inte kunna försvara sig eller ens leka. Så de gav honom en kanin och Boonlua blev plötsligt en helt annan apa. Kaninens sällskap gjorde honom överlycklig. De tvättade varandra, de blev väldigt nära vänner och när kaninen fick ungar blev Boonlua ännu lyckligare, och det hade på något sätt gett honom en anledning att vakna på morgonen, så stark blev anledningen att vakna att han bestämde sig för att inte sova. Han blev väldigt överbeskyddande mot dessa ungar och han slutade sova, ibland kunde han nicka till när han försökte ta hand om ungarna. Han blev faktiskt så beskyddande och fäst vid dessa ungar att djurhemmet till slut blev tvungna att flytta ungarna för han var så beskyddande, han oroade sig för att deras mamma skulle skada dem. När ungarna flyttats var personalen orolig att han kunde bli deprimerad, så för att undvika detta gav de honom en annan kaninkompis. (Skratt) Min professionella åsikt är att han inte verkar deprimerad. (Skratt) En sak som jag verkligen skulle vilja att människor känner är att du kan känna dig säker när du drar slutsatser om de varelser du känner väl. Så när det handlar om din hund eller din katt eller kanske din enarmade apa som du råkar känna, om du misstänker att de är traumatiserade eller deprimerade så har du antagligen rätt. Det här är väldigt antropomorfiskt eller tillskrivandet av mänskliga egenskaper till ickemänskliga djur eller saker. Jag tror däremot inte att detta är problemet. Jag tror inte vi kan låta bli att antropomorfera. Det är inte som om du kan plocka ut din mänskliga hjärna lägga den i burk och använda den för att förstå ett annat djurs sätt att tänka. Vi kommer alltid att vara ett djur som funderar över andra djurs emotionella upplevelser. Och då blir valet, hur antropomorferar vi på ett bra sätt? Eller på ett dåligt sätt? Att antropomorfera på ett dåligt sätt är alltför vanligt. (Skratt) Det kan innebära att klä upp din corgi och anordna bröllop eller bli för involverad i exotiskt djurliv för att du upplever ett spirituellt band. Det finns alla typer av beteenden. Att antropomorfera bra, däremot, tror jag grundar sig i att acceptera att våra djurs likheter med andra arter och att använda dem för att dra slutsatser som baseras på andra djurs psyken och upplevelser, det finns faktiskt en hel industri som på sätt och vis baseras på att antropomorfera på ett bra sätt och det är marknaden för psykofarmaka. I nuläget går en av fem amerikaner på psykofarmaka, från antidepressiva och ångestdämpande mediciner till antipsykotiska. I själva verket har vi hela denna psykofarmakologiska arsenal tack vare djuren. Dessa mediciner testades på ickemänskliga djur först och inte bara utifrån förgiftning utan även effekter i beteende. Den mycket populära antipsykotikan Thorazine lugnade först ner råttor innan den lugnande ner människor. Den ångestdämpande medicinen Librium gavs till katter som uppvisat ett elakt beteende på 50-talet och gjorde dem till fredliga kattdjur. Även antidepressiva testades först på kaniner. Idag ger vi däremot inte bara dessa mediciner till andra djur som testobjekt utan djuren får dessa mediciner i egenskap av patient både på etiska och mindre etiska sätt. SeaWorld ger späckhuggarhonor ångestdämpande medicinering när deras kalvar tas ifrån dem. Många gorillor på zoo har fått antipsykotika eller ångestdämpande mediciner. Men hundar, som min egen Oliver får antidepressiv och lite ångestdämpande medicinering för att inte hoppa från byggnader eller springa ut i trafiken. Nyligen publicerades en studie i "Science" som visade att även kråkpappor svarade på ångestdämpande medicin. Den gjorde dem modigare, mindre hispiga och mer benägna att utforska sin omgivning. (Skratt) Det är svårt att veta hur många djur som medicineras men den farmaceutiska industrin som är inriktad på djur är väldigt stor och den växer från sju miljarder dollar 2011 till en beräknad omsättning på 9,25 miljarder år 2015. Vissa djur medicineras på obestämd framtid. Andra, som en dvärgschimpans som bor i Milwaukee på ett zoo där, medicinerades tills han började spara sina Paxil-tabletter och dela ut dem bland de andra dvärgschimpanserna. (Skratt) (Applåder) Förutom psykofarmaka finns även många, många andra terapeutiska interventioner som hjälper andra djur. Och det är här som jag faktiskt tror att veterinärmedicinen kan lära ut någonting till den mänskliga medicinen och det är att, om vi tar din hund som tvångsmässigt jagar sin egen svans, till beteendevetare hos veterinären, är inte deras första reaktion att ta fram receptblocket utan det är att fråga om din hunds liv. De vill veta hur ofta din hund kommer ut. De vill veta hur mycket motion din hund får. De vill veta om socialt umgänge med andra hundar och andra människor. De vill prata med dig om vilka olika terapier, till största del beteendeterapier, du har testat med djuret. Det är detta som oftast hjälper bäst speciellt i kombination med psykofarmaka. Det som jag tror hjälper mest, speciellt när det gäller sociala djur, är umgänge med andra sociala djur. På flera sätt känns det som om jag blivit ett servicedjur för min egen hund och jag har sett papegojor göra det för människor och människor göra det för papegojor, och hundar gör det för elefanter och elefanter gör det för andra elefanter. Jag vet inte med dig, jag får en hel del länkar om oväntade vänskaper mellan djur. Det är också en stor del av Facebook, apan som adopterar katten, eller Grand Danoisen som adopterar det föräldralösa rådjurskidet eller kon som blir vän med grisen och om du hade frågat mig för åtta, nio år sedan om dessa hade jag sagt att de var hopplöst sentimentala och kanske för antropomorfiska på fel sätt eller till och med iscensatta, och vad jag kan säga nu är att det faktiskt ligger något i det här. Det är äkta. Flera intressanta studier har faktiskt visat på oxytocinnivåer, som är ett sorts hormon som utsöndras när vi har sex eller ammar eller är i närheten av någon vi är väldigt fästa vid, oxytocinnivåerna stiger hos både människor och hundar som är fästa vid varandra och tycker om varandras sällskap, och förutom det visar andra studier att oxytocin stiger även hos andra djurpar så, låt säga, hos getter och hundar som är vänner och leker tillsammans sköt deras nivåer i höjden efteråt. Jag har en vän som visade att psykisk hälsa verkligen är en tvåvägskommunikation. Han heter Lonnie Hodge och är Vietnamveteran. När han kom hem började han arbeta med överlevare av folkmord och människor som hade upplevt krigstrauman. Han hade PTSD och höjdskräck för i Vietnam hade han blivit nedfirad baklänges ur helikoptrar över dess medar. Han fick en tjänstehund som hette Gander, en labradoodle för att hjälpa honom med PTSD och höjdskräcken. Detta är faktiskt dem, den första dagen de träffades vilket är fantastiskt, och sedan dess har de varit tillsammans mycket och hälsat på andra veteraner med liknande problem. Men vad jag tycker är så intressant med Lonnies och Ganders vänskap är att, efter några månader, började Gander utveckla en rädsla för höjder, antagligen för att han studerade Lonnie så noga. Vad som är så fantastiskt däremot, är att han är en underbar tjänstehund för nu när de är på höga höjder båda två, är Lonnie så mån om Ganders välbefinnande att han själv glömmer av att vara höjdrädd. Eftersom jag lagt ner så mycket tid på dessa historier grävande i arkiv, jag har bokstavligen gjort efterforskningar i åratal och det har förändrat mig. Jag ser inte länge djur på artnivå. Jag ser dem som individer och jag ser dem som varelser med sina egna, individuella vädersystem som styr deras beteende och hur de tolkar världen. Och jag tror att detta verkligen har gjort mig till en mer nyfiken och empatisk person både för djuren jag delar min säng med och ibland slutar på min tallrik men även för människor jag känner som lider av ångest och fobier och alla möjliga andra saker, och jag tror verkligen att även om man inte kan veta exakt vad som försiggår i huvudet på en gris, eller din mops eller din partner, ska du inte sluta empatisera med dem. Det bästa vi kan göra för dem vi älskar är kanske att antropomorfera dem. Charles Darwins pappa sa en gång till honom att alla kan förlora förståndet någon gång. Lyckligtvis kan vi ofta hitta det igen men bara med varandras hjälp. Tack så mycket. (Applåder)