Oliver var en väldigt livlig,
stilig, charmerande och ostabil hane
som jag fullständigt förälskade mig i.
(Skratt)
Han var en Berner sennen,
min exman och jag adopterade honom
och efter ungefär sex månader
insåg vi att han var ett vrak.
Han hade sådan
paralyserande separationsångest
och kunde inte lämnas ensam.
En gång hoppade han ut
från vår lägenhet på tredje våningen.
Han åt tyg. Han åt saker, återvinning.
Han jagade flugor som inte fanns.
Han led av hallucinationer.
Han diagnosticerades med
tvångssyndrom för hundar
och då skrapar man bara på ytan.
Men som med människor
tar det ibland sex månader
innan du inser
att personen du älskar har vissa problem.
(Skratt)
Och de flesta av oss
tar inte med sig personen vi dejtar
tillbaka till den baren
där vi träffade dem
eller ger tillbaka dem till vännen
som presenterade oss för varandra
eller lägger upp dem på Match.com igen.
(Skratt)
Vi älskar dem ändå
och vi står ut med det
och det är precis vad jag gjorde
med min hund.
Och jag var en - jag har studerat biologi.
Jag har en doktorsexamen
i vetenskapshistoria
från MIT,
och om du frågat mig för 10 år sedan
om en hund jag älskade,
eller hundar i allmänhet
hade känslor, hade jag svarat ja
men jag hade kanske inte sagt
att det kan sluta med ångestsyndrom
ett recept på Prozac och en terapeut.
Men sedan blev jag kär,
och insåg att det kan de
och genom att faktiskt hjälpa
min egen hund
att övervinna sin panik och sin ångest
- det förändrade mitt liv helt enkelt.
Det öppnade min värld.
Och jag har tillbringat
de senaste sju åren
med att sätta mig in i
andra djurs psykiska ohälsa.
Blir de psykiskt sjuka som vi
och i så fall, vad säger det om oss?
Och vad jag upptäckte var att jag tror
att de kan lida av psykisk sjukdom
och att studera och försöka
identifiera psykisk sjukdom hos dem
ofta hjälper oss
bli bättre vänner för dem
och kan även hjälpa oss
att lättare förstå oss själva.
Så låt oss prata lite om diagnostik.
Många av oss tror att vi inte kan veta
vad ett annat djur tänker
och det är sant,
men alla ni som har ett förhållande -
så här är det i alla fall för mig -
även om du frågar den du är ihop med
eller din förälder eller ditt barn,
hur de mår
betyder inte att de kan tala om det.
De kanske inte kan förklara med ord
vad de känner
och de kanske inte vet.
Det är faktiskt ett ganska nytt fenomen
att vi tycker oss behöva prata
för att förstå
andras känslomässiga smärta.
Före det tidiga 1900- talet
diagnosticerade läkare
ofta känslomässig smärta
hos sina patienter
endast genom observation.
Det visar sig att erkännandet
av psykisk ohälsa hos andra djur
inte är så långsökt.
De flesta psykiska syndrom i USA
är rädsla- och ångestsyndrom
och när man tänker efter,
rädsla och ångest
är djuriska känslor som faktiskt
är väldigt användbara.
Vi upplever ofta rädsla och ångest
i farliga situationer
och när vi känner detta
är vi mer benägna att ta oss ifrån
vad det nu är som är farligt.
Problemet är när vi börjar känna
rädsla och ångest i fel situationer.
Även affektiva sjukdomar
kan helt enkelt vara
det olyckliga resultatet
av att vara djur med känslor,
och tvångssyndrom
är ofta ett uttryck för
en väldigt hälsosam
och naturlig reaktion
som att sköta sin hygien.
Detta går över gränsen
till psykisk sjukdom
när du till exempel
tvångsmässigt och överdrivet
tvättar händer eller tassar
eller att du utvecklar en så extrem ritual
att du inte kan sitta och äta en skål mat
utan att utföra den här ritualen.
För människor har vi den "Diagnostiska
och statistiska handboken" (DSM)
som är ungefär som en karta
över definierade psykiska sjukdomar.
För andra djur har vi YouTube.
(Skratt)
Detta är endast en sökning
jag gjorde på "OCD dog"
men jag att tycker ni
ska ta en titt på "OCD cat".
Ni kommer förvånas över vad ni ser.
Jag kommer visa några exempel.
Det här är ett exempel på skuggjakt.
Jag vet, det är roligt
och på nåt sätt gulligt.
Problemet, däremot, är att hundar
kan utveckla tvång som ser ut såhär
som de är upptagna med hela dagarna.
De går inte ut på promenad,
de umgås inte med sina vänner,
de äter inte.
De utvecklar fixeringar
som att tvångsmässigt jaga sin egen svans.
Här är ett exempel på en katt
som heter Gizmo.
Det ser ut som om han sitter på spaning
(Skratt)
men han gör så här
många, många timmar varje dag.
Han bara sitter där
och lägger upp tassen gång på gång
mot rutan.
Det här är ett annat exempel på
ett stereotypt beteende.
Detta är en malajbjörn på Oakland Zoo
som heter Ting Ting.
Och om du snubblade över
den här videon, verkar Ting Ting
bara leka med en pinne,
men Ting Ting gör så här hela dagarna,
och om du tittar noga
och om jag visade er hela
det halvtimme långa klippet
skulle ni se att han gör exakt samma sak
på precis samma sätt,
och han snurrar pinnen
i samma ordningsföljd varje gång.
Andra väldigt vanliga beteenden
som ni kan upptäcka
speciellt hos djur i fångenskap
är stereotypiskt vandrande
eller gungande beteenden
och människan gör det här också
och hos oss, vi vaggar
vi rör oss från sida till sida.
Många av oss gör så här, och ibland
är det för att lugna oss själva
och jag tror att det ofta är så
även hos andra djur.
Det är inte bara
stereotypa beteenden
som andra djur har.
Det här är Gigi.
Hon är en gorilla som lever
på Franklin Park Zoo i Boston.
Hon har faktiskt
en Harvardpsykolog
och har behandlats för
bland annat affektiv sjukdom
Många djur utvecklar affektiv sjukdom.
Flera varelser -
hästen här är bara ett exempel -
utvecklar självdestruktiva beteenden.
De gnager på saker
eller gör andra saker som lugnar dem
även om de är självdestruktiva
vilket kan anses likna
hur människor skär sig själva.
Plockande.
Om du har päls, fjädrar eller skinn
kan du plocka tvångsmässigt på dig själv
och man har faktiskt studerat papegojor
för att bättre förstå trikotillomani,
tvångsplockande hos människan
något som påverkar
20 miljoner amerikaner just nu.
Laboratorieråttor plockar
också sig själva.
Hos dem kallas det barbering.
Veteranhundar från konflikter
i Irak och Afganistan
återvänder med vad som ses som
hundversionen av PTSD
och de får svårt att återgå
till det civila livet
efter tjänstgöring.
De kan bli livrädda
för att gå fram till män med skägg
eller att hoppa in i bilen.
Jag vill dock vara försiktig och tydlig.
Jag tror inte att hund-PTSD
är samma sak som PTSD hos människa.
Men jag tror inte heller
att min PTSD
är som din PTSD
eller att min ångest
eller min ledsamhet är som din.
Vi är alla olika.
Vi har också väldigt olika känslighet.
Så två hundar, uppfödda i samma hushåll,
exponerade för samma saker,
en kan utveckla, säg,
en handikappande rädsla för motorcyklar
eller en fobi för pipet
från mikrovågsugnen
och den andra kommer må utmärkt.
En sak som folk frågar mig rätt ofta:
Är det här bara ett exempel på människor
som driver andra djur till galenskap?
Eller, är psykisk sjukdom hos djur bara
ett resultat av vanvård och misshandel?
Och det visar sig
att vi är mycket mer komplicerade än så.
En rolig sak som har hänt mig
är att jag nyligen lanserade
en bok om detta,
och varje dag när jag öppnar
min e-post numera,
eller när jag är på en bokträff
eller till och med när jag går på fest,
berättar folk sina historier
om djur som de har träffat.
Nyligen hade jag en bokträff
i Kalifornien, och en kvinna
räckte upp handen efteråt och sa,
"Dr. Braitman,
jag tror min katt har PTSD."
Och jag sa, "Okej, varför då?
Berätta lite om det."
Så, Ping är hennes katt.
Hon räddades,
hon bodde hos en äldre man,
en dag dammsög han
och drabbades av en hjärtinfarkt och dog.
En vecka senare hittades Ping i lägenheten
bredvid sin ägares kropp
och dammsugaren
hade varit igång hela tiden.
Under många månader, upp till
två år efter händelsen, tror jag
var hon så rädd, kunde inte vara
i huset om någon städade.
Hon var verkligen en lättskrämd katt.
Hon gömde sig i garderoben.
Hon var osäker och instabil
men med kärleksfullt stöd från sin familj,
mycket tid och deras tålamod
nu, tre år senare
är hon faktiskt
en lycklig och självsäker katt.
En annan historia om trauma
och återhämtning som jag fick höra
för ett par år sedan.
Jag var i Thailand
och gjorde efterforskningar.
Jag träffade en apa som hette Boonlua
och när Boonlua var unge
attackerades han av en flock hundar
och de slet av honom båda benen
och en arm
Boonlua lyckades ta sig till ett kloster
där munkarna tog hand om honom.
De kallade på en veterinär
som behandlade hans sår.
Till slut hamnade Boonlua
på ett ställe för elefanter
och djurvårdarna bestämde sig
för ta honom under sina vingar,
de tog reda på vad han gillade,
vilket visade sig vara
Mentos med mintsmak
och noshornsbaggar och ägg.
Men eftersom han var social
var de oroliga att han kände sig ensam,
de ville inte placera honom
med andra apor, för med bara en arm
skulle han inte kunna försvara sig
eller ens leka.
Så de gav honom en kanin
och Boonlua blev plötsligt
en helt annan apa.
Kaninens sällskap
gjorde honom överlycklig.
De tvättade varandra,
de blev väldigt nära vänner
och när kaninen fick ungar
blev Boonlua ännu lyckligare,
och det hade på något sätt gett honom
en anledning att vakna på morgonen,
så stark blev anledningen att vakna
att han bestämde sig för att inte sova.
Han blev väldigt överbeskyddande
mot dessa ungar och han slutade sova,
ibland kunde han nicka till
när han försökte ta hand om ungarna.
Han blev faktiskt
så beskyddande och fäst vid
dessa ungar att djurhemmet
till slut blev tvungna att flytta ungarna
för han var så beskyddande, han oroade sig
för att deras mamma skulle skada dem.
När ungarna flyttats var personalen orolig
att han kunde bli deprimerad,
så för att undvika detta
gav de honom en annan kaninkompis.
(Skratt)
Min professionella åsikt
är att han inte verkar deprimerad.
(Skratt)
En sak som jag verkligen skulle vilja
att människor känner
är att du kan känna dig säker
när du drar slutsatser
om de varelser du känner väl.
Så när det handlar om din hund
eller din katt eller kanske
din enarmade apa
som du råkar känna,
om du misstänker att de är
traumatiserade eller deprimerade
så har du antagligen rätt.
Det här är väldigt antropomorfiskt
eller tillskrivandet
av mänskliga egenskaper
till ickemänskliga djur eller saker.
Jag tror däremot inte
att detta är problemet.
Jag tror inte vi kan låta bli
att antropomorfera.
Det är inte som om du kan plocka ut
din mänskliga hjärna
lägga den i burk och använda den
för att förstå ett annat djurs
sätt att tänka.
Vi kommer alltid att vara
ett djur som funderar
över andra djurs emotionella upplevelser.
Och då blir valet, hur antropomorferar vi
på ett bra sätt?
Eller på ett dåligt sätt?
Att antropomorfera på ett dåligt sätt
är alltför vanligt.
(Skratt)
Det kan innebära att klä upp din corgi
och anordna bröllop
eller bli för involverad
i exotiskt djurliv för att
du upplever ett spirituellt band.
Det finns alla typer av beteenden.
Att antropomorfera bra, däremot,
tror jag grundar sig i
att acceptera att våra djurs
likheter med andra arter
och att använda dem
för att dra slutsatser
som baseras på andra djurs
psyken och upplevelser,
det finns faktiskt en hel industri
som på sätt och vis baseras på
att antropomorfera på ett bra sätt
och det är marknaden för psykofarmaka.
I nuläget går en av fem amerikaner
på psykofarmaka,
från antidepressiva
och ångestdämpande mediciner
till antipsykotiska.
I själva verket har vi
hela denna psykofarmakologiska arsenal
tack vare djuren.
Dessa mediciner testades
på ickemänskliga djur först
och inte bara utifrån förgiftning
utan även effekter i beteende.
Den mycket populära
antipsykotikan Thorazine
lugnade först ner råttor
innan den lugnande ner människor.
Den ångestdämpande medicinen Librium
gavs till katter som uppvisat
ett elakt beteende på 50-talet
och gjorde dem till fredliga kattdjur.
Även antidepressiva
testades först på kaniner.
Idag ger vi däremot
inte bara dessa mediciner
till andra djur som testobjekt
utan djuren får dessa mediciner
i egenskap av patient
både på etiska och mindre etiska sätt.
SeaWorld ger späckhuggarhonor
ångestdämpande medicinering
när deras kalvar tas ifrån dem.
Många gorillor på zoo
har fått antipsykotika
eller ångestdämpande mediciner.
Men hundar, som min egen Oliver
får antidepressiv och lite
ångestdämpande medicinering
för att inte hoppa från byggnader
eller springa ut i trafiken.
Nyligen publicerades en studie i "Science"
som visade att även kråkpappor
svarade på ångestdämpande medicin.
Den gjorde dem modigare, mindre hispiga
och mer benägna att utforska
sin omgivning.
(Skratt)
Det är svårt att veta hur många djur
som medicineras
men den farmaceutiska industrin
som är inriktad på djur
är väldigt stor och den växer
från sju miljarder dollar 2011
till en beräknad omsättning
på 9,25 miljarder år 2015.
Vissa djur medicineras
på obestämd framtid.
Andra, som en dvärgschimpans
som bor i Milwaukee
på ett zoo där, medicinerades
tills han började spara
sina Paxil-tabletter
och dela ut dem bland de andra
dvärgschimpanserna.
(Skratt) (Applåder)
Förutom psykofarmaka
finns även många, många andra
terapeutiska interventioner
som hjälper andra djur.
Och det är här som jag faktiskt tror
att veterinärmedicinen
kan lära ut någonting
till den mänskliga medicinen
och det är att, om vi tar din hund
som tvångsmässigt jagar sin egen svans,
till beteendevetare hos veterinären,
är inte deras första reaktion
att ta fram receptblocket
utan det är att fråga om din hunds liv.
De vill veta hur ofta din hund kommer ut.
De vill veta hur mycket motion
din hund får.
De vill veta om socialt umgänge
med andra hundar och andra människor.
De vill prata med dig
om vilka olika terapier,
till största del beteendeterapier,
du har testat med djuret.
Det är detta som oftast hjälper bäst
speciellt i kombination med psykofarmaka.
Det som jag tror hjälper mest,
speciellt när det gäller sociala djur,
är umgänge med andra sociala djur.
På flera sätt känns det
som om jag blivit ett servicedjur
för min egen hund
och jag har sett papegojor
göra det för människor
och människor göra det för papegojor,
och hundar gör det för elefanter
och elefanter gör det för andra elefanter.
Jag vet inte med dig,
jag får en hel del länkar
om oväntade vänskaper mellan djur.
Det är också en stor del av Facebook,
apan som adopterar katten,
eller Grand Danoisen som adopterar
det föräldralösa rådjurskidet
eller kon som blir vän med grisen
och om du hade frågat mig
för åtta, nio år sedan om dessa
hade jag sagt att de var
hopplöst sentimentala
och kanske för antropomorfiska på fel sätt
eller till och med iscensatta,
och vad jag kan säga nu är
att det faktiskt ligger något i det här.
Det är äkta.
Flera intressanta studier
har faktiskt visat på oxytocinnivåer,
som är ett sorts hormon
som utsöndras när vi har sex
eller ammar
eller är i närheten av någon
vi är väldigt fästa vid,
oxytocinnivåerna stiger
hos både människor och hundar
som är fästa vid varandra
och tycker om varandras sällskap,
och förutom det visar andra studier
att oxytocin stiger även hos andra djurpar
så, låt säga, hos getter och hundar
som är vänner och leker tillsammans
sköt deras nivåer i höjden efteråt.
Jag har en vän som visade att
psykisk hälsa verkligen är
en tvåvägskommunikation.
Han heter Lonnie Hodge
och är Vietnamveteran.
När han kom hem började han arbeta
med överlevare av folkmord
och människor
som hade upplevt krigstrauman.
Han hade PTSD och höjdskräck
för i Vietnam hade han blivit
nedfirad baklänges ur helikoptrar
över dess medar.
Han fick en tjänstehund
som hette Gander, en labradoodle
för att hjälpa honom med PTSD
och höjdskräcken.
Detta är faktiskt dem,
den första dagen de träffades
vilket är fantastiskt, och sedan dess
har de varit tillsammans mycket
och hälsat på andra veteraner
med liknande problem.
Men vad jag tycker är så intressant
med Lonnies och Ganders vänskap
är att, efter några månader,
började Gander utveckla
en rädsla för höjder,
antagligen för att han
studerade Lonnie så noga.
Vad som är så fantastiskt däremot,
är att han är en underbar tjänstehund
för nu när de är på höga höjder båda två,
är Lonnie så mån om
Ganders välbefinnande
att han själv glömmer av
att vara höjdrädd.
Eftersom jag lagt ner så mycket tid
på dessa historier
grävande i arkiv,
jag har bokstavligen gjort
efterforskningar i åratal
och det har förändrat mig.
Jag ser inte länge djur på artnivå.
Jag ser dem som individer
och jag ser dem som varelser
med sina egna, individuella
vädersystem
som styr deras beteende
och hur de tolkar världen.
Och jag tror att detta verkligen
har gjort mig
till en mer nyfiken och empatisk person
både för djuren jag delar min säng med
och ibland slutar på min tallrik
men även för människor jag känner
som lider av ångest
och fobier och alla möjliga andra saker,
och jag tror verkligen
att även om man inte kan veta exakt
vad som försiggår i huvudet på en gris,
eller din mops eller din partner,
ska du inte sluta empatisera med dem.
Det bästa vi kan göra för dem vi älskar
är kanske att antropomorfera dem.
Charles Darwins pappa
sa en gång till honom
att alla kan förlora förståndet
någon gång.
Lyckligtvis kan vi ofta hitta det igen
men bara med varandras hjälp.
Tack så mycket.
(Applåder)