Varför en god bok är som en hemlig dörr

Vår barndom är surrealistisk, så varför skulle inte barnböcker vara det också? I detta oberäkneliga och underhållande framförande talar den prisbelönte författaren Mac Barnett om författande som något mer än skrivande, konst som en dörr till underverk - och vad riktiga barn säger till en påhittad val.

Hej allesammans! Jag heter Mac.

Mitt jobb är att ljuga för barn.

Men jag ljuger ärligt;

jag skriver barnböcker.

Det finns ett citat av Pablo Picasso:

"Vi vet alla att konst inte är sanning.

Konst är en lögn
som får oss att inse sanningen,

eller åtminstone den sanning
som vi fått att förstå.

Konstnären måste veta

hur han kan övertyga andra
om ärligheten i sina lögner."

Jag fick höra talas om detta
när jag var barn

och jag älskade det,

men jag hade ingen aning om
vad det betydde.

(Skratt)

Så, vet ni vad, det är det

som jag ska berätta
för er om idag;

sanning och lögner,
fiktion och verklighet.

Så, hur kan jag förklara

dessa krångliga meningar?

Men, jag har ju PowerPoint.
Låt oss göra ett Venn-diagram.

[Sanning. Lögn.]

(Skratt)

Så är det, helt enkelt.

Det finns sanning och lögner,

och ett litet utrymme,

ytan, i mitten.

Detta obetydliga utrymme är konst.

(Skratt)

Okej... Venn-diagram.

(Skratt) (Applåder)

Men diagrammet räcker inte för
att förklara det.

Det som fick mej att förstå citatet

och vad konst var,

eller åtminstone fiktion,

var att jobba med barn.

Jag brukade jobba på ett sommar-kollo

under sommarloven när jag gick på college,

och jag älskade det.

Det var ett sport-kollo

för 4- till 6-åringar.

Jag var ansvarig för 4-åringarna,

vilket var bra, eftersom

4-åringar kan inget om sport,
och inte jag heller.

(Skratt)

Jag sportar på en 4-årings nivå,

så det som brukade hända var

att några dribblade runt,

och blev så varma

att de fick gå och sätta sej
under trädet där jag redan satt.

(Skratt)

Jag hittade på historier för dem,

jag berättade om mitt liv.

Att jag på helgerna

åkte hem och spionerade
för drottningen av England.

Och snart började andra barn,

som inte ens var i min grupp,

komma fram till mej och säga:

"Det är du som är Mac Barnett, eller hur?

Det är du som spionerar
för drottningen av England."

(Skratt)

Jag hade väntat hela mitt liv

på att främlingar skulle fråga mej det.

I min fantasi var de slanka ryska kvinnor,

men, ni förstår, 4-åringar...

Man får ta det man får
i Berkeley i Kalifornien.

(Skratt)

Jag insåg att historierna
som jag berättade

var sanna enligt vad jag fått lära mej,

och riktigt spännande.

Höjdpunkten - jag glömmer det aldrig -

var en liten tjej som hette Riley.

Hon åt alltid sin lunch utomhus,

och hon kastade alltid bort sin frukt.

Hon bara tog frukten

- en melon varje dag -

och hon bara kastade den i buskarna

och sedan åt hon det andra
som hon hade med sej,

och jag sa "Riley, så får du inte göra,

du måste äta frukten."

Och hon sa "Varför då?"

Och jag sa "Om du kastar frukt i buskarna

så är de snart övervuxna av meloner".

Jag tror det är därför som jag

började berätta historier för barn
istället för att bli dietist för barn.

Och Riley sa "Det tänker jag inte göra.
Det kommer inte hända."

Så, på den sista dagen på kollot

så gick jag upp tidigt
och köpte en stor melon

från affären

och gömde den i buskarna.

Vid lunchen sa jag

"Riley, gå och se vad du ställt till med."

Och - (Skratt) -

hon trängde sej fram mellan buskarna,

och - med stora ögon -
pekade hon på melonen,

som var större än hennes huvud.

Och alla andra barn kom springande,

och en av dem sa

"Men... varför är det en prislapp på den?"

(Skratt)

Och jag sa "Det är därför jag säger åt er

att inte kasta era prislappar i buskarna.

Släng dem i soptunnan.
Naturen blir förstörd när ni gör så här."

(Skratt)

Och Riley släpade runt
på melonen hela dagen,

och hon var så stolt.

Riley visste att hon inte fått melonen
att växa sej stor på sju dagar,

men hon visste också att hon gjort det.

Det är ett märkligt ställe,

men inte bara en plats dit barn kan åka.

Det kan vara vad som helst.

Konst kan ta oss dit.

Hon var där, i mitten av diagrammet,

platsen som man kan kalla
konst eller fiktion.

Jag väljer att kalla det Under.

Coleridge kallade det
Upphävande av tvivel

eller Poetisk tro,

för när en historia,
hur konstig den än är,

liknar sanningen,

så kan du tro på den.

Inte bara barn kan komma dit,
utan även vuxna.

Vi hamnar där när vi läser.

Det är därför som folk åker till Dublin

för att ta en guidad tur
på Bloom-dagen

och se allt som hände i "Ulysses",

fast inget av det egentligen hänt.

Folk åker till Baker Street

för att se Sherlock Holmes lägenhet,

fast 221B bara är ett nummer på en byggnad

som aldrig hade den adressen.

Vi vet att de inte är riktiga,

men vi har riktiga känslor för dem,

vi kan ha det.

Vi vet att de inte är riktiga,

och ändå vet vi att de är det.

Barn kan komma till den där platsen
mycket lättare än vuxna,

och därför skriver jag för barn.

Jag tycker barn är den bästa publiken

för seriös litterär fiktion.

När jag var barn,

var jag besatt av romaner
om hemliga dörrar,

historier som "Narnia",

där man öppnade en garderob,
och kom till ett magiskt land.

Jag visste att hemliga dörrar existerade,

och jag letade alltid efter dem.

Jag ville leva i den fiktiva världen...

Jag brukade öppna folks garderobsdörrar.

(Skratt)

Jag letade igenom
min mammas pojkväns garderob,

men det fanns inget magiskt land där.

Det fanns andra saker där
som mamma borde vetat om.

(Skratt)

Och jag berättade glatt allt för henne.

Efter college jobbade jag

bakom en av dessa hemliga dörrar.

Stället heter 826 Valencia.

Det ligger på 826 Valencia Street

i Mission-området i San Francisco,

och när jag jobbade där låg högkvarteret

för ett bokförlag där,
som hette McSweeney's;

en ideell skrivverkstad
som hette 826 Valencia.

Längst fram i huset

låg en märklig affär.

Området var tänkt för butiker,

och i San Francisco
gavs det inga undantag,

så författaren som grundade den,
Dave Eggers, fick vackert följa reglerna.

Han sa "Okej, jag får väl helt enkelt
bygga en prylaffär för pirater."

(Skratt)

Och det var just vad han gjorde.

(Skratt)

Och den är vacker. Helt i trä.

Det finns lådor med citrusfrukter

så man inte får skörbjugg.

De har ögonbindlar i massor av färger,

för på våren blir piraterna
helt vilda. Ni skulle se.

Svart är trist. Pastell.

Eller ögon - också i massor
av färger - av glas,

beroende på hur du vill

hantera situationen.

Och konstigt nog,

så kom folk faktiskt och köpte saker,

(Skratt)

och pengarna räckte till hyran

för vår skrivverkstad, som låg bakom den.

Men för mej var det viktigare

att det verkade som om kvaliteten

- ungar kom och fick hjälp att skriva -

och den konstiga, kreativa, fiktiva plats
de passerade på vägen

påverkade vad de skrev.

Det är en hemlig dörr
som man kan gå igenom.

Så jag var chef för 826 i Los Angeles,

och det blev mitt jobb
att bygga en ny butik.

Så nu finns Tidresenärens Ekopark-butik.

Det är vårt motto:
"När du än är, så är vi redan då."

(Skratt)

Den ligger på Sunset Boulevard

i Los Angeles.

Vår trevliga personal hjälper dej gärna.

De kommer från alla tidsepoker,

inklusive 80-talet, killen längst ner,

han är från från det nyligen förflutna.

Där är Månadens medarbetare,

inklusive Genghis Khan, Charles Dickens.

Många fantastiska personer
har kommit från våra led.

Det här är vår apoteksdel.

Vi har patent-mediciner.

Kanop-kärl för dina organ,

kommunist-tvålar som det står

"Detta är din tvål för året" på.

(Skratt)

Vår slushmaskin gick sönder

på premiärkvällen och vi visste inte
vad vi skulle göra.

Vår arkitekt dränktes i rött klet.

Det såg ut som han just mördat någon,

vilket inte verkade helt otroligt

för den här arkitekten.

Vad skulle vi göra?

Den var slagnumret.

Så vi satte upp en skylt:

"Trasig. Kom tillbaka igår."

(Skratt)

Och det blev ett bättre skämt än slush,

så den fick stå kvar.

Mammutbetar. De väger typ 15 kilo vardera.

Barbar-bortstötare. De är fulla av sallad

och väldoft - som barbarer hatar.

Döda språk.

(Skratt)

Iglar, naturens små doktorer.

Och Viking-deodorant,
i flera härliga dofter:

tånaglar, svett, ruttna grönsaker, aska.

För "Axe Body Spray"

bör man bara hitta på slagfält,

inte under armarna.

(Skratt)

Robot-känslo-chip,

så robotar får uppleva
kärlek eller rädsla.

Vår storsäljare är Skadeglädje,

vilket var överraskande.

(Skratt)

Vi trodde inte det skulle hända.

Det finns en ideell förening
bakom affären,

barnen går genom en dörr
för "Endast personal".

Här finns en plats

där man gör sina läxor
och skriver berättelser

och gör film,
och det här är ett boksläpp

där ungar kan läsa.

Varje kvartal släpps

det som ungarna skrivit

efter skolan.

Då har vi boksläpp

och de äter tårta
och läser för sina föräldrar

och dricker mjölk ur champagneglas.

Och det är ett väldigt speciellt ställe,

efter som det är en så konstig plats
man passerar på vägen in.

Skämtet är inget skämt.

Fiktionen är perfekt

och jag gillar det.

En liten snutt fiktion
som invaderat den riktiga världen.

Jag ser det som en tredimensionell bok.

Det finns ett begrepp
som heter metafiction,

och det är berättelser om berättelser,

och meta är inne nu.

Senast det var inne var på 60-talet

med författare som
John Barth och William Gaddis,

men det har funnits länge.

Det är nästa lika gammalt
som historieberättandet självt.

Och en metafiktiv teknik

är att krossa den fjärde väggen.

När en skådespelare
vänder sej till publiken

"Jag är en skådespelare,

det här är bara rekvisita."

Och även detta förmodade ärliga ögonblick

tjänar lögnen, enligt mej,

men det är tänkt att framhäva

fiktionens konstgjordhet.

Personligen föredrar jag motsatsen.

Om jag ska kunna riva den fjärde muren

så vill jag att fiktionen ska rymma

och komma ut i den riktiga världen.

Jag vill att en bok ska vara
en hemlig dörr som öppnar sej

och släpper ut historierna i verkligheten.

Så därför försöker jag göra det

i mina böcker.

Och här är ett exempel.

Den första boken jag skrev.

Den heter "Billy Twitters
och hans Blåvalsproblem".

Den handlar om
att få en blåval som husdjur

men det är snarare ett straff

och det förstör hans liv.

(Skratt)

Den levereras hem till honom
på ett dygn av FedUp.

(Skratt)

Och han måste ta med den till skolan.

Han bor i San Francisco -

en tuff stad att äga en blåval i.

Massor med kullar,
fastighetsmarknaden är het.

Den här marknaden är galen.

Under omslaget finns pärmen,

och här är framsidan under omslaget,

och där finns en annons

som erbjuder 30 dagars
gratis prova-på-period

att ha en blåval.

Skicka in ett frankerat kuvert
med ditt namn på

så skickar vi dej en val.

Och barn hör av sej.

Här är ett brev. Det står "Kära folk!

Jag slår vad om 10 spänn
att ni inte kommer skicka mej någon val.

Eliot Gannon (6 år)."

(Skratt) (Applåder)

Det som Eliot och de andra barnen

som hör av sej får

är ett brev med mycket liten stil
från en norsk advokatbyrå.

(Skratt)

P.g.a. en förändring av tullreglerna,

så har valen stoppats i Sognefjord,

en vacker fjord,

och det står om Sognefjord
och norsk mat.

Det spårar ut.

(Skratt)

Det slutar med att

din val skulle uppskatta om du hör av dej.

Han har ett telefonnummer,

och du kan ringa och lämna ett meddelande.

Och när du gjort det,

så avslutas samtalet med

att man hör valen och sedan ett pip--

(Skratt)

vilket faktiskt låter som en val.

Och de får en bild sin valen också.

Det här är Randolph,

och Randolph tillhör ett barn
som heter Nico

som var en av de först barnen som ringde,

och jag ska spela upp lite
av Nicos meddelande.

Det här är det första meddelandet
som jag fick av Nico.

Nico: Hej, det är Nico.

Jag är din ägare, Randolph. Hej!

Det här är första gången
som jag pratar med dej,

och jag kanske ringer snart
en annan dag. Hej då!

(Skratt)

Mac Barnett: Nico ringde igen,
typ en timme senare.

(Skratt)

Och här är ett annat av Nicos meddelanden.

(Telefonröst) Nico:
"Hej Randolph, det är Nico.

Jag har inte pratat med dej på länge,

men jag pratade med dej i...
lördags eller söndags?

Just det, i lördags eller söndags,

så nu ringer jag igen

för att säga hej och jag undrar
vad du gör just nu,

och jag ringer nog igen

imorgon eller idag,

så vi hörs senare. Hej då!"

MB: Och han ringde tillbaka samma dag.

Han har lämnat över 25 meddelanden

till Randolph under fyra år.

Du får reda på allt om honom,

om hans mormor som han älskar

och hans farmor
som han gillar lite mindre -

(Skratt)

och korsorden som han löser,

och det här är - jag spelar upp
ett till meddelande från Nico.

Det är julhälsningen från Nico.

(Pip) Nico: Hej Randolph!

Förlåt för att jag inte ringt på länge.

Jag har varit så upptagen

för skolan har startat,

som du säkert inte vet, troligen,

eftersom du är en val, så vet du nog inte,

och jag ringer för att säga,

önska dej en god jul.

Så... ha en trevlig jul, och...

Hej då Randolph! Adjö!

MB: Jag fick faktiskt, Nico,

jag hade inte hört från honom
på 18 månader,

och han lämnade ett meddelande
för två dagar sedan.

Hans röst är helt annorlunda,

han fick barnvakten att ringa,

och hon var väldigt trevlig
med Randolph hon också.

Men Nico är den bästa läsaren
man kan önska sej.

Jag skulle önska att alla jag skriver för

hamnar i den stämningen

tack vare det jag skriver.

Jag känner mej lyckligt lottad.

Barn som Nico är de bästa läsarna
och de förtjänar

de bästa berättelserna vi kan ge dem.

Tack så mycket!

(Applåder)