Hej allesammans! Jag heter Mac.
Mitt jobb är att ljuga för barn.
Men jag ljuger ärligt;
jag skriver barnböcker.
Det finns ett citat av Pablo Picasso:
"Vi vet alla att konst inte är sanning.
Konst är en lögn
som får oss att inse sanningen,
eller åtminstone den sanning
som vi fått att förstå.
Konstnären måste veta
hur han kan övertyga andra
om ärligheten i sina lögner."
Jag fick höra talas om detta
när jag var barn
och jag älskade det,
men jag hade ingen aning om
vad det betydde.
(Skratt)
Så, vet ni vad, det är det
som jag ska berätta
för er om idag;
sanning och lögner,
fiktion och verklighet.
Så, hur kan jag förklara
dessa krångliga meningar?
Men, jag har ju PowerPoint.
Låt oss göra ett Venn-diagram.
[Sanning. Lögn.]
(Skratt)
Så är det, helt enkelt.
Det finns sanning och lögner,
och ett litet utrymme,
ytan, i mitten.
Detta obetydliga utrymme är konst.
(Skratt)
Okej... Venn-diagram.
(Skratt) (Applåder)
Men diagrammet räcker inte för
att förklara det.
Det som fick mej att förstå citatet
och vad konst var,
eller åtminstone fiktion,
var att jobba med barn.
Jag brukade jobba på ett sommar-kollo
under sommarloven när jag gick på college,
och jag älskade det.
Det var ett sport-kollo
för 4- till 6-åringar.
Jag var ansvarig för 4-åringarna,
vilket var bra, eftersom
4-åringar kan inget om sport,
och inte jag heller.
(Skratt)
Jag sportar på en 4-årings nivå,
så det som brukade hända var
att några dribblade runt,
och blev så varma
att de fick gå och sätta sej
under trädet där jag redan satt.
(Skratt)
Jag hittade på historier för dem,
jag berättade om mitt liv.
Att jag på helgerna
åkte hem och spionerade
för drottningen av England.
Och snart började andra barn,
som inte ens var i min grupp,
komma fram till mej och säga:
"Det är du som är Mac Barnett, eller hur?
Det är du som spionerar
för drottningen av England."
(Skratt)
Jag hade väntat hela mitt liv
på att främlingar skulle fråga mej det.
I min fantasi var de slanka ryska kvinnor,
men, ni förstår, 4-åringar...
Man får ta det man får
i Berkeley i Kalifornien.
(Skratt)
Jag insåg att historierna
som jag berättade
var sanna enligt vad jag fått lära mej,
och riktigt spännande.
Höjdpunkten - jag glömmer det aldrig -
var en liten tjej som hette Riley.
Hon åt alltid sin lunch utomhus,
och hon kastade alltid bort sin frukt.
Hon bara tog frukten
- en melon varje dag -
och hon bara kastade den i buskarna
och sedan åt hon det andra
som hon hade med sej,
och jag sa "Riley, så får du inte göra,
du måste äta frukten."
Och hon sa "Varför då?"
Och jag sa "Om du kastar frukt i buskarna
så är de snart övervuxna av meloner".
Jag tror det är därför som jag
började berätta historier för barn
istället för att bli dietist för barn.
Och Riley sa "Det tänker jag inte göra.
Det kommer inte hända."
Så, på den sista dagen på kollot
så gick jag upp tidigt
och köpte en stor melon
från affären
och gömde den i buskarna.
Vid lunchen sa jag
"Riley, gå och se vad du ställt till med."
Och - (Skratt) -
hon trängde sej fram mellan buskarna,
och - med stora ögon -
pekade hon på melonen,
som var större än hennes huvud.
Och alla andra barn kom springande,
och en av dem sa
"Men... varför är det en prislapp på den?"
(Skratt)
Och jag sa "Det är därför jag säger åt er
att inte kasta era prislappar i buskarna.
Släng dem i soptunnan.
Naturen blir förstörd när ni gör så här."
(Skratt)
Och Riley släpade runt
på melonen hela dagen,
och hon var så stolt.
Riley visste att hon inte fått melonen
att växa sej stor på sju dagar,
men hon visste också att hon gjort det.
Det är ett märkligt ställe,
men inte bara en plats dit barn kan åka.
Det kan vara vad som helst.
Konst kan ta oss dit.
Hon var där, i mitten av diagrammet,
platsen som man kan kalla
konst eller fiktion.
Jag väljer att kalla det Under.
Coleridge kallade det
Upphävande av tvivel
eller Poetisk tro,
för när en historia,
hur konstig den än är,
liknar sanningen,
så kan du tro på den.
Inte bara barn kan komma dit,
utan även vuxna.
Vi hamnar där när vi läser.
Det är därför som folk åker till Dublin
för att ta en guidad tur
på Bloom-dagen
och se allt som hände i "Ulysses",
fast inget av det egentligen hänt.
Folk åker till Baker Street
för att se Sherlock Holmes lägenhet,
fast 221B bara är ett nummer på en byggnad
som aldrig hade den adressen.
Vi vet att de inte är riktiga,
men vi har riktiga känslor för dem,
vi kan ha det.
Vi vet att de inte är riktiga,
och ändå vet vi att de är det.
Barn kan komma till den där platsen
mycket lättare än vuxna,
och därför skriver jag för barn.
Jag tycker barn är den bästa publiken
för seriös litterär fiktion.
När jag var barn,
var jag besatt av romaner
om hemliga dörrar,
historier som "Narnia",
där man öppnade en garderob,
och kom till ett magiskt land.
Jag visste att hemliga dörrar existerade,
och jag letade alltid efter dem.
Jag ville leva i den fiktiva världen...
Jag brukade öppna folks garderobsdörrar.
(Skratt)
Jag letade igenom
min mammas pojkväns garderob,
men det fanns inget magiskt land där.
Det fanns andra saker där
som mamma borde vetat om.
(Skratt)
Och jag berättade glatt allt för henne.
Efter college jobbade jag
bakom en av dessa hemliga dörrar.
Stället heter 826 Valencia.
Det ligger på 826 Valencia Street
i Mission-området i San Francisco,
och när jag jobbade där låg högkvarteret
för ett bokförlag där,
som hette McSweeney's;
en ideell skrivverkstad
som hette 826 Valencia.
Längst fram i huset
låg en märklig affär.
Området var tänkt för butiker,
och i San Francisco
gavs det inga undantag,
så författaren som grundade den,
Dave Eggers, fick vackert följa reglerna.
Han sa "Okej, jag får väl helt enkelt
bygga en prylaffär för pirater."
(Skratt)
Och det var just vad han gjorde.
(Skratt)
Och den är vacker. Helt i trä.
Det finns lådor med citrusfrukter
så man inte får skörbjugg.
De har ögonbindlar i massor av färger,
för på våren blir piraterna
helt vilda. Ni skulle se.
Svart är trist. Pastell.
Eller ögon - också i massor
av färger - av glas,
beroende på hur du vill
hantera situationen.
Och konstigt nog,
så kom folk faktiskt och köpte saker,
(Skratt)
och pengarna räckte till hyran
för vår skrivverkstad, som låg bakom den.
Men för mej var det viktigare
att det verkade som om kvaliteten
- ungar kom och fick hjälp att skriva -
och den konstiga, kreativa, fiktiva plats
de passerade på vägen
påverkade vad de skrev.
Det är en hemlig dörr
som man kan gå igenom.
Så jag var chef för 826 i Los Angeles,
och det blev mitt jobb
att bygga en ny butik.
Så nu finns Tidresenärens Ekopark-butik.
Det är vårt motto:
"När du än är, så är vi redan då."
(Skratt)
Den ligger på Sunset Boulevard
i Los Angeles.
Vår trevliga personal hjälper dej gärna.
De kommer från alla tidsepoker,
inklusive 80-talet, killen längst ner,
han är från från det nyligen förflutna.
Där är Månadens medarbetare,
inklusive Genghis Khan, Charles Dickens.
Många fantastiska personer
har kommit från våra led.
Det här är vår apoteksdel.
Vi har patent-mediciner.
Kanop-kärl för dina organ,
kommunist-tvålar som det står
"Detta är din tvål för året" på.
(Skratt)
Vår slushmaskin gick sönder
på premiärkvällen och vi visste inte
vad vi skulle göra.
Vår arkitekt dränktes i rött klet.
Det såg ut som han just mördat någon,
vilket inte verkade helt otroligt
för den här arkitekten.
Vad skulle vi göra?
Den var slagnumret.
Så vi satte upp en skylt:
"Trasig. Kom tillbaka igår."
(Skratt)
Och det blev ett bättre skämt än slush,
så den fick stå kvar.
Mammutbetar. De väger typ 15 kilo vardera.
Barbar-bortstötare. De är fulla av sallad
och väldoft - som barbarer hatar.
Döda språk.
(Skratt)
Iglar, naturens små doktorer.
Och Viking-deodorant,
i flera härliga dofter:
tånaglar, svett, ruttna grönsaker, aska.
För "Axe Body Spray"
bör man bara hitta på slagfält,
inte under armarna.
(Skratt)
Robot-känslo-chip,
så robotar får uppleva
kärlek eller rädsla.
Vår storsäljare är Skadeglädje,
vilket var överraskande.
(Skratt)
Vi trodde inte det skulle hända.
Det finns en ideell förening
bakom affären,
barnen går genom en dörr
för "Endast personal".
Här finns en plats
där man gör sina läxor
och skriver berättelser
och gör film,
och det här är ett boksläpp
där ungar kan läsa.
Varje kvartal släpps
det som ungarna skrivit
efter skolan.
Då har vi boksläpp
och de äter tårta
och läser för sina föräldrar
och dricker mjölk ur champagneglas.
Och det är ett väldigt speciellt ställe,
efter som det är en så konstig plats
man passerar på vägen in.
Skämtet är inget skämt.
Fiktionen är perfekt
och jag gillar det.
En liten snutt fiktion
som invaderat den riktiga världen.
Jag ser det som en tredimensionell bok.
Det finns ett begrepp
som heter metafiction,
och det är berättelser om berättelser,
och meta är inne nu.
Senast det var inne var på 60-talet
med författare som
John Barth och William Gaddis,
men det har funnits länge.
Det är nästa lika gammalt
som historieberättandet självt.
Och en metafiktiv teknik
är att krossa den fjärde väggen.
När en skådespelare
vänder sej till publiken
"Jag är en skådespelare,
det här är bara rekvisita."
Och även detta förmodade ärliga ögonblick
tjänar lögnen, enligt mej,
men det är tänkt att framhäva
fiktionens konstgjordhet.
Personligen föredrar jag motsatsen.
Om jag ska kunna riva den fjärde muren
så vill jag att fiktionen ska rymma
och komma ut i den riktiga världen.
Jag vill att en bok ska vara
en hemlig dörr som öppnar sej
och släpper ut historierna i verkligheten.
Så därför försöker jag göra det
i mina böcker.
Och här är ett exempel.
Den första boken jag skrev.
Den heter "Billy Twitters
och hans Blåvalsproblem".
Den handlar om
att få en blåval som husdjur
men det är snarare ett straff
och det förstör hans liv.
(Skratt)
Den levereras hem till honom
på ett dygn av FedUp.
(Skratt)
Och han måste ta med den till skolan.
Han bor i San Francisco -
en tuff stad att äga en blåval i.
Massor med kullar,
fastighetsmarknaden är het.
Den här marknaden är galen.
Under omslaget finns pärmen,
och här är framsidan under omslaget,
och där finns en annons
som erbjuder 30 dagars
gratis prova-på-period
att ha en blåval.
Skicka in ett frankerat kuvert
med ditt namn på
så skickar vi dej en val.
Och barn hör av sej.
Här är ett brev. Det står "Kära folk!
Jag slår vad om 10 spänn
att ni inte kommer skicka mej någon val.
Eliot Gannon (6 år)."
(Skratt) (Applåder)
Det som Eliot och de andra barnen
som hör av sej får
är ett brev med mycket liten stil
från en norsk advokatbyrå.
(Skratt)
P.g.a. en förändring av tullreglerna,
så har valen stoppats i Sognefjord,
en vacker fjord,
och det står om Sognefjord
och norsk mat.
Det spårar ut.
(Skratt)
Det slutar med att
din val skulle uppskatta om du hör av dej.
Han har ett telefonnummer,
och du kan ringa och lämna ett meddelande.
Och när du gjort det,
så avslutas samtalet med
att man hör valen och sedan ett pip--
(Skratt)
vilket faktiskt låter som en val.
Och de får en bild sin valen också.
Det här är Randolph,
och Randolph tillhör ett barn
som heter Nico
som var en av de först barnen som ringde,
och jag ska spela upp lite
av Nicos meddelande.
Det här är det första meddelandet
som jag fick av Nico.
Nico: Hej, det är Nico.
Jag är din ägare, Randolph. Hej!
Det här är första gången
som jag pratar med dej,
och jag kanske ringer snart
en annan dag. Hej då!
(Skratt)
Mac Barnett: Nico ringde igen,
typ en timme senare.
(Skratt)
Och här är ett annat av Nicos meddelanden.
(Telefonröst) Nico:
"Hej Randolph, det är Nico.
Jag har inte pratat med dej på länge,
men jag pratade med dej i...
lördags eller söndags?
Just det, i lördags eller söndags,
så nu ringer jag igen
för att säga hej och jag undrar
vad du gör just nu,
och jag ringer nog igen
imorgon eller idag,
så vi hörs senare. Hej då!"
MB: Och han ringde tillbaka samma dag.
Han har lämnat över 25 meddelanden
till Randolph under fyra år.
Du får reda på allt om honom,
om hans mormor som han älskar
och hans farmor
som han gillar lite mindre -
(Skratt)
och korsorden som han löser,
och det här är - jag spelar upp
ett till meddelande från Nico.
Det är julhälsningen från Nico.
(Pip) Nico: Hej Randolph!
Förlåt för att jag inte ringt på länge.
Jag har varit så upptagen
för skolan har startat,
som du säkert inte vet, troligen,
eftersom du är en val, så vet du nog inte,
och jag ringer för att säga,
önska dej en god jul.
Så... ha en trevlig jul, och...
Hej då Randolph! Adjö!
MB: Jag fick faktiskt, Nico,
jag hade inte hört från honom
på 18 månader,
och han lämnade ett meddelande
för två dagar sedan.
Hans röst är helt annorlunda,
han fick barnvakten att ringa,
och hon var väldigt trevlig
med Randolph hon också.
Men Nico är den bästa läsaren
man kan önska sej.
Jag skulle önska att alla jag skriver för
hamnar i den stämningen
tack vare det jag skriver.
Jag känner mej lyckligt lottad.
Barn som Nico är de bästa läsarna
och de förtjänar
de bästa berättelserna vi kan ge dem.
Tack så mycket!
(Applåder)