Varför en del människor är mer altruistiska än andra

Varför gör en del människor osjälviska saker och hjälper andra även då de riskerar sitt eget välbefinnande? Abigail Marsh, forskare i psykologi, studerar vad som motiverar människor som utför extremt altruistiska handlingar, som till exempel att donera en njure till en total främling. Är deras hjärnor helt enkelt annorlunda?

Det finns en man någonstans

som är lite lik skådespelaren Idris Elba,

eller så var han åtminstone det
för 20 år sedan.

Jag vet inget annat om honom,

utom att han en gång räddade mitt liv

genom att riskera sitt eget.

Han sprang över fyra filer
av motorvägstrafik mitt i natten

för att föra mig i säkerhet

efter en bilolycka som kunde ha dödat mig.

Jag var givetvis djupt skakad
av denna händelsen,

men kvar blev en sorts djupt,
gnagande behov

att förstå varför han gjorde det,

vilka krafter inom honom
som fick honom att göra valet

som lät mig leva,

att riskera sitt eget liv
för att rädda livet på en främling?

Med andra ord, vilka är orsakerna till
hans eller andras kapacitet till altruism?

Men låt mig först berätta vad som hände.

Den kvällen var jag 19 år

och på väg hem till Tacoma, Washington,

längs motorvägen Interstate 5,

när en liten hund
sprang ut framför min bil.

Och jag gjorde precis det
man inte ska göra,

vilket är att väja undan.

Och jag upptäckte varför
man inte ska göra det.

Jag körde på hunden i alla fall,

bilen fick sladd

och började snurra över motorvägen,

tills den slutligen hamnade
i den snabba filen på motorvägen

vänd i fel riktning mot trafiken

och sedan dog motorn.

Och i det ögonblicket var jag säker på
att jag också skulle dö,

men det gjorde jag inte

tack vare en modig mans handlingar,

som han måste ha beslutat sig för

på ett ögonblick efter att
han såg min strandade bil,

att stanna och springa över
fyra filer av motorvägstrafik

i mörkret

för att rädda mitt liv.

Och när han fått igång min bil igen

och fört mig i säkerhet
och sett till att jag skulle klara mig

körde han sin väg.

Han talade inte ens om vad han hette,

och jag är ganska säker på
att jag glömde tacka.

Så innan jag fortsätter

vill jag bara ta tid till

att stanna upp och tacka den främlingen.

(Applåder)

Jag berättar allt det här

eftersom händelserna den kvällen
i viss utsträckning förändrade mitt liv.

Jag blev forskare inom psykologi

och har ägnat mitt arbete åt att förstå
människans förmåga att bry sig om andra.

Var kommer den från, hur utvecklas den,

vilka är de extrema uttryck
den får ibland?

Dessa frågor är mycket viktiga
för att förstå grundläggande aspekter

av människans sociala natur.

Många människor, inklusive allt

från filosofer och ekonomer
till vanliga människor,

tror att människans natur
i grunden är självisk,

att det enda som driver oss
är vår egen välmåga.

Men om det stämmer, varför handlar
en del människor, som han som räddade mig,

osjälviskt, som till exempel
att hjälpa andra

trots enorma risker för dem själva?

Att svara på den frågan

kräver att man utforskar roten
till exceptionellt altruistiska handlingar

och vad som gör människor som handlar så

olika andra.

Men tills nyligen hade väldigt lite
gjorts inom detta ämnet.

Det som mannen som räddade mig gjorde

uppfyller den allra striktaste
definitionen av altruism,

vilken är ett frivilligt beteende
till ett högt pris,

motiverat av en önskan
att hjälpa en annan individ.

Så det är en osjälvisk handling
som bara gynnar den andra.

Vad kan förklara en sådan handling?

Ett svar är givetvis medkänsla,

som är en viktig motivation
bakom altruism.

Men då blir frågan varför en del

verkar ha mer av det än andra?

Och svaret kanske är att hjärnan
hos mycket altruistiska människor

är annorlunda i grunden.

Men för att förstå hur

började jag i andra änden,

med psykopater.

En vanlig metod för att förstå
grundläggande aspekter i mänsklig natur,

som viljan att hjälpa andra,

är att studera människor
där denna vilja saknas

och psykopater är precis en sådan grupp.

Psykopati är en utvecklingsstörning

med starkt genetiskt ursprung

och resultatet är en personlighet
som är kall och inte bryr sig

och en tendens att vara antisocial
och ibland mycket våldsam.

Jag och mina kollegor vid
National Institute of Mental Health

utförde tidig forskning
för att kartlägga hjärnan

hos psykopatiska ungdomar

och våra resultat, och även
andra nya forskningsresultat,

visar att psykopatiska människor

nästan alltid uppvisar tre karaktärsdrag.

För det första är de,
om än inte allmänt okänsliga

för andra människors känslor,

okänsliga för tecken på
att andra är i nöd.

Och i synnerhet

har de svårt att känna igen
ansiktsuttryck som visar rädsla.

Uttryck av rädsla förmedlar
omedelbara behov och känslomässig nöd,

som vanligtvis framkallar
medkänsla och vilja att hjälpa

hos människor som ser dem,

så det är logiskt att de
med en tendens att sakna medkänsla

också ofta är okänsliga
för dessa signaler.

Delen av hjärnan

som är viktigast för att känna igen
uttryck av rädsla

kallas amygdala.

Det finns sällsynta fall där människor
helt saknar amygdala,

och de har mycket svårt för
att känna igen uttryck för rädsla.

Och medan friska vuxna och barn

vanligtvis uppvisar toppar
av aktivitet i amygdala

när de ser uttryck för rädsla

visar en psykopats amygdala
mindre reaktion på dessa uttryck.

Ibland reagerar amygdala inte alls,

vilket kan vara skälet till
att de har svårt att se dessa signaler.

Slutligen är psykopaters amygdala
mindre än genomsnittet,

omkring 18 eller 20 procent.

Så alla dessa resultat
är pålitliga och robusta

och de är mycket intressanta.

Men kom ihåg att mitt stora intresse

inte är att förstå varför människor
inte bryr sig om andra.

Jag vill förstå varför människor bryr sig.

Så den verkliga frågan är

om extraordinär altruism,

som är motsatsen till psykopati

vad gäller medkänsla
och viljan att hjälpa andra,

kommer från en hjärna som också
är motsatsen till en psykopatisk hjärna?

En sorts antipsykopatisk hjärna,

som är bättre på
att känna igen andras rädsla,

en amygdala som reagerar starkare
på detta uttryck

och kanske är större än genomsnittet?

Som min forskning nu har visat

stämmer alla tre sakerna.

Och vi upptäckte detta

genom att testa en grupp
verkligt extraordinära altruister.

De är människor som
har givit en av sina njurar

till en total främling.

Så de har frivilligt
gått igenom stora operationer

så att en av deras friska njurar

kunde tas bort och ges
till en mycket sjuk främling

som de aldrig mött
och kanske aldrig möter.

"Varför gör någon det här?"
är en mycket vanlig fråga.

Och svaret kan vara

att hjärnorna hos dessa
extraordinära altruister

har vissa karaktärsdrag.

De är bättre på
att känna igen andras rädsla.

De är bokstavligen bättre på
att märka när någon annan lider.

Detta kan delvis bero på
att deras amygdala

reagerar mer på dessa uttryck.

Och minns att detta är samma del
av hjärnan som vi upptäckte

reagerade mindre
hos psykopatiska människor.

Och slutligen är deras amygdala
större än genomsnittet,

ungefär åtta procent.

Så vad alla dessa data verkar tyda på

är att det finns en sorts
omtankens kontinuum i världen

som i ena änden förankras av
starkt psykopatiska människor

och i andra änden förankras av
mycket medkännande människor

som drivs till extremt
altruistiska handlingar.

Men jag vill tillägga att det som gör
extraordinära altruister så annorlunda

är inte bara att de har
mer medkänsla än genomsnittet.

Det har de,

men vad som är än mer ovanligt med dem

är att de har medkänsla och altruism

inte bara för människorna
i deras innersta cirkel

av vänner och familj.

För att ha medkänsla för människor
vi älskar och identifierar oss med

är inte extraordinärt.

Medkänslan hos verkligt
extraordinära altruister

når långt utanför den cirkeln,

bortom den större cirkeln av bekanta

till människor helt utanför
deras sociala krets,

totala främlingar,

som mannen som räddade mig.

Och nu har jag haft möjlighet att fråga
många altruistiska njurdonatorer

hur de kan generera
en så stor krets av medkänsla

att de är villiga att ge sin njure
till en total främling.

Och jag upptäckte att det är mycket svårt
för dem att svara på den frågan.

Jag frågade, "Hur kommer det sig
att du är villig att göra det här

när så många människor inte är det?

Du är en av färre än 2 000 amerikaner

som någonsin har givit
en njure till en främling.

Vad gör dig så speciell?"

Och vad svarar de?

De säger, "Ingenting.

Det finns inget speciellt med mig.

Jag är precis som alla andra."

Och jag tycker det är
ett väldigt avslöjande svar,

för det pekar på

att dessa altruisters cirklar
inte ser ut så här,

de ser mer ut så här.

Det har inget centrum.

Dessa altruister
ser bokstavligen inte sig själva

som i centrum av någonting,

som bättre eller viktigare än någon annan.

När jag frågade en altruist
varför njurdonation var rätt för henne

svarade hon,

"För det handlar inte om mig."

Någon annan sa,

"Jag är inte annorlunda. Jag är inte unik.

Din studie kommer att visa
att jag är precis som du."

Jag tror den bästa beskrivningen

av denna otroliga avsaknad
av självcentrering

är ödmjukhet,

vilket är den egenskap
som i Sankt Augustins ord

gör människor till änglar.

Och varför är det så?

Därför att om det inte finns
något centrum i din cirkel,

finns heller inte någon
inre eller yttre ring,

ingen är mer eller mindre värd
din omtanke och medkänsla

än någon annan.

Och jag tror att detta skiljer
extraordinära altruister

från genomsnittet.

Men jag tror också det är en världssyn
som kan uppnås av många

och kanske till och med de flesta.

Och jag tror det är så,
för att på samhällsnivå

sker redan en expansion
av altruism och medkänsla överallt.

Psykologen Steven Pinker
och andra har visat

att överallt i världen är människor
mindre beredda att acceptera

lidande i allt större cirklar av andra,

vilket har lett till en minskning
av grymhet och våld,

från misskötsel av djur,
till våld i hemmet, till dödstraff.

Och det har lett till en ökning
av all sorts altruism.

För hundra år sedan
hade människor tyckt det var löjligt

att det numera blivit så normalt

för människor att donera blod och benmärg

till totala främlingar.

Är det möjligt att man om hundra år

anser att donationen
av en njure till en främling

är precis lika normal

som vi idag anser det vara
att donera blod och benmärg?

Kanske.

Så vad ligger till grund
för alla dessa otroliga förändringar?

Delvis verkar det vara

ökningar av välstånd och levnadsstandard.

När samhällen blir rikare
och får det bättre

verkar människor vända sitt fokus utåt

och som ett resultat
ökar alla sorters altruism

gentemot främlingar,

från frivilligarbete till donationer och
till och med altruistiska njurdonationer.

Men alla dessa förändringar har också

en märklig och paradoxal effekt,

nämligen att även om världen
blir bättre och mer human,

vilket den blir,

är en vanlig uppfattning
att den blir värre

och grymmare, vilket den inte blir.

Jag är inte säker på varför det är så,

men jag tror att vi numera
vet så mycket mer

om främlingars lidande
på avlägsna platser,

så nu bryr vi oss mycket mer

om dessa avlägsna främlingars lidande.

Men vad som står klart är
att de sorters förändringar vi nu ser,

att roten till altruism och medkänsla

är lika mycket del av mänsklig natur
som grymhet och våld,

kanske till och med mer,

och medan somliga verkar
mer känsliga av naturen

för avlägset lidande,

tror jag verkligen att förmågan
att ta bort sig själv

från cirkelns centrum

och utöka medkänslans cirkel så den
till och med omfattar främlingar

är inom räckhåll för nästan alla.

Tack.

(Applåder)