Det finns en man någonstans som är lite lik skådespelaren Idris Elba, eller så var han åtminstone det för 20 år sedan. Jag vet inget annat om honom, utom att han en gång räddade mitt liv genom att riskera sitt eget. Han sprang över fyra filer av motorvägstrafik mitt i natten för att föra mig i säkerhet efter en bilolycka som kunde ha dödat mig. Jag var givetvis djupt skakad av denna händelsen, men kvar blev en sorts djupt, gnagande behov att förstå varför han gjorde det, vilka krafter inom honom som fick honom att göra valet som lät mig leva, att riskera sitt eget liv för att rädda livet på en främling? Med andra ord, vilka är orsakerna till hans eller andras kapacitet till altruism? Men låt mig först berätta vad som hände. Den kvällen var jag 19 år och på väg hem till Tacoma, Washington, längs motorvägen Interstate 5, när en liten hund sprang ut framför min bil. Och jag gjorde precis det man inte ska göra, vilket är att väja undan. Och jag upptäckte varför man inte ska göra det. Jag körde på hunden i alla fall, bilen fick sladd och började snurra över motorvägen, tills den slutligen hamnade i den snabba filen på motorvägen vänd i fel riktning mot trafiken och sedan dog motorn. Och i det ögonblicket var jag säker på att jag också skulle dö, men det gjorde jag inte tack vare en modig mans handlingar, som han måste ha beslutat sig för på ett ögonblick efter att han såg min strandade bil, att stanna och springa över fyra filer av motorvägstrafik i mörkret för att rädda mitt liv. Och när han fått igång min bil igen och fört mig i säkerhet och sett till att jag skulle klara mig körde han sin väg. Han talade inte ens om vad han hette, och jag är ganska säker på att jag glömde tacka. Så innan jag fortsätter vill jag bara ta tid till att stanna upp och tacka den främlingen. (Applåder) Jag berättar allt det här eftersom händelserna den kvällen i viss utsträckning förändrade mitt liv. Jag blev forskare inom psykologi och har ägnat mitt arbete åt att förstå människans förmåga att bry sig om andra. Var kommer den från, hur utvecklas den, vilka är de extrema uttryck den får ibland? Dessa frågor är mycket viktiga för att förstå grundläggande aspekter av människans sociala natur. Många människor, inklusive allt från filosofer och ekonomer till vanliga människor, tror att människans natur i grunden är självisk, att det enda som driver oss är vår egen välmåga. Men om det stämmer, varför handlar en del människor, som han som räddade mig, osjälviskt, som till exempel att hjälpa andra trots enorma risker för dem själva? Att svara på den frågan kräver att man utforskar roten till exceptionellt altruistiska handlingar och vad som gör människor som handlar så olika andra. Men tills nyligen hade väldigt lite gjorts inom detta ämnet. Det som mannen som räddade mig gjorde uppfyller den allra striktaste definitionen av altruism, vilken är ett frivilligt beteende till ett högt pris, motiverat av en önskan att hjälpa en annan individ. Så det är en osjälvisk handling som bara gynnar den andra. Vad kan förklara en sådan handling? Ett svar är givetvis medkänsla, som är en viktig motivation bakom altruism. Men då blir frågan varför en del verkar ha mer av det än andra? Och svaret kanske är att hjärnan hos mycket altruistiska människor är annorlunda i grunden. Men för att förstå hur började jag i andra änden, med psykopater. En vanlig metod för att förstå grundläggande aspekter i mänsklig natur, som viljan att hjälpa andra, är att studera människor där denna vilja saknas och psykopater är precis en sådan grupp. Psykopati är en utvecklingsstörning med starkt genetiskt ursprung och resultatet är en personlighet som är kall och inte bryr sig och en tendens att vara antisocial och ibland mycket våldsam. Jag och mina kollegor vid National Institute of Mental Health utförde tidig forskning för att kartlägga hjärnan hos psykopatiska ungdomar och våra resultat, och även andra nya forskningsresultat, visar att psykopatiska människor nästan alltid uppvisar tre karaktärsdrag. För det första är de, om än inte allmänt okänsliga för andra människors känslor, okänsliga för tecken på att andra är i nöd. Och i synnerhet har de svårt att känna igen ansiktsuttryck som visar rädsla. Uttryck av rädsla förmedlar omedelbara behov och känslomässig nöd, som vanligtvis framkallar medkänsla och vilja att hjälpa hos människor som ser dem, så det är logiskt att de med en tendens att sakna medkänsla också ofta är okänsliga för dessa signaler. Delen av hjärnan som är viktigast för att känna igen uttryck av rädsla kallas amygdala. Det finns sällsynta fall där människor helt saknar amygdala, och de har mycket svårt för att känna igen uttryck för rädsla. Och medan friska vuxna och barn vanligtvis uppvisar toppar av aktivitet i amygdala när de ser uttryck för rädsla visar en psykopats amygdala mindre reaktion på dessa uttryck. Ibland reagerar amygdala inte alls, vilket kan vara skälet till att de har svårt att se dessa signaler. Slutligen är psykopaters amygdala mindre än genomsnittet, omkring 18 eller 20 procent. Så alla dessa resultat är pålitliga och robusta och de är mycket intressanta. Men kom ihåg att mitt stora intresse inte är att förstå varför människor inte bryr sig om andra. Jag vill förstå varför människor bryr sig. Så den verkliga frågan är om extraordinär altruism, som är motsatsen till psykopati vad gäller medkänsla och viljan att hjälpa andra, kommer från en hjärna som också är motsatsen till en psykopatisk hjärna? En sorts antipsykopatisk hjärna, som är bättre på att känna igen andras rädsla, en amygdala som reagerar starkare på detta uttryck och kanske är större än genomsnittet? Som min forskning nu har visat stämmer alla tre sakerna. Och vi upptäckte detta genom att testa en grupp verkligt extraordinära altruister. De är människor som har givit en av sina njurar till en total främling. Så de har frivilligt gått igenom stora operationer så att en av deras friska njurar kunde tas bort och ges till en mycket sjuk främling som de aldrig mött och kanske aldrig möter. "Varför gör någon det här?" är en mycket vanlig fråga. Och svaret kan vara att hjärnorna hos dessa extraordinära altruister har vissa karaktärsdrag. De är bättre på att känna igen andras rädsla. De är bokstavligen bättre på att märka när någon annan lider. Detta kan delvis bero på att deras amygdala reagerar mer på dessa uttryck. Och minns att detta är samma del av hjärnan som vi upptäckte reagerade mindre hos psykopatiska människor. Och slutligen är deras amygdala större än genomsnittet, ungefär åtta procent. Så vad alla dessa data verkar tyda på är att det finns en sorts omtankens kontinuum i världen som i ena änden förankras av starkt psykopatiska människor och i andra änden förankras av mycket medkännande människor som drivs till extremt altruistiska handlingar. Men jag vill tillägga att det som gör extraordinära altruister så annorlunda är inte bara att de har mer medkänsla än genomsnittet. Det har de, men vad som är än mer ovanligt med dem är att de har medkänsla och altruism inte bara för människorna i deras innersta cirkel av vänner och familj. För att ha medkänsla för människor vi älskar och identifierar oss med är inte extraordinärt. Medkänslan hos verkligt extraordinära altruister når långt utanför den cirkeln, bortom den större cirkeln av bekanta till människor helt utanför deras sociala krets, totala främlingar, som mannen som räddade mig. Och nu har jag haft möjlighet att fråga många altruistiska njurdonatorer hur de kan generera en så stor krets av medkänsla att de är villiga att ge sin njure till en total främling. Och jag upptäckte att det är mycket svårt för dem att svara på den frågan. Jag frågade, "Hur kommer det sig att du är villig att göra det här när så många människor inte är det? Du är en av färre än 2 000 amerikaner som någonsin har givit en njure till en främling. Vad gör dig så speciell?" Och vad svarar de? De säger, "Ingenting. Det finns inget speciellt med mig. Jag är precis som alla andra." Och jag tycker det är ett väldigt avslöjande svar, för det pekar på att dessa altruisters cirklar inte ser ut så här, de ser mer ut så här. Det har inget centrum. Dessa altruister ser bokstavligen inte sig själva som i centrum av någonting, som bättre eller viktigare än någon annan. När jag frågade en altruist varför njurdonation var rätt för henne svarade hon, "För det handlar inte om mig." Någon annan sa, "Jag är inte annorlunda. Jag är inte unik. Din studie kommer att visa att jag är precis som du." Jag tror den bästa beskrivningen av denna otroliga avsaknad av självcentrering är ödmjukhet, vilket är den egenskap som i Sankt Augustins ord gör människor till änglar. Och varför är det så? Därför att om det inte finns något centrum i din cirkel, finns heller inte någon inre eller yttre ring, ingen är mer eller mindre värd din omtanke och medkänsla än någon annan. Och jag tror att detta skiljer extraordinära altruister från genomsnittet. Men jag tror också det är en världssyn som kan uppnås av många och kanske till och med de flesta. Och jag tror det är så, för att på samhällsnivå sker redan en expansion av altruism och medkänsla överallt. Psykologen Steven Pinker och andra har visat att överallt i världen är människor mindre beredda att acceptera lidande i allt större cirklar av andra, vilket har lett till en minskning av grymhet och våld, från misskötsel av djur, till våld i hemmet, till dödstraff. Och det har lett till en ökning av all sorts altruism. För hundra år sedan hade människor tyckt det var löjligt att det numera blivit så normalt för människor att donera blod och benmärg till totala främlingar. Är det möjligt att man om hundra år anser att donationen av en njure till en främling är precis lika normal som vi idag anser det vara att donera blod och benmärg? Kanske. Så vad ligger till grund för alla dessa otroliga förändringar? Delvis verkar det vara ökningar av välstånd och levnadsstandard. När samhällen blir rikare och får det bättre verkar människor vända sitt fokus utåt och som ett resultat ökar alla sorters altruism gentemot främlingar, från frivilligarbete till donationer och till och med altruistiska njurdonationer. Men alla dessa förändringar har också en märklig och paradoxal effekt, nämligen att även om världen blir bättre och mer human, vilket den blir, är en vanlig uppfattning att den blir värre och grymmare, vilket den inte blir. Jag är inte säker på varför det är så, men jag tror att vi numera vet så mycket mer om främlingars lidande på avlägsna platser, så nu bryr vi oss mycket mer om dessa avlägsna främlingars lidande. Men vad som står klart är att de sorters förändringar vi nu ser, att roten till altruism och medkänsla är lika mycket del av mänsklig natur som grymhet och våld, kanske till och med mer, och medan somliga verkar mer känsliga av naturen för avlägset lidande, tror jag verkligen att förmågan att ta bort sig själv från cirkelns centrum och utöka medkänslans cirkel så den till och med omfattar främlingar är inom räckhåll för nästan alla. Tack. (Applåder)