De oväntade utmaningarna med ett lands första val

Hur lär man ett helt land att rösta när ingen tidigare har gjort det? Det är en enorm utmaning som framväxande demokratier runt om i världen står inför – och ett av de största problemen har visat sig vara avsaknaden av ett gemensamt språk. För till syvende och sist: Om man inte kan beskriva en företeelse, kan man förmodligen inte heller förstå den. I detta upplysande föredrag berättar valexperten Philippa Neave om sina erfarenheter från demokratins frontlinjer – och om sin lösning på denna unika språkliga klyfta.

Den store filosofen Aristoteles sa:

Om något inte existerar
finns det inget ord för det,

och om det inte finns ord för något

så existerar inte detta något.

Så när vi talar om val

vet vi i etablerade demokratier
vad vi talar om.

Vi har orden. Vi har vokabulären.

Vi vet vad en vallokal är.

Vi vet vad en valsedel är.

Men hur är det med länder
där det inte finns någon demokrati,

länder där det inte finns ord
för att beskriva de företeelser

som är grunden
i ett demokratiskt samhälle?

Jag jobbar med valstöd,

vilket innebär att vi stödjer

framväxande demokratier att organisera

vad som ofta är deras första val.

När folk frågar vad jag gör

får jag ofta det här svaret:

”Aha, så du är en sån
som åker runt i världen

och inför västerländsk demokrati
i länder som inte kan hantera den.”

Nja, FN tvingar inte på någon någonting.

Det gör man absolut inte.

Det vi gör är dessutom

fast förankrat i 1948 års
deklaration om mänskliga rättigheter,

där det i artikel 21 står

att alla ska ha rätt att välja
vem som ska styra över dem.

Så det är grunden för mitt jobb.

Jag är specialiserad på
information till allmänheten.

Vad innebär det? Mer fikonspråk.

Det betyder faktiskt
att utforma informationskampanjer

så att kandidater och röstberättigade

som aldrig har haft möjlighet
att ställa upp eller rösta

förstår var, när och hur
man registrerar sig,

var, när och hur man röstar,

varför det är viktigt att delta.

Så jag ska förmodligen tänka ut
en särskilt kampanj för kvinnor

för att se till att de kan vara med,

så att de kan vara en del av processen.

Unga också.

Alla sorters människor.

Handikappade.

Vi försöker nå alla.

Och det är inte alltid lätt,
för ofta i det här arbetet –

har jag märkt under de år jag varit med –

så saknas det ord.

Så vad gör man?

Afghanistan.

Det är ett land med höga nivåer
av analfabetism.

Det var 2005,

och vi anordnade två val samma dag.

Det berodde på att samordningen
var så otroligt komplicerad

att det verkade enklare att göra så.

Det var det,

men å andra sidan
var det ännu svårare

att förklara två val än ett.

Vi använde många bilder

och när det gällde själva röstsedeln

hade vi problem,
för så många ville delta

att vi hade 300 kandidater till 52 platser

i Wolesi Jirga,
vilket är parlamentsvalen.

Och till provinsrådet
hade vi ännu fler kandidater.

Vi hade 330 till 54 platser.

Så när det kommer till röstsedeln

såg den ut såhär.

Den är stor som en tidning.

Det var röstsedeln för Wolesi Jirga –

(Skratt)

Ja, och –

detta var röstsedeln till provinsrådet.

Ännu mer.

Så ni ser, vi använde
massor av symboler och annat.

Och vi hade andra problem i Sydsudan.

Sydsudan var något helt annat.

Det var så många som såklart
aldrig hade röstat,

men analfabetismen var så extremt utbredd,

mycket, mycket dålig infrastruktur.

Till exempel – landet
är ungefär lika stort som Texas.

Vi hade 7 km asfalterade vägar,

7 km i hela landet,

och där ingår beläggningen
där vi landade med planen

på Juba flygplats.

Att transportera valmaterial och liknande

är alltså oerhört svårt.

Människor hade ingen aning
om hur en valurna såg ut.

Det var väldigt komplicerat,

så det var uppenbarligen lättare
att använda verbal kommunikation,

men det fanns 132 språk.

Så det var en oerhörd utmaning.

Sedan kom jag till Tunisien 2011.

Det var den arabiska våren.

Ett enormt hopp hade skapats
av den enorma rörelse

som växte fram i regionen.

Det var Libyen, Egypten och Jemen.

Det var ett oerhört historiskt ögonblick.

Jag satt tillsammans med valkommissionen

och vi pratade om saker som rörde valet

och de använde ord som jag
faktiskt inte hade hört förut,

och jag hade jobbat med irakier,
jordanier och egyptier

och plötsligt använde de de här orden

och jag tyckte det var märkligt.

Det som satte igång det hela
var ordet ”observatör”.

Vi diskuterade valobservatörer

och valkommissionären
talade om ”mulahiz” på arabiska.

Det betyder ”att lägga märke till”
på ett passivt sätt,

som i ”Jag lade märke till
att han hade på sig en ljusblå skjorta.”

Gick jag och kontrollerade
om skjortan var ljusblå eller inte?

Det är valobservatörens roll.

Den är väldigt aktiv, den styrs
av fördrag av alla slag,

och den har kontrollfunktionen inbyggd.

Sedan fick jag höra
att man i Egypten

använder termen ”mutabi”,
vilket betyder ”att följa”.

Så nu hade vi valföljare.

Det var ju inte riktigt rätt heller,

för det finns en term som redan
är accepterad och används,

vilket är ordet ”muraqib”,
som betyder ”en kontrollant”.

Den innehåller kontrollbegreppet.

Tre ord för ett begrepp, tänkte jag.
Det här är inte bra.

Vi och våra kollegor tänkte
att det kanske är vår roll

att faktiskt hjälpa till att se till
att orden blir förstådda,

och faktiskt göra ett referensverk

som kan användas i hela arabvärlden.

Och det gjorde vi.

Tillsammans med kollegorna

gav vi ut ”Arabic Lexicon
of Electoral Terminology”

och arbetade i åtta olika länder.

Det innebar att definiera 481 termer

som utgjorde grunden
för allt man behöver veta

om man ska anordna
ett demokratiskt val.

Vi definierade termerna

och med de arabiska kollegorna

kom vi överens om vad
som skulle vara det lämpligaste ordet

att använda på arabiska.

Arabiskan är ett väldigt rikt språk
och det är delvis problemet.

Men det finns 22 länder
där man talar arabiska

och de använder modern standardarabiska,

som är den arabiska
som används i hela regionen

i tidningar och i TV och radio,

men självklart skiljer det sig åt
mellan länderna i vardagsspråket

i dialekter, vardagsuttryck,
och så vidare.

Det gör det hela ännu mer komplicerat.

På ett sätt var problemet

att språket inte var
riktigt moget, om du så vill,

det dök upp neologismer
och nya uttryck.

Så vi definierade alla termerna

och sedan hade vi
åtta korrespondenter i regionen.

Vi skickade utkastet till dem,

de skickade ett svar till oss.

”Ja, vi förstår definitionen.

Vi håller med om den

men vi säger såhär i vårt land.”

För vi skulle inte harmonisera
eller påtvinga någon slags harmonisering.

Vi försökte underlätta
förståelsen bland vanligt folk.

I gult ser ni de olika
uttrycken som används

i de olika länderna.

Det tog tre år att ta fram boken

för vi gjorde klart utkastet
och tog med det ut på fältet,

besökte valkommissionerna
i alla de olika länderna,

debatterade och definierade
och finslipade utkastet,

och till slut gav vi ut det,
i november 2014 i Kairo.

Och den har fått stor spridning.

Vi gav ut 10 000 exemplar.

Boken har laddats ner i PDF
cirka 3 000 gånger från internet.

Jag hörde just av en kollega
att de ska börja använda den i Somalia.

De ska producera
en version i Somalia,

för det finns ingenting alls i Somalia.

Så det är bra att veta.

Och det nybildade Arab Organization
for Electoral Management Bodies,

som försöker professionalisera

hur val anordnas i regionen,

använder den också.

Och Arabförbundet har nu byggt upp
en panarabisk observationsenhet,

och de använder den.

Så det är väldigt bra.

Dock ligger det här referensverket
på ganska hög nivå.

Det är komplext, och många
av termerna är ganska tekniska,

så en genomsnittsmänniska behöver
förmodligen inte kunna ens en tredjedel.

Men folk i Mellanöstern

har berövats all form
av vad vi kallar samhällsorientering.

Det är en del av kursplanen i skolan.

Det existerar inte riktigt
i den delen av världen,

och jag tycker det är
alla människors rätt

att få veta hur allt det här fungerar.

Det är bra att tänka på
att göra ett referensverk

för vanliga människor,

och att komma ihåg att vi nu

har en grund att bygga på,

men vi har också teknik,

så vi kan nå ut med hjälp av
appar på telefonen,

video och animeringar.

Det finns alla möjliga verktyg
som kan användas

för att förmedla dessa idéer till folk,

för första gången på deras eget språk.

Vi hör många hemskheter
om Mellanöstern.

Vi hör om krigets kaos.
Vi hör om terrorism.

Vi hör om sekterism och alla
fruktansvärda negativa nyheter

som vi hela tiden nås av.

Vad vi inte hör om är:
Vad tänker vanligt folk?

Vad vill de uppnå?

Låt oss ge dem verktygen,
låt oss ge dem orden.

Den tysta majoriteten är tyst

för att de inte har orden.

Den tysta majoriteten måste få veta.

Det är dags att ge människor
kunskapsverktyg de kan använda

för att själva skaffa information.

Den tysta majoriteten
måste inte vara tyst.

Låt oss hjälpa dem att ha en röst.

Tack så mycket.

(Applåder)