En kärlek som låter oss vara oss själva

Kärlek är ett verktyg för revolutionerande förändring och en väg mot ökat inkluderande för de som tillhör gruppen HBTQ+.
Aktivisterna Tiq och Kim Katrin Milan har gjort sitt äktenskap, ett äktenskap mellan en transman och en ciskvinna, till en förebild för vad som är möjligt för människor av alla slag och läggning.
Med en smittande glädje ifrågasätter Tiq och Kim våra fördomar om vilka de kan tänkas vara, och lägger fram en vision om en inkluderande och utmanande kärlek som växer för varje dag.

Tiq Milan: Vårt första samtal
var på Facebook,

och det pågick i tre dagar.

(Skratt)

Vi skickade över 3 000 meddelanden
fram och tillbaka,

och det var under dessa 72 timmar
jag förstod att hon måste bli min fru.

Vi väntade inte någon föreskriven tid
innan vi gifte oss;

vi berättade alla sårbara sanningar
för varandra direkt.

Jag är en manlig transperson,

vilket betyder att K:et i födelsebeviset
borde stått för "Konstigt",

istället för "Kvinna".

(Skratt)

Att gå omkring som kvinna i världen
kändes som att gå med grus i skorna.

Det tog bort rytmen ur min gång,

det fick mig ur balans,

det gjorde ont för varje steg jag tog.

Men idag är jag man av eget val

en man av egen design.

Kim Katrin Milan:
Jag är en cisperson och queer.

Cisperson betyder att könet
jag ansågs tillhöra när jag föddes

fortfarande är
och har alltid varit kvinna.

Det gör mig inte naturlig eller normal,

det är bara ett sätt
att beskriva de många sätt

som vi existerar på i denna värld.

Och queer är en kulturell term,

men i det här fallet avser det

att jag inte är begränsad till ett kön

när jag väljer partner.

Jag har identifierat mig på olika sätt -

som bisexuell, som lesbisk -

men för mig innefattar queer alla lager

av den jag är och hur jag har älskat.

Jag består av lager, inte delar.

Och för mig

innebar det faktum att han var queer

att jag kunde lita på hans kärlek
från första stund.

Som queer- och transpersoner

blir vi ofta uteslutna
från sammanhang och traditioner.

Vi skapar platser
utanför de konventionella,

inklusive konventioner om tid.

När vi skickade våra 3 000 meddelanden

komprimerade vi tiden;

vi queerade till den;

allt kom upp på bordet...

(Skratt)

...utan att förställa oss alls.

Vilket betydde

att vi kunde ge oss hän åt varandra
på ett helt unikt sätt.

Vi får så ofta höra
om den "Gyllene regeln";

att vi ska behandla andra
som vi själva vill bli behandlade.

Problemet med det

är att man då utgår från
att man själv är normen för andra,

och det är vi inte.

Vi måste behandla andra
som de vill bli behandlade,

vilket betyder att man måste fråga.

Jag kunde inte utgå från
att den kärlek som Tiq behövde

vara samma slags kärlek som jag behövde.

Så jag frågade om allt -
om hans rädslor, hans osäkerheter -

och så startade vi där.

TM: Jag visste inte
vilken slags kärlek jag behövde.

Jag hade just genomlidit ett år

av avspisning och var helt slut.

Den personen sade utan att blinka

att jag inte var värd dennes kärlek
för att jag var en transperson.

Det finns en kultur av kärlekslöshet

som vi skapat kring transpersoner;

man har resonerat,
rättfärdigat och ofta stiftat lagar.

Jag var på vippen att acceptera

att jag inte var värd kärlek.

Men Kim sade att jag var hennes ideal,

jag som var helt förkrossad.

(Skratt)

KKM: Han var helt klart mitt ideal.

(Skratt)

På så många sätt.

Båda var poeter, författare, kreativa,

som hållit på länge med ideellt arbete,

och med stora, enorma drömmar
om en egen familj i framtiden.

Vi hade mycket gemensamt,

men vi var också väldigt olika.

Jag har flyttat ofta i mitt liv
och är lite rotlös,

medan han kommer från en stor familj,

och är helt klart jordnära.

Jag brukar sammanfatta skillnaderna
i våra styrkor genom att säga:

"Ge mig trygghet, så ser jag till
att du aldrig blir tråkig."

(Skratt)

TM: Vi må ha marginaliserade identiteter,
men vi lever inte marginaliserade liv.

Att vara queer och trans handlar om
att skapa nya sätt att existera,

om att älska människor som de är,

inte för hur de borde vara.

Kim ber inte om ursäkt för sin femininitet

i en värld som ofta är grym och våldsam

mot kvinnor som är för stolta
eller för frigjorda.

Och jag gick inte in i vårt förhållande

med baktanken att hon
skulle hjälpa eller serva mig,

utan vara en komplex...

(Skratt)

KKM: Eller hur? Det skulle inte vara rätt.

TM: ... utan en komplex människa

vars femininitet jag inte fick domptera,
kontrollera eller kritisera.

Det är hennes briljans,

sättet hon leder med medkänsla,

och att hon aldrig tappar bort sin empati.

Hon har varit min hjälte sedan dag ett.

(Applåder)

KKM: Vårt förhållande har handlat om
att ge varandra frihet.

En av de första saker jag frågade

var vilka drömmar
han hade kvar att uppfylla,

och hur jag skulle kunna hjälpa till.

Hans dröm om att leva som poet,

att adoptera och uppfostra
en familj tillsammans,

att leva ett liv att vara stolt över,

som skulle leva upp till
hans mammas otroliga livsgärning.

Och jag uppskattade verkligen
att vi kunde börja med den inställningen,

och inte med att fundera ut

hur vi skulle kunna ändra på den andre.

Och jag tror det gjorde
att vi växte som personer

på ett helt unikt sätt.

Jag älskar allt med honom;

före operationen, nu och i framtiden.

Det är den kärleken som förde oss samman

innan vi ens sett den andres ansikte.

TM: Min mammas största oro
när jag bytte kön

var vem som skulle älska mig
för den jag är.

Skulle det faktum att jag var trans
på något vis hindra mig

från att få kärlek och leva monogamt

eftersom jag tydligen
var född i fel kropp?

Men det är den här typen av tankar
som måste stöpas om

för att kunna känna kärlek.

Min kropp förrådde mig aldrig,

och min kropp hade aldrig fel.

Det är detta begränsade sätt
att tänka binärt på kön

som sade att jag inte fanns.

Men när vi möttes

älskade hon mig precis som jag var.

Hon lät fingrarna glida över de fula ärren

från operationerna av min överkropp;

ärr som gick från mitten av bröstet
hela vägen ut till sidan av överkroppen.

Hon sa att de var minnesmärken
över min styrka

och allt jag gick igenom,

och inget att skämmas över.

Så att snabbt be om hennes hand

var det "queeraste" jag kunde göra.

(Skratt)

Det gick stick i stäv
mot mer traditionella

typer av kärlek och förhållanden.

Gud skulle inte välsigna giftermål
för sådana som oss,

och det var inte meningen
att lagen skulle godtaga dem.

KKM: Så den femte maj 2014,

knappt tre månader efter
vi träffats första gången online,

hade vi gift oss och stod på trappan
till City Hall på Manhattan,

och det var vackert på alla tänkbara vis.

Man kan lugnt säga
att vi gjorde om en del traditioner,

men vi behöll en del gamla
som fortfarande passade in,

och totalen blev något
som fungerade för oss.

Min bukett och bröstbukett bestod faktiskt
av vilda blommar från Brooklyn -

vi lade till lite lavendel och salvia
för att hålla oss lugna

för vi var så nervösa.

De gjordes av en gullig vän
som är medicinkvinna.

Jag ville inte ha en diamantring;

konflikt och det konventionella
är inte min grej.

Min ring går i djupaste lila,

som färgen på mitt kronchakrat,

och är besatt med mina månadsstenar.

Det fina med queer är alla alternativ.

Jag behövde inte ta hans efternamn,

ingen förväntade sig det,

men jag gjorde det
eftersom jag är min fars oäkting,

en som alltid varit en ursäkt,
en hemlighet, en last.

Och det var oerhört befriande

att välja namnet på den man som valt mig.

(Applåder)

TM: Vi berättade för en del av släkten
och några goda vänner,

varav många fortfarande var tveksamma
när vi avgav våra löften.

Mycket passande lade vi upp
våra bröllopsbilder på Facebook,

där vi träffades,

och på Instagram - så klart.

Och vi insåg snart

att vår förening handlade
om mer än oss två,

utan även gav hopp
till de miljoner HBTQ-personer

som blivit itutade

att familj och äktenskap
är oetiskt för sådana som dem -

för oss som sällan får uppleva

kärlek och lycka.

KKM: Och visst,

vi blir marginaliserade för de vi är,

men det ger oss också mod
att vara de vi verkligen är.

Att vara queer är vårt kännetecken;

att vara svarta är vår magiska kraft.

Det är tack vare detta

som vi kan vara hoppfulla, öppna,
mottagliga och mångfacetterade.

Det är det här som ger och är
en sådan otrolig källa till vår styrka.

Att vara queer är en källa till styrkan.

Jag tänker på orden
från Brandon Wint från Ottawa:

"Inte queer som i homosexuell;
queer som i att inte låta sig definieras.

Queer som i något böljande
och gränslöst på samma gång.

Queer som en frihet
för konstig för att låta sig erövras.

Queer som i oräddhet
för att utforska hur kärlek kan se ut,

och att sträva efter den."

TM: Vi tillhör en grupp människor...

Visst var det bra?

(Skratt)

Vi tillhör en grupp människor
som lever precis som de är

längs hela könsspektrumet,

trots ett ständigt hot om våld,

trots pressen som hela tiden är närvarande

för de som lever på sina egna villkor.

Någonstans i världen
mördas en transperson var 21:a timme.

I USA har fler transpersoner mördats i år

än någonsin tidigare.

Men det handlar om mycket mer
än ett motsatsförhållande

mellan styrka och uthållighet.

Vi bryter ny mark
för hur komplex människan kan vara

och där skapas möjlighet till frihet.

KKM: Och det finns inga mallar.

Vi håller på att skapa en värld
som vi bokstavligt talat inte sett förut;

släktskap som bygger på kärlek
snarare än blodsband,

vägledda av en medkänsla
som så få av oss själva fått.

Så många av oss har inte fått
kärlek i våra familjer,

blivit förrådda av de vi litat på mest.

Det vi gör är att skapa
helt nya sätt att uttrycka kärlek;

som handlar om att ge plats för alla
att vara som de är

och inte tvinga in någon i en gammal mall

för vad maskulinitet
och femininitet ska vara.

TM: Vi tycker att kärlek och inkluderande

ska vara ett verktyg
för revolutionerande förändring.

Det handlar helt enkelt om

att släppa alla förutfattade meningar

om hur någon borde vara -

deras kroppar, deras kön, deras hudfärg.

Om vi tar medvetna steg
mot att ta bort djupt rotade fördomar

och istället tilllåter människor
att bli självsäkra

och acceptera sig själva

så kommer vi definitivt skapa
en bättre värld än den vi föddes i.

(Applåder)

KKM: Vi hoppas lämna avtryck i historien

genom att lämna bevis efter oss
om att vi var här.

Vi delar med oss lite om vårt förhållande

så att de som är som vi ska se.

Vi gör det för att visa på vägen framåt,

inte för att själva bli kändisar.

Det vi gör innebär inte
att det andra gör är fel,

men det ger en mer komplex bild

av vad kärlek och äktenskap är.

TM: Trots allt det här pratet,

och inspirerandet,

och de möjligheter vi målat upp,

så har vi inte alls varit perfekta.

Vi har fått stanna upp
och se oss själva i spegeln.

Och jag såg att jag inte alltid
var den bästa på att lyssna,

och att mitt ego ställde sig i vägen
för vårt förhållandes utveckling.

Och jag har tvingats tänka igenom
mina djupt rotade sexistiska åsikter

om vikten av att även en kvinna
ska ha ett bra liv.

Jag har tvingats omvärdera
vad det innebär att stå på min frus sida.

KKM: Jag har tvingats påminna mig om
en massa saker, jag också.

Vad det betyder att vara hård i sakfrågor

men mjuk mot personen.

När vi förberedde oss för det här
hamnade vi i ett stort bråk.

(Skratt)

Av så många olika skäl.

På grund av våra olika värderingar
och våra olika livserfarenheter.

Och vi blev båda sårade.

För det vi gör och hur vi älskar
ställer oss i skottlinjen.

Men trots att vi bråkade i två dagar...

(Skratt)

... kunde vi hitta tillbaka till varandra

och återigen hänge oss åt varandra
och vårt äktenskap.

Och det ledde till
några av de mer passionerade delarna

av det vi delar med oss av här idag.

TM: Jag har fått ifrågasätta maskulinitet,

vilket jag tycker händer för sällan.

Jag har fått ifrågasätta maskulinitet;

de berusande privilegier man har som man,
de definierar inte mig,

men jag måste ta ansvar
för de uttryck de tar sig i mitt liv.

Jag har låtit min fru
dra hela det känslomässiga lasset

med att få igång vår kommunikation,
eftersom jag hellre drog mig undan.

(Skratt)

Jag slutade ge känslomässigt stöd
istället för att visa min egen sårbarhet,

speciellt efter det förkrossande missfall
vi drabbades av förra året,

och jag ber om ursäkt för det.

Ibland tillåts vi män
slippa ta itu med jobbiga saker.

Därför handlar min resa som transperson
om att återuppfinna maskulinitet;

om att skapa en manlighet
som inte bygger på makten den för med sig,

på fördelarna man får,

eller den kontroll man tror man får utöva,

som istället åker tandem med femininitet,

guidad av min känsla.

KKM: Alltså...

(Applåder)

Det här har skapat en miljö
där min femininitet kunnat blomstra

på ett sätt jag aldrig varit med om innan.

Han känner sig aldrig hotad
av min sexualitet,

han har aldrig något emot
vad jag har på mig

eller hur jag beter mig.

Jag lagar mat men han städar
mycket mer än jag.

Och när vi har bråttom någonstans

och det är massor att göra,

då tar han hand om allt

så att jag får tid
att fixa håret och sminka mig.

(Skratt)

Han förstår att det här är min rustning

och han behandlar aldrig femininitet
som något oseriöst eller ytligt.

Detta och den han är...

Han får min erfarenhet av könsroller
att bli bättre för varje dag.

TM: Jag älskar att se på
när hon klär på sig på morgonen.

Att iaktta henne

när hon letar efter något bekvämt
och färgglatt och tajt

och säkert.

(Skratt)

Det är jobbigt att se henne
förhandla med sig själv

för att hitta något som drar så lite
uppmärksamhet till sig som möjligt

men som samtidigt ger uttryck för
den färgstarka och sexiga kvinna hon är.

Jag vill inget annat
än att hylla hennes skönhet

och allt som gör henne vacker
och speciell och fri;

allt från hennes lösnaglar

till hennes kompromisslösa,
svarta feminism.

(Applåder)

KKM: Jag älskar dig.
TM: Och jag älskar dig.

(Skratt)

KKM: Det har funnits så många queer-
och transpersoner här före oss

vars historier vi aldrig kommer få höra.

Vi får hela tiden historien
återberättad för oss,

där vi konstigt nog inte ingår.

Och det känns väldigt jobbigt
att inte finnas med där.

Att vi lever våra liv öppet

handlar om att ge sådana som oss
en plats i historien.

Det ska finnas alternativa förebilder,

och finnas hopp om att kärlek
är del av även vårt arv i världen.

TM: Möjligheten som vi utnyttjar

handlar om att omdefiniera tid,
kärlek och förhållanden.

Vi skapar en framtid med mångfald.

Vi utvidgar spektrumet
för kön och sexualitet,

skapar helt nya jag,

föreställer oss en framtid

där man själv bestämmer kön
och inte blir pådyvlad,

och där de vi är,
är ett kalejdoskop av möjligheter

som inte begränsas av trångsynthet

som gömmer sig bakom
naturvetenskap eller lagar.

(Applåder)

KKM: Men jag ska inte ljuga;

det är väldigt, väldigt jobbigt.

Det är svårt att utsättas för trångsynthet

och ändå vara öppen och le hela tiden.

Det är riktigt jobbigt att utsättas för
den orättvisa som finns i världen

och samtidigt tro på
att människor kan och vill ändra sig.

Det kräver enormt mycket tro
och hängivenhet.

Och förutom det

så kräver ett äktenskap mycket jobb.

(Skratt)

Drivor av smutsiga strumpor på golvet,

fler tråkiga sportprogram
än jag någonsin kunnat tro fanns -

(Skratt)

Och bråk som får mig att gråta

när det känns som
vi inte talar samma språk.

Men det går inte en dag

då jag inte är tacksam över
att vara gift med denne man,

då jag inte är tacksam
för möjligheten att ändra på åsikter,

och givande diskussioner,

och skapa en värld
där kärlek finns för alla.

Jag tänker på vår förkortning:

LGBTQ2SIA

En till synes aldrig sinande ström
av läggningar och grupper,

men också en riktigt stark önskan
om att inte lämna någon utanför.

Vi har lärt oss att älska varandra,

och vi har lovat att älska varandra
genom könskorrigeringar

och humörsvängningar.

Vi lärde oss detta i chattrum,

på klubbar, på barer
och i samlingslokaler.

Vi har lärt oss älska varandra för evigt.

TM & KKM: Tack!

(Applåder)