Bekännelser från en dålig feminist

När författaren och skribenten Roxane Gay döpte sig själv till den "dåliga feministen", var det ett skämt, eftersom hon insåg att hon omöjligt skulle kunna leva upp till de krav på perfektion som ställs på feministrörelsen. Men hon insåg att skämtet klingade tomt. I sitt tankfulla och provokativa tal ber hon oss acceptera alla typer av feminism - och göra de små aktiva valen, som tillsammans, kanske leder till en varaktig förändring.

Jag misslyckas som kvinna,

jag misslyckas som feminist.

Jag har starka åsikter om jämställdhet,

men jag är rädd för stämpeln "feminist",

den vore inte rätt mot
de bra feministerna.

Jag är feminist,
men en ganska dålig sådan.

Jo, jag kallar mig en Dålig Feminist.

Så, jag skrev en essä,

och därefter boken "Dålig Feminist",

efter det började jag kallas för
Den Dåliga Feministen i intervjuer.

(Skratt)

Det som började som ett internt skämt

och en avsiktlig provokation,

har blivit en grej.

Låt mig börja från början.

När jag var yngre,

framför allt i äldre tonåren,

hade jag märkliga idéer om feminister,

som håriga, arga, manshatande,
sexhatande kvinnor --

som om det är något dåligt.

(Skratt)

Idag , när jag ser hur kvinnor
behandlas världen över,

är ilska, i synnerhet,
ett berättigat svar.

Men på den tiden,

oroade jag mig för folks tonfall

när de undrade om jag
möjligen var feminist.

Feministstämpeln var en anklagelse,

den var ett "F"-ord,
och inte ett trevligt sådant.

Jag stämplades som den som
inte följde spelreglerna,

som förväntar sig för mycket,

och har för höga tankar om sig själv,

genom att våga tro att jag är jämlik
-- (hum) -- överlägsen en man.

Du vill inte vara upprorsmakerskan,

tills du inser att det
är precis det du är,

och inte kan tänka dig att
vara någon annan heller.

När jag blev äldre, började jag acceptera

att jag verkligen är feminist,
och en stolt sådan.

Jag håller vissa sanningar som självklara:

Kvinnor är jämställda män.

Vi förtjänar lika lön för lika arbete.

Vi har rätt att röra oss
i världen så som vi vill,

fria från trakasserier och våld.

Vi har rätt till enkla och
billiga preventivmedel,

och reproduktiva tjänster.

Vi har rätt att bestämma
över våra kroppar,

fria från laglig kontroll
eller religiösa läror.

Vi har rätt att respekteras.

Det finns mer.

När vi talar om kvinnors behov,

måste vi också ta hänsyn
till våra andra sidor.

Vi är inte bara kvinnor.

Vi är människor med olika kroppar,

könsuttryck, religioner, sexualitet,

klassbakgrund, förmågor och mycket mer.

Vi måste ta hänsyn till

dessa skillnader och hur de påverkar oss,

lika mycket som till det vi har gemensamt.

Utan dessa hänsynstaganden,
är vår feminism ingenting värd.

För mig är dessa sanningar
självklara, men låt mig förtydliga:

Jag är en enda röra.

Jag är full av motsägelser.

Det finns många sätt på vilka
jag utför feminism fel.

Jag har en annan bekännelse.

När jag kör till jobbet, lyssnar jag
på ligistrapp på hög volym.

(Skratt)

Även om texterna är
förnedrande mot kvinnor --

dessa texter förolämpar mig djupt --

är den klassiska låten "Salt Shaker"
med Yin Yang Twins --

fantastisk.

(Skratt)

"Få det att funka med din våta t-shirt.

Bitch, du måste skaka loss,
tills din kameltå börjar värka!"

(Skratt)

Fundera på det.

(Skratt)

Visst är det poetiskt?

Mina musikval förödmjukar mig totalt.

(Skratt)

Jag är en stark anhängare av mäns arbete,

vilket är allt jag inte
vill göra, inklusive --

(Skratt) --

alla hushållsysslor,

men också: döda småkryp, slänga skräp,
klippa gräset och sköta om bilen.

Jag vill inte ha med detta att göra.

(Skratt)

Min favoritfärg är rosa.

Jag uppskattar modemagasin
och vackra saker.

Jag ser "The Bachelor" och
romantiska komedier,

och har löjliga fantasier om
att sagor kan bli verkliga.

Några av mina andra
överträdelser är grövre.

Om en kvinna vill ta sin mans namn,

är det hennes val, och det
är inte min sak att döma.

Om en kvinna vill stanna hemma
för att uppfostra barnen,

då välkomnar jag det också.

Problemet är inte att hon i och
med det gör sig ekonomiskt sårbar;

problemet är att vårt samhälle är inrättat

för att göra kvinnor
ekonomiskt sårbara när de väljer.

Låt oss ta itu med det.

(Applåder)

Jag förkastar den
konventionella feminismen

som historiskt ignorerat
eller distanserat sig från

färgade kvinnors, arbetarkvinnors,
queerkvinnors och transkvinnors behov,

till förmån för den heterosexuella,
vita, medel-överklasskvinnan.

Hör upp, om det är god feminism --
då är jag en mycket dålig feminist.

(Skratt)

Det är också det här:

Som feminist, känner jag en stor press.

Vi tenderar att sätta feminister
som hörs och syns på piedestal.

Vi förväntar oss att de är perfekta.

När de gör oss besvikna,

knuffar vi gladeligen ner dem därifrån.

Som jag sa, jag är en enda röra --

betrakta mig som nerknuffad

innan du försöker sätta mig däruppe.

(Skratt)

Alltför många kvinnor,

särskilt banbrytande
kvinnor och industriledare,

är rädda att stämplas som feminister.

De är rädda för att stå upp och säga,
"Ja, jag är feminist",

av rädsla för vad stämpeln innebär,

av rädsla för att inte leva upp till
de orealistiska förväntningarna.

Ta till exempel Beyoncé, eller
Gudinnan, som jag kallar henne.

(Skratt)

Hon har, under senare år, kommit
fram som en offentlig feminist.

På MTV Video Music Awards 2014,

uppträdde hon framför ordet
"feminist", skrivet med höga bokstäver.

Det var fantastiskt att se

denna popstjärna öppet hylla feminismen

och låta unga kvinnor och män höra

att vara feminist är något att fira.

Därefter startade kulturkritiker
en ändlös debatt om

huruvida Beyoncé verkligen var feminist.

De graderade hennes feminism,

istället för att bara ta en vuxen,
kompetent kvinna på hennes ord.

(Skratt)

(Applåder)

Vi kräver perfektion från feminister,

eftersom vi fortfarande kämpar så hårt,

vill så mycket,

behöver så förbannat mycket.

Vi går långt bortom
rimlig, konstruktiv kritik,

för att dissekera en kvinnas feminism,

maler sönder den tills
där inte finns något kvar.

Vi behöver inte göra så.

Dålig feminism -- eller egentligen,
en mer inkluderande -- är en startpunkt.

Men vad händer härnäst?

Vi går från att erkänna
våra brister till att ta ansvar,

ta tjuren vid hornen, och bli mer modiga.

Om jag lyssnar på förnedrande musik,

skapar jag en efterfrågan
som artisterna mer än gärna

uppfyller i oändlighet.

De kommer inte att ändra på

hur de skriver om kvinnor i sina låtar

förrän vi kräver en förändring
genom att vi påverkar deras inkomster.

Visst, det är svårt.

Varför måste det vara så knepigt?

(Skratt)

Det är svårt att göra bra val,

och så lätt att urskulda mindre bra.

Men --

när jag urskuldar dåliga val,

gör jag det svårare för
kvinnor att uppnå jämställdhet,

den jämställdhet vi alla förtjänar,

jag måste ta mitt ansvar.

Jag tänker på mina syskonbarn,
tre och fyra år gamla.

De är vackra, egensinniga,
begåvade flickor,

som är mycket modiga.

Jag vill att de ska växa upp
i en värld där de värderas

för de kraftfulla människor de är.

Jag tänker på dem,

och plötsligt blir det
lättare att göra bra val.

Vi kan alla göra bättre val.

Vi kan byta kanal när en TV-show

behandlar sexuellt våld
mot kvinnor som sport,

Game of Thrones.

Vi kan byta radiokanal

när vi hör sånger där kvinnor
behandlas som luft.

Vi kan lägga våra pengar på annat

än på filmer vari kvinnor

enbart behandlas som dekorativa objekt.

Vi kan sluta stödja professionella sporter

där utövarna behandlar
varandra som slagpåsar.

(Applåder)

Med andra ord, kan män
-- speciellt vita heterosexuella --

säga, "Nej, jag tänker inte
samarbeta med din tidskrift,

eller delta i dina projekt, eller
på andra sätt arbeta med dig,

förrän du inkluderar kvinnor,

både i samarbeten och i besluten.

Jag samarbetar inte, förrän din tidskrift,

eller din organisation, tar
mer hänsyn till alla olikheter.

De av oss som är underrepresenterade

och bjuds in att delta i sådana projekt,

kan neka att medverka

tills fler av oss får chansen
att krossa glastaket,

och vi inte längre bara är kuttersmycken.

Utan dessa ansträngningar,

om dessa ansatser saknas,

blir våra ansträngningar
närmast betydelselösa.

Vi kan utföra dessa små modiga handlingar

och hoppas att våra val
sipprar fram till de med makt --

redaktörer, film- och musikproducenter,

direktörer, lagstiftare --

människor som kan göra
större, modigare val

för att åstadkomma varaktiga,
meningsfulla förändringar.

Vi kan också djärvt kräva vår feminism --

bra, dålig, eller mittemellan.

Slutraden i min bok "Bad Feminist" lyder,

"Jag är hellre en dålig feminist
än ingen feminist alls."

Detta är sant av så många anledningar,

men först och främst, och jag
berättar detta för en gång,

togs min röst ifrån mig,

och feminismen hjälpte mig återfå den.

Det skedde en olycka.

Jag kallar det olycka för att
stå ut med händelsen.

Några grabbar skadade mig,

när jag var så ung, och inte visste

vad pojkar kan göra
för att knäcka en flicka.

Jag behandlades som om jag var värdelös.

Jag började tro att jag var värdelös.

De stal min röst, med följden att,

jag inte vågade tro

att något jag sade skulle
spela någon roll.

Men --

jag kunde skriva.

Och där och då, skrev jag mig hel igen.

Jag skrev mig till en bättre självkänsla.

Jag läste texter av kvinnor

som kanske förstod en historia som min,

kvinnor som såg ut som jag,

som visste hur det var att vara färgad.

Jag läste kvinnliga texter som
visade mig att jag var värdefull.

Jag lärde mig skriva som dem,

sedan lärde jag mig skriva som mig själv.

Jag hittade min röst,

och började tro att min röst
är betydelsefull och stark.

Genom skrivandet och feminismen,

förstod jag också att om jag var modig,

kanske en annan kvinna
kunde höra mig och upptäcka

att ingen av oss är så värdelös som
världen försöker få oss att tro.

I ena handen,

har jag kraften att åstadkomma
vad som helst.

I den andra,

har jag den ödmjuka insikten
att jag bara är en kvinna.

Jag är en dålig feminist,

jag är en god kvinna,

jag försöker bli bättre i hur jag tänker,

vad jag säger, och gör,

utan att förneka något av
det som gör mig mänsklig.

Jag hoppas att vi alla kan göra detsamma.

Jag hoppas att vi alla
kan bli lite modigare,

när vi behöver det som bäst.

(Applåder)