Varför privatlivet är så viktigt

Glenn Greenwald var en av de första reportrarna som fick se och skriva om Edward Snowdens filer, med sina avslöjanden om USA:s utbredda övervakning av privata medborgare. I det här öppet kritiska talet argumenterar Greenwald för varför du behöver bry dig om att skydda ditt privatliv, även om du inte "har något att dölja".

Det finns en speciell genre
av YouTube-filmer

som handlar om en upplevelse

som alla i det här rummet
säkert känner till.

De visar en person

som medan de är ensamma

uttrycker sina känslor
på ett ohämmat sätt -

vild sång, dans med rullande höfter,

lättare sexuell aktivitet -

och sedan upptäcker
att de inte är ensamma,

att en annan person
tittar på dem i hemlighet,

vilket får dem att omedelbart sluta

med vad de håller på med
med skräck i ögonen.

Känslan av skam och förnedring

i deras ansikte är påtaglig.

Det är som:

"Det här är något som jag bara vill göra

om ingen annan ser på."

Det här är grunden för det arbete
som jag har fokuserat på

under de senaste 16 månaderna,

frågan om varför privatlivet spelar roll,

en fråga som har seglat upp

i världsdebatten på senaste tid,

möjliggjord av Edward Snowdens avslöjanden

om att USA och dess partners

bakom ryggen på hela världen

har förvandlat internet,

en gång ett omhuldat och unikt verktyg

för frigörelse och demokratisering,

till en unik zon

för massövervakning.

Ett uttryck som ofta har förekommit

i den här debatten,

även bland de människor
som inte är bekväma

med massövervakning, och det är

att det storskaliga intrånget inte ger

några allvarliga effekter

eftersom bara människor
som utför dåliga handlingar

har en anledning att vilja gömma sig

och att bry sig om sitt privatliv.

Den världssynen grundar sig på antagandet

att det finns två sorts människor

i världen, bra människor
och dåliga människor.

Dåliga människor är de
som planerar terroristattacker

och som begår våldsbrott

och därför har anledning
att vilja dölja vad de håller på med,

har anledningar att skydda sitt privatliv.

De goda människorna är däremot människor

som går till jobbet,

kommer hem, uppfostrar barn, tittar på TV.

De använder inte internet
för att planera bombattacker

utan för att läsa nyheter
eller utväxla recept

eller att planera sina barns knattecuper,

och de här människorna
gör aldrig något dåligt

och har därför inget att dölja

och ingen anledning att frukta

att staten övervakar dem.

De som säger det

för sig själva bakom ljuset.

Vad de verkligen säger är,

"Jag har gått med på att göra mig själv

till en sådan harmlös, icke hotfull

och ointressant person
att jag faktiskt inte är rädd

att staten ska få reda på
vad jag håller på med."

Det här synsättet finns enligt min mening

i sin renaste form

i en intervju från 2009

med Eric Schmidt,
som länge varit VD för Google,

och när han tillfrågades
om alla de sätt som hans företag

gör intrång i privatlivet

hos många hundra miljoner människor

över hela världen, sa så här:

"Om du gör något som du inte vill

att andra människor ska veta om,

borde du kanske inte göra det alls."

(Skratt)

Det finns mycket att säga

om den inställningen,

och det första är kanske
att människor som säger det,

som säger att privatlivet
inte är speciellt viktigt,

de tror inte på det själva,

och vi kan veta att de inte tror på det,

för medan de med ord säger
att integritet inte spelar någon roll,

visar deras handlingar
att de vidtar alla möjliga åtgärder

för att skydda sitt eget privatliv.

De sätter lösenord på sina konton

för e-post och sociala medier,

de sätter lås på sina sovrums-

och badrumsdörrar,

för att förhindra andra människor

från att komma in i
vad de anser vara sitt privata område

och upptäcka vad det är de inte vill
att andra människor ska känna till.

Samme Erik Schmidt, Googles VD,

beordrade sina anställda på Google

att sluta prata med webbtidskriften CNET

efter att CNET publicerat en artikel

som var full av personlig,
privat information

om Erik Schmidt,

som de hittat enbart genom
att göra sökningar via Google

och använda andra Google-produkter.

(Skratt)

Samma typ av uppdelning går att se

hos Facebooks VD Mark Zuckerberg,

som i en välkänd intervju från 2010

deklarerade att privatliv inte längre

var en "social norm".

Förra året köpte Mark Zuckerberg
och hans nya fru

inte bara sitt egna nya hus,

utan också alla fyra närliggande hus

i Palo Alto för totalt 30 miljoner dollar,

för att garantera
att de skulle få en privat zon

som hindrade andra människor
från att övervaka

vad de gör i sina privatliv.

Under de senaste 16 månaderna
när jag debatterat frågan i världen

har alltid någon sagt till mig,

"Jag struntar i om
de invaderar folks privatliv

för jag har inget att dölja."

Jag säger alltid samma sak.

Jag tar fram en penna,
skriver min e-postadress,

och säger "Här är min e-postadress.

När du kommer hem skulle jag vilja

att du mejlar mig lösenorden

till alla dina e-postkonton,

inte bara den respektabla
som du har på jobbet,

utan alla,

för jag skulle vilja snoka igenom

vad du har gjort på nätet,

läsa vad jag vill och publicera

det jag tycker är intressant.

Du är ju ingen dålig människa,

och om du inte gör något fel

så har du inget att dölja."

Inte en enda människa
har tackat ja till erbjudandet.

(Skratt)

Jag kollar--

(Applåder)

Jag kollar det e-postkontot hela tiden.

Det är en mycket ödslig plats.

Och det finns en anledning till det,

det är att vi som människor

även de av oss som i ord

förnekar vikten av vårt eget privatliv

instinktivt förstår

hur grundläggande det egentligen är.

Det är sant att vi människor
är sociala varelser,

vilket betyder att vi behöver
andra människor

för att veta vad vi gör
och säger och tänker,

och det är därför vi frivilligt publicerar
information om oss själva på nätet.

Men lika viktigt för att kunna vara

en fri och välmående mänsklig varelse

är att ha ett ställe att gå till

där vi kan gå fria
från andras dömande blickar.

Det finns ett skäl
till varför vi letar efter det

och det skälet är att vi alla -

inte bara terrorister
och kriminella, utan vi alla -

har saker vi vill dölja.

Det finns alla möjliga saker
som vi gör och tänker

som vi är villiga att berätta

för vår läkare, eller vår advokat

eller vår psykolog eller äkta hälft

eller vår bästa vän,
som skulle göra oss förödmjukade

om resten av världen kände till.

Vi gör varje dag bedömningar

om de saker vi säger och tänker och gör

som vi låter andra veta om,

och sakerna som vi säger
och tänker och gör

som vi inte vill
att någon annan ska veta.

Människor kan lätt säga

att de inte tycker
att privatlivet är viktigt,

men deras handlingar
motsäger sanningen i det påståendet.

Det finns ett skäl till
varför så många månar om sitt privatliv

över hela världen, och instinktivt.

Det är inte bara en reflex,

som att andas eller dricka vatten.

Anledningen är
att när vi är i ett tillstånd

då vi inte kan övervakas eller bli sedda

förändras vårt beteende dramatiskt.

Antalet möjliga beteenden
som vi kan tänka oss

när vi tror att vi är övervakade

blir betydligt färre.

Det här är en egenskap
hos mänskligt beteende

som är erkänd
inom samhällsvetenskaperna,

inom litteratur och religion,

och inom nästan alla vetenskapsgrenar.

Det finns ett dussintal
psykologiska studier

som bevisar att när någon vet

att de kanske är övervakade

blir deras beteende

mycket mer konformistiskt och eftergivet.

Mänsklig skam är

en väldigt stark motivationskraft,

liksom önskan att undvika den,

och det är därför människor

fattar vissa beslut när de är övervakade

som inte styrs av vad de själva vill

utan av de förväntningar

som andra har på dem

eller som styrs av social renlärighet.

Denna upptäckt utnyttjades mest kraftfullt

för praktiska ändamål
av 1700-talsfilosofen Jeremy Bentham,

som försökte lösa ett viktigt problem

som uppkommit i den industriella eran,

där institutioner
för första gången hade blivit

så stora och centraliserade

att de inte längre kunde övervaka

och därför inte kontrollera
var och en av sina medlemmar,

och lösningen som han tänkte ut

var en arkitektur

som ursprungligen var tänkt för fängelser

som han kallade panoptikon,

och den utmärkande egenskapen var
att man byggde ett enormt torn

i mitten av institutionen

där den som kontrollerade institutionen

när som helst kunde övervaka
vilken fånge som helst,

även om de inte kunde
övervaka dem alla hela tiden.

Och en av de viktigaste sakerna

var att fångarna inte kunde

se in i panoptikon, in i tornet,

så de visste aldrig

om eller när de blev övervakade.

Och det som gjorde honom så upprymd
över den här upptäckten

var att det skulle betyda att fångarna

skulle behöva anta att de var bevakade

i varje ögonblick,

vilket skulle vara det bästa sättet

att skapa lydnad och följsamhet.

Den franske 1900-talsfilosofen
Michel Foucault

insåg att den modellen
inte bara kunde användas i fängelser

utan för alla slags institutioner

som vill kontrollera mänskligt beteende:

skolor, sjukhus, fabriker, arbetsplatser.

Och vad han sa var att det här synsättet,

det här ramverket
som upptäcktes av Bentham

var det viktigaste sättet
att utöva samhällskontroll

i moderna samhället i väst,

som inte längre behöver

tyranneriets synliga vapen -

att straffa, fängsla
eller döda oliktänkande,

eller att via lagar kräva lojalitet
mot ett visst parti -

för massövervakning skapar

ett fängelse i människors huvuden

som nästan är osynligt

men som med mycket effektiva medel

skapar åtlydnad av sociala normer

eller social renlärighet,

mycket mer effektivt

än tvång och våld kan göra.

Det mest välkända litterära verket
om övervakning och privatliv

är George Orwells roman "1984",

som vi alla läser i skolan,
och därför nästan har blivit en klyscha.

Varför gång man tar upp den
i en debatt om övervakning

underkänner folk den direkt

som irrelevant, och vad de säger är,

"I 1984 fanns det övervakningsapparater

i människors hem,
de övervakades i varje ögonblick,

och det har inget att göra
med vår typ av övervakning."

Men det är en fullkomlig missuppfattning

av varningarna
som Orwell utfärdade i "1984".

Varningarna han gav

handlade om en övervakningsstat

som inte bevakade alla hela tiden

men där människor visste
att de kunde bli övervakade

vid varje givet ögonblick.

Så här beskriver
Orwells berättare Winston Smith

övervakningssystemet

som de står inför:

"Det fanns förstås inget sätt att veta

om man blev övervakad
vid ett givet ögonblick."

Han sa också

"De kunde koppla in sig på ens ledning

när de ville.

Man blev tvungen att leva, levde,

med vanan som blev instinkt

i antagandet att varje ljud
man gav ifrån sig

kunde uppfattas och förutom i mörkret

granskades varje rörelse."

De abrahamitiska religionerna antar också

att det finns en osynlig, allvetande makt

som på grund av att den finns överallt

alltid vakar över vad man gör,

vilket betyder att du aldrig
har en privat stund,

det bästa sättet att tvinga någon

att lyda dess order.

Vad alla de här till synes olika verken

kommer fram till,
slutsatsen som de alla når,

är att ett samhälle där alla

kan bli övervakade hela tiden

är ett samhälle
som för med sig konformitet

och lydnad och undergivenhet,

vilket är varför varje tyrann,

från den mest uttalade
till den mest fördolda,

längtar efter ett sådant system.

Omvänt, och ännu viktigare,

är att en privat plats,

möjligheten att dra sig tillbaka och tänka

och resonera och interagera och prata

utan att andras ögon granskar oss,

är en plats där kreativitet
och utforskande

och separatism är möjlig,

och det är anledningen

till att när vi har ett samhälle

som utsätter oss för konstant övervakning

tillåter vi människors
grundläggande frihet

att begränsas på ett allvarligt sätt.

Den sista punkten jag vill ta upp
kring det här synsättet,

tanken att bara människor
som gör något fel

har något att dölja och därför anledning
att bry sig om sitt privatliv,

är att det medför
två mycket destruktiva budskap,

två destruktiva lärdomar.

Den första är att

de enda människor
som bryr sig om sitt privatliv,

de enda människor som vill dölja det

är per definition dåliga människor.

Det är en slutsats som vi borde

ha många skäl att akta oss för,

och det viktigaste är att när du säger

"någon som gör dåliga saker",

menar du förmodligen saker
som att planera en terroristattack

eller att utöva våldsbrott,

vilket är en mycket snävare definition

än vad människor med makt använder

när de säger "göra dåliga saker".

För dem betyder
"göra dåliga saker" vanligen

att man gör något som innebär
något som utmanar dem själva

i deras egen maktutövning.

Den andra verkligt destruktiva,

och, i mitt tycke lömska lärdomen

som kommer från
att acceptera det här synsättet

är att det finns en outtalad kostnad

som kommer på köpet
om man godkänner det här synsättet,

och det är följande:

Om man är villig att göra sig själv

tillräckligt mesig,

tillräckligt icke hotfull

mot de som har den politiska makten,

då och bara då kan man gå fri

från de faror som övervakningen innebär.

Det är bara de som är oliktänkande,

de som utmanar makten,

som har något att oroa sig för.

Det finns alla möjliga skäl till varför
vi borde undvika även den lärdomen.

Du kanske är en person, just nu,

som inte vill göra sådana saker,

men någon gång i framtiden
kanske du vill det.

Även om du bestämmer dig för

att du aldrig vill det,

så finns det andra människor

som både vill och kan stå emot

och bekämpa de som har makten -

oliktänkare och journalister

och aktivister och många andra -

är något som ger oss alla fördelar

och som vi borde vilja bevara.

Lika viktigt är att måttet

på hur fritt ett samhälle är

inte är hur de behandlar sina goda,

lydiga, fogliga medborgare,

utan hur det behandlar sina oliktänkande

och de som motsätter sig den rena läran.

Men den främsta anledningen

är att ett massövervakningssystem

förtrycker vår frihet på många olika sätt.

Det utestänger oss

från alla möjliga tänkbara beteenden

utan att vi ens vet om att det har hänt.

Den kända socialistiska aktivisten
Rosa Luxemburg sa en gång,

"Den som inte rör sig
känner inte av sina kedjor."

Vi kan försöka att göra
massövervakningens kedjor

osynliga eller omärkliga,

men de begränsningar
som de innebär för oss

blir inte mindre mäktiga för det.

Tack så mycket.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Bruno Giussani: Tack Glenn.

Dina argument är övertygande,
måste jag säga,

men jag vill ta dig tillbaka

till de senaste 16 månaderna
och till Edward Snowden

och ställa några frågor, om det går bra.

Den första riktar sig till dig som person.

Vi har alla läst om hur din partner
i London, David Miranda

har anhållits, och andra svårigheter,

men jag antar

att med tanke på
ditt personliga engagemang,

riskerna och pressen på dig,
att det inte är enkelt

att ta sig an de största enskilda
organisationerna i världen.

Berätta för oss om det.

Glenn Greenwald: Jag tror
en av sakerna som händer

är att människors mod på det här området

smittar av sig,

så även om jag och de andra journalister
som jag samarbetade med

var medvetna om de risker som fanns -

USA är och förblir
en av världens mäktigaste länder

och uppskattar inte när man

avslöjar tusentals av deras hemligheter

och lägger upp dem på internet -

men när jag såg en 29-årig,

vanlig människa som växte upp

i en helt vanlig miljö,

visa det principiella mod
som Edward Snowden gjorde,

fast han visste att han riskerade
livstids fängelse

eller att hans liv kunde gå i bitar,

inspirerade mig, andra journalister

och, tror jag, människor i hela världen,

inklusive framtida visselblåsare,

att inse att de kan göra likadant.

BG: Jag är nyfiken på vilken relation
du och Ed Snowden har,

för du har pratat mycket med honom,

och du fortsätter
att gör det, men i din bok

kallar du honom aldrig Edward,

eller Ed, du säger "Snowden". Varför?

GG: Det är säkert något

som en grupp psykologer
borde ta sig en titt på.

(Skratt)

Jag vet faktiskt inte varför.

Jag tror att ett av de viktiga mål
som han faktiskt hade,

en av hans viktigaste metoder

var att han visste att ett av sätten

att avleda uppmärksamheten
från kärnan i hans avslöjanden

skulle vara att försöka ha fokus
på honom som person

och därför höll han sig ifrån media.

Han försökte att inte utsätta

sitt privatliv för granskning

och att jag kallade honom Snowden

tror jag var ett sätt att peka ut honom
som en viktig historisk aktör

istället för att personalisera honom

på ett sätt som skulle kunna
dra uppmärksamheten från ämnet.

BG: Så hans avslöjanden, din analys,
och andra journalisters arbete

har verkligen drivit debatten framåt,

och många stater har reagerat,
även Brasilien,

genom att starta projekt och program

för att påverka sättet
som internet är byggt på, med mera.

Det finns mycket som är på gång
på det området.

Men jag undrar, vad är slutmålet

för dig personligen?

Var och när kommer du att tänka,

jo, vi lyckades faktiskt
att vrida utvecklingen rätt?

GG: Slutmålet för mig som journalist

är väldigt enkelt, det är att se till

att varje dokument som har nyhetsvärde

och som borde avslöjas

visas upp för allmänheten

och att de hemligheter
som aldrig borde ha funnits

uppdagas till slut.

För mig är det vad journalism går ut på

och det är vad jag vill göra.

Jag anser att massövervakning är avskyvärt

av de skäl som jag nämnt,
och många fler.

Jag ser det som ett arbete
som aldrig kommer att ta slut

förrän stater runt om i världen

inte längre kan utsätta hela befolkningar

för granskning och övervakning

om de inte kan övertyga
en domstol eller enhet om

att den person som de riktat in sig på

faktiskt har begått något fel.

Jag tror att det är ett sätt
att återupprätta privatlivets status.

BG: Snowden är väldigt,
som vi har sett på TED,

vältalig när han framställer sig själv

som en försvarare
av demokratiska värden

och demokratiska principer.

Men många människor har svårt att tro på

att det är hans enda syfte.

De har svårt att tro på

att inga pengar har varit inblandade,

att han inte sålde några hemligheter,

till och med till Kina och Ryssland,

som inte är USA:s bästa vänner just nu.

Jag är säker på
att många människor här

undrar över samma fråga.

Tror du att det är möjligt

att den sidan finns hos Snowden
fast vi inte sett den än?

GG: Nej, jag tycker
att det är absurt och idiotiskt.

Om man ville--

(Skratt)

jag vet att du bara
försöker leka djävulens advokat,

men om man ville sälja hemligheter

till ett annat land,

vilket han hade kunnat göra

och bli extremt rik på kuppen,

då vore det sista man ville göra
att ge hemligheterna

till journalister och be dem
att publicera dem,

för det gör hemligheterna värdelösa.

Folk som vill sko sig själva gör det

genom att sälja statens hemligheter,

men jag tror en sak är viktig att peka ut,

att anklagelserna kommer från

människor inom den amerikanska staten,

från människor i media som är lojala

med sina respektive stater,

och jag tror att när folk
anklagar andra för sådana saker -

"Han kan inte göra det här

av principskäl,

han måste ha ett korrupt, skamligt skäl" -

säger mycket mer om dem själva

än målet för deras anklagelser, för--

(Applåder)

de människor, de som anklagar,

de skulle aldrig själva göra något

av något annat än korrupta skäl,

så de antar

att alla andra är smittade
av samma själlösa sjukdom

som de själva är,

det är antagandet.

(Applåder)

BG: Glenn, tack så mycket.
GG: Tack så mycket.

BG: Tack. Glenn Greenwald!

(Applåder)