Det finns en speciell genre
av YouTube-filmer
som handlar om en upplevelse
som alla i det här rummet
säkert känner till.
De visar en person
som medan de är ensamma
uttrycker sina känslor
på ett ohämmat sätt -
vild sång, dans med rullande höfter,
lättare sexuell aktivitet -
och sedan upptäcker
att de inte är ensamma,
att en annan person
tittar på dem i hemlighet,
vilket får dem att omedelbart sluta
med vad de håller på med
med skräck i ögonen.
Känslan av skam och förnedring
i deras ansikte är påtaglig.
Det är som:
"Det här är något som jag bara vill göra
om ingen annan ser på."
Det här är grunden för det arbete
som jag har fokuserat på
under de senaste 16 månaderna,
frågan om varför privatlivet spelar roll,
en fråga som har seglat upp
i världsdebatten på senaste tid,
möjliggjord av Edward Snowdens avslöjanden
om att USA och dess partners
bakom ryggen på hela världen
har förvandlat internet,
en gång ett omhuldat och unikt verktyg
för frigörelse och demokratisering,
till en unik zon
för massövervakning.
Ett uttryck som ofta har förekommit
i den här debatten,
även bland de människor
som inte är bekväma
med massövervakning, och det är
att det storskaliga intrånget inte ger
några allvarliga effekter
eftersom bara människor
som utför dåliga handlingar
har en anledning att vilja gömma sig
och att bry sig om sitt privatliv.
Den världssynen grundar sig på antagandet
att det finns två sorts människor
i världen, bra människor
och dåliga människor.
Dåliga människor är de
som planerar terroristattacker
och som begår våldsbrott
och därför har anledning
att vilja dölja vad de håller på med,
har anledningar att skydda sitt privatliv.
De goda människorna är däremot människor
som går till jobbet,
kommer hem, uppfostrar barn, tittar på TV.
De använder inte internet
för att planera bombattacker
utan för att läsa nyheter
eller utväxla recept
eller att planera sina barns knattecuper,
och de här människorna
gör aldrig något dåligt
och har därför inget att dölja
och ingen anledning att frukta
att staten övervakar dem.
De som säger det
för sig själva bakom ljuset.
Vad de verkligen säger är,
"Jag har gått med på att göra mig själv
till en sådan harmlös, icke hotfull
och ointressant person
att jag faktiskt inte är rädd
att staten ska få reda på
vad jag håller på med."
Det här synsättet finns enligt min mening
i sin renaste form
i en intervju från 2009
med Eric Schmidt,
som länge varit VD för Google,
och när han tillfrågades
om alla de sätt som hans företag
gör intrång i privatlivet
hos många hundra miljoner människor
över hela världen, sa så här:
"Om du gör något som du inte vill
att andra människor ska veta om,
borde du kanske inte göra det alls."
(Skratt)
Det finns mycket att säga
om den inställningen,
och det första är kanske
att människor som säger det,
som säger att privatlivet
inte är speciellt viktigt,
de tror inte på det själva,
och vi kan veta att de inte tror på det,
för medan de med ord säger
att integritet inte spelar någon roll,
visar deras handlingar
att de vidtar alla möjliga åtgärder
för att skydda sitt eget privatliv.
De sätter lösenord på sina konton
för e-post och sociala medier,
de sätter lås på sina sovrums-
och badrumsdörrar,
för att förhindra andra människor
från att komma in i
vad de anser vara sitt privata område
och upptäcka vad det är de inte vill
att andra människor ska känna till.
Samme Erik Schmidt, Googles VD,
beordrade sina anställda på Google
att sluta prata med webbtidskriften CNET
efter att CNET publicerat en artikel
som var full av personlig,
privat information
om Erik Schmidt,
som de hittat enbart genom
att göra sökningar via Google
och använda andra Google-produkter.
(Skratt)
Samma typ av uppdelning går att se
hos Facebooks VD Mark Zuckerberg,
som i en välkänd intervju från 2010
deklarerade att privatliv inte längre
var en "social norm".
Förra året köpte Mark Zuckerberg
och hans nya fru
inte bara sitt egna nya hus,
utan också alla fyra närliggande hus
i Palo Alto för totalt 30 miljoner dollar,
för att garantera
att de skulle få en privat zon
som hindrade andra människor
från att övervaka
vad de gör i sina privatliv.
Under de senaste 16 månaderna
när jag debatterat frågan i världen
har alltid någon sagt till mig,
"Jag struntar i om
de invaderar folks privatliv
för jag har inget att dölja."
Jag säger alltid samma sak.
Jag tar fram en penna,
skriver min e-postadress,
och säger "Här är min e-postadress.
När du kommer hem skulle jag vilja
att du mejlar mig lösenorden
till alla dina e-postkonton,
inte bara den respektabla
som du har på jobbet,
utan alla,
för jag skulle vilja snoka igenom
vad du har gjort på nätet,
läsa vad jag vill och publicera
det jag tycker är intressant.
Du är ju ingen dålig människa,
och om du inte gör något fel
så har du inget att dölja."
Inte en enda människa
har tackat ja till erbjudandet.
(Skratt)
Jag kollar--
(Applåder)
Jag kollar det e-postkontot hela tiden.
Det är en mycket ödslig plats.
Och det finns en anledning till det,
det är att vi som människor
även de av oss som i ord
förnekar vikten av vårt eget privatliv
instinktivt förstår
hur grundläggande det egentligen är.
Det är sant att vi människor
är sociala varelser,
vilket betyder att vi behöver
andra människor
för att veta vad vi gör
och säger och tänker,
och det är därför vi frivilligt publicerar
information om oss själva på nätet.
Men lika viktigt för att kunna vara
en fri och välmående mänsklig varelse
är att ha ett ställe att gå till
där vi kan gå fria
från andras dömande blickar.
Det finns ett skäl
till varför vi letar efter det
och det skälet är att vi alla -
inte bara terrorister
och kriminella, utan vi alla -
har saker vi vill dölja.
Det finns alla möjliga saker
som vi gör och tänker
som vi är villiga att berätta
för vår läkare, eller vår advokat
eller vår psykolog eller äkta hälft
eller vår bästa vän,
som skulle göra oss förödmjukade
om resten av världen kände till.
Vi gör varje dag bedömningar
om de saker vi säger och tänker och gör
som vi låter andra veta om,
och sakerna som vi säger
och tänker och gör
som vi inte vill
att någon annan ska veta.
Människor kan lätt säga
att de inte tycker
att privatlivet är viktigt,
men deras handlingar
motsäger sanningen i det påståendet.
Det finns ett skäl till
varför så många månar om sitt privatliv
över hela världen, och instinktivt.
Det är inte bara en reflex,
som att andas eller dricka vatten.
Anledningen är
att när vi är i ett tillstånd
då vi inte kan övervakas eller bli sedda
förändras vårt beteende dramatiskt.
Antalet möjliga beteenden
som vi kan tänka oss
när vi tror att vi är övervakade
blir betydligt färre.
Det här är en egenskap
hos mänskligt beteende
som är erkänd
inom samhällsvetenskaperna,
inom litteratur och religion,
och inom nästan alla vetenskapsgrenar.
Det finns ett dussintal
psykologiska studier
som bevisar att när någon vet
att de kanske är övervakade
blir deras beteende
mycket mer konformistiskt och eftergivet.
Mänsklig skam är
en väldigt stark motivationskraft,
liksom önskan att undvika den,
och det är därför människor
fattar vissa beslut när de är övervakade
som inte styrs av vad de själva vill
utan av de förväntningar
som andra har på dem
eller som styrs av social renlärighet.
Denna upptäckt utnyttjades mest kraftfullt
för praktiska ändamål
av 1700-talsfilosofen Jeremy Bentham,
som försökte lösa ett viktigt problem
som uppkommit i den industriella eran,
där institutioner
för första gången hade blivit
så stora och centraliserade
att de inte längre kunde övervaka
och därför inte kontrollera
var och en av sina medlemmar,
och lösningen som han tänkte ut
var en arkitektur
som ursprungligen var tänkt för fängelser
som han kallade panoptikon,
och den utmärkande egenskapen var
att man byggde ett enormt torn
i mitten av institutionen
där den som kontrollerade institutionen
när som helst kunde övervaka
vilken fånge som helst,
även om de inte kunde
övervaka dem alla hela tiden.
Och en av de viktigaste sakerna
var att fångarna inte kunde
se in i panoptikon, in i tornet,
så de visste aldrig
om eller när de blev övervakade.
Och det som gjorde honom så upprymd
över den här upptäckten
var att det skulle betyda att fångarna
skulle behöva anta att de var bevakade
i varje ögonblick,
vilket skulle vara det bästa sättet
att skapa lydnad och följsamhet.
Den franske 1900-talsfilosofen
Michel Foucault
insåg att den modellen
inte bara kunde användas i fängelser
utan för alla slags institutioner
som vill kontrollera mänskligt beteende:
skolor, sjukhus, fabriker, arbetsplatser.
Och vad han sa var att det här synsättet,
det här ramverket
som upptäcktes av Bentham
var det viktigaste sättet
att utöva samhällskontroll
i moderna samhället i väst,
som inte längre behöver
tyranneriets synliga vapen -
att straffa, fängsla
eller döda oliktänkande,
eller att via lagar kräva lojalitet
mot ett visst parti -
för massövervakning skapar
ett fängelse i människors huvuden
som nästan är osynligt
men som med mycket effektiva medel
skapar åtlydnad av sociala normer
eller social renlärighet,
mycket mer effektivt
än tvång och våld kan göra.
Det mest välkända litterära verket
om övervakning och privatliv
är George Orwells roman "1984",
som vi alla läser i skolan,
och därför nästan har blivit en klyscha.
Varför gång man tar upp den
i en debatt om övervakning
underkänner folk den direkt
som irrelevant, och vad de säger är,
"I 1984 fanns det övervakningsapparater
i människors hem,
de övervakades i varje ögonblick,
och det har inget att göra
med vår typ av övervakning."
Men det är en fullkomlig missuppfattning
av varningarna
som Orwell utfärdade i "1984".
Varningarna han gav
handlade om en övervakningsstat
som inte bevakade alla hela tiden
men där människor visste
att de kunde bli övervakade
vid varje givet ögonblick.
Så här beskriver
Orwells berättare Winston Smith
övervakningssystemet
som de står inför:
"Det fanns förstås inget sätt att veta
om man blev övervakad
vid ett givet ögonblick."
Han sa också
"De kunde koppla in sig på ens ledning
när de ville.
Man blev tvungen att leva, levde,
med vanan som blev instinkt
i antagandet att varje ljud
man gav ifrån sig
kunde uppfattas och förutom i mörkret
granskades varje rörelse."
De abrahamitiska religionerna antar också
att det finns en osynlig, allvetande makt
som på grund av att den finns överallt
alltid vakar över vad man gör,
vilket betyder att du aldrig
har en privat stund,
det bästa sättet att tvinga någon
att lyda dess order.
Vad alla de här till synes olika verken
kommer fram till,
slutsatsen som de alla når,
är att ett samhälle där alla
kan bli övervakade hela tiden
är ett samhälle
som för med sig konformitet
och lydnad och undergivenhet,
vilket är varför varje tyrann,
från den mest uttalade
till den mest fördolda,
längtar efter ett sådant system.
Omvänt, och ännu viktigare,
är att en privat plats,
möjligheten att dra sig tillbaka och tänka
och resonera och interagera och prata
utan att andras ögon granskar oss,
är en plats där kreativitet
och utforskande
och separatism är möjlig,
och det är anledningen
till att när vi har ett samhälle
som utsätter oss för konstant övervakning
tillåter vi människors
grundläggande frihet
att begränsas på ett allvarligt sätt.
Den sista punkten jag vill ta upp
kring det här synsättet,
tanken att bara människor
som gör något fel
har något att dölja och därför anledning
att bry sig om sitt privatliv,
är att det medför
två mycket destruktiva budskap,
två destruktiva lärdomar.
Den första är att
de enda människor
som bryr sig om sitt privatliv,
de enda människor som vill dölja det
är per definition dåliga människor.
Det är en slutsats som vi borde
ha många skäl att akta oss för,
och det viktigaste är att när du säger
"någon som gör dåliga saker",
menar du förmodligen saker
som att planera en terroristattack
eller att utöva våldsbrott,
vilket är en mycket snävare definition
än vad människor med makt använder
när de säger "göra dåliga saker".
För dem betyder
"göra dåliga saker" vanligen
att man gör något som innebär
något som utmanar dem själva
i deras egen maktutövning.
Den andra verkligt destruktiva,
och, i mitt tycke lömska lärdomen
som kommer från
att acceptera det här synsättet
är att det finns en outtalad kostnad
som kommer på köpet
om man godkänner det här synsättet,
och det är följande:
Om man är villig att göra sig själv
tillräckligt mesig,
tillräckligt icke hotfull
mot de som har den politiska makten,
då och bara då kan man gå fri
från de faror som övervakningen innebär.
Det är bara de som är oliktänkande,
de som utmanar makten,
som har något att oroa sig för.
Det finns alla möjliga skäl till varför
vi borde undvika även den lärdomen.
Du kanske är en person, just nu,
som inte vill göra sådana saker,
men någon gång i framtiden
kanske du vill det.
Även om du bestämmer dig för
att du aldrig vill det,
så finns det andra människor
som både vill och kan stå emot
och bekämpa de som har makten -
oliktänkare och journalister
och aktivister och många andra -
är något som ger oss alla fördelar
och som vi borde vilja bevara.
Lika viktigt är att måttet
på hur fritt ett samhälle är
inte är hur de behandlar sina goda,
lydiga, fogliga medborgare,
utan hur det behandlar sina oliktänkande
och de som motsätter sig den rena läran.
Men den främsta anledningen
är att ett massövervakningssystem
förtrycker vår frihet på många olika sätt.
Det utestänger oss
från alla möjliga tänkbara beteenden
utan att vi ens vet om att det har hänt.
Den kända socialistiska aktivisten
Rosa Luxemburg sa en gång,
"Den som inte rör sig
känner inte av sina kedjor."
Vi kan försöka att göra
massövervakningens kedjor
osynliga eller omärkliga,
men de begränsningar
som de innebär för oss
blir inte mindre mäktiga för det.
Tack så mycket.
(Applåder)
Tack.
(Applåder)
Tack.
(Applåder)
Bruno Giussani: Tack Glenn.
Dina argument är övertygande,
måste jag säga,
men jag vill ta dig tillbaka
till de senaste 16 månaderna
och till Edward Snowden
och ställa några frågor, om det går bra.
Den första riktar sig till dig som person.
Vi har alla läst om hur din partner
i London, David Miranda
har anhållits, och andra svårigheter,
men jag antar
att med tanke på
ditt personliga engagemang,
riskerna och pressen på dig,
att det inte är enkelt
att ta sig an de största enskilda
organisationerna i världen.
Berätta för oss om det.
Glenn Greenwald: Jag tror
en av sakerna som händer
är att människors mod på det här området
smittar av sig,
så även om jag och de andra journalister
som jag samarbetade med
var medvetna om de risker som fanns -
USA är och förblir
en av världens mäktigaste länder
och uppskattar inte när man
avslöjar tusentals av deras hemligheter
och lägger upp dem på internet -
men när jag såg en 29-årig,
vanlig människa som växte upp
i en helt vanlig miljö,
visa det principiella mod
som Edward Snowden gjorde,
fast han visste att han riskerade
livstids fängelse
eller att hans liv kunde gå i bitar,
inspirerade mig, andra journalister
och, tror jag, människor i hela världen,
inklusive framtida visselblåsare,
att inse att de kan göra likadant.
BG: Jag är nyfiken på vilken relation
du och Ed Snowden har,
för du har pratat mycket med honom,
och du fortsätter
att gör det, men i din bok
kallar du honom aldrig Edward,
eller Ed, du säger "Snowden". Varför?
GG: Det är säkert något
som en grupp psykologer
borde ta sig en titt på.
(Skratt)
Jag vet faktiskt inte varför.
Jag tror att ett av de viktiga mål
som han faktiskt hade,
en av hans viktigaste metoder
var att han visste att ett av sätten
att avleda uppmärksamheten
från kärnan i hans avslöjanden
skulle vara att försöka ha fokus
på honom som person
och därför höll han sig ifrån media.
Han försökte att inte utsätta
sitt privatliv för granskning
och att jag kallade honom Snowden
tror jag var ett sätt att peka ut honom
som en viktig historisk aktör
istället för att personalisera honom
på ett sätt som skulle kunna
dra uppmärksamheten från ämnet.
BG: Så hans avslöjanden, din analys,
och andra journalisters arbete
har verkligen drivit debatten framåt,
och många stater har reagerat,
även Brasilien,
genom att starta projekt och program
för att påverka sättet
som internet är byggt på, med mera.
Det finns mycket som är på gång
på det området.
Men jag undrar, vad är slutmålet
för dig personligen?
Var och när kommer du att tänka,
jo, vi lyckades faktiskt
att vrida utvecklingen rätt?
GG: Slutmålet för mig som journalist
är väldigt enkelt, det är att se till
att varje dokument som har nyhetsvärde
och som borde avslöjas
visas upp för allmänheten
och att de hemligheter
som aldrig borde ha funnits
uppdagas till slut.
För mig är det vad journalism går ut på
och det är vad jag vill göra.
Jag anser att massövervakning är avskyvärt
av de skäl som jag nämnt,
och många fler.
Jag ser det som ett arbete
som aldrig kommer att ta slut
förrän stater runt om i världen
inte längre kan utsätta hela befolkningar
för granskning och övervakning
om de inte kan övertyga
en domstol eller enhet om
att den person som de riktat in sig på
faktiskt har begått något fel.
Jag tror att det är ett sätt
att återupprätta privatlivets status.
BG: Snowden är väldigt,
som vi har sett på TED,
vältalig när han framställer sig själv
som en försvarare
av demokratiska värden
och demokratiska principer.
Men många människor har svårt att tro på
att det är hans enda syfte.
De har svårt att tro på
att inga pengar har varit inblandade,
att han inte sålde några hemligheter,
till och med till Kina och Ryssland,
som inte är USA:s bästa vänner just nu.
Jag är säker på
att många människor här
undrar över samma fråga.
Tror du att det är möjligt
att den sidan finns hos Snowden
fast vi inte sett den än?
GG: Nej, jag tycker
att det är absurt och idiotiskt.
Om man ville--
(Skratt)
jag vet att du bara
försöker leka djävulens advokat,
men om man ville sälja hemligheter
till ett annat land,
vilket han hade kunnat göra
och bli extremt rik på kuppen,
då vore det sista man ville göra
att ge hemligheterna
till journalister och be dem
att publicera dem,
för det gör hemligheterna värdelösa.
Folk som vill sko sig själva gör det
genom att sälja statens hemligheter,
men jag tror en sak är viktig att peka ut,
att anklagelserna kommer från
människor inom den amerikanska staten,
från människor i media som är lojala
med sina respektive stater,
och jag tror att när folk
anklagar andra för sådana saker -
"Han kan inte göra det här
av principskäl,
han måste ha ett korrupt, skamligt skäl" -
säger mycket mer om dem själva
än målet för deras anklagelser, för--
(Applåder)
de människor, de som anklagar,
de skulle aldrig själva göra något
av något annat än korrupta skäl,
så de antar
att alla andra är smittade
av samma själlösa sjukdom
som de själva är,
det är antagandet.
(Applåder)
BG: Glenn, tack så mycket.
GG: Tack så mycket.
BG: Tack. Glenn Greenwald!
(Applåder)