Det finns en speciell genre av YouTube-filmer som handlar om en upplevelse som alla i det här rummet säkert känner till. De visar en person som medan de är ensamma uttrycker sina känslor på ett ohämmat sätt - vild sång, dans med rullande höfter, lättare sexuell aktivitet - och sedan upptäcker att de inte är ensamma, att en annan person tittar på dem i hemlighet, vilket får dem att omedelbart sluta med vad de håller på med med skräck i ögonen. Känslan av skam och förnedring i deras ansikte är påtaglig. Det är som: "Det här är något som jag bara vill göra om ingen annan ser på." Det här är grunden för det arbete som jag har fokuserat på under de senaste 16 månaderna, frågan om varför privatlivet spelar roll, en fråga som har seglat upp i världsdebatten på senaste tid, möjliggjord av Edward Snowdens avslöjanden om att USA och dess partners bakom ryggen på hela världen har förvandlat internet, en gång ett omhuldat och unikt verktyg för frigörelse och demokratisering, till en unik zon för massövervakning. Ett uttryck som ofta har förekommit i den här debatten, även bland de människor som inte är bekväma med massövervakning, och det är att det storskaliga intrånget inte ger några allvarliga effekter eftersom bara människor som utför dåliga handlingar har en anledning att vilja gömma sig och att bry sig om sitt privatliv. Den världssynen grundar sig på antagandet att det finns två sorts människor i världen, bra människor och dåliga människor. Dåliga människor är de som planerar terroristattacker och som begår våldsbrott och därför har anledning att vilja dölja vad de håller på med, har anledningar att skydda sitt privatliv. De goda människorna är däremot människor som går till jobbet, kommer hem, uppfostrar barn, tittar på TV. De använder inte internet för att planera bombattacker utan för att läsa nyheter eller utväxla recept eller att planera sina barns knattecuper, och de här människorna gör aldrig något dåligt och har därför inget att dölja och ingen anledning att frukta att staten övervakar dem. De som säger det för sig själva bakom ljuset. Vad de verkligen säger är, "Jag har gått med på att göra mig själv till en sådan harmlös, icke hotfull och ointressant person att jag faktiskt inte är rädd att staten ska få reda på vad jag håller på med." Det här synsättet finns enligt min mening i sin renaste form i en intervju från 2009 med Eric Schmidt, som länge varit VD för Google, och när han tillfrågades om alla de sätt som hans företag gör intrång i privatlivet hos många hundra miljoner människor över hela världen, sa så här: "Om du gör något som du inte vill att andra människor ska veta om, borde du kanske inte göra det alls." (Skratt) Det finns mycket att säga om den inställningen, och det första är kanske att människor som säger det, som säger att privatlivet inte är speciellt viktigt, de tror inte på det själva, och vi kan veta att de inte tror på det, för medan de med ord säger att integritet inte spelar någon roll, visar deras handlingar att de vidtar alla möjliga åtgärder för att skydda sitt eget privatliv. De sätter lösenord på sina konton för e-post och sociala medier, de sätter lås på sina sovrums- och badrumsdörrar, för att förhindra andra människor från att komma in i vad de anser vara sitt privata område och upptäcka vad det är de inte vill att andra människor ska känna till. Samme Erik Schmidt, Googles VD, beordrade sina anställda på Google att sluta prata med webbtidskriften CNET efter att CNET publicerat en artikel som var full av personlig, privat information om Erik Schmidt, som de hittat enbart genom att göra sökningar via Google och använda andra Google-produkter. (Skratt) Samma typ av uppdelning går att se hos Facebooks VD Mark Zuckerberg, som i en välkänd intervju från 2010 deklarerade att privatliv inte längre var en "social norm". Förra året köpte Mark Zuckerberg och hans nya fru inte bara sitt egna nya hus, utan också alla fyra närliggande hus i Palo Alto för totalt 30 miljoner dollar, för att garantera att de skulle få en privat zon som hindrade andra människor från att övervaka vad de gör i sina privatliv. Under de senaste 16 månaderna när jag debatterat frågan i världen har alltid någon sagt till mig, "Jag struntar i om de invaderar folks privatliv för jag har inget att dölja." Jag säger alltid samma sak. Jag tar fram en penna, skriver min e-postadress, och säger "Här är min e-postadress. När du kommer hem skulle jag vilja att du mejlar mig lösenorden till alla dina e-postkonton, inte bara den respektabla som du har på jobbet, utan alla, för jag skulle vilja snoka igenom vad du har gjort på nätet, läsa vad jag vill och publicera det jag tycker är intressant. Du är ju ingen dålig människa, och om du inte gör något fel så har du inget att dölja." Inte en enda människa har tackat ja till erbjudandet. (Skratt) Jag kollar-- (Applåder) Jag kollar det e-postkontot hela tiden. Det är en mycket ödslig plats. Och det finns en anledning till det, det är att vi som människor även de av oss som i ord förnekar vikten av vårt eget privatliv instinktivt förstår hur grundläggande det egentligen är. Det är sant att vi människor är sociala varelser, vilket betyder att vi behöver andra människor för att veta vad vi gör och säger och tänker, och det är därför vi frivilligt publicerar information om oss själva på nätet. Men lika viktigt för att kunna vara en fri och välmående mänsklig varelse är att ha ett ställe att gå till där vi kan gå fria från andras dömande blickar. Det finns ett skäl till varför vi letar efter det och det skälet är att vi alla - inte bara terrorister och kriminella, utan vi alla - har saker vi vill dölja. Det finns alla möjliga saker som vi gör och tänker som vi är villiga att berätta för vår läkare, eller vår advokat eller vår psykolog eller äkta hälft eller vår bästa vän, som skulle göra oss förödmjukade om resten av världen kände till. Vi gör varje dag bedömningar om de saker vi säger och tänker och gör som vi låter andra veta om, och sakerna som vi säger och tänker och gör som vi inte vill att någon annan ska veta. Människor kan lätt säga att de inte tycker att privatlivet är viktigt, men deras handlingar motsäger sanningen i det påståendet. Det finns ett skäl till varför så många månar om sitt privatliv över hela världen, och instinktivt. Det är inte bara en reflex, som att andas eller dricka vatten. Anledningen är att när vi är i ett tillstånd då vi inte kan övervakas eller bli sedda förändras vårt beteende dramatiskt. Antalet möjliga beteenden som vi kan tänka oss när vi tror att vi är övervakade blir betydligt färre. Det här är en egenskap hos mänskligt beteende som är erkänd inom samhällsvetenskaperna, inom litteratur och religion, och inom nästan alla vetenskapsgrenar. Det finns ett dussintal psykologiska studier som bevisar att när någon vet att de kanske är övervakade blir deras beteende mycket mer konformistiskt och eftergivet. Mänsklig skam är en väldigt stark motivationskraft, liksom önskan att undvika den, och det är därför människor fattar vissa beslut när de är övervakade som inte styrs av vad de själva vill utan av de förväntningar som andra har på dem eller som styrs av social renlärighet. Denna upptäckt utnyttjades mest kraftfullt för praktiska ändamål av 1700-talsfilosofen Jeremy Bentham, som försökte lösa ett viktigt problem som uppkommit i den industriella eran, där institutioner för första gången hade blivit så stora och centraliserade att de inte längre kunde övervaka och därför inte kontrollera var och en av sina medlemmar, och lösningen som han tänkte ut var en arkitektur som ursprungligen var tänkt för fängelser som han kallade panoptikon, och den utmärkande egenskapen var att man byggde ett enormt torn i mitten av institutionen där den som kontrollerade institutionen när som helst kunde övervaka vilken fånge som helst, även om de inte kunde övervaka dem alla hela tiden. Och en av de viktigaste sakerna var att fångarna inte kunde se in i panoptikon, in i tornet, så de visste aldrig om eller när de blev övervakade. Och det som gjorde honom så upprymd över den här upptäckten var att det skulle betyda att fångarna skulle behöva anta att de var bevakade i varje ögonblick, vilket skulle vara det bästa sättet att skapa lydnad och följsamhet. Den franske 1900-talsfilosofen Michel Foucault insåg att den modellen inte bara kunde användas i fängelser utan för alla slags institutioner som vill kontrollera mänskligt beteende: skolor, sjukhus, fabriker, arbetsplatser. Och vad han sa var att det här synsättet, det här ramverket som upptäcktes av Bentham var det viktigaste sättet att utöva samhällskontroll i moderna samhället i väst, som inte längre behöver tyranneriets synliga vapen - att straffa, fängsla eller döda oliktänkande, eller att via lagar kräva lojalitet mot ett visst parti - för massövervakning skapar ett fängelse i människors huvuden som nästan är osynligt men som med mycket effektiva medel skapar åtlydnad av sociala normer eller social renlärighet, mycket mer effektivt än tvång och våld kan göra. Det mest välkända litterära verket om övervakning och privatliv är George Orwells roman "1984", som vi alla läser i skolan, och därför nästan har blivit en klyscha. Varför gång man tar upp den i en debatt om övervakning underkänner folk den direkt som irrelevant, och vad de säger är, "I 1984 fanns det övervakningsapparater i människors hem, de övervakades i varje ögonblick, och det har inget att göra med vår typ av övervakning." Men det är en fullkomlig missuppfattning av varningarna som Orwell utfärdade i "1984". Varningarna han gav handlade om en övervakningsstat som inte bevakade alla hela tiden men där människor visste att de kunde bli övervakade vid varje givet ögonblick. Så här beskriver Orwells berättare Winston Smith övervakningssystemet som de står inför: "Det fanns förstås inget sätt att veta om man blev övervakad vid ett givet ögonblick." Han sa också "De kunde koppla in sig på ens ledning när de ville. Man blev tvungen att leva, levde, med vanan som blev instinkt i antagandet att varje ljud man gav ifrån sig kunde uppfattas och förutom i mörkret granskades varje rörelse." De abrahamitiska religionerna antar också att det finns en osynlig, allvetande makt som på grund av att den finns överallt alltid vakar över vad man gör, vilket betyder att du aldrig har en privat stund, det bästa sättet att tvinga någon att lyda dess order. Vad alla de här till synes olika verken kommer fram till, slutsatsen som de alla når, är att ett samhälle där alla kan bli övervakade hela tiden är ett samhälle som för med sig konformitet och lydnad och undergivenhet, vilket är varför varje tyrann, från den mest uttalade till den mest fördolda, längtar efter ett sådant system. Omvänt, och ännu viktigare, är att en privat plats, möjligheten att dra sig tillbaka och tänka och resonera och interagera och prata utan att andras ögon granskar oss, är en plats där kreativitet och utforskande och separatism är möjlig, och det är anledningen till att när vi har ett samhälle som utsätter oss för konstant övervakning tillåter vi människors grundläggande frihet att begränsas på ett allvarligt sätt. Den sista punkten jag vill ta upp kring det här synsättet, tanken att bara människor som gör något fel har något att dölja och därför anledning att bry sig om sitt privatliv, är att det medför två mycket destruktiva budskap, två destruktiva lärdomar. Den första är att de enda människor som bryr sig om sitt privatliv, de enda människor som vill dölja det är per definition dåliga människor. Det är en slutsats som vi borde ha många skäl att akta oss för, och det viktigaste är att när du säger "någon som gör dåliga saker", menar du förmodligen saker som att planera en terroristattack eller att utöva våldsbrott, vilket är en mycket snävare definition än vad människor med makt använder när de säger "göra dåliga saker". För dem betyder "göra dåliga saker" vanligen att man gör något som innebär något som utmanar dem själva i deras egen maktutövning. Den andra verkligt destruktiva, och, i mitt tycke lömska lärdomen som kommer från att acceptera det här synsättet är att det finns en outtalad kostnad som kommer på köpet om man godkänner det här synsättet, och det är följande: Om man är villig att göra sig själv tillräckligt mesig, tillräckligt icke hotfull mot de som har den politiska makten, då och bara då kan man gå fri från de faror som övervakningen innebär. Det är bara de som är oliktänkande, de som utmanar makten, som har något att oroa sig för. Det finns alla möjliga skäl till varför vi borde undvika även den lärdomen. Du kanske är en person, just nu, som inte vill göra sådana saker, men någon gång i framtiden kanske du vill det. Även om du bestämmer dig för att du aldrig vill det, så finns det andra människor som både vill och kan stå emot och bekämpa de som har makten - oliktänkare och journalister och aktivister och många andra - är något som ger oss alla fördelar och som vi borde vilja bevara. Lika viktigt är att måttet på hur fritt ett samhälle är inte är hur de behandlar sina goda, lydiga, fogliga medborgare, utan hur det behandlar sina oliktänkande och de som motsätter sig den rena läran. Men den främsta anledningen är att ett massövervakningssystem förtrycker vår frihet på många olika sätt. Det utestänger oss från alla möjliga tänkbara beteenden utan att vi ens vet om att det har hänt. Den kända socialistiska aktivisten Rosa Luxemburg sa en gång, "Den som inte rör sig känner inte av sina kedjor." Vi kan försöka att göra massövervakningens kedjor osynliga eller omärkliga, men de begränsningar som de innebär för oss blir inte mindre mäktiga för det. Tack så mycket. (Applåder) Tack. (Applåder) Tack. (Applåder) Bruno Giussani: Tack Glenn. Dina argument är övertygande, måste jag säga, men jag vill ta dig tillbaka till de senaste 16 månaderna och till Edward Snowden och ställa några frågor, om det går bra. Den första riktar sig till dig som person. Vi har alla läst om hur din partner i London, David Miranda har anhållits, och andra svårigheter, men jag antar att med tanke på ditt personliga engagemang, riskerna och pressen på dig, att det inte är enkelt att ta sig an de största enskilda organisationerna i världen. Berätta för oss om det. Glenn Greenwald: Jag tror en av sakerna som händer är att människors mod på det här området smittar av sig, så även om jag och de andra journalister som jag samarbetade med var medvetna om de risker som fanns - USA är och förblir en av världens mäktigaste länder och uppskattar inte när man avslöjar tusentals av deras hemligheter och lägger upp dem på internet - men när jag såg en 29-årig, vanlig människa som växte upp i en helt vanlig miljö, visa det principiella mod som Edward Snowden gjorde, fast han visste att han riskerade livstids fängelse eller att hans liv kunde gå i bitar, inspirerade mig, andra journalister och, tror jag, människor i hela världen, inklusive framtida visselblåsare, att inse att de kan göra likadant. BG: Jag är nyfiken på vilken relation du och Ed Snowden har, för du har pratat mycket med honom, och du fortsätter att gör det, men i din bok kallar du honom aldrig Edward, eller Ed, du säger "Snowden". Varför? GG: Det är säkert något som en grupp psykologer borde ta sig en titt på. (Skratt) Jag vet faktiskt inte varför. Jag tror att ett av de viktiga mål som han faktiskt hade, en av hans viktigaste metoder var att han visste att ett av sätten att avleda uppmärksamheten från kärnan i hans avslöjanden skulle vara att försöka ha fokus på honom som person och därför höll han sig ifrån media. Han försökte att inte utsätta sitt privatliv för granskning och att jag kallade honom Snowden tror jag var ett sätt att peka ut honom som en viktig historisk aktör istället för att personalisera honom på ett sätt som skulle kunna dra uppmärksamheten från ämnet. BG: Så hans avslöjanden, din analys, och andra journalisters arbete har verkligen drivit debatten framåt, och många stater har reagerat, även Brasilien, genom att starta projekt och program för att påverka sättet som internet är byggt på, med mera. Det finns mycket som är på gång på det området. Men jag undrar, vad är slutmålet för dig personligen? Var och när kommer du att tänka, jo, vi lyckades faktiskt att vrida utvecklingen rätt? GG: Slutmålet för mig som journalist är väldigt enkelt, det är att se till att varje dokument som har nyhetsvärde och som borde avslöjas visas upp för allmänheten och att de hemligheter som aldrig borde ha funnits uppdagas till slut. För mig är det vad journalism går ut på och det är vad jag vill göra. Jag anser att massövervakning är avskyvärt av de skäl som jag nämnt, och många fler. Jag ser det som ett arbete som aldrig kommer att ta slut förrän stater runt om i världen inte längre kan utsätta hela befolkningar för granskning och övervakning om de inte kan övertyga en domstol eller enhet om att den person som de riktat in sig på faktiskt har begått något fel. Jag tror att det är ett sätt att återupprätta privatlivets status. BG: Snowden är väldigt, som vi har sett på TED, vältalig när han framställer sig själv som en försvarare av demokratiska värden och demokratiska principer. Men många människor har svårt att tro på att det är hans enda syfte. De har svårt att tro på att inga pengar har varit inblandade, att han inte sålde några hemligheter, till och med till Kina och Ryssland, som inte är USA:s bästa vänner just nu. Jag är säker på att många människor här undrar över samma fråga. Tror du att det är möjligt att den sidan finns hos Snowden fast vi inte sett den än? GG: Nej, jag tycker att det är absurt och idiotiskt. Om man ville-- (Skratt) jag vet att du bara försöker leka djävulens advokat, men om man ville sälja hemligheter till ett annat land, vilket han hade kunnat göra och bli extremt rik på kuppen, då vore det sista man ville göra att ge hemligheterna till journalister och be dem att publicera dem, för det gör hemligheterna värdelösa. Folk som vill sko sig själva gör det genom att sälja statens hemligheter, men jag tror en sak är viktig att peka ut, att anklagelserna kommer från människor inom den amerikanska staten, från människor i media som är lojala med sina respektive stater, och jag tror att när folk anklagar andra för sådana saker - "Han kan inte göra det här av principskäl, han måste ha ett korrupt, skamligt skäl" - säger mycket mer om dem själva än målet för deras anklagelser, för-- (Applåder) de människor, de som anklagar, de skulle aldrig själva göra något av något annat än korrupta skäl, så de antar att alla andra är smittade av samma själlösa sjukdom som de själva är, det är antagandet. (Applåder) BG: Glenn, tack så mycket. GG: Tack så mycket. BG: Tack. Glenn Greenwald! (Applåder)