Varför det är skadligt att tänka på sig själv som ful

Varje månad googlar runt 10 000 personer på "Är jag ful?". Meaghan Ramsey, som är med i Doves Självkänsleprojekt, har en känsla av att många av dem är unga tjejer. I sin mycket oroande föreläsning visar hon på förvånande effekter av lågt självförtroende för kropp och utseende - från lägre betyg till högre risktagande vad det gäller droger och alkohol. Och så delar hon med sig av vad vi alla kan göra för att påverka denna verklighet.

Det här är min systerdotter, Stella.

Hon fyllde just ett och har börjat gå.

Och hon går på det där coola sättet
som ettåringar gör,

på ett svajigt, "min kropp rör sig
för fort för mina ben"-vis.

Det är helt underbart.

En av hennes favoritsysselsättningar
för tillfället

är att stirra på sej själv i spegeln.

Hon fullkomligt älskar sin spegelbild.

Hon fnittrar och gurglar,
och ger sej själv stora, blöta pussar.

Det är ljuvligt.

Tydligen gör alla hennes vänner det, och
min mamma berättar att jag gjorde det.

Det fick mej att fundera:

När slutade jag göra så?

När är det plötsligen inte längre OK
att gilla hur vi ser ut?

För uppenbarligen gör vi inte det.

Varje månad googlar tio tusen personer

"Är jag ful?"

Det här är Faye.

Faye är 13 och hon bor i Denver.

Precis som alla tonåringar vill hon
bara vara omtyckt och passa in.

Det är söndag kväll.

Hon gör sig redo
för den kommande veckan i skolan.

Hon gruvar sej lite, och är lite förvirrad

för trots att hennes mamma
hela tiden säger

att hon är vacker,

så händer det varje dag
att någon i skolan säger att hon är ful.

Eftersom det är stor skillnad
mellan vad hennes mamma säger

och vad hennes vänner
eller klasskamrater säger,

så vet hon inte vem hon ska tro på.

Så hon gör en video med sig själv
och lägger upp den på YouTube

och ber folk kommentera:

"Är jag söt eller ful?"

Så här långt har Faye fått
över 13 000 kommentarer.

En del är så otrevliga
att man inte orkar tänka på dem.

Detta är en helt vanlig tonårstjej
som får sådant gensvar

i en av de känsligaste
perioderna i sitt liv.

Tusentals personer lägger upp
videor som den här,

mestadels tonårsflickor
som söker bekräftelse på det här sättet.

Men vad får dem att göra det?

Dagens tonåringar är sällan ensamma.

De har ett tryck på sej att vara online
och tillgängliga hela tiden,

de pratar, chattar, gillar, kommenterar,
delar, laddar upp -

det tar aldrig slut.

Aldrig tidigare har vi varit
så sammankopplade

så oavbrutet, så omedelbart,
vid så ung ålder.

Och som en mamma sa, det är som det vore
fest i deras sovrum varje kväll.

Det finns helt enkelt inget privatliv.

Och den sociala pressen man får
på köpet är obarmhärtig.

Att alltid vara uppkopplad lär våra barn
att värdera sig själva

baserat på antalet likes de får

och vilken typ av kommentarer de får.

Det finns ingen skillnad mellan
att vara online och offline.

Vad som är på riktigt och inte,
är väldigt svårt att skilja åt.

Och det är också väldigt svårt att säga
vad som är autentiskt

och vad som manipulerats digitalt.

Vad som är en höjdpunkt i någons liv
kontra vad som är normalt.

Och var letar de efter inspiration?

Ni har alla sett de typer av bilder

som tjejers nyhetsflöden är fulla av idag.

Storlek noll-modeller dominerar
fortfarande modevärlden.

Foton retuscheras rutinmässigt.

Och trender som #tunnspiration, #lårgap,

#bikinibrygga och #proana.

För er som inte vet:
#proana betyder pro-anorexia.

Dessa trender paras med stereotyper
och flagrant objektifiering

av kvinnor i dagens populärkultur.

Det är inte svårt att inse
vad flickor jämför sig med.

Men pojkar är inte befriade
från detta heller.

De vill ha utmejslade käkpartier
och sexpack som superhjältelika

sportstjärnor och musikartister.

Men vad är problemet med allt detta?

Självklart vill vi att våra barn ska bli
sunda, välbalanserade individer.

Men i en image-besatt kultur
lär vi våra barn

att spendera mer tid och kraft
på sitt utseende

på bekostnad av alla andra aspekter
av sina identiteter.

Så relationer, att utveckla
sina fysiska talanger,

sina studier och så vidare, blir lidande.

6 av 10 flickor avstår från att göra
vissa saker för att de inte tycker

de ser tillräckligt bra ut.

Detta är inte obetydliga aktiviteter.

De är fundamentala
för deras utveckling som människor

och gör dem till ansvarstagande
medborgare och anställda.

31 procent, nästan en av tre tonåringar,

undviker diskussionerna i klassrummet.

De väljer att inte engagera sig
i diskussionerna

för att de inte vill dra uppmärksamhet
till hur de ser ut.

En av fem åker inte ens till skolan

de dagar de inte är nöjda
med hur de ser ut.

Och när det gäller prov,

om du inte tycker
du ser tillräckligt bra ut,

speciellt om du inte tycker
du är smal nog,

kommer du få sämre medelbetyg

än dina vänner som inte bryr sig om detta.

Detta går igen i Finland, USA,

och Kina, och det är oberoende av
hur mycket du faktiskt väger.

Så för att vara supertydlig:

vi pratar om hur du tycker du ser ut,
inte hur du faktiskt ser ut.

Dåligt kroppssjälvförtroende
underminerar akademiska prestationer.

Men det skadar även hälsan.

Tonåringar med lågt kroppssjälvförtroende
rör på sej mindre,

äter mindre frukt och grönsaker,

testar fler ohälsosamma
viktminskningsmetoder

som kan leda till ätstörningar.

De har lägre självkänsla.

De påverkas lättare
av människor i sin närhet

och de löper större risk
att bli deprimerade.

Vi tror att det är av dessa skäl
som de tar större risker

med t ex alkohol och droger,

extrema dieter, kosmetisk kirurgi,
oskyddat, tidigare sex

och självskadebeteende.

Jakten på den perfekta kroppen
sätter stor press på vårt sjukvårdssystem

och kostar staten
miljarder dollar varje år.

Och det går inte över när vi blir äldre.

Kvinnor som tycker de är överviktiga

- återigen, oberoende av
om de är det eller inte -

har högre sjukfrånvaro.

Sjutton procent av alla kvinnor

struntar i att gå på jobbintervju

om de inte känner sej trygga med
hur de ser ut den dagen.

Tänk ett tag på vad detta gör

för vår ekonomi.

Om vi kunde få bukt med detta,

vad det skulle ge för möjligheter.

Att kunna använda denna potential

ligger i allas intresse.

Men hur kan vi göra det?

Snacka går ju.

Men det räcker inte.

Om man verkligen vill påverka

så måste man göra något.

Det finns tre huvudsakliga sätt
att få det att hända:

Vi måste utbilda människor
i kroppssjälvkänsla.

Vi måste hjälpa våra tonåringar
utveckla strategier

för att övervinna image-relaterad press

och öka sin självkänsla.

Den goda nyheten är att det finns

många kurser som adresserar detta.

Den dåliga nyheten är
att de flesta av dem inte fungerar.

Jag blev chockad av att inse
att många välmenande

kurser oavsiktligt faktiskt

gör situationen värre.

Så vi måste försäkra oss om

att kurserna våra barn går på

inte bara har en positiv inverkan,

utan också en bestående påverkan.

Forskningen visar att de bästa kurserna

adresserar sex nyckelområden:

Det första är inflytandet
från familj, vänner och bekanta.

Det andra är media och kändiskulturen,

hur man hanterar mobbning och översitteri,

hur vi tävlar och jämför oss med andra

baserat på utseende,

hur vi talar om vårt yttre

- en del kallar det "kroppsprat"
eller "tjockprat" -

och slutligen, hur man kan lära sig

respektera och ta hand om sig själv.

Dessa sex saker är
avgörande utgångspunkter

för alla som vill erbjuda

kurser i kroppssjälvkänsla
som verkligen hjälper.

Utbildning är avgörande,

men att ta itu med problemet

kommer kräva att var och en av oss

blir synliga och bättre förebilder

för kvinnorna och flickorna i våra liv.

Att utmana hur kvinnor betraktas

och pratas om i våra egna kretsar.

Det är inte OK att vi bedömer

vad våra politiker åstadkommer
baserat på deras frisyr

eller på storleken på deras bröst,

eller dra slutsatsen att beslutsamheten
eller framgången

hos en olympier beror på
att hon inte är en snygging.

Vi måste börja bedöma människor
för vad de gör,

inte på hur de ser ut.

Vi kan börja med att ta ansvar för
vilken typ av bilder vi publicerar

och de kommentarer vi postar

på våra egna sociala nätverk.

Vi kan ge komplimanger till folk
baserat på deras ansträngningar

och deras handlingar,

och inte baserat på deras utseende.

Och låt mej fråga dej,

när pussade du

en spegel senast?

I slutänden måste vi alla
jobba tillsammans

som samhällen, som regeringar

och som företag
för att verkligen ändra vår kultur

så att barn kan växa upp
och uppskatta sig själva,

uppskatta egenart, mångfald,
och att alla får vara med.

De som ska sättas på piedestal

är de som verkligen gör en skillnad,

en skillnad i den verkliga världen.

De måste få komma till tals,

för bara då kan vi skapa
en annorlunda värld.

En värld i vilken våra barn kan bli

de bästa versionerna av sig själva,

där hur de tycker de ser ut

aldrig stoppar dem från att vara den de är

eller åstadkomma det de vill i livet.

Tänk på vad det skulle betyda
för någon i ditt liv.

Vem tänker du på?

Är det din fru?

Din syster?

Din dotter?

Din systerdotter?

Din väninna? Det kanske är kvinnan

som sitter några säten bort från dig idag.

Vad skulle det betyda för henne

om hon kunde bli fri från sin inre röst,

den som tjatar om
att hon borde ha längre ben,

smalare lår, mindre mage,

mindre fötter?

Vad skulle det betyda för henne
om vi struntade i detta

och kunde släppa fri
hennes fulla potential?

Vår kulturs fixering vid image

håller oss tillbaka.

Men låt oss visa våra barn sanningen.

Låt oss visa att hur du ser ut

bara är en liten del av din identitet,

och att vi faktiskt älskar dem

för vem de är

och vad de gör

och hur de får oss att känna.

Låt oss lägga till självkänsla
i skolans läroplan.

Låt oss alla ändra hur vi talar

och jämför oss själva med andra.

Och låt oss jobba tillsammans,

från gräsrotsnivå till regeringar,

så att dagens glada ettåringar

blir morgondagens trygga förändrare.

Nu kör vi!

(Applåder)