Det här är min systerdotter, Stella. Hon fyllde just ett och har börjat gå. Och hon går på det där coola sättet som ettåringar gör, på ett svajigt, "min kropp rör sig för fort för mina ben"-vis. Det är helt underbart. En av hennes favoritsysselsättningar för tillfället är att stirra på sej själv i spegeln. Hon fullkomligt älskar sin spegelbild. Hon fnittrar och gurglar, och ger sej själv stora, blöta pussar. Det är ljuvligt. Tydligen gör alla hennes vänner det, och min mamma berättar att jag gjorde det. Det fick mej att fundera: När slutade jag göra så? När är det plötsligen inte längre OK att gilla hur vi ser ut? För uppenbarligen gör vi inte det. Varje månad googlar tio tusen personer "Är jag ful?" Det här är Faye. Faye är 13 och hon bor i Denver. Precis som alla tonåringar vill hon bara vara omtyckt och passa in. Det är söndag kväll. Hon gör sig redo för den kommande veckan i skolan. Hon gruvar sej lite, och är lite förvirrad för trots att hennes mamma hela tiden säger att hon är vacker, så händer det varje dag att någon i skolan säger att hon är ful. Eftersom det är stor skillnad mellan vad hennes mamma säger och vad hennes vänner eller klasskamrater säger, så vet hon inte vem hon ska tro på. Så hon gör en video med sig själv och lägger upp den på YouTube och ber folk kommentera: "Är jag söt eller ful?" Så här långt har Faye fått över 13 000 kommentarer. En del är så otrevliga att man inte orkar tänka på dem. Detta är en helt vanlig tonårstjej som får sådant gensvar i en av de känsligaste perioderna i sitt liv. Tusentals personer lägger upp videor som den här, mestadels tonårsflickor som söker bekräftelse på det här sättet. Men vad får dem att göra det? Dagens tonåringar är sällan ensamma. De har ett tryck på sej att vara online och tillgängliga hela tiden, de pratar, chattar, gillar, kommenterar, delar, laddar upp - det tar aldrig slut. Aldrig tidigare har vi varit så sammankopplade så oavbrutet, så omedelbart, vid så ung ålder. Och som en mamma sa, det är som det vore fest i deras sovrum varje kväll. Det finns helt enkelt inget privatliv. Och den sociala pressen man får på köpet är obarmhärtig. Att alltid vara uppkopplad lär våra barn att värdera sig själva baserat på antalet likes de får och vilken typ av kommentarer de får. Det finns ingen skillnad mellan att vara online och offline. Vad som är på riktigt och inte, är väldigt svårt att skilja åt. Och det är också väldigt svårt att säga vad som är autentiskt och vad som manipulerats digitalt. Vad som är en höjdpunkt i någons liv kontra vad som är normalt. Och var letar de efter inspiration? Ni har alla sett de typer av bilder som tjejers nyhetsflöden är fulla av idag. Storlek noll-modeller dominerar fortfarande modevärlden. Foton retuscheras rutinmässigt. Och trender som #tunnspiration, #lårgap, #bikinibrygga och #proana. För er som inte vet: #proana betyder pro-anorexia. Dessa trender paras med stereotyper och flagrant objektifiering av kvinnor i dagens populärkultur. Det är inte svårt att inse vad flickor jämför sig med. Men pojkar är inte befriade från detta heller. De vill ha utmejslade käkpartier och sexpack som superhjältelika sportstjärnor och musikartister. Men vad är problemet med allt detta? Självklart vill vi att våra barn ska bli sunda, välbalanserade individer. Men i en image-besatt kultur lär vi våra barn att spendera mer tid och kraft på sitt utseende på bekostnad av alla andra aspekter av sina identiteter. Så relationer, att utveckla sina fysiska talanger, sina studier och så vidare, blir lidande. 6 av 10 flickor avstår från att göra vissa saker för att de inte tycker de ser tillräckligt bra ut. Detta är inte obetydliga aktiviteter. De är fundamentala för deras utveckling som människor och gör dem till ansvarstagande medborgare och anställda. 31 procent, nästan en av tre tonåringar, undviker diskussionerna i klassrummet. De väljer att inte engagera sig i diskussionerna för att de inte vill dra uppmärksamhet till hur de ser ut. En av fem åker inte ens till skolan de dagar de inte är nöjda med hur de ser ut. Och när det gäller prov, om du inte tycker du ser tillräckligt bra ut, speciellt om du inte tycker du är smal nog, kommer du få sämre medelbetyg än dina vänner som inte bryr sig om detta. Detta går igen i Finland, USA, och Kina, och det är oberoende av hur mycket du faktiskt väger. Så för att vara supertydlig: vi pratar om hur du tycker du ser ut, inte hur du faktiskt ser ut. Dåligt kroppssjälvförtroende underminerar akademiska prestationer. Men det skadar även hälsan. Tonåringar med lågt kroppssjälvförtroende rör på sej mindre, äter mindre frukt och grönsaker, testar fler ohälsosamma viktminskningsmetoder som kan leda till ätstörningar. De har lägre självkänsla. De påverkas lättare av människor i sin närhet och de löper större risk att bli deprimerade. Vi tror att det är av dessa skäl som de tar större risker med t ex alkohol och droger, extrema dieter, kosmetisk kirurgi, oskyddat, tidigare sex och självskadebeteende. Jakten på den perfekta kroppen sätter stor press på vårt sjukvårdssystem och kostar staten miljarder dollar varje år. Och det går inte över när vi blir äldre. Kvinnor som tycker de är överviktiga - återigen, oberoende av om de är det eller inte - har högre sjukfrånvaro. Sjutton procent av alla kvinnor struntar i att gå på jobbintervju om de inte känner sej trygga med hur de ser ut den dagen. Tänk ett tag på vad detta gör för vår ekonomi. Om vi kunde få bukt med detta, vad det skulle ge för möjligheter. Att kunna använda denna potential ligger i allas intresse. Men hur kan vi göra det? Snacka går ju. Men det räcker inte. Om man verkligen vill påverka så måste man göra något. Det finns tre huvudsakliga sätt att få det att hända: Vi måste utbilda människor i kroppssjälvkänsla. Vi måste hjälpa våra tonåringar utveckla strategier för att övervinna image-relaterad press och öka sin självkänsla. Den goda nyheten är att det finns många kurser som adresserar detta. Den dåliga nyheten är att de flesta av dem inte fungerar. Jag blev chockad av att inse att många välmenande kurser oavsiktligt faktiskt gör situationen värre. Så vi måste försäkra oss om att kurserna våra barn går på inte bara har en positiv inverkan, utan också en bestående påverkan. Forskningen visar att de bästa kurserna adresserar sex nyckelområden: Det första är inflytandet från familj, vänner och bekanta. Det andra är media och kändiskulturen, hur man hanterar mobbning och översitteri, hur vi tävlar och jämför oss med andra baserat på utseende, hur vi talar om vårt yttre - en del kallar det "kroppsprat" eller "tjockprat" - och slutligen, hur man kan lära sig respektera och ta hand om sig själv. Dessa sex saker är avgörande utgångspunkter för alla som vill erbjuda kurser i kroppssjälvkänsla som verkligen hjälper. Utbildning är avgörande, men att ta itu med problemet kommer kräva att var och en av oss blir synliga och bättre förebilder för kvinnorna och flickorna i våra liv. Att utmana hur kvinnor betraktas och pratas om i våra egna kretsar. Det är inte OK att vi bedömer vad våra politiker åstadkommer baserat på deras frisyr eller på storleken på deras bröst, eller dra slutsatsen att beslutsamheten eller framgången hos en olympier beror på att hon inte är en snygging. Vi måste börja bedöma människor för vad de gör, inte på hur de ser ut. Vi kan börja med att ta ansvar för vilken typ av bilder vi publicerar och de kommentarer vi postar på våra egna sociala nätverk. Vi kan ge komplimanger till folk baserat på deras ansträngningar och deras handlingar, och inte baserat på deras utseende. Och låt mej fråga dej, när pussade du en spegel senast? I slutänden måste vi alla jobba tillsammans som samhällen, som regeringar och som företag för att verkligen ändra vår kultur så att barn kan växa upp och uppskatta sig själva, uppskatta egenart, mångfald, och att alla får vara med. De som ska sättas på piedestal är de som verkligen gör en skillnad, en skillnad i den verkliga världen. De måste få komma till tals, för bara då kan vi skapa en annorlunda värld. En värld i vilken våra barn kan bli de bästa versionerna av sig själva, där hur de tycker de ser ut aldrig stoppar dem från att vara den de är eller åstadkomma det de vill i livet. Tänk på vad det skulle betyda för någon i ditt liv. Vem tänker du på? Är det din fru? Din syster? Din dotter? Din systerdotter? Din väninna? Det kanske är kvinnan som sitter några säten bort från dig idag. Vad skulle det betyda för henne om hon kunde bli fri från sin inre röst, den som tjatar om att hon borde ha längre ben, smalare lår, mindre mage, mindre fötter? Vad skulle det betyda för henne om vi struntade i detta och kunde släppa fri hennes fulla potential? Vår kulturs fixering vid image håller oss tillbaka. Men låt oss visa våra barn sanningen. Låt oss visa att hur du ser ut bara är en liten del av din identitet, och att vi faktiskt älskar dem för vem de är och vad de gör och hur de får oss att känna. Låt oss lägga till självkänsla i skolans läroplan. Låt oss alla ändra hur vi talar och jämför oss själva med andra. Och låt oss jobba tillsammans, från gräsrotsnivå till regeringar, så att dagens glada ettåringar blir morgondagens trygga förändrare. Nu kör vi! (Applåder)