Vardagliga ting, tragiska historier

Ziyah Gafic fotograferar vardagliga objekt - klockor, skor, glasögon. Men dessa bilder är vilseledande enkla; sakerna i dem blev utgrävda från massgravarna från det bosniska kriget. Gafic, TED Fellow från Sarajevo, har fotograferat alla föremål från dessa gravar för att skapa ett levande arkiv av de förlorades identitet.

Detta är vanliga saker:

klockor, nycklar, kammar, glasögon.

Det är saker som offren i folkmordet

i Bosnien hade med sig på sin sista resa.

Alla är vi bekanta med dessa triviala,

vardagliga objekt.

Det faktum att vissa offer hade med

sig personliga föremål som
tandkräm och tandborste

är ett tydligt tecken på att de inte hade

en aning om vad som skulle hända dem.

Vanligtvis blev de tillsagda att de

skulle bli utbytta mot krigsfångar.

Dessa föremål har blivit återhämtade

från otaliga massgravar runt om
i mitt hemland,

och i detta nu gräver
kriminaltekniker upp kroppar

från nyupptäckta massgravar,

20 år efter kriget.

Och det är möjligen de största
som någonsin hittats.

Under de fyra krigsåren

som förstörde den bosniska nationen
under tidigt 90-tal,

försvann ungefär 30 000 medborgare,
huvudsakligen civila,

och förmodas vara döda,

och ytterligare 100 000
blev dödade i strid.

De flesta av dem dödades

antingen under de första dagarna i kriget

eller mot slutet av fientligheterna

när FN:s säkra områden som Srebrenica

föll i den serbiska arméns händer.

Den internationella brottsmålsdomstolen

utfärdade ett antal domar för

brott mot mänskligheten

och folkmord.

Folkmord är ett systematiskt
och uppsåtligt

förgörande av en rasmässig, politisk,

religiös eller etnisk grupp.

Även om folkmord handlar om dödande,

handlar det lika mycket om att
förstöra deras egendom,

deras kulturella arv

och till sist vetskapen om att
de någonsin existerat.

Folkmord handlar inte bara om dödandet,

det handlar om den förnekade identiteten.

Det finns alltid spår -

det finns inget perfekt brott.

Det finns alltid kvarlevor från de omkomna

som är mer varaktiga än deras
ömtåliga kroppar

och vårt selektiva och
falnande minne av dem.

Dessa föremål är återhämtade

från otaliga massgravar

och det huvudsakliga syftet med
denna samling av föremål

är en unik process

för att identifiera de som försvann
under dödandet,

det första folkmordet på europeisk mark

sedan Förintelsen.

Inte en enda kropp borde förbli oupptäckt

eller oidentifierad.

När de väl är återhämtade,

blir dessa föremål som offren hade med sig

på väg mot sin avrättning

omsorgsfullt rengjorda, analyserade,

katalogiserade och bevarade.

Tusentals artefakter packas
i vita plastpåsar

precis som de du ser på CSI.

Dessa objekt används som
kriminaltekniska redskap

i visuell identifikation av offren,

men de används också som väldigt
värdefulla kriminaltekniska bevis

i de pågående krigsbrottsrättegångarna.

Överlevande tillkallas ibland

för att fysiskt försöka
identifiera dessa föremål,

men fysiskt ögnande är extremt svårt,

en ineffektiv och smärtsam process.

När kriminalteknikerna, doktorerna
och advokaterna är

klara med dessa objekt,

blir de bortkopplade från berättelsen.

Många av dem blir förstörda,
tro det eller ej,

eller sätts helt enkelt på hyllor

bortom sikt och minnen.

Jag bestämde mig för några år sedan

att fotografera varenda utgrävd sak

för att skapa ett visuellt arkiv

som överlevande enkelt kan gå igenom.

Som historieberättare gillar jag att
ge tillbaka till samfundet.

Jag gillar att gå längre än att
bara öka medvetenheten.

Och i detta fall, kanske någon

känner igen dessa föremål

eller åtminstone kommer deras
foton bevaras

som en permanent, opartisk
och träffsäker påminnelse

av vad som hände.

Fotograferande handlar om empati,

och igenkänningsfaktorn hos
dessa föremål garanterar empati.

I detta fall är jag blott ett redskap,

en kriminaltekniker, om man så vill,

och resultatet är ett foto som är så nära

som möjligt att vara ett dokument.

När alla de saknade personerna
är identifierade,

kommer bara förmultnade kroppar i gravar

och dessa vardagliga ting att kvarstå.

I all sin enkelhet,

är dessa föremål de sista bevisen

för offrens identitet,

den sista permanenta påminnelsen

om att dessa människor har existerat.

Tack så mycket.

(Applåder)