Detta är vanliga saker: klockor, nycklar, kammar, glasögon. Det är saker som offren i folkmordet i Bosnien hade med sig på sin sista resa. Alla är vi bekanta med dessa triviala, vardagliga objekt. Det faktum att vissa offer hade med sig personliga föremål som tandkräm och tandborste är ett tydligt tecken på att de inte hade en aning om vad som skulle hända dem. Vanligtvis blev de tillsagda att de skulle bli utbytta mot krigsfångar. Dessa föremål har blivit återhämtade från otaliga massgravar runt om i mitt hemland, och i detta nu gräver kriminaltekniker upp kroppar från nyupptäckta massgravar, 20 år efter kriget. Och det är möjligen de största som någonsin hittats. Under de fyra krigsåren som förstörde den bosniska nationen under tidigt 90-tal, försvann ungefär 30 000 medborgare, huvudsakligen civila, och förmodas vara döda, och ytterligare 100 000 blev dödade i strid. De flesta av dem dödades antingen under de första dagarna i kriget eller mot slutet av fientligheterna när FN:s säkra områden som Srebrenica föll i den serbiska arméns händer. Den internationella brottsmålsdomstolen utfärdade ett antal domar för brott mot mänskligheten och folkmord. Folkmord är ett systematiskt och uppsåtligt förgörande av en rasmässig, politisk, religiös eller etnisk grupp. Även om folkmord handlar om dödande, handlar det lika mycket om att förstöra deras egendom, deras kulturella arv och till sist vetskapen om att de någonsin existerat. Folkmord handlar inte bara om dödandet, det handlar om den förnekade identiteten. Det finns alltid spår - det finns inget perfekt brott. Det finns alltid kvarlevor från de omkomna som är mer varaktiga än deras ömtåliga kroppar och vårt selektiva och falnande minne av dem. Dessa föremål är återhämtade från otaliga massgravar och det huvudsakliga syftet med denna samling av föremål är en unik process för att identifiera de som försvann under dödandet, det första folkmordet på europeisk mark sedan Förintelsen. Inte en enda kropp borde förbli oupptäckt eller oidentifierad. När de väl är återhämtade, blir dessa föremål som offren hade med sig på väg mot sin avrättning omsorgsfullt rengjorda, analyserade, katalogiserade och bevarade. Tusentals artefakter packas i vita plastpåsar precis som de du ser på CSI. Dessa objekt används som kriminaltekniska redskap i visuell identifikation av offren, men de används också som väldigt värdefulla kriminaltekniska bevis i de pågående krigsbrottsrättegångarna. Överlevande tillkallas ibland för att fysiskt försöka identifiera dessa föremål, men fysiskt ögnande är extremt svårt, en ineffektiv och smärtsam process. När kriminalteknikerna, doktorerna och advokaterna är klara med dessa objekt, blir de bortkopplade från berättelsen. Många av dem blir förstörda, tro det eller ej, eller sätts helt enkelt på hyllor bortom sikt och minnen. Jag bestämde mig för några år sedan att fotografera varenda utgrävd sak för att skapa ett visuellt arkiv som överlevande enkelt kan gå igenom. Som historieberättare gillar jag att ge tillbaka till samfundet. Jag gillar att gå längre än att bara öka medvetenheten. Och i detta fall, kanske någon känner igen dessa föremål eller åtminstone kommer deras foton bevaras som en permanent, opartisk och träffsäker påminnelse av vad som hände. Fotograferande handlar om empati, och igenkänningsfaktorn hos dessa föremål garanterar empati. I detta fall är jag blott ett redskap, en kriminaltekniker, om man så vill, och resultatet är ett foto som är så nära som möjligt att vara ett dokument. När alla de saknade personerna är identifierade, kommer bara förmultnade kroppar i gravar och dessa vardagliga ting att kvarstå. I all sin enkelhet, är dessa föremål de sista bevisen för offrens identitet, den sista permanenta påminnelsen om att dessa människor har existerat. Tack så mycket. (Applåder)