Hur kommer människan se ut om 100 år?

Vi kan utveckla bakterier, växter och djur. Futuristen Juan Enriquez ställer frågan: Är det etiskt försvarbart att utveckla den mänskliga kroppen? I ett visionärt talk som sträcker sig från medeltida proteser till dagens neuroteknik och artificiell DNA-vetenskap, benar Enriquez ut etiken kring att utveckla människan. Han målar upp en bild av hur vi behöver anpassa vår egen kropp om vi har en förhoppning om att utforska och leva på andra platsen än jorden.

Det här är en viktig fråga.

[Är det etiskt att ändra människokroppen?]

För vi börjar hitta verktyg
att utveckla oss människor.

Vi kan utveckla bakterier,
växter och djur.

Och vi har nått en punkt
där vi behöver fråga oss själva,

är det verkligen etiskt
och vill vi utveckla människan?

Och när vi funderar över det

låt mig prata om det
i relation till proteser.

Proteser förr, nu och i framtiden.

Den här järnhanden

tillhörde en av de tyska grevarna.

Han älskade att slåss.
Förlorade sin arm i ett av dessa slag.

Inga problem,
han gjorde bara en rustning.

Tog på sig den

- en perfekt protes.

Därifrån kommer ordspråket
"att styra med järnhand".

Och så klart har dessa proteser
blivit mer och mer användbara.

Mer och mer moderna.

Du kan hålla i ett löskokt ägg.

Du kan ha kontroll på så många sätt.
Och när man tänker på det

finns det underbara människor
som Hugh Herr

som har byggt helt fantastiska proteser.

Så att underbara Aimee Mullins kan säga:

Hur lång vill jag vara ikväll?

Eller så kan han säga:
Vilket slags berg vill jag bestiga?

Eller vill någon springa ett maraton
eller tävlingsdansa?

Och när man anpassar dessa saker,

det som är intressant med proteser,
är att de har börjat flytta in i kroppen.

Dessa externa proteser
har nu blivit artificiella knän.

De har blivit artificiella höfter.

Och de har utvecklats ytterligare.

Att inte bara vara trevliga att ha

utan livsnödvändiga.

Så när vi pratar om
en pacemaker som en protes

pratar vi om något annat än
"jag har förlorat ett ben".

Det betyder att
"har jag inte den här kan jag dö."

Och i det läget blir en protes
ett förhållande i symbios

med människokroppen.

De fyra smartaste människorna jag träffat

Ed Boyden, Hugh Herr,
Joe Jacobsen, Bob Lander

arbetar på Center for Extreme Bionics.

Och vad som är intressant
i det som händer här är

att proteserna integreras
i mänskligt ben.

De integreras i skinnet.

De integreras i muskeln.

Och ett av Eds andra projekt

är att undersöka
hur hjärnan kan kopplas,

genom att använda ljus
eller andra mekanismer

direkt till den här typen av proteser.

Och om vi kan göra det

då kan vi börja förändra
grundläggande aspekter av mänskligheten.

Hur snabbt vi reagerar på något
är helt beroende av en nervs diameter.

Och det är självklart, om vi har
externa eller prostetiska nerver

säg, av ljus eller flytande metall

då kan vi utöka diametern.

Vi kan till och med, teoretiskt,
förbättra den till en punkt där,

förutsatt att vi ser mynningsflamman,
vi kan undvika kulan från ett vapen.

Det är förändringar av den här
storleksordningen vi pratar om.

Det här är fjärde generationen proteser.

Detta är hörapparater från Phonak.

Anledningen till att de är intressanta

är att de tar steget från att vara något

för någon med ett "handikapp"

till att bli något som en "normal" person

faktiskt kan vilja ha.

För vad den här protesen gör,
vilket är väldigt intressant,

den hjälper en inte bara att höra

man kan fokusera sin hörsel

så att man kan höra samtalet här borta.

Man kan ha superhörsel.

Man kan höra i 360 grader.
Man kan ha vitt brus.

Man kan spela in, och just det,
de har även satt in en telefon.

Så den fungerar som en hörapparat
och även som telefon.

På det sättet kan någon
faktiskt frivilligt vilja ha en protes.

Alla dessa tusen lösa delar
börjar pusslas ihop

och det är dags att vi frågar oss

hur vill vi utveckla människor
över kommande århundranden?

Därför vänder vi oss till en stor filosof

som var en väldigt smart man,
trots att han var ett Yankee-fan.

(Skratt)

Yogi Berra brukade säga, så klart,
att det är mycket svårt att göra prognoser

framför allt för framtiden.

(Skratt)

Så istället för att göra en prognos
för framtiden överhuvudtaget

fokuserar vi på nuet.

Se på Tony Atala

som försöker göra om ungefär 30 organ.

Den perfekta protesen
är kanske inte något externt av titan.

En perfekt protes finns kanske
i din egen genetiska kod,

som gör om dina egna kroppsdelar.

För det är mycket mer effektivt
än någon annan typ av protes.

När vi ändå pratar om det, titta på
Craig Venter och Hams Smiths arbete.

Det vi har arbetat med

är att försöka undersöka
hur celler kan omprogrammeras.

Och om vi kan göra det

kan vi förändra cellerna i dessa organ.

Om vi kan förändra cellerna i dessa organ

kan vi kanske göra dem
mer resistenta mot strålning.

Kanske vi kan få dem
att ta upp mer syre.

Göra dem bättre

på att filtrera bort ämnen
vi inte vill ha i kroppen.

De senaste veckorna
har George Church varit på nyheterna ofta

för att han har pratat om att ta
dessa programmerbara celler

och föra in ett mänskligt genom

i sin helhet in i cellen.

När vi kan föra in ett komplett
mänskligt genom i en cell

då börjar vi fråga oss

vill vi förbättra något inom detta genom?

Vill vi förbättra människokroppen?

Hur vill vi förbättra människokroppen?

När är det etiskt

och när är det inte etiskt
att förbättra människokroppen?

Och vad vi plötsligt har

är det här flerdimensionella schackbordet

där vi kan förändra mänsklig genetik
genom att använda virus.

För att attackera, säg, AIDS.

Vi kan förändra den genetiska koden
genom genterapi

för att bli av med ärftliga sjukdomar.

Vi kan förändra vår miljö

och förändra dessa geners påverkan

i epigenomet

och föra det vidare
till kommande generationer.

Och plötsligt handlar det inte
om en liten sak,

det är alla dessa saker sammantagna

som tillåter oss
att ta en liten del av det

tills alla dessa saker tillsammans

leder till något väldigt annorlunda.

Många människor
är väldigt rädda för det här.

Och det låter skrämmande.
Och det finns risker med det.

Så varför i hela friden
skulle vi vilja göra det?

Varför skulle vi egentligen
vilja anpassa den mänskliga kroppen

så grundläggande?

Svaret på frågan ligger delvis

hos Lord Rees,

Storbritanniens kungliga astronom.

Ett av hans favorituttryck
är att universum är 100 procent ond.

Och vad betyder det?

Det betyder att om vi tar
vem som helst av oss,

släpper oss vart som helst i universum

släpper oss i rymden.

Då dör vi.

På solen. Då dör vi.

På Merkurius yta. Då dör vi.

Nära en supernova. Då dör vi.

Men lyckligtvis är det bara effektivt
till ungefär 80 procent.

Som en stor fysiker en gång sa,

finns det små biologiska virvlar
som rör sig mot strömmen

och skapar ordning
i denna strida ström av entropi.

När universum avger energi

uppstår dessa motströmmande virvlar
som skapar en biologisk ordning.

Men, problemet med virvlar är

att de tenderar att försvinna.

De förändras. De rör sig i floder.

Det betyder att när en virvel förändras

När jorden blir en snöboll,
när jorden blir väldigt het

när jorden träffas av en asteroid,
när vi har supervulkaner

när vi har soleruption

när vi har händelser
med potentiellt utrotande betydelse

som nästa politiska val,

(Skratt)

då kan vi plötsligt
få en periodisk utrotning.

Det har för övrigt
hänt fem gånger på jorden,

och därför är det högst troligt

att den mänskliga rasen på jorden
kommer bli utrotad en dag.

Inte nästa vecka.

Eller nästa månad.

Kanske i november,
men kanske 10 000 år efter det.

När vi funderar över konsekvenserna av det

och vi tror på att utrotning
är vanligt och naturligt

normalt och uppstår då och då

blir det i högsta grad moraliskt rätt
att ha en mänsklig mångfald.

Och det blir i högsta grad viktigt

för det kommer att vara riktigt svårt

att leva på Mars

om vi inte modifierar
människokroppen fundamentalt.

Eller hur?

Vi går från en enskild cell

mamma och pappa skapar tillsammans en cell

i en kaskad av 10 biljoner celler.

Om gravitationen förändras kraftigt
kan vi inte svara på

om samma sak kommer hända
för att skapa din kropp.

Vi vet att om vi utsätter våra kroppar
som de ser ut just nu

för stark strålning kommer vi att dö.

När vi tänker på det
behöver vi verkligen förändra saker

för att ens ta oss till Mars.

För att inte tala om
Neptunus och Jupiters månar.

Och för att citera Nikolai Kardashev,

tänk på liv utifrån olika stadier.

Civilisation: Liv Ett

är en civilisation som börjar förändra
sitt utseende.

Det har vi gjort i tusentals år.

Vi har fettsugningar,
vi har både det ena och det andra.

Vi förändrar vårt utseende
och jag har hört

att inte alla ändringar
görs av medicinska skäl.

(Skratt)

Verkar konstigt.

Civilisation: Liv Två
är en annan typ av civilisation.

Denna civilisation ändrar
grundläggande delar av kroppen.

Om vi lägger till tillväxthormon
blir personen längre.

Om vi lägger till X blir personen
tjockare eller sänker sin metabolism

eller genomgår många andra förändringar

men vi förändrar funktioner
på ett grundläggande sätt.

För att bli en intrasolär civilisation

behöver vi skapa Civilisation: Liv Tre,

och den skiljer sig en hel del
från vad vi ser här.

Vi kanske skarvar in
Deinococcus radiodurans

så att cellerna kan läka ihop
när de utsatts för kraftig strålning.

Kanske andas vi genom att syre
rör sig genom vårt blod

istället för genom lungorna.

Men vi pratar om radikala förändringar.

Och en spännande sak som hänt
under det senaste årtiondet

är att vi har upptäckt
en hel drös med planeter där ute.

Och vissa av dem kan likna jorden.

Problemet är att om vi vill ta oss
till dessa planeter

tar det människans snabbaste farkost

Juno och Voyager
och resten av farkosterna

tiotusentals år

att transportera oss
till närmsta solsystem.

Så om vi vill börja upptäcka
stränder någon annanstans

eller se solnedgångar med två solar

då pratar vi om något väldigt annorlunda

för vi måste ändra tidsåtgången
och den mänskliga kroppen

på sätt som kan bli helt oigenkännliga.

Och det är Civilisation: Liv Fyra.

Vi kan inte ens fantisera om
hur detta kan se ut

men vi börjar få en glimt

av redskap som kanske
kan ta oss ända dit.

Låt mig ge två exempel.

Det här är den fantastiske
Floyd Romesberg.

Och det Floyd har gjort

är att leka med livets basala kemi.

Allt liv på denna planeten består av ATCG,
de fyra bokstäverna i DNA.

Alla bakterier, växter,
djur, människor, kor

och allt annat.

Det Floyd gjorde var
att byta ut två av dessa baspar

så att det blir ATXY.

Det betyder att vi nu har
ett parallellt system för att skapa liv.

Att skapa bebisar,
reproducera och utvecklas

som inte kan para sig
med mycket på jorden

eller någonting på jorden egentligen.

Vi kanske skapar växter
immuna mot alla bakterier.

Vi kanske skapar växter
immuna mot alla virus.

Men varför är det så intressant?

Det betyder att vi inte är
den unika lösningen.

Det betyder att vi kan skapa
alternativa sammansättningar av oss

som kan bli sammansättningar anpassade
till en väldigt annorlunda planet

som kan skapa liv och ärtflighet.

Det andra experimentet,

eller den andra betydelsen
av experimentet,

är att alla ni, allt liv,
baseras på 20 aminosyror,

om vi inte byter ut två av aminosyrorna

om vi inte har ATXY utan ATCG + XY

då går vi från 20 byggstenar till 172.

Plötsligt har vi 172 byggstenar
av aminosyra

för att bygga livsformer
i väldigt annorlunda former.

Det andra experimentet att fundera över
är väldigt märkligt

och har gjorts i Kina.

Den här mannen har transplanterat
hundratals mushuvuden.

Okej?

Varför är det ett intressant experiment?

Jo, tänk på första hjärttransplantationen.

Vad de brukade göra

var att kalla in
donatorns fru eller dotter

och läkarna frågade mottagaren av hjärtat

"Vet du vem det här är?
Älskar du den här personen?"

"Känner du något för den här personen?"

Vi skrattar åt det idag.

För vi vet att hjärtat är en muskel

men i hundratusentals år lät det,

"Jag gav henne mitt hjärta.
Hon krossade mitt hjärta".

Vi trodde det var känslor

och vi trodde att känslor
transplanterades med hjärtat. Icke.

Men hur är det med hjärnan?

Två möjliga utfall av detta experiment.

Om du kan få fram en mus

som är funktionsduglig

då kan vi ta reda på

om den nya hjärnan är som ett tomt blad.

Och jösses, det skulle få stor betydelse.

Resultat nummer två:

Den nya musen känner igen Mimmi Mus

Den nya musen har samma rädslor

vet vägen genom labyrinten.

Om det stämmer

då kan vi transplantera
minne och medvetande.

Och den verkligt intressanta frågan är:

Om vi kan transplantera det här,
går in- och utgående signaler endast

genom det här nere?

Eller kan vi transplantera medvetande
över till något annat

som skulle vara väldigt annorlunda

och överlever i rymden

och har en livslängd
på hundratusentals år

som var en kropp med en helt annan design

som kunde bevara medvetandet
under en väldigt lång period?

Om vi återvänder till den första frågan:

Varför skulle vi någonsin vilja göra det?

Jag ska berätta varför.

För det är den ultimata selfien.

(Skratt)

Den här bilden är tagen
9,6 miljarder km härifrån

och det där är jorden.

Och det där är vi, allihop.

Om den lilla pricken försvinner,
försvinner hela mänskligheten.

Argumentet för att anpassa människokroppen

är att vi vill kunna säga

att det är vi och det där är vi

och det där är vi.

För det är på så sätt
människan överlever slutgiltig utrotning.

Och därför blir det

faktiskt oetiskt att inte
utveckla den mänskliga kroppen.

Även om det kan vara skrämmande,
även om det kan bli en stor utmaning

men det är vad som gör det möjligt
att utforska, leva

och nå platser vi inte ens
kan drömma om idag

men vad våra barnbarns
barnbarns barnbarn kanske gör en dag.

Tack så mycket.

(Applåder)