Klimatets tillstånd — och vad vi kan göra åt det

Hur kan vi ta oss an det globala, smygande klimatproblemet — ett problem som är för stort för ett enskilt land att lösa?

Ekonomen Nicholas Stern beskriver en plan som presenterades för FNs Klimatmöte 2014, som föreslår hur världens länder kan jobba tillsammans med klimatfrågor. Planen är en stor vision för samarbete, som ger så mycket mer än att bara avvärja en katastrof. Han ställer frågan:
- Hur kan vi använda denna kris för att sporra oss själva att skapa ett bättre liv för alla människor?

Vi befinner oss vid en avgörande tidpunkt.

Under de närmsta
två årtiondena står vi inför

två fundamentala omvandlingar,

som kommer avgöra om de närmsta 100 åren

blir det bästa av århundraden
eller det sämsta.

Låt mig illustrera detta med ett exempel.

Första gången jag besökte Peking
var för 25 år sedan

för att undervisa vid
People's University of China.

Kina började ta marknadsekonomi på allvar,

likaså universitetsutbildning,

så de bestämde sig för
att kalla in de utländska experterna.

Som de flesta andra

tog jag mig fram i Peking på cykel.

Förutom möten med enstaka fordon

så var det ett säkert
och lätt sätt att ta sig fram.

Att cykla i Peking idag

är något helt annat.

Vägarna är fullpackade
med bilar och lastbilar.

Luften är väldigt förorenad

av kol- och dieselförbränning.

När jag var där förra våren

gick det ut en varning

till folk i min ålder, de över 65,

att stanna inomhus och vara stilla.

Hur blev det så?

Det beror på

sättet som Peking vuxit på som stad.

Befolkningen har mer än
fördubblats på 25 år,

från 10 miljoner till 20 miljoner,

Den har blivit en
vidsträckt storstadsregion,

beroende av smutsigt bränsle och energi,

speciellt kol.

Kina förbränner hälften
av all världens kol varje år,

och det är ett huvudskäl till varför

staden har världens största utsläpp

av växthusgaser.

Samtidigt måste vi tänka på

att Kina vuxit enormt under denna tid,

och blivit världens näst största ekonomi.

Hundratals miljoner människor

har lyfts ur fattigdom.

Det är väldigt viktigt.

Men samtidigt

ställer människorna i Kina sig frågan:

Vad spelar tillväxt för roll

om våra städer är obeboeliga?

De har analyserat och kommit fram till

att det är en ohållbar sorts tillväxt

och utveckling.

Kina tänker skära ner på kolanvändandet.

De tänker bygga sina städer på nya sätt.

Kinas tillväxt

är del i en dramatisk förändring,
en fundamental förändring,

av världens ekonomiska struktur.

För bara 25 år sedan

stod utvecklingsländerna,
de fattigare länderna i världen,

trots att den största delen
av mänskligheten bodde där,

bara för omkring en tredjedel

av världens produktion.

Nu står de för mer än hälften.

Om 25 år lär det vara två tredjedelar
som kommer från de länder

som vi för 25 år sedan
såg som utvecklingsländer.

En anmärkningsvärd förändring.

Det innebär att de flesta länder,

rika och fattiga,

kommer stå inför två
fundamentala transformationer

som jag vill prata om och belysa.

Den första av dessa transformationer

är den grundläggande,
strukturella förändringen

av ekonomin och samhället

som jag redan börjat förklara

med hjälp av beskrivningen av Peking.

Femtio procent bor nu i städer.

Det kommer stiga till 70 procent 2050.

Under de två kommande årtiondena

kommer efterfrågan på energi
stiga med 40 procent,

och tillväxten i ekonomi och befolkning

sätter ökande press på vår mark,

på vårt vatten och våra skogar.

Det här är en djupgående
strukturell förändring.

Om vi sköter det på ett vårdslöst

eller kortsiktigt vis,

kommer vi skapa sopor,
miljöförstöring, överetablering,

förstörelse av mark och skogar.

Om vi tänker på de tre områden

som jag beskrivit med siffror
— städer, energi, mark —

om vi hanterar allt det dåligt,

så kommer framtiden för människor

runt om i världen

att se bister ut.

Och förutom det,

kommer utsläppen av växthusgaser att öka,

med överhängande risker för vårt klimat.

Koncentrationen av växthusgaser

i atmosfären är redan högre

än de varit på miljontals år.

Om vi fortsätter öka koncentrationen

riskerar vi att få högre temperaturer
under de närmsta 100 åren

än vi haft på den här planeten

på tiotals miljoner år.

Vi Homo sapiens har funnits —

det är en rätt snäll definition
av sapiens: "förnuftig"—

i kanske en kvarts miljon år,
en kvarts miljon.

Vi riskerar att få temperaturer

som vi inte haft på
tiotusentals miljoner år inom 100 år.

Det skulle ändra relationen

mellan oss människor och vår planet.

Det skulle leda till föränderliga öknar,

föränderliga floder,
föränderliga orkanmönster,

föränderliga havsnivåer.

Hundratals miljoner människor,

kanske miljarder människor
som skulle behöva flytta.

Om det är något vi lärt oss av historien

så innebär det allvarliga
och långvariga konflikter.

Och det går inte bara att slå av.

Man kan inte sluta fred med planeten.

Man kan inte förhandla med fysikens lagar.

Man kommer inte undan.

Det är insatsen vi spelar med,

och därför vi måste genomföra
den andra transformationen,

klimattransformationen,

till en ekonomi baserad på
låga koldioxidutsläpp.

Den första av dessa transformationer

kommer bara hända.

Vi kan bestämma om vi vill göra

den ekonomiska transformationen
på ett bra eller dåligt vis.

Men den andra transformationen,

klimattransformationen,
måste vi bestämma att vi ska göra.

Båda dessa transformationer står vi inför

de närmsta två årtiondena.

De närmsta årtiondena är avgörande

för vad vi måste göra.

Ju mer jag tänkt på detta,

att de två transformationerna sammanfaller

desto mer har jag insett

att detta är en enorm möjlighet.

Det är en möjlighet vi kan slå mynt av

eller en möjlighet vi kan gå miste om.

Och låt mig förklara detta
utifrån de tre nyckelområdena

som jag identifierat:
städer, energi och mark.

Låt mig börja med städer.

Jag har redan beskrivit Pekings problem:

utsläpp, trängsel, sopor och så vidare.

Så ser det ut i många av våra städer

runt om i världen.

Med städer, precis som i livet,
men speciellt med städer,

måste man tänka framåt.

Städerna som kommer byggas —

de kommer vara många, och många stora —

vi måste komma på hur vi designar dem

så de blir kompakta,

så att vi kan spara restid och energi.

De städer som redan finns,
etablerade sedan länge,

behöver vi fundera över
hur vi förnyar och investerar i,

så att vi kan få till
bättre förbindelser inom städerna,

och göra det enklare, uppmuntra människor
att bo närmre centrum.

Det finns goda exempel runt världen

på hur man kan få till det här.

"Bus Rapid Transit"-systemet
i Bogotá i Colombia

är ett bra exempel på
hur man förflyttar sig

säkert och snabbt utan utsläpp i en stad:

täta avgångar,

säkra övervakade rutter,

med samma servicegrad som en tunnelbana,

men mycket, mycket billigare.

Den kan sättas i drift mycket snabbare,

och är en lysande idé för fler städer

runt världen som växer snabbt.

Visst, en del saker i städer tar tid.

Men en del saker kan gå mycket fortare.

Som min hemstad, London, till exempel.

1952 dödade smogen 4 000 personer

och skadade många, många fler.

Och det bara fortsatte.

Ni som bor utanför London i England

kommer ihåg att det kallades "The Smoke".

Det var så det var i London.

Genom att reglera mängden kol,

minskade problemen med smogen
drastiskt på några få år.

Jag minns smogen tydligt.

När sikten föll till mindre än några meter

stängdes busstrafiken av

och jag fick gå.

Det här var på 1950-talet.

Jag var tvungen att gå
de fem kilometerna hem från skolan.

Att andas var en farlig sysselsättning.

Men det ändrades,
det ändrades tack vare ett beslut.

Bra beslut kan ge goda resultat,

häpnadsväckande resultat, snabbt.

Fler åtgärder:

I London har vi infört trängselavgift,
faktiskt ganska snabbt och effektivt.

Och det har skett
stora förbättringar i busstrafiken,

och den har blivit mer miljövänlig.

Som ni ser går de två transformationerna,

det strukturella och klimatet,

hand i hand i stor utsträckning.

Men vi måste investera.

Vi måste investera i våra städer,
vi måste investera smart.

Och om vi gör det, kommer vi få se

renare, tystare, säkrare,
mer attraktiva, mer produktiva,

och mer sammansvetsade städer —

kommunala färdmedel, återvinning,

allt det som svetsar samman samhällen.

Vi kan fixa det, men vi måste tänka,

vi måste investera, vi måste planera.

Låt mig nu prata om energi.

Energianvändandet har de senaste 25 åren

ökat med runt 50 procent.

80 procent av det
kommer från fossila bränslen.

Under de kommande 20 åren

kan det komma att öka
med ytterligare 40 procent eller så.

Vi måste investera massivt i energi,

vi måste använda det mycket mer effektivt,

och vi måste göra det miljövänligt.

Det finns bra exempel.

Ta till exempel Kalifornien.

Det skulle ligga topp 10
av världens länder

om det var självständigt.

Inte för att jag vill starta något —

(Skratt)

Kalifornien är stort...

(Skratt)

Inom de närmsta fem eller sex åren

kommer de öka

från 20 procent i förnybar energi —

vindkraft, solkraft och så vidare —

till över 33 procent.

Det kommer föra Kalifornien tillbaka

till samma nivåer av växthusgaser 2020

som de hade 1990,

samtidigt som ekonomin

mer eller mindre fördubblas.

En imponerande bedrift.

Det visar vad som kan åstadkommas.

Men inte bara Kalifornien —

den nya regeringen i Indien

planerar att använda solenergi

för att lysa upp
400 miljoner människors hem

som idag inte har elektricitet i Indien.

De har satt fem år som mål.

Jag tror de har goda möjligheter
att nå det målet.

Vi får se, men det verkar som

det går mycket fortare.

400 miljoner,

mer än USA:s befolkning.

Detta är typen av ambitioner

som människor sätter upp nu,

när det gäller förändringshastighet.

Återigen, man kan se att bra beslut

kan ge snabba resultat.

och de två transformationerna,
den ekonomiska och strukturella,

och klimatet och låg koldioxidnivå,

är intimt förknippade.

Gör den första på ett bra sätt,

så blir den andra, klimatet,

mycket enklare att genomföra.

Ta en titt på mark,

mark och speciellt skogar.

Skogarna härbärgerar

värdefulla växter och djurarter.

De binder vatten i jorden

och de tar bort koldioxid ur atmosfären,

grunden till att hejda klimatförändringen.

Men vi förlorar våra skogar.

De senaste tio åren
har vi förlorat en skogsyta

lika stor som Portugal,

och mycket mer har blivit hårt ansatt.

Men vi vet redan

att det finns mycket vi kan göra åt det.

Vi kan inse allvaret,

men vi kan även förstå
hur man kan tackla problemet.

I Brasilien har skogsskövlingstakten

minskats med 70 procent

de senaste tio åren.

Hur? Genom att involvera lokalsamhällen,

investera i deras jordbruk och ekonomi,

genom att övervaka noggrannare,

genom att se till att lagar följs.

Det stoppar inte bara skogsskövling.

Det är givetvis det viktigaste,

men det förbättrar även förstörd mark,

återskapar, återställer förstörd mark.

Första gången jag åkte
till Etiopien var 1967.

Landet var oerhört fattigt.

Det drabbades av förödande hungersnöder

och djupa destruktiva sociala konflikter.

De senaste åren, faktiskt ganska många,

har Etiopien vuxit mycket fortare.

Det har ambitionen

att bli ett medelinkomstland inom 15 år

och att samtidigt bli koldioxidneutrala.

Återigen ett tufft mål,

men fullt möjligt.

Där ser ni engagemang.

Där ser ni vad man kan göra.

Etiopien investerar i miljövänlig energi.

De jobbar på att återställa mark.

I Humbo, i sydvästra Etiopien,

pågår ett fantastiskt projekt

där träd planteras på förstörd mark,

och där arbete i lokala samhällen

med hållbar skogsindustri

har lett till ökad levnadsstandard.

Vi kan se, från Peking till London,

från Kalifornien till Indien,

från Brasilien till Etiopien,

att vi faktiskt förstår

hur vi ska hantera
de två transformationerna,

den strukturella och klimatet.

Vi förstår hur vi kan hantera dem.

Och tekniken utvecklas fort.

Jag behöver egentligen inte rabbla upp det

för en publik som er,

men ni har sett elbilarna,

batterier gjorda av nya material.

Vi kan fjärrstyra våra hushållsmaskiner

med våra mobiler när vi är bortresta.

Det finns bättre isolering.

Och det är mycket mer på gång.

Men, och det är ett stort men,

världen i stort

ändrar sig alldeles för långsamt.

Vi minskar inte på utsläppen som vi borde.

Vi hanterar inte strukturella omvandlingar

så som vi skulle kunna.

De enorma riskerna med klimatförändringen

har inte sjunkit in ännu.

Vad vi faktiskt kan tjäna

på förändringarna

har inte gått upp för oss ännu.

Det krävs högre politiskt tryck.

Våra politiska ledare behöver ta ansvar.

Vi kan få större tillväxt,

bättre klimat, en bättre värld.

Vi kan se till,

genom att hantera de två
transformationerna på ett bra sätt,

att de närmsta 100 åren
blir det bästa av århundraden.

Om vi misslyckas,

vi, du och jag, om vi misslyckas,

om vi inte hanterar de två
transformationerna på ett bra sätt,

så kommer de närmsta 100 åren

bli det sämsta av århundraden.

Det är den viktigaste slutsatsen

i rapporten om ekonomi och klimat

som togs fram under ledning av
Mexikos expresident Felipe Calderón,

tillsammans med mig,

som vi lämnade in igår

här i New York i FN-byggnaden

till FNs generalsekreterare,

Ban Ki-moon.

Vi vet att vi kan fixa detta.

För två veckor sedan

blev jag morfar för fjärde gången.

Vår dotter —

(Barnskrik)

(Skratt)

(Applåder)

Vår dotter födde sin dotter Rosa
här i New York för två veckor sedan.

Här har vi Helen och Rosa.

(Applåder)

Två veckor gammal.

Kommer vi kunna titta barnbarnen i ögonen

och säga att vi visste
vad som stod på spel,

att vi insåg farorna och möjligheterna,

och att vi ändå inte gjorde något?

Verkligen inte.

Låt oss se till att de närmsta 100 åren
blir det bästa av århundraden.

(Applåder)