Vi befinner oss vid en avgörande tidpunkt.
Under de närmsta
två årtiondena står vi inför
två fundamentala omvandlingar,
som kommer avgöra om de närmsta 100 åren
blir det bästa av århundraden
eller det sämsta.
Låt mig illustrera detta med ett exempel.
Första gången jag besökte Peking
var för 25 år sedan
för att undervisa vid
People's University of China.
Kina började ta marknadsekonomi på allvar,
likaså universitetsutbildning,
så de bestämde sig för
att kalla in de utländska experterna.
Som de flesta andra
tog jag mig fram i Peking på cykel.
Förutom möten med enstaka fordon
så var det ett säkert
och lätt sätt att ta sig fram.
Att cykla i Peking idag
är något helt annat.
Vägarna är fullpackade
med bilar och lastbilar.
Luften är väldigt förorenad
av kol- och dieselförbränning.
När jag var där förra våren
gick det ut en varning
till folk i min ålder, de över 65,
att stanna inomhus och vara stilla.
Hur blev det så?
Det beror på
sättet som Peking vuxit på som stad.
Befolkningen har mer än
fördubblats på 25 år,
från 10 miljoner till 20 miljoner,
Den har blivit en
vidsträckt storstadsregion,
beroende av smutsigt bränsle och energi,
speciellt kol.
Kina förbränner hälften
av all världens kol varje år,
och det är ett huvudskäl till varför
staden har världens största utsläpp
av växthusgaser.
Samtidigt måste vi tänka på
att Kina vuxit enormt under denna tid,
och blivit världens näst största ekonomi.
Hundratals miljoner människor
har lyfts ur fattigdom.
Det är väldigt viktigt.
Men samtidigt
ställer människorna i Kina sig frågan:
Vad spelar tillväxt för roll
om våra städer är obeboeliga?
De har analyserat och kommit fram till
att det är en ohållbar sorts tillväxt
och utveckling.
Kina tänker skära ner på kolanvändandet.
De tänker bygga sina städer på nya sätt.
Kinas tillväxt
är del i en dramatisk förändring,
en fundamental förändring,
av världens ekonomiska struktur.
För bara 25 år sedan
stod utvecklingsländerna,
de fattigare länderna i världen,
trots att den största delen
av mänskligheten bodde där,
bara för omkring en tredjedel
av världens produktion.
Nu står de för mer än hälften.
Om 25 år lär det vara två tredjedelar
som kommer från de länder
som vi för 25 år sedan
såg som utvecklingsländer.
En anmärkningsvärd förändring.
Det innebär att de flesta länder,
rika och fattiga,
kommer stå inför två
fundamentala transformationer
som jag vill prata om och belysa.
Den första av dessa transformationer
är den grundläggande,
strukturella förändringen
av ekonomin och samhället
som jag redan börjat förklara
med hjälp av beskrivningen av Peking.
Femtio procent bor nu i städer.
Det kommer stiga till 70 procent 2050.
Under de två kommande årtiondena
kommer efterfrågan på energi
stiga med 40 procent,
och tillväxten i ekonomi och befolkning
sätter ökande press på vår mark,
på vårt vatten och våra skogar.
Det här är en djupgående
strukturell förändring.
Om vi sköter det på ett vårdslöst
eller kortsiktigt vis,
kommer vi skapa sopor,
miljöförstöring, överetablering,
förstörelse av mark och skogar.
Om vi tänker på de tre områden
som jag beskrivit med siffror
— städer, energi, mark —
om vi hanterar allt det dåligt,
så kommer framtiden för människor
runt om i världen
att se bister ut.
Och förutom det,
kommer utsläppen av växthusgaser att öka,
med överhängande risker för vårt klimat.
Koncentrationen av växthusgaser
i atmosfären är redan högre
än de varit på miljontals år.
Om vi fortsätter öka koncentrationen
riskerar vi att få högre temperaturer
under de närmsta 100 åren
än vi haft på den här planeten
på tiotals miljoner år.
Vi Homo sapiens har funnits —
det är en rätt snäll definition
av sapiens: "förnuftig"—
i kanske en kvarts miljon år,
en kvarts miljon.
Vi riskerar att få temperaturer
som vi inte haft på
tiotusentals miljoner år inom 100 år.
Det skulle ändra relationen
mellan oss människor och vår planet.
Det skulle leda till föränderliga öknar,
föränderliga floder,
föränderliga orkanmönster,
föränderliga havsnivåer.
Hundratals miljoner människor,
kanske miljarder människor
som skulle behöva flytta.
Om det är något vi lärt oss av historien
så innebär det allvarliga
och långvariga konflikter.
Och det går inte bara att slå av.
Man kan inte sluta fred med planeten.
Man kan inte förhandla med fysikens lagar.
Man kommer inte undan.
Det är insatsen vi spelar med,
och därför vi måste genomföra
den andra transformationen,
klimattransformationen,
till en ekonomi baserad på
låga koldioxidutsläpp.
Den första av dessa transformationer
kommer bara hända.
Vi kan bestämma om vi vill göra
den ekonomiska transformationen
på ett bra eller dåligt vis.
Men den andra transformationen,
klimattransformationen,
måste vi bestämma att vi ska göra.
Båda dessa transformationer står vi inför
de närmsta två årtiondena.
De närmsta årtiondena är avgörande
för vad vi måste göra.
Ju mer jag tänkt på detta,
att de två transformationerna sammanfaller
desto mer har jag insett
att detta är en enorm möjlighet.
Det är en möjlighet vi kan slå mynt av
eller en möjlighet vi kan gå miste om.
Och låt mig förklara detta
utifrån de tre nyckelområdena
som jag identifierat:
städer, energi och mark.
Låt mig börja med städer.
Jag har redan beskrivit Pekings problem:
utsläpp, trängsel, sopor och så vidare.
Så ser det ut i många av våra städer
runt om i världen.
Med städer, precis som i livet,
men speciellt med städer,
måste man tänka framåt.
Städerna som kommer byggas —
de kommer vara många, och många stora —
vi måste komma på hur vi designar dem
så de blir kompakta,
så att vi kan spara restid och energi.
De städer som redan finns,
etablerade sedan länge,
behöver vi fundera över
hur vi förnyar och investerar i,
så att vi kan få till
bättre förbindelser inom städerna,
och göra det enklare, uppmuntra människor
att bo närmre centrum.
Det finns goda exempel runt världen
på hur man kan få till det här.
"Bus Rapid Transit"-systemet
i Bogotá i Colombia
är ett bra exempel på
hur man förflyttar sig
säkert och snabbt utan utsläpp i en stad:
täta avgångar,
säkra övervakade rutter,
med samma servicegrad som en tunnelbana,
men mycket, mycket billigare.
Den kan sättas i drift mycket snabbare,
och är en lysande idé för fler städer
runt världen som växer snabbt.
Visst, en del saker i städer tar tid.
Men en del saker kan gå mycket fortare.
Som min hemstad, London, till exempel.
1952 dödade smogen 4 000 personer
och skadade många, många fler.
Och det bara fortsatte.
Ni som bor utanför London i England
kommer ihåg att det kallades "The Smoke".
Det var så det var i London.
Genom att reglera mängden kol,
minskade problemen med smogen
drastiskt på några få år.
Jag minns smogen tydligt.
När sikten föll till mindre än några meter
stängdes busstrafiken av
och jag fick gå.
Det här var på 1950-talet.
Jag var tvungen att gå
de fem kilometerna hem från skolan.
Att andas var en farlig sysselsättning.
Men det ändrades,
det ändrades tack vare ett beslut.
Bra beslut kan ge goda resultat,
häpnadsväckande resultat, snabbt.
Fler åtgärder:
I London har vi infört trängselavgift,
faktiskt ganska snabbt och effektivt.
Och det har skett
stora förbättringar i busstrafiken,
och den har blivit mer miljövänlig.
Som ni ser går de två transformationerna,
det strukturella och klimatet,
hand i hand i stor utsträckning.
Men vi måste investera.
Vi måste investera i våra städer,
vi måste investera smart.
Och om vi gör det, kommer vi få se
renare, tystare, säkrare,
mer attraktiva, mer produktiva,
och mer sammansvetsade städer —
kommunala färdmedel, återvinning,
allt det som svetsar samman samhällen.
Vi kan fixa det, men vi måste tänka,
vi måste investera, vi måste planera.
Låt mig nu prata om energi.
Energianvändandet har de senaste 25 åren
ökat med runt 50 procent.
80 procent av det
kommer från fossila bränslen.
Under de kommande 20 åren
kan det komma att öka
med ytterligare 40 procent eller så.
Vi måste investera massivt i energi,
vi måste använda det mycket mer effektivt,
och vi måste göra det miljövänligt.
Det finns bra exempel.
Ta till exempel Kalifornien.
Det skulle ligga topp 10
av världens länder
om det var självständigt.
Inte för att jag vill starta något —
(Skratt)
Kalifornien är stort...
(Skratt)
Inom de närmsta fem eller sex åren
kommer de öka
från 20 procent i förnybar energi —
vindkraft, solkraft och så vidare —
till över 33 procent.
Det kommer föra Kalifornien tillbaka
till samma nivåer av växthusgaser 2020
som de hade 1990,
samtidigt som ekonomin
mer eller mindre fördubblas.
En imponerande bedrift.
Det visar vad som kan åstadkommas.
Men inte bara Kalifornien —
den nya regeringen i Indien
planerar att använda solenergi
för att lysa upp
400 miljoner människors hem
som idag inte har elektricitet i Indien.
De har satt fem år som mål.
Jag tror de har goda möjligheter
att nå det målet.
Vi får se, men det verkar som
det går mycket fortare.
400 miljoner,
mer än USA:s befolkning.
Detta är typen av ambitioner
som människor sätter upp nu,
när det gäller förändringshastighet.
Återigen, man kan se att bra beslut
kan ge snabba resultat.
och de två transformationerna,
den ekonomiska och strukturella,
och klimatet och låg koldioxidnivå,
är intimt förknippade.
Gör den första på ett bra sätt,
så blir den andra, klimatet,
mycket enklare att genomföra.
Ta en titt på mark,
mark och speciellt skogar.
Skogarna härbärgerar
värdefulla växter och djurarter.
De binder vatten i jorden
och de tar bort koldioxid ur atmosfären,
grunden till att hejda klimatförändringen.
Men vi förlorar våra skogar.
De senaste tio åren
har vi förlorat en skogsyta
lika stor som Portugal,
och mycket mer har blivit hårt ansatt.
Men vi vet redan
att det finns mycket vi kan göra åt det.
Vi kan inse allvaret,
men vi kan även förstå
hur man kan tackla problemet.
I Brasilien har skogsskövlingstakten
minskats med 70 procent
de senaste tio åren.
Hur? Genom att involvera lokalsamhällen,
investera i deras jordbruk och ekonomi,
genom att övervaka noggrannare,
genom att se till att lagar följs.
Det stoppar inte bara skogsskövling.
Det är givetvis det viktigaste,
men det förbättrar även förstörd mark,
återskapar, återställer förstörd mark.
Första gången jag åkte
till Etiopien var 1967.
Landet var oerhört fattigt.
Det drabbades av förödande hungersnöder
och djupa destruktiva sociala konflikter.
De senaste åren, faktiskt ganska många,
har Etiopien vuxit mycket fortare.
Det har ambitionen
att bli ett medelinkomstland inom 15 år
och att samtidigt bli koldioxidneutrala.
Återigen ett tufft mål,
men fullt möjligt.
Där ser ni engagemang.
Där ser ni vad man kan göra.
Etiopien investerar i miljövänlig energi.
De jobbar på att återställa mark.
I Humbo, i sydvästra Etiopien,
pågår ett fantastiskt projekt
där träd planteras på förstörd mark,
och där arbete i lokala samhällen
med hållbar skogsindustri
har lett till ökad levnadsstandard.
Vi kan se, från Peking till London,
från Kalifornien till Indien,
från Brasilien till Etiopien,
att vi faktiskt förstår
hur vi ska hantera
de två transformationerna,
den strukturella och klimatet.
Vi förstår hur vi kan hantera dem.
Och tekniken utvecklas fort.
Jag behöver egentligen inte rabbla upp det
för en publik som er,
men ni har sett elbilarna,
batterier gjorda av nya material.
Vi kan fjärrstyra våra hushållsmaskiner
med våra mobiler när vi är bortresta.
Det finns bättre isolering.
Och det är mycket mer på gång.
Men, och det är ett stort men,
världen i stort
ändrar sig alldeles för långsamt.
Vi minskar inte på utsläppen som vi borde.
Vi hanterar inte strukturella omvandlingar
så som vi skulle kunna.
De enorma riskerna med klimatförändringen
har inte sjunkit in ännu.
Vad vi faktiskt kan tjäna
på förändringarna
har inte gått upp för oss ännu.
Det krävs högre politiskt tryck.
Våra politiska ledare behöver ta ansvar.
Vi kan få större tillväxt,
bättre klimat, en bättre värld.
Vi kan se till,
genom att hantera de två
transformationerna på ett bra sätt,
att de närmsta 100 åren
blir det bästa av århundraden.
Om vi misslyckas,
vi, du och jag, om vi misslyckas,
om vi inte hanterar de två
transformationerna på ett bra sätt,
så kommer de närmsta 100 åren
bli det sämsta av århundraden.
Det är den viktigaste slutsatsen
i rapporten om ekonomi och klimat
som togs fram under ledning av
Mexikos expresident Felipe Calderón,
tillsammans med mig,
som vi lämnade in igår
här i New York i FN-byggnaden
till FNs generalsekreterare,
Ban Ki-moon.
Vi vet att vi kan fixa detta.
För två veckor sedan
blev jag morfar för fjärde gången.
Vår dotter —
(Barnskrik)
(Skratt)
(Applåder)
Vår dotter födde sin dotter Rosa
här i New York för två veckor sedan.
Här har vi Helen och Rosa.
(Applåder)
Två veckor gammal.
Kommer vi kunna titta barnbarnen i ögonen
och säga att vi visste
vad som stod på spel,
att vi insåg farorna och möjligheterna,
och att vi ändå inte gjorde något?
Verkligen inte.
Låt oss se till att de närmsta 100 åren
blir det bästa av århundraden.
(Applåder)