Vi befinner oss vid en avgörande tidpunkt. Under de närmsta två årtiondena står vi inför två fundamentala omvandlingar, som kommer avgöra om de närmsta 100 åren blir det bästa av århundraden eller det sämsta. Låt mig illustrera detta med ett exempel. Första gången jag besökte Peking var för 25 år sedan för att undervisa vid People's University of China. Kina började ta marknadsekonomi på allvar, likaså universitetsutbildning, så de bestämde sig för att kalla in de utländska experterna. Som de flesta andra tog jag mig fram i Peking på cykel. Förutom möten med enstaka fordon så var det ett säkert och lätt sätt att ta sig fram. Att cykla i Peking idag är något helt annat. Vägarna är fullpackade med bilar och lastbilar. Luften är väldigt förorenad av kol- och dieselförbränning. När jag var där förra våren gick det ut en varning till folk i min ålder, de över 65, att stanna inomhus och vara stilla. Hur blev det så? Det beror på sättet som Peking vuxit på som stad. Befolkningen har mer än fördubblats på 25 år, från 10 miljoner till 20 miljoner, Den har blivit en vidsträckt storstadsregion, beroende av smutsigt bränsle och energi, speciellt kol. Kina förbränner hälften av all världens kol varje år, och det är ett huvudskäl till varför staden har världens största utsläpp av växthusgaser. Samtidigt måste vi tänka på att Kina vuxit enormt under denna tid, och blivit världens näst största ekonomi. Hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom. Det är väldigt viktigt. Men samtidigt ställer människorna i Kina sig frågan: Vad spelar tillväxt för roll om våra städer är obeboeliga? De har analyserat och kommit fram till att det är en ohållbar sorts tillväxt och utveckling. Kina tänker skära ner på kolanvändandet. De tänker bygga sina städer på nya sätt. Kinas tillväxt är del i en dramatisk förändring, en fundamental förändring, av världens ekonomiska struktur. För bara 25 år sedan stod utvecklingsländerna, de fattigare länderna i världen, trots att den största delen av mänskligheten bodde där, bara för omkring en tredjedel av världens produktion. Nu står de för mer än hälften. Om 25 år lär det vara två tredjedelar som kommer från de länder som vi för 25 år sedan såg som utvecklingsländer. En anmärkningsvärd förändring. Det innebär att de flesta länder, rika och fattiga, kommer stå inför två fundamentala transformationer som jag vill prata om och belysa. Den första av dessa transformationer är den grundläggande, strukturella förändringen av ekonomin och samhället som jag redan börjat förklara med hjälp av beskrivningen av Peking. Femtio procent bor nu i städer. Det kommer stiga till 70 procent 2050. Under de två kommande årtiondena kommer efterfrågan på energi stiga med 40 procent, och tillväxten i ekonomi och befolkning sätter ökande press på vår mark, på vårt vatten och våra skogar. Det här är en djupgående strukturell förändring. Om vi sköter det på ett vårdslöst eller kortsiktigt vis, kommer vi skapa sopor, miljöförstöring, överetablering, förstörelse av mark och skogar. Om vi tänker på de tre områden som jag beskrivit med siffror — städer, energi, mark — om vi hanterar allt det dåligt, så kommer framtiden för människor runt om i världen att se bister ut. Och förutom det, kommer utsläppen av växthusgaser att öka, med överhängande risker för vårt klimat. Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären är redan högre än de varit på miljontals år. Om vi fortsätter öka koncentrationen riskerar vi att få högre temperaturer under de närmsta 100 åren än vi haft på den här planeten på tiotals miljoner år. Vi Homo sapiens har funnits — det är en rätt snäll definition av sapiens: "förnuftig"— i kanske en kvarts miljon år, en kvarts miljon. Vi riskerar att få temperaturer som vi inte haft på tiotusentals miljoner år inom 100 år. Det skulle ändra relationen mellan oss människor och vår planet. Det skulle leda till föränderliga öknar, föränderliga floder, föränderliga orkanmönster, föränderliga havsnivåer. Hundratals miljoner människor, kanske miljarder människor som skulle behöva flytta. Om det är något vi lärt oss av historien så innebär det allvarliga och långvariga konflikter. Och det går inte bara att slå av. Man kan inte sluta fred med planeten. Man kan inte förhandla med fysikens lagar. Man kommer inte undan. Det är insatsen vi spelar med, och därför vi måste genomföra den andra transformationen, klimattransformationen, till en ekonomi baserad på låga koldioxidutsläpp. Den första av dessa transformationer kommer bara hända. Vi kan bestämma om vi vill göra den ekonomiska transformationen på ett bra eller dåligt vis. Men den andra transformationen, klimattransformationen, måste vi bestämma att vi ska göra. Båda dessa transformationer står vi inför de närmsta två årtiondena. De närmsta årtiondena är avgörande för vad vi måste göra. Ju mer jag tänkt på detta, att de två transformationerna sammanfaller desto mer har jag insett att detta är en enorm möjlighet. Det är en möjlighet vi kan slå mynt av eller en möjlighet vi kan gå miste om. Och låt mig förklara detta utifrån de tre nyckelområdena som jag identifierat: städer, energi och mark. Låt mig börja med städer. Jag har redan beskrivit Pekings problem: utsläpp, trängsel, sopor och så vidare. Så ser det ut i många av våra städer runt om i världen. Med städer, precis som i livet, men speciellt med städer, måste man tänka framåt. Städerna som kommer byggas — de kommer vara många, och många stora — vi måste komma på hur vi designar dem så de blir kompakta, så att vi kan spara restid och energi. De städer som redan finns, etablerade sedan länge, behöver vi fundera över hur vi förnyar och investerar i, så att vi kan få till bättre förbindelser inom städerna, och göra det enklare, uppmuntra människor att bo närmre centrum. Det finns goda exempel runt världen på hur man kan få till det här. "Bus Rapid Transit"-systemet i Bogotá i Colombia är ett bra exempel på hur man förflyttar sig säkert och snabbt utan utsläpp i en stad: täta avgångar, säkra övervakade rutter, med samma servicegrad som en tunnelbana, men mycket, mycket billigare. Den kan sättas i drift mycket snabbare, och är en lysande idé för fler städer runt världen som växer snabbt. Visst, en del saker i städer tar tid. Men en del saker kan gå mycket fortare. Som min hemstad, London, till exempel. 1952 dödade smogen 4 000 personer och skadade många, många fler. Och det bara fortsatte. Ni som bor utanför London i England kommer ihåg att det kallades "The Smoke". Det var så det var i London. Genom att reglera mängden kol, minskade problemen med smogen drastiskt på några få år. Jag minns smogen tydligt. När sikten föll till mindre än några meter stängdes busstrafiken av och jag fick gå. Det här var på 1950-talet. Jag var tvungen att gå de fem kilometerna hem från skolan. Att andas var en farlig sysselsättning. Men det ändrades, det ändrades tack vare ett beslut. Bra beslut kan ge goda resultat, häpnadsväckande resultat, snabbt. Fler åtgärder: I London har vi infört trängselavgift, faktiskt ganska snabbt och effektivt. Och det har skett stora förbättringar i busstrafiken, och den har blivit mer miljövänlig. Som ni ser går de två transformationerna, det strukturella och klimatet, hand i hand i stor utsträckning. Men vi måste investera. Vi måste investera i våra städer, vi måste investera smart. Och om vi gör det, kommer vi få se renare, tystare, säkrare, mer attraktiva, mer produktiva, och mer sammansvetsade städer — kommunala färdmedel, återvinning, allt det som svetsar samman samhällen. Vi kan fixa det, men vi måste tänka, vi måste investera, vi måste planera. Låt mig nu prata om energi. Energianvändandet har de senaste 25 åren ökat med runt 50 procent. 80 procent av det kommer från fossila bränslen. Under de kommande 20 åren kan det komma att öka med ytterligare 40 procent eller så. Vi måste investera massivt i energi, vi måste använda det mycket mer effektivt, och vi måste göra det miljövänligt. Det finns bra exempel. Ta till exempel Kalifornien. Det skulle ligga topp 10 av världens länder om det var självständigt. Inte för att jag vill starta något — (Skratt) Kalifornien är stort... (Skratt) Inom de närmsta fem eller sex åren kommer de öka från 20 procent i förnybar energi — vindkraft, solkraft och så vidare — till över 33 procent. Det kommer föra Kalifornien tillbaka till samma nivåer av växthusgaser 2020 som de hade 1990, samtidigt som ekonomin mer eller mindre fördubblas. En imponerande bedrift. Det visar vad som kan åstadkommas. Men inte bara Kalifornien — den nya regeringen i Indien planerar att använda solenergi för att lysa upp 400 miljoner människors hem som idag inte har elektricitet i Indien. De har satt fem år som mål. Jag tror de har goda möjligheter att nå det målet. Vi får se, men det verkar som det går mycket fortare. 400 miljoner, mer än USA:s befolkning. Detta är typen av ambitioner som människor sätter upp nu, när det gäller förändringshastighet. Återigen, man kan se att bra beslut kan ge snabba resultat. och de två transformationerna, den ekonomiska och strukturella, och klimatet och låg koldioxidnivå, är intimt förknippade. Gör den första på ett bra sätt, så blir den andra, klimatet, mycket enklare att genomföra. Ta en titt på mark, mark och speciellt skogar. Skogarna härbärgerar värdefulla växter och djurarter. De binder vatten i jorden och de tar bort koldioxid ur atmosfären, grunden till att hejda klimatförändringen. Men vi förlorar våra skogar. De senaste tio åren har vi förlorat en skogsyta lika stor som Portugal, och mycket mer har blivit hårt ansatt. Men vi vet redan att det finns mycket vi kan göra åt det. Vi kan inse allvaret, men vi kan även förstå hur man kan tackla problemet. I Brasilien har skogsskövlingstakten minskats med 70 procent de senaste tio åren. Hur? Genom att involvera lokalsamhällen, investera i deras jordbruk och ekonomi, genom att övervaka noggrannare, genom att se till att lagar följs. Det stoppar inte bara skogsskövling. Det är givetvis det viktigaste, men det förbättrar även förstörd mark, återskapar, återställer förstörd mark. Första gången jag åkte till Etiopien var 1967. Landet var oerhört fattigt. Det drabbades av förödande hungersnöder och djupa destruktiva sociala konflikter. De senaste åren, faktiskt ganska många, har Etiopien vuxit mycket fortare. Det har ambitionen att bli ett medelinkomstland inom 15 år och att samtidigt bli koldioxidneutrala. Återigen ett tufft mål, men fullt möjligt. Där ser ni engagemang. Där ser ni vad man kan göra. Etiopien investerar i miljövänlig energi. De jobbar på att återställa mark. I Humbo, i sydvästra Etiopien, pågår ett fantastiskt projekt där träd planteras på förstörd mark, och där arbete i lokala samhällen med hållbar skogsindustri har lett till ökad levnadsstandard. Vi kan se, från Peking till London, från Kalifornien till Indien, från Brasilien till Etiopien, att vi faktiskt förstår hur vi ska hantera de två transformationerna, den strukturella och klimatet. Vi förstår hur vi kan hantera dem. Och tekniken utvecklas fort. Jag behöver egentligen inte rabbla upp det för en publik som er, men ni har sett elbilarna, batterier gjorda av nya material. Vi kan fjärrstyra våra hushållsmaskiner med våra mobiler när vi är bortresta. Det finns bättre isolering. Och det är mycket mer på gång. Men, och det är ett stort men, världen i stort ändrar sig alldeles för långsamt. Vi minskar inte på utsläppen som vi borde. Vi hanterar inte strukturella omvandlingar så som vi skulle kunna. De enorma riskerna med klimatförändringen har inte sjunkit in ännu. Vad vi faktiskt kan tjäna på förändringarna har inte gått upp för oss ännu. Det krävs högre politiskt tryck. Våra politiska ledare behöver ta ansvar. Vi kan få större tillväxt, bättre klimat, en bättre värld. Vi kan se till, genom att hantera de två transformationerna på ett bra sätt, att de närmsta 100 åren blir det bästa av århundraden. Om vi misslyckas, vi, du och jag, om vi misslyckas, om vi inte hanterar de två transformationerna på ett bra sätt, så kommer de närmsta 100 åren bli det sämsta av århundraden. Det är den viktigaste slutsatsen i rapporten om ekonomi och klimat som togs fram under ledning av Mexikos expresident Felipe Calderón, tillsammans med mig, som vi lämnade in igår här i New York i FN-byggnaden till FNs generalsekreterare, Ban Ki-moon. Vi vet att vi kan fixa detta. För två veckor sedan blev jag morfar för fjärde gången. Vår dotter — (Barnskrik) (Skratt) (Applåder) Vår dotter födde sin dotter Rosa här i New York för två veckor sedan. Här har vi Helen och Rosa. (Applåder) Två veckor gammal. Kommer vi kunna titta barnbarnen i ögonen och säga att vi visste vad som stod på spel, att vi insåg farorna och möjligheterna, och att vi ändå inte gjorde något? Verkligen inte. Låt oss se till att de närmsta 100 åren blir det bästa av århundraden. (Applåder)