Den ukrainska revolutionens krigare och sörjande

"Män utkämpar krig, och kvinnor sörjer dem," säger fotografen Anastasia Taylor-Lind. Med starka, fängslande bilder från Majdanprotesterna i Ukraina, visar denna TED Fellow oss intima ansikten från revolutionen. Ett grymt och vackert tal.

När jag kom till Kiev,

den första februari i år,

var Frihetstorget under belägring,

omringad av statens lojala poliser.

Protestanterna som ockuperade Majdan,

som torget är känt som,

förberedde sig för strid,

de lagrade hemgjorda vapen

och massproducerade improviserade skydd.

Euromajdanprotesterna började fredligt
vid slutet av 2013,

efter att Ukrainas president,
Viktor Janukovitj,

avböjde ett förslag om
utökat samarbete med EU

för att istället närma sig Ryssland.

Då började tiotusentals
missnöjda medborgare

strömma in till centrala Kiev för att
demonstrera emot denna lojalitet.

När månaderna gick förbi

intensifierades konfrontationerna mellan
polisen och medborgarna.

Jag öppnade en provisorisk porträttstudio
vid barrikaderna på Hrusjevskyjgatan.

Där fotograferade jag kämparna,
mot en svart gardin,

en gardin som mörklade den väldigt
förföriska bakgrunden

av eld, is och rök.

För att kunna berätta de
individuella historierna här,

kände jag att jag måste ta bort de
dramatiska visuella medlen

som vi blivit bekanta med och som blivit
repeterade inom vanlig media.

Det jag såg var inte endast nyheter,
det var även historia.

Med denna uppenbarelse,

var jag fri från
journalistikens konventioner

som finns i tidningar och tidskrifter.

Oleg, Vasilij och Maxim var vanliga män,

med vanliga liv och från vanliga städer.

Men de detaljerade dräkterna
som de klädde sig i

var ganska extraordinära.

Jag säger ordet "dräkt"

eftersom de inte var
vanliga kläder som tillverkats

eller koordinerats av någon.

Det var improviserade uniformer

som var gjorda av gamla militärsaker,

reglementsvidriga stridsvapen och
troféer som tagits från polisen.

Jag intresserade mig för hur de valde att
representera sig själva,

ett utåtriktat uttryck för maskulinitet,

krigarens ideal.

Jag arbetade långsamt,
med en analog kamera

med manuellt fokus och handhållet ljus.

Processen är gammalmodig.

Det ger mig tid att
tala med varenda person

och titta på dem, tyst,
medan de kollar på mig.

Ökade spänningar kulminerade i
den mest våldsamma dagen

den 20 februari,

som blev känd under namnet
"Blodiga torsdagen".

Prickskyttar som var lojala
mot regeringen

började skjuta på de civila och
protestanterna på Institutskajagatan.

Många dödades under en väldigt kort tid.

Hotell Ukrainas reception blev ett
provisoriskt bårhus.

Det låg kroppar i rad på gatan.

Och det var blod överallt på trottoarerna.

Följande dag flydde
president Janukovitj från Ukraina.

Allt som allt, tre månaders protester

resulterade i mer än 120 döda

och många fler saknades.

Historien utvecklades snabbt,

men det återhållsamma firandet
fortsatte på Majdan.

Dagarna gick förbi på Kievs huvudtorg,

och strömmar av beväpnade kämpar

blev förstärkta av tiotusentals
vanliga människor

som fyllde gatorna i en
kollektiv sorgestund.

Många av dem var kvinnor som
ofta bar på blommor

som de tagit med sig för att
visa respekt mot de döda.

De kom dag efter dag

och täckte torget med miljontals blommor.

Vemod omslöt Majdan.

Det var tyst och jag kunde
höra fåglarna sjunga.

Det hade jag inte hört innan.

Jag hejdade kvinnor när de
närmade sig barrikaderna

för att ge sina gåvor

och frågade om jag fick ta en bild.

De flesta grät när jag fotograferade dem.

Den första dagen grät jag och
min hjälpreda Emina

med nästan varje kvinna
som besökte vår studio.

Det hade varit en så påtaglig
frånvaro av kvinnor

fram tills dess.

Och färgen på deras pastellrockar,

deras skinande handväskor,

och högarna med röda nejlikor,

vita tulpaner och gula rosor
som de bar med sig

skär sig mot det nedsvärtade torget

och de nedsvärtade männen som lägrade där.

För mig är det tydligt att dessa
två bildsamlingarna

blir oförståeliga utan varandra.

De handlar om män och kvinnor
och hur vi är --

inte hur vi ser ut, utan hur vi är.

De talar om olika könsroller i konflikter,

inte bara på Majdan,
och inte bara i Ukraina.

Män utkämpar de flesta krigen och
kvinnor sörjer dem.

Om männen visade den ideale krigaren,

så visade kvinnorna konsekvenserna
av sådant våld.

När jag tog dessa bilder,

trodde jag att jag dokumenterade slutet på
våldsamma händelser i Ukraina.

Men nu förstår jag att det är
ett dokument av begynnelsen.

Idag ligger dödssiffran på ungefär 3000,

medan hundratusentals blivit
tvångsförflyttade.

Jag var i Ukraina för sex veckor sedan.

På Majdan har barrikaderna tagits ner

och gatustenarna som användes som vapen
under protesterna har blivit ersatta,

så att trafiken återigen kan
flyta fritt genom torgets mitt.

Kämparna, kvinnorna och blommorna är borta

En gigantisk affischtavla som föreställer
flygande gäss över ett vetefält

täcker det sönderbrända skalet från
det fackliga huset

och visar,

"Ära åt Ukraina.

Ära åt hjältar."

Tack.

(Applåder)