Vad veterinärer vet som läkare inte vet

Vad kallar man en veterinär som bara tar hand om en art? En läkare. I ett fascinerande talk delar Barbara Natterson-Horowitz hur en artövergripande syn på hälsa kan förbättra sjukvården av det mänskliga djuret - speciellt när det kommer till psykisk hälsa.

För 10 år sedan

fick jag ett telefonsamtal
som ändrade mitt liv.

På den tiden var jag en
kardiolog på UCLA,

specialiserad på kardiologiska
bilddiagnostiska metoder.

Samtalet kom från en veterinär
på Los Angeles Zoo.

En äldre chimpanshona

hade vaknat upp med en ansiktsförlamning

och veterinärerna var oroliga
att hon hade haft ett slaganfall.

De undrade om jag kunde
komma till zoot

och avbilda djurets hjärta

för att leta efter ett möjligt hjärtfel.

Nu, för att vara på det klara,
nordamerikanska zoon är bemannade

med högst kvalificierade,
certifierade veterinärer

som ger enastående vård
till sina djurpatienter.

Men ibland så vänder de sig
till det humanmedicinska området,

framförallt för mer specifik rådgivning,

och jag var en av de tursamma läkarna
som blev inbjuden att hjälpa.

Jag fick chansen att utesluta
ett slaganfall hos den här chimpansen,

och säkerställa att den här gorillan
inte hade en aortadissektion,

utvärdera den här aran för blåsljud,

säkerställa att det här sjölejonets
hjärtsäck inte var inflammerad,

och på den här bilden lyssnar jag
på ett lejons hjärta

efter en livräddande samarbetesprocedur

med veterinärer och läkare

där vi dränerade 700 ml
vätska från säcken

i vilken lejonets hjärta fanns.

Och den här proceduren, som jag har gjort
på många av mina mänskliga patienter,

var identisk, med undantag
för den tassen och den svansen.

(Skratt)

För det mesta arbetade jag med
läkare på UCLA Medical Center,

och diskuterade symptom
och diagnoser och behandlingar

för mina mänskliga patienter,

men ibland jobbade jag på
Los Angeles Zoo med veterinärer,

och diskuterade symtom
och diagnoser och behandlingar

för deras djurpatienter.

Och ibland, på samma dag,

gick jag ronder på UCLA Medical Center

och på Los Angeles Zoo.

Och det här är vad som började bli
väldigt klart för mig.

Läkare och veterinärer
tog i själva verket hand om

samma sjukdomar i deras
djur- och människopatienter:

hjärtsvikt, hjärntumörer,

leukemi, diabetes, artrit,

ALS, bröstcancer,

till och med psykiatriska syndrom
som depression, ångest,

tvångsbeteenden, ätstörningar
och självskadebeteenden.

Nu måste jag erkänna en sak.

Även om jag studerade komparativ fysiologi
och evolutionsbiologi

för min kandidatexamen...

Jag hade till och med skrivit
en avhandling om darwinistisk teori.

Att se den stora överlappningen

mellan djurs och människors sjukdomar,

kom som ett välbehövt
uppvaknanade för mig.

Så jag började fundera,
med alla dessa överlappningar,

hur var det möjligt att jag aldrig
hade tänkt på att fråga en veterinär,

eller söka råd hos den
veterinärmedicinska litteraturen

för att få insikt i en av
mina mänskliga patienter?

Varför hade inte jag, och inte heller
någon av mina läkarvänner och kollegor

som jag frågade, någonsin besökt
en veterinärkonferens?

Och dessutom, varför var något
av det här en överraskning?

Jag menar, varenda läkare accepterar
någon sorts biologisk länk

mellan djur och människor.

Varje medicin som vi skriver ut
eller har tagit själva

eller gett till våra familjer

har först testats på ett djur.

Men det är något väldigt annorlunda

med att ge ett djur en medicin
eller en mänsklig sjukdom

och att ett djur självt får hjärtsvikt

eller diabetes eller bröstcancer.

Kanske en del av överraskningen

kommer från en i vår värld
ökande separation

mellan det urbana och det ickeurbana.

Vi hör talas om de här stadsbarnen

som tror att ull växer på träd

eller att ost kommer från en växt.

Tja, dagens människosjukhus,

blir i ökande takt förvandlade
till glänsande teknikkatedraler.

Det här skapar ett psykologiskt avstånd
mellan de mänskliga patienterna

som behandlas där

och djurpatienterna som bor i havet

och på gårdar och i djungeln.

Men jag tror det finns
en ännu djupare anledning.

Läkare och vetenskapsmän,
vi accepterar intellektuellt att vår art,

Homo sapiens, bara är en art,

inte mer unik eller speciell
än någon annan.

Men i våra hjärtan
tror vi inte helt och hållet på det.

Jag känner det själv
när jag lyssnar på Mozart

eller tittar på bilder
av Mars Rover på min MacBook.

Jag känner det där stinget
av människans exceptionalitet,

även om jag erkänner
den vetenskapligt isolerande kostnaden

av att se oss själva
som en överlägsen art, utskilda.

Nuförtiden försöker jag.

När jag nu träffar en mänsklig patient,
frågar jag mig alltid,

vad vet veterinärerna
om det här problemet

som jag inte vet?

Och kanske tar jag bättre hand
om min mänskliga patient

om jag såg dem
som en mänsklig djurpatient?

Här är några exempel på den sortens
spännande sammanlänkningar

som den här sortens tänkande
har lett mig till.

Hjärtsvikt som framkallas av rädsla.

Runt år 2000

"upptäckte" mänskliga kardiologer
känsloframkallad hjärtsvikt.

Det beskrevs hos en spelberoende pappa
som hade förlorat sina livsbesparingar

med ett tärningskast,

hos en brud som hade
blivit lämnad vid altaret.

Men så visade det sig;
den här "nya" mänskliga diagnosen

var varken ny eller unik för människor.

Veterinärer hade diagnostiserat,
behandlat, och även förebyggt

känsloframkallade symptom hos djur,

från apor till flamingos,
från hjortar till kaniner,

sedan 1970-talet.

Hur många människoliv
hade kunnat räddas

om den här veterinärkunskapen
hade lagts fram framför

akutläkare och kardiologer?

Självskadebeteende.

En del mänskliga patienter
skadar sig själva.

En del drar bort hårtofsar,

andra till och med skär sig själva.

En del djurpatienter
skadar också sig själva.

Det finns fåglar
som plockar bort sina fjädrar.

Det finns hingstar som upprepat biter
sina flanker tills dess att de blöder.

Men veterinärer har väldigt specifika
och väldigt effektiva tillvägagångssätt

för att behandla, och till och med
förebygga självskadebeteende

hos deras självskadande djur.

Borde inte den här veterinärkunskapen

ges till psykoterapeuter
och föräldrar och patienter

som kämpar med ett självskadebeteende?

Förlossningsdepression
och förlossningspsykos.

Ibland, strax efter att ha fött,

blir en del kvinnor deprimerade,

och ibland blir de till och med
allvarligt deprimerade eller psykotiska.

De kan negligera sin nyfödda,

och i några extrema fall,

även skada barnet.

Hästveterinärer vet även att ibland kan

ett sto, strax efter att ha fött,

negligera fölet, vägra att låta det dia,

och i några fall sparka fölet,
ibland så att det dör.

Men veterinärer har utvecklat

en metod för att handskas
med det här fölavvisande syndromet

som involverar att man ökar
oxytocinet hos stoet.

Oxytocin är gemenskapshormonet,

och det leder till ett förnyat intresse

för fölet, från stoets sida.

Borde inte den här informationen

ges till obstetriker och gynekologer

och familjeläkare och patienter

som kämpar med förlossningsdepression
och förlossningspsykos?

Men trots all denna potential
förblir tyvärr klyftan

mellan våra båda områden stor.

För att förklara det är jag rädd
att jag måste visa upp lite smutsig byk.

En del läkare kan vara riktigt snobbiga

mot läkare som inte är Medicine doktorer.

Jag pratar om tandläkare, optiker,
och psykologer,

men kanske främst djurläkare.

Visst, de flesta läkare inser inte
att det är svårare att komma in

på veterinärutbildningen
än läkarutbildningen idag,

och att när vi läser läkarutbildningen,

lär vi oss all som finns att veta

om en art, Homo sapiens,

men att veterinärer behöver lära sig
om hälsa och sjukdomar

hos däggdjur, amfibier,
reptiler, fiskar, och fåglar.

Så jag skyller inte på veterinärer
för att de är irriterade

på mitt yrkes nedlåtenhet och ignorans.

Men här är ett skämt från veterinärerna:

Vad kallar man en veterinär

som bara kan ta hand om en art?

(Skratt)

En läkare. (Skratt)

Att överbrygga klyftan
har blivit en passion för mig,

och jag gör det genom program

som Darwin on Rounds på UCLA,

där vi sammanför djurexperter
och evolutionsbiologer

och inkluderar dem
i våra medicinska team

med våra AT- och ST-läkare.

Och genom Zoobiquity-konferenser,

där vi för samman läkarutbildningar
med veterinärutbildningar

för samarbete och diskussioner

om de delade sjukdomar

som djur- och människopatienter har.

På Zoobiquity-konferenser,

lär sig deltagarna hur behandlingen
av bröstcancer hos en tiger

kan hjälpa oss att behandla bröstcancer

hos en dagisfröken på ett bättre sätt.

Hur förståelsen av polycykliska äggstockar
i en Holstein-ko kan hjälpa oss

att ge bättre behandling

till en dansinstruktör
med smärtsam mensvärk;

och hur bättre förståelse för behandling
av separationsångest

hos en spänd vallhund

kan hjälpa ett nervöst litet barn
som har svårt med de första skoldagarna.

I USA och nu internationellt,
på Zoobiquity-konferenser

lämnar läkare och veterinärer
sina attityder och förutfattade meningar

vid dörren och möts som kollegor,

som vänner, som doktorer.

Trots allt är även vi människor djur,

och det är dags för oss läkare
att anamma våra patienters

och våra egna djuriska naturer

och sälla oss till veterinärernas

artövergripande syn på hälsa.

För det visar sig

att en del av den bästa
och mest humanistiska medicinen

praktiseras av doktorer
vars patienter inte är människor.

Och en av de bästa sätten
som vi kan ta hand om

den mänskliga patienter
är genom att vara uppmärksamma på

hur alla andra patienter på planeten

lever, växer, blir sjuka, och läker.

Tack.

(Applåd)