Hur man åker till rymden utan att åka till rymden

"Vi kommer att bosätta oss i rymden" säger NASA-befälhavaren Angelo Vermeulen, TED Senior Fellow. "Det kanske tar 50 år, eller till och med 500 år, men det kommer att hända." I detta charmiga föredrag beskriver Vermeulen sitt officiella arbete för att försäkra att människor är förberedda för ett liv i yttre rymden. Han delar med sig av ett fascinerande konstprojekt där han utmanade människor över hela världen till att bygga hus vi kanske kommer att bo i där.

Jag är tvärvetenskaplig.

Som vetenskapsman
har jag varit befälhavare

på en av NASAs
Mars-simulationer förra året,

och som konstnär skapar jag

multikulturell samhällskonst
över hela världen.

Nyligen har jag faktiskt
börjat att kombinera dessa båda.

Men låt mig börja med
att prata lite om NASA-uppdraget.

Det här är HI-SEAS-programmet.

HI-SEAS är en NASA-finansierad
simulering av ytan på Mars

på Mauna Loa-vulkanen på Hawaii,

Det är ett forskningsprogram
som är speciellt utformat

för att studera effekten
av långvarig isolering

av små besättningar.

I fyra månader bodde jag i denna kupol
med en besättning på sex personer,

en väldigt intressant upplevelse förstås.

Vi gjorde många sorters forskning

Huvudforskningen var en matstudie,

men förutom matstudien -

där vi utvecklade ett ny matsystem
för astronauter som bor i rymden -

gjorde vi också
en hel del annan forskning.

Vi tog rymdpromenader,
som ni kan se här,

klädda i attrapper av rymddräkter,

men vi hade också rutinsysslor
och en del andra saker,

som frågeformulär
vid slutet av varje dag.

Väldigt hårt arbete.

Som ni kanske kan tänka er,

så är det en rätt så stor utmaning
att bo med en så liten grupp

på så litet utrymme under så lång tid.

Man handskas med en massa
psykologiska utmaningar:

hur man håller samman sitt lag
under sådana omständigheter;

hur man hanterar den tidsförskjutning
man börjar känna av

när man lever under sådana omständigheter;

sömnproblem som dyker upp, och så vidare.

Men vi lärde oss massor.

Jag lärde mig mycket om hur
enskilda besättningsmedlemmar

handskas med situationer som dessa;

hur man kan hålla sin besättning
både produktiv och nöjd,

att till exempel ge dem
tillräckligt med självständighet

är ett bra knep för att åstadkomma det;

Och ärligt talat lärde jag mig
en massa om ledarskap,

eftersom jag var befälhavare.

När jag gjorde detta uppdrag

började jag tänka mer
på vår framtid i rymden.

Vi kommer att åka till yttre rymden
och vi kommer att börja bosätta oss där.

Det är ingen tvekan om det.

Det kanske tar 50 år, eller kanske 500,

men det kommer definitivt att ske.

Så jag kom på ett nytt konstprojekt
som jag kallar Seeker.

Seeker-projektet utmanar samhällen
över hela världen

att ta fram prototyper av rymdskepp

med en ny föreställning
av boende och överlevnad.

Det är grundtanken bakom projektet.

En viktig sak är att

detta inte är ett dystopiskt projekt.

Det handlar inte om
"Herregud, världen går åt skogen

och vi måste fly för att hitta
en ny framtid någon annanstans."

Absolut inte.

Projektet bjuder in människor

till att ta ett steg bort
från jordbundna begränsningar

och genom det föreställa sig
framtiden på ett nytt sätt.

Det är till stor hjälp,
och det funkar jättebra,

så det är det viktigaste med vad vi gör.

I projektet använder jag
en medskapandeprocess,

vilket är lite annorlunda,

än vad man skulle förvänta sig
från många konstnärer.

I grund och botten släpper jag ner en idé
i en grupp, ett samhälle,

folk börjar dras till idén,

och så skapar vi konstverket tillsammans.

Det är egentligen lite som termiter.

Vi arbetar tillsammans,

och när t.ex. arkitekter kommer
och kollar på vad vi gör,

så har till och med de svårt att förstå

hur vi bygger allt utan en plan.

Vi brukar komma på fantastiska,
storskaliga skulpturer

som man till och med kan bo i.

Den första versionen
byggdes i Belgien och Holland.

Vi byggde den med en grupp
på nästan 50 personer.

Detta är andra versionen av samma projekt,

fast i Slovenien, i ett annat land,

där den nya gruppen bestämde sig för
att arbeta utifrån en ny arkitektur.

Så de tog bort arkitekturen
och lämnade bara grunden i konstverket,

och de byggde en helt ny,

mer biomorfisk arkitektur
på den gamla grunden.

Och det är en till viktig del i projektet.

Det är ett utvecklande konstverk,
utvecklande arkitektur.

Här är den senaste versionen, den visades
i Holland för ett par veckor sen,

och där använde man husvagnar
som moduler för att bygga rymdskeppet.

Vi köpte några begagnade husvagnar,

tog isär dem,

och monterade ihop dem
till ett rymdskepp.

När vi tänker på rymdskepp,

så ser vi det inte bara
som en teknisk utmaning.

Vi ser det som en kombination
av tre olika system:

ekologi, människor och teknik.

Så det finns alltid
en tydlig ekologisk del i projektet.

Här kan ni se akvaponiska system

som omger astronauterna,

så att de befinner sig i konstant kontakt
med en del av maten de äter.

En väldigt typisk sak i projektet

är att vi kör egna isoleringsuppdrag
inom dessa konstprojekt.

Vi stänger in oss i flera dagar,

för att testa det vi har byggt.

Det här till exempel,

på höger sida kan ni se
ett isoleringsuppdrag

i Moderna konstmuseet
i Ljubljana, Slovenien,

där sex konstnärer och designers
stängde in sig -

jag var en av dem -

i fyra dagar i museet.

Självklart så är det här
en väldigt performativ

och stark upplevelse för oss alla.

Vi håller nu på med att utveckla
projektets nästa version

tillsammans med Camilo Rodriguez-Beltran,
som också är TED Fellow,

i Atacamaöknen i Chile, en magisk plats.

För det första så anses det vara
en motsvarighet till Mars.

Det liknar Mars väldigt mycket
på vissa ställen

och NASA har använt det
till att testa utrustning.

Öknen har en lång historia
av kopplingar till rymden

genom stjärnobservationer.

Där befinner sig också ALMA,

det stora teleskop som utvecklas där.

Det är också världens torraste plats,

vilket gör det till ett intressant ställe
att bygga vårt projekt på,

för plötsligt så måste man
tänka rätt så mycket på hållbarhet.

Vi har inget annat val,

så jag är väldigt nyfiken på
vad som kommer att ske.

En speciell sak
i denna version av projektet

är att jag är väldigt nyfiken på att se

hur vi kan nå lokalbefolkningen,

ursprungsbefolkningen.

Dessa människor har bott här
väldigt länge,

och kan ses som experter inom hållbarhet,

så det blir intressant att se
vad de kan lära oss,

och ge oss en inhemsk kunskap
att använda i utforskandet av rymden.

Så vi försöker att omdefiniera

hur vi föreställer oss
framtiden i yttre rymden

genom att utforska integration,
biologi, teknologi och människor;

genom att använda en medskapande metod;

och genom att använda
och utforska lokala traditioner,

och att se hur vi kan lära
av det förflutna,

och integrera det i vår framtid.

Tack.

(Applåder)