Året då jag läste en bok från vartenda land i världen

Ann Morgan såg sig själv som beläst - ända till hon upptäckte den enorma kulturella blinda fläcken i sin bokhylla. Bland en mängd brittiska och amerikanska författare fanns det bara ett fåtal verk av författare bortom den engelskspråkiga världen. Så hon satte upp ett ambitiöst mål: att läsa en bok från vartenda land i världen på ett år.
Nu uppmanar hon andra anglofiler att läsa översatta verk så att förläggarna ska jobba hårdare med att ta hem utländska litterära pärlor.
Utforska interaktiva kartor av hennes läsresa här: go.ted.com/readtheworld

Det sägs ofta

att du kan säga mycket om en person
genom att titta på personens bokhyllor.

Vad säger mina bokhyllor om mig?

När jag ställde den frågan till mig själv
för några år sedan,

gjorde jag en oroande upptäckt.

Jag hade alltid sett mig själv
som en hyfsat bildad,

kosmopolitisk person.

Men mina bokhyllor sa något annat.

Nästan alla titlar i dem

var skrivna av brittiska
eller nordamerikanska författare,

och det fanns nästan inget
som var översatt.

Att upptäcka denna enorma kulturella
blinda fläck i mitt läsande

var rätt så chockerande.

Och när jag funderade på det,
verkade det synd.

Jag visste att det måste finnas
mängder av fantastiska historier där ute,

av författare på andra språk än engelska.

Och det kändes sorgligt att tänka på
att mina läsvanor innebar

att jag förmodligen aldrig
skulle stöta på dem.

Så jag bestämde mig för
att ordinera mig själv

en intensivkurs i global läsning.

2012 skulle bli ett väldigt
internationellt år för Storbritannien;

det var året för OS i London.

Så jag beslutade mig
för att använda det som min tidsram

för att försöka läsa en roman,
novellsamling

eller memoar från vartenda land
i hela världen.

Och det gjorde jag.

Det var väldigt spännande,

jag lärde mig otroliga saker

och skapade en del underbara kontakter

som jag vill dela med er idag.

Men det startade
med en del praktiska problem.

Efter att jag listat ut vilken av de
många olika listorna över länder i världen

jag skulle använda för mitt projekt,

slutade det med att jag tog listan
över länder erkända av FN,

och lade till Taiwan,

vilket gav mig totalt 196 länder.

Och efter att ha listat ut
hur jag skulle läsa och blogga om

ungefär fyra böcker i veckan

samtidigt som jag jobbade
fem dagar i veckan,

tvingades jag inse
att jag kanske inte ens skulle kunna

få tag i böcker på engelska
från alla länder.

Det är bara ungefär 4,5 procent
av all litteratur som publiceras

i Storbritannien varje år som är översatt,

och siffrorna är liknande för stora delar
av den engelskspråkiga världen.

Även om andelen översatta böcker
som publiceras i många andra länder

är mycket högre.

4,5 procent är lite som det är,

men vad den siffran inte säger

är att många av de böckerna
kommer från länder

med starka förläggarnätverk

och många branschproffs
instruerade att sälja de titlarna

till engelskspråkiga förläggare.

Till exempel, trots att mer än 100 böcker
översätts från franska

och ges ut i Storbritannien varje år,

så kommer de flesta av dem
från länder som Frankrike och Schweiz.

Franskspråkiga Afrika, å andra sidan,

hamnar mycket sällan där.

Konsekvensen är att det finns
rätt många länder

som har lite eller till och med ingen
kommersiellt tillgänglig litteratur

på engelska.

Deras böcker förblir osynliga för läsare

av världens mest publicerade språk.

Men när det handlade om att läsa världen,

var min största utmaning

det faktum att jag inte visste
var jag skulle börja.

Jag hade tillbringat mitt liv
åt att läsa nästan enbart brittiska

och nordamerikanska böcker,

och hade ingen aning
om hur jag skulle hitta berättelser

och välja ut dem i resten av världen.

Jag kunde inte säga hur man hittar
en historia från Swaziland.

Jag skulle inte känna igen
en bra roman från Namibia.

Det gick inte att dölja det -

jag var en ovetande litterär xenofob.

Så hur i jösse namn
skulle jag kunna läsa världen?

Jag skulle behöva be om hjälp.

Så, i oktober 2011
registrerade jag min blogg,

ayearofreadingtheworld.com,

och postade ett litet upprop online.

Jag förklarade vem jag är,

hur begränsat mitt läsande hade varit,

och jag bad alla som brydde sig

att lämna ett meddelande med bokförslag

från andra delar av världen.

Jag visste inte om någon
skulle vara intresserad,

men bara några timmar
efter att jag postat uppropet,

började folk höra av sig.

Först var det vänner och kollegor.

Sedan vänners vänner.

Och ganska snart även främlingar.

Fyra dagar efter mitt upprop online,

fick jag ett meddelande från en kvinna,
Rafidah, i Kuala Lumpur.

Hon sa att hon älskade tanken
på mitt projekt,

och fick hon gå till sin lokala
engelskspråkiga bokhandel,

välja ut en malaysisk bok
och skicka den till mig?

Jag accepterade entusiastiskt,

och några veckor senare anlände ett paket

med inte bara en, utan två böcker -

Rafidahs val från Malaysia,

och en bok från Singapore
som hon också hade valt ut till mig.

Vid den tidpunkten var jag förbluffad

över att en främling, mer än 900 mil bort,

ansträngde sig så för att hjälpa någon

som hon förmodligen aldrig skulle träffa.

Men Rafidahs vänlighet visade sig
vara en trend för det året.

Om och om igen ansträngde sig folk
för att hjälpa mig.

En del gjorde efterforskningar
för min skull,

andra tog omvägar
på semestrar och affärsresor,

för att gå till bokhandlar för min skull.

Det visade sig
att om du vill läsa världen,

om du vill möta den med öppet sinne,

så kommer världen att hjälpa dig.

När det handlade om länder

med lite eller ingen kommersiellt
tillgänglig litteratur på engelska,

gick folk ännu längre.

Det kom ofta böcker från oväntade källor.

Min Panama-bok, till exempel,
kom genom en konversation

jag hade med Panamakanalen på Twitter.

Ja, Panamakanalen har ett Twitterkonto.

Och när jag tweetade till det
om mitt projekt,

föreslog det att jag skulle försöka
få tag på något verk

av den panamanska författaren
Juan David Morgan.

Jag hittade Morgans hemsida
och skickade ett meddelande,

där jag frågade om någon
av hans spanska romaner

hade översatts till engelska.

Han svarade att inget hade publicerats,

men att han hade en outgiven översättning

av sin roman "The Golden Horse."

Han e-postade den till mig,

och gav mig möjligheten
att bli en av de första någonsin

att läsa den boken på engelska.

Morgan var inte på något sätt
den enda ordkonstnären

som delade med sig
av sitt arbete till mig.

Från Sverige till Palau,

skickade författare och översättare
egenutgivna böcker

och outgivna bokmanuskript

som inte hade plockats upp
av engelskspråkiga utgivare

eller som inte längre fanns tillgängliga,

vilket gav mig förmånen att få glimtar
av en del otroliga fantasivärldar.

Jag läste till exempel

om den sydafrikanska kungen Ngungunhane,
som ledde motståndsrörelsen

mot portugiserna på 1800-talet;

och om äktenskapsritualer i en avlägsen by

på Kaspiska havets stränder
i Turkmenistan.

Jag träffade Kuwaits motsvarighet
till Bridget Jones.

(Skratt)

Och jag läste om en orgie
i ett träd i Angola.

Men det mest otroliga exemplet

på ansträngningarna
folk var beredda att göra

för att hjälpa mig läsa världen,

kom mot slutet av mitt sökande,

när jag försökte få tag på en bok
från den lilla, portugisisktalande,

afrikanska önationen
São Tomé och Príncipe.

Jag hade ägnat månader åt att testa
allt jag kunde komma på för att hitta

en bok från det landet
som hade översatts till engelska,

och det verkade som
att mitt enda alternativ

var att se om jag kunde få
något översatt från grunden.

Jag var riktigt tveksam

till att någon skulle vilja
hjälpa mig med detta,

och ge av sin tid för något sådant.

Men på mindre än en vecka efter att jag
lagt ut förfrågan på Twitter och Facebook

till portugisisktalande,

hade jag mer folk
än jag kunde ha med i projektet,

däribland Margaret Jull Costa,
en mästare inom sitt område,

som har översatt verk
av Nobelprisvinnaren José Saramago.

Med mina nio frivilliga på plats,

lyckades jag hitta en bok
av en författare från São Tomé,

som jag kunde köpa nog många av online.

Här är en av dem.

Och jag skickade en kopia
till var och en av mina volontärer.

Var och en tog ett par noveller
från den här samlingen,

höll sitt ord, skickade
sina översättningar till mig,

och inom sex veckor
kunde jag läsa hela boken.

I det fallet, precis som jag så ofta insåg
under mitt världsläsarår,

hade min okunskap
och min öppenhet om mina begränsnigar

blivit en enorm möjlighet.

När det gällde São Tomé och Príncipe,

var det en möjlighet,
inte bara att lära något nytt

och upptäcka en ny samling berättelser,

utan också att samla en grupp människor

och möjliggöra en gemensam,
kreativ ansträngning.

Min svaghet hade blivit projektets styrka.

Böckerna jag läste det året,
öppnade mina ögon för många saker.

De som gillar att läsa vet

att böcker har en otrolig kraft
att ta dig utanför dig själv

och in i någon annans tankesätt,

så att du, åtminstone för en stund,

ser på världen med andra ögon.

Det kan vara en obekväm upplevelse,

särskilt om du läser en bok från en kultur

med andra värderingar än din egen.

Men det kan också vara upplysande.

Att brottas med obekanta tankar
kan hjälpa dig att klargöra dina egna.

Det kan också dyka upp blinda fläckar

i ditt sätt att se på världen.

När jag såg tillbaka
på mycket av den engelska litteratur

som jag vuxit upp med,

började jag inse
hur begränsad mycket av den var,

jämfört med den rikedom
som världen kan erbjuda.

Och allteftersom sidorna vändes,

började något annat också hända.

Steg för steg,

förändrades den långa listan
av länder som jag börjat året med,

från ett torrt, akademiskt register
över platsnamn

till levande väsen.

Jag vill inte alls påstå
att det är möjligt

att få en samlad bild av ett land
bara genom att läsa en bok.

Men sammantaget har berättelserna
jag läste det året

gjort mig mer levande än nånsin förut

inför rikedomen, mångfalden och
komplexiteten hos vår fantastiska planet.

Det var som om världens berättelser

och människorna som ansträngt sig så
för att hjälpa mig att få läsa dem,

hade gjort det hela verkligt för mig.

Nuförtiden när jag tittar
på mina bokhyllor

eller funderar över verken
på min läsplatta,

berättar de något helt annat.

Det är berättelsen om böckernas kraft
att föra oss samman

över politiska, geografiska, kulturella,
sociala och religiösa klyftor.

Det är berättelsen
om människors samarbetspotential.

Och det är ett bevis

på den enastående tid vi lever i,
där det, tack vare internet,

är lättare än någonsin

för en främling att dela en berättelse,
en världsåskådning, en bok,

med någon hon kanske aldrig kommer träffa,
på andra sidan planeten

Jag hoppas det är en berättelse
jag kommer läsa många år framöver.

Och jag hoppas att många fler
vill vara med.

Om vi alla läser mer brett,
skulle det finnas incitament

för förläggarna att översätta fler böcker,

och det skulle göra oss alla rikare.

Tack.

(Applåder)