Leonard Susskind: Min vän Richard Feynman

Hur är det att vara vän med ett geni? På TEDxCaltech drar fysikern Leonard Susskind några historier om sin vänskap med den legendariske Richard Feynman och hans okonventionella sätt att angripa problem som är både seriösa och... inte så seriösa.

När jag tillfrågades om att göra detta bestämde jag

att det jag verkligen ville prata om

var min vän Richard Feynman.

Jag var en av ett lyckligt fåtal

som verkligen fick lära känna honom

och njuta av hans närvaro.

Och jag ska berätta om den Richard Feynman som jag kände.

Jag är säker på att det finns andra här

som kan berätta om den Richard Feynman de kände,

och det skulle förmodligen vara en annorlunda Richard Feynman.

Richard Feynman var en mycket komplex man.

Han var en man med många många sidor.

Han var förstås, främst av allt,

en mycket mycket bra vetenskapsman.

Han var skådespelare. Ni såg honom agera.

Jag hade också förmånen att vara med på sådana föreläsningar,

uppe på läktaren.

De var fantastiska.

Han var en filosof;

en trumspelare;

han var en excellent lärare.

Richard Feynman var också en artist,

en enorm artist.

Han var fräck, vanvördig --

full av macho,

en sorts steget-före-macho.

Han älskade intellektuella bataljer.

Han hade ett gigantiskt ego.

Men den mannen hade på något vis

en massa plats på bottenvåningen.

Vad jag menar med det

är en massa plats, i mitt fall --

jag kan ju inte tala för någon annan --

men i mitt fall,

en massa plats för ytterligare ett ego.

Inte så stort som hans,

men rätt stort.

Jag mådde alltid bra med Dick Feynman.

Det var alltid roligt att vara med honom,

Han fick mig alltid att känna mig smart.

Hur kan någon som han få en att känna sig smart?

På något sätt gjorde han det.

Han fick mig att känna mig smart. Han fick mig att känna att han var smart.

Han fick mig att känna att vi båda var smarta,

och att vi två kunde lösa vilka problem som helst.

Vi pysslade faktiskt med fysik tillsammans ibland.

Vi publicerade aldrig någon studie tillsammans,

men vi hade väldigt roligt.

Han älskade att vinna.

I de här små machospelen vi ibland spelade --

och det var inte bara med mig, han spelade dem med alla möjliga människor --

vann han nästan alltid.

Men när han inte vann, när han förlorade,

skrattade han och verkade ha precis lika kul

som om han hade vunnit.

Jag minns att han en gång berättade en historia

om ett skämt som några studenter utsatte honom för.

De tog med honom -- jag tror det var hans födelsedag --

de tog med honom på lunch.

De tog med honom på lunch

till ett smörgåsställe i Pasadena

Det kanske fortfarande finns kvar, jag vet inte.

Kändismackor var deras grej.

Man kunde få en Marilyn Monroe-smörgås.

Man kunde få en Humphrey Bogart-smörgås.

Studenterna åkte dit i förväg,

och de ordnade så att alla skulle beställa Feynman-smörgåsar.

En efter en kom de in och beställde Feynman-smörgåsar.

Feynman älskade den historien.

Han berättade den för mig och var riktigt glad och skrattade.

När han berättat klart sa jag till honom,

"Dick, jag undrar vad skillnaden skulle vara

mellan en Feynman-smörgås och en Susskind-smörgås"

Utan att tveka

sa han "De skulle vara ungefär likadana.

Den enda skillnaden är att Susskind-smörgåsen skulle ha mycket mer skinka"

Skinka (ham) som i ham actor (dålig skådespelare).

(Skratt)

Men jag råkade också vara rätt kvick den dagen,

så jag sa "Ja, men mycket mindre baloney" (baloney = "korv" men också "trams")

(Skratt)

Sanningen är

att en Feynman-smörgås

hade en massa ham,

men absolut ingen baloney.

Det Feynman avskydde mest av allt

var låtsat intellekt --

falskhet,

falsk sinnrikhet, fikonspråk.

Jag minns att nångång under 80-talet,

i mitten av 80-talet,

träffades Dick, jag och Sidney Coleman

ett par gånger

i San Francisco, hemma hos nån väldigt rik kille --

i San Francisco för att äta middag.

Den sista gången den rika killen bjöd in oss,

bjöd han också in ett par filosofer.

De här killarna var medvetandefilosofer.

Deras specialitet var medvetandets filosofi.

De var proppfulla av fikonspråk.

Jag försöker minnas orden --

"monism", "dualism", kategorier hit och dit.

Jag hade ingen aning om vad det betydde, inte Dick heller --

inte Sydney heller för den delen.

Och vad pratade vi om?

Ja, vad pratar man om när man pratar om medvetanden?

En uppenbar sak att prata om --

kan en maskin få ett medvetande?

Kan man bygga en maskin

som tänker som en människa,

som är medveten?

Vi satt där och pratade om detta -- vi kunde såklart aldrig svara på frågan.

Men problemet med filosoferna

är att de filosoferade

när de borde ha vetenskap-ifierat.

Det är trots allt en vetenskaplig fråga.

Och detta var väldigt farligt att göra

i Dick Feynmans närhet.

Feynman sköt hårt -- båda piporna, rätt mellan ögonen.

Det var brutalt, det var roligt -- ååh, det var roligt.

Men det var verkligen brutalt.

Han spräckte verkligen deras bubbla.

Men det mest fascinerande var --

Feynman var tvungen att gå lite tidigare.

Han mådde inte helt bra, så han gick tidigare.

Så Sidney och jag var kvar med de två filosoferna.

Och det häftiga är att de där killarna nästan svävade.

De var så lyckliga.

De hade träffat den store mannen;

de hade blivit tillsagda av den store mannen;

de hade fruktansvärt roligt

när de fick sina trynen nedtryckta i leran;

och det var något speciellt.

Där och då insåg jag att det var något extraordinärt med Feynman,

även när han gjorde det han gjorde.

Dick var min vän, jag kallade honom Dick.

Dick och jag hade ett slags samförstånd.

Jag tror att det kan ha varit ett speciellt samförstånd vi hade.

Vi gillade varandra; vi gillade samma sorts saker.

Jag gillade också de där intellektuella machospelen.

Ibland vann jag, oftast vann han.,

men vi tyckte om det båda två.

Vid något tillfälle blev Dick övertygad om

att han och jag hade någon slags likhet i våra personligheter.

Jag tror inte han hade rätt.

Jag tror vår enda likhet

är att vi båda tycker om att prata om oss själva.

Men han var övertygad om detta.

Och han var nyfiken.

Det var en otroligt nyfiken man.

Han ville förstå vad det var och varför det var så

att vi hade den där roliga kopplingen.

En dag var vi ut och gick. Vi var i Frankrike.

I La Zouche.

Vi var uppe i bergen, det var 1976.

Vi var uppe i bergen, och Feynman sa till mig,

han sa "Leonardo"

Enda anledningen till att han kallade mig Leonardo

var för att vi var i Europa

och han övade sin franska.

Så han sa "Leonardo,

stod du närmare din mor eller din far

när du var liten?"

Och jag sa "Min riktiga hjälte var min far.

Han var en arbetare,

som bara gått ut femte klass.

Han var en mästerlig mekaniker och han lärde mig använda verktyg.

Han lärde mig allt möjligt om mekaniska prylar.

Han lärde mig till och med Pythagoras sats.

Han kallade det inte hypotenusan,

han kallade det genvägsavståndet."

Feynmans ögon lyste upp.

Som en glödlampa.

Och han sa att han hade haft

i princip exakt samma relation

till sin pappa.

Han hade faktiskt varit övertygad om

att det, för att bli en god fysiker,

var mycket viktigt

att ha haft den sortens relation till sin far.

Jag ber om ursäkt för den sexistiska konversationen,

men det var så det gick till.

Han sa att han hade varit helt övertygad om att det var nödvändigt --

en nödvändig del av en ung fysikers uppväxt.

Eftersom han var Dick, ville han såklart undersöka detta.

Han ville göra ett experiment.

Och det gjorde han.

Han gick ut och gjorde ett experiment.

Han frågade alla vänner som han tyckte var goda fysiker,

"Var det din mamma eller pappa som påverkade dig?"

Och utan undantag -- de var alla män --

utan undantag, svarade varenda en av dem

"Min mamma"

(Skratt)

Så där hamnade den teorin i papperskorgen.

Men han var väldigt uppspelt över att äntligen ha träffat någon

som hade samma upplevelse med sin far

som han hade med sin.

Under rätt lång tid var han övertygad

om att detta var anledningen till att vi kom så bra överens.

Jag vet inte. Kanske. Vem vet?

Men låt mig berätta lite

om fysikern Feynman.

Feynmans stil -

nej, stil är inte rätt ord.

Stil får en att tänka på flugan som han kanske hade på sig

eller kostymen han bar.

Det är något mycket djupare än så,

men jag kommer inte på något annat ord för det.

Feynmans vetenskapliga stil

var att alltid leta efter den enklaste,

mest elementära lösningen som var möjlig på ett problem.

Om det inte var möjligt så fick man använda något finare.

Men det var tveklöst så att

detta var hans stora nöje

att visa människor att han kunde tänka enklare än de kunde.

Men han trodde också, han trodde verkligen,

att om man inte kunde förklara något på ett enkelt sätt,

så var det för att man inte förstod det.

På 50-talet försökte folk lista ut

hur supraflytande helium fungerade.

Det fanns en teori.

Tack vare en rysk matematisk fysiker,

och det var en komplicerad teori.

Jag ska berätta om den snart nog.

Det var en fruktansvärt komplicerad teori

full av svåra integraler och formler

matematik och så vidare.

Och den typ funkade, men inte särskilt bra.

Det enda sätt den funkade på

var när heliumatomerna var väldigt långt från varandra.

Heliumatomerna var tvungna att vara väldigt långt från varandra.

Och oturligt nog är heliumatomerna i flytande helium

staplade på varandra.

Feynman bestämde sig, som amatör-helium-fysiker,

för att försöka lista ut det.

Han hade en idé, en väldigt klar idé.

Han skulle försöka lista ut

vad kvantvågfunktionen

hos denna stora mängd atomer såg ut.

Han skulle försöka visualisera den,

med hjälp av ett litet antal enkla principer.

Det lilla antalet enkla principer var väldigt, väldigt enkla.

Den första var

att när heliumatomer nuddar varandra så repelleras de.

Vilket gör att vågfunktionen måste gå till noll,

den måste försvinna när heliumatomerna rör varandra.

Nästa faktum

är att grundnivån, den lägsta energinivån hos ett kvantsystem,

den vågfunktionen är alltid väldigt slät --

har minst antal guppor.

Så han satte sig ner --

och jag föreställer mig att han inte hade mer än

en bit papper och en penna --

och han försökte skriva ner, och skrev ner,

den enklaste funktion han kunde tänka sig

som uppfyllde de uppställda villkoren,

att vågfunktionen försvinner när saker nuddar varandra

och är slät däremellan.

Han skrev ner en enkel grej.

Den var faktiskt så enkel

att jag tror att en riktigt smart högstadieelev,

som inte läste matematik,

skulle förstå vad han skrev ner.

Grejen var att den där enkla grejen han skrev ner

förklarade allt man vid den tiden visste om flytande helium

och lite till.

Jag har alltid undrat

om proffsen, de riktiga, professionella heliumfysikerna,

tyckte att det var lite pinsamt.

De hade sin kraftfulla teknik

och de kunde inte lyckas lika bra.

Jag ska förresten berätta vad den där kraftfulla tekniken var.

Det var Feynman-diagram.

(Skratt)

Han gjorde det igen 1968.

1968, vid mitt eget universitet --

jag var inte där då -- men 1968

undersökte man strukturen hos protoner.

Protonen är uppenbarligen gjord

av ett helt gäng små partiklar.

Det visste man, mer eller mindre.

Och sättet man hade att analysera detta var Feynman-diagram.

Det var det Feynman-diagram konstruerades för --

att förstå partiklar.

Experimenten som gjordes där var enkla.

Man tar helt enkelt protonen,

och träffar den väldigt skarpt med en elektron.

Det var det Feynman-diagram var till för.

Det enda problemet

var att Feynman-diagram är komplicerade.

Det är svåra integraler.

Om man kunde lösa alla dem så skulle man ha en väldigt precis teori.

Men man kunde inte; de var för komplicerade.

Folk försökte göra dem.

De kunde göra ett en-loopsdiagram. Inga problem med en loop.

En loop, två loopar -- det gick kanske att göra ett diagram med tre loopar,

men utöver det gick det inte att göra någonting.

Feynman sa "Glöm bort allt det där.

Tänk bara på protonen

som en samling av små partiklar --

en svärm av små partiklar."

Han kallade dem partoner. Han kallade dem partoner.

Han sa "Tänk på det som en svärm av partoner

som rör sig riktigt snabbt."

Eftersom de rör sig så fort,

säger relativiteten att den inre rörelsen är väldigt långsam.

Elektronen träffar den väldigt plötsligt.

Det är som att man tar en väldigt plötslig ögonblicksbild av protonen.

Vad ser du?

Du ser en stillastående hög med partoner.

De rör sig inte, och eftersom de inte rör sig

under tiden man gör experimentet,

så behöver man inte bekymra sig om hur de rör sig.

Man behöver inte fundera på krafterna mellan dem.

Man tänker bara på det

som en befolkning

av stillastående partoner.

Detta var nyckeln till att analysera dessa experiment.

Extremt effektivt, det gjorde verkligen --

någon sa att ordet revolution är ett dåligt ord.

Jag antar att det är så, så jag ska inte säga revolution --

men det utvecklade verkligen på djupet

vår förståelse av protonen,

och av partiklar bortom det.

Jag hade lite mer jag tänkt berätta för er

om min koppling till Feynman,

om hur han var,

men jag ser att jag har exakt en halvminut på mig,

så jag tror jag avslutar här

med att säga att jag faktiskt inte tror att Feynman skulle ha gillat det här evenemanget.

Jag tror han skulle ha sagt

"Jag behöver inte detta."

Men hur ska vi hedra Feynman?

Hur ska vi verkligen kunna hedra honom?

Jag tror svaret är att vi ska hedra Feynman

genom att få ut så mycket baloney

ur våra smörgåsar som vi bara kan.

Tack.

(Applåder)