Vad vi kan lära oss av insekternas vågade sexliv

Marlene Zuk studerar med glädje och envishet insekter. I detta upplysande och roliga föredrag delar hon med sig några av sakerna som är häpnadsväckande med dem - inte minst för de kreativa sätt de har sex på.

Folk är mer rädda för insekter
än vad de är för att dö.

(Skratt)

Detta enligt en undersökning
i "Book of Lists" från 1973,

föregångaren till bästa, värsta,
roligaste online-listorna som vi ser idag.

Bara höga höjder och att tala inför folk
slår de sexbenta enligt listan.

Och jag misstänker
att om man lagt till spindlar,

så hade kombinationen
insekter och spindlar

toppat listan.

Nåväl, jag är inte en av dessa människor.

Jag älskar verkligen insekter.

Jag tycker de är intressanta och vackra,

och ibland till och med gulliga.

(Skratt)

Och jag är inte ensam.

I århundraden har några
av de skarpaste hjärnorna inom vetenskapen

från Charles Darwin till E.O. Wilson,

fått inspiration när de studerat
några av de minsta hjärnorna på jorden.

Men varför är det så?

Vad är det som gör
att vi är så dragna till insekter?

En del av förklaringen är storslagenheten
i nästan allt som har med dem att göra.

De är så många fler än alla andra djur.

Vi vet inte ens hur många
insektsarter som finns;

nya upptäcks hela tiden.

Det finns åtminstone en miljon,
kanske så många som 10 miljoner.

Man skulle kunna göra
en "månadens insekt"-kalender

utan att behöva upprepa sig
på över 80 000 år.

(Skratt)

Känn på den, pandor och kattungar!

(Skratt)

Allvarligt talat, insekter är oumbärliga.

Vi behöver dem.

Det har uppskattats
att var tredje munsbit vi äter

kräver en pollinatör.

Vetenskapsmän använder insekter
för att kunna göra fundamentala upptäckter

inom alla områden,

från strukturen på vårt nervsystem
till hur våra gener och vårt DNA fungerar.

Men det jag älskar mest med insekter

är att de kan hjälpa oss förstå
vårt eget beteende.

Insekter verkar göra
allt som vi människor gör.

De möts, de parar sig,
de bråkar, de gör slut.

Och de gör det med något
som ser ut som kärlek eller fientlighet.

Men det som styr deras beteende
är något helt annat än det som styr vårt,

och skillnaden kan vara
en riktig aha-upplevelse.

Ett praktexempel på detta

är ett av våra största intressen: sex.

Jag kommer vidhålla,
och jag tror mig kunna försvara,

något som kanske låter förvånande:

Jag tycker insekters sexliv
är mer intressant än människans.

(Skratt)

Och de stora variationerna mellan insekter

får oss att ifrågasätta
några av våra egna antaganden

om vad det innebär
att vara man och kvinna.

Så till att börja med,

många insekter behöver inte ha sex
för att kunna fortplanta sig.

Kvinnliga bladlöss
kan klona sig utan att para sig.

Jungfrufödsel, bara så där.

I dina rosbuskar.

(Skratt)

För de arter som har sex,

så är till och med deras sperma
mer intressant är mänsklig sperma.

Det finns några sorters bananflugor

vars sperma är längre än hanens kropp.

Och det är viktigt

eftersom de använder sperman
som konkurrensmedel.

Insektshanar tävlar ibland med vapen,
som hornen hos dessa skalbaggar.

Men de tävlar även efter
att de parat sig, med sin sperma.

Trollsländor och jungfrusländor
har penisar som liknar schweizerknivar

med alla delar utfällda.

(Skratt)

De använder dessa
fantastiska redskap som skopor,

för att avlägsna sperman från andra hanar
som honan parat sig med.

(Skratt)

Så, vad kan vi lära av detta?

(Skratt)

Ja, det är inte så att vi ska härma dem

eller att de skulle vara förebilder
för oss att ta efter.

Och, med tanke på detta,
är det nog bäst att vi inte gör det.

Och nämnde jag att sexuell kannibalism
grasserar bland insekter?

Så, nej, det är inte det som är poängen.

Men det vi kan lära oss av insekter,

är att de inte följer de regler
som vi människor skapat kring könsroller.

Vi har fått för oss att naturen dikterar

att män och kvinnor ska bete sig
som i TV-serierna från 50-talet.

Där förväntas männen
vara dominanta och aggressiva,

och kvinnor passiva och blyga.

Men så är det helt enkelt inte.

Till exempel, se på vårtbitare,

som är släktingar
till syrsor och gräshoppor.

Hanarna är väldigt kräsna
med vem de parar sig,

för de överför inte bara sperma
under parningen,

de ger även honan en bröllopsgåva.

Här ser ni två vårtbitare som parar sig.

På båda bilderna
är det hanen som är till höger,

och det svärdslika bihanget
är det kvinnliga äggläggningsorganet.

Den vita klumpen är sperman,

och den gröna klumpen är bröllopsgåvan.

Hanen producerar den i sin kropp

och det kostar på att producera den.

Den kan väga upp till
en tredjedel av hans vikt.

Jag kommer nu pausa och låta er fundera på

hur det skulle vara om män,
varje gång de hade sex,

skulle behöva producera något
som vägde 20-30 kilo.

(Skratt)

De skulle inte kunna
göra det särskilt ofta.

(Skratt)

Och så är det även för vårtbitaren.

Vilket leder till

att vårtbitarhanarna är väldigt petig med
vem de erbjuder bröllopsgåvan till.

Gåvan är väldigt näringsrik,

och honan äter den
under och efter parningen.

Ju större den är, desto bättre för hanen,

eftersom hans sperma får mer tid

att tränga in i hennes kropp
och befrukta äggen.

Det innebär också att hanarna
är väldigt passiva när det gäller parning,

medan honorna är extremt aggressiva
och tävlingsinriktade,

i ett försök att få
så många bröllopsgåvor som möjligt.

Det här beteendet
följer inte de stereotypiska rollerna.

Generellt sett

är hanar hos insekterna
faktiskt inte speciellt viktiga.

Bland de social insekterna -

bin, getingar och myror -

är exemplaren du ser varje dag -

myrorna runt din sockerskål,

bina som rör sig från blomma till blomma -

de är uteslutande honor.

Människan har haft svårt
att acceptera detta i tusentals år.

Redan de gamla grekerna visste
att det fanns en typ av bin, drönarna,

som är större än arbetsbina.

De ogillade drönarnas lathet.

De såg att drönarna bara väntade vid kupan
tills det var dags att svärma -

de väntar bara på svärmningen,

men deltar inte i insamlandet av pollen.

Grekerna kunde inte bestämma deras kön,

och förvirringen låg delvis i
att de visste att bin kunde stickas,

men de hade svårt att tro

att ett djur som hade ett sådan vapen
kunde vara kvinnligt.

Även Aristoteles försökte lösa problemet.

"Om de som sticks är hanarna..."

Förvirring, för det hade inneburit

att hanarna även tog hand om
avkomman i kolonin,

och han verkar ha tyckt
att det var helt uteslutet.

Han föreslog till slut att bin
hade båda sorters könsorgan

vilket inte är så långsökt;
en del djur har det.

Men kan lyckades inte lösa detta problem.

Även idag, till exempel mina studenter,

kallar alla djur de ser,
inklusive insekter,

för "han".

Och när jag berättar

att de blodtörstiga soldaterna
hos armémyrorna,

med sina gigantiska käkar
som används för att försvara kolonin,

alla är honor,

verkar de inte riktigt tro mig.

(Skratt)

Och i alla filmer -

Antz, Bee Movie -

är frontfiguren alltid manlig
hos de sociala insekterna.

Nåväl, vad spelar det för roll?

Det är ju bara filmer. Uppdiktade.

Det är djur som pratar i dem.

Vad spelar det för roll
om de talar som Jerry Seinfeld?

Jag tycker visst det spelar roll!

Och det är en del
av ett mycket större problem,

med konsekvenser inom medicin och hälsa

och många andra aspekter av våra liv.

Ni känner till att vetenskapsmän använder
så kallade modellsystem,

som består av djur -

vita råttor eller bananflugor -

som får agera stand-ins
för alla andra djur, inklusive människan.

Tanken är

att det som gäller för en människa
även gäller för den vita råttan.

I stort sett visar det sig att det är så.

Men man kan ta idén
med modellsystem för långt.

Och det jag tycker vi gjort
är att använda hanar,

oberoende av art,
som om de är modellsystemet.

Normen.

Så som det ska vara.

Och honor ses som en variant,

något udda som man studerar
efter det att man fastlagt grunderna.

Nu, åter till insekterna.

Jag tror att det innebar
att folk inte kunde se

det som fanns framför ögonen på dem.

De antog att världens scen
mest befolkades av manliga skådespelare

och kvinnorna bara hade mindre biroller.

Men om vi gör så, går vi miste om
mycket av hur naturen är.

Och vi kan även missa
hur levande ting, inklusive människor,

kan skilja sig åt.

Och jag tror det är därför vi använt hanar
som mallen i mycket medicinsk forskning,

något som visat sig vara ett problem

om vi vill att resultat ska kunna användas
för både män och kvinnor.

Det sista som jag älskar med insekter

är något som många tycker är otäckt.

De har pyttesmå hjärnor

med väldigt låg kognitiv förmåga,
så som vi definierar det.

De beter sig komplicerat,
men de har inte komplicerade hjärnor.

Därför kan vi inte bara se på dem
som mindre värda

bara för att de inte gör saker
på samma sätt som vi.

Jag är glad för att det är svårt
att förmänskliga insekter,

att se på dem som små människor

klädda i exoskelett, med sex ben.

Istället måste vi
acceptera dem för vad de är,

för insekter får oss att fundera över
vad som är normalt och naturligt.

En del skriver skönlitteratur
och talar om parallella universum.

De spekulerar om det övernaturliga,

om att de dödas själar
finns mitt ibland oss.

Det lockande med en annan värld

är förklaringen till varför en del fiskar
i paranormala vatten.

Men vad mig anbelangar,

varför måste man kunna se döda människor,

när man kan se levande insekter?

Tack!

(Applåder)