Min enkla uppfinning, designad för att hålla min farfar säker

Sextio procent av de som är drabbade av demens irrar bort sig, något som kan vara mycket stressande för både patienter och vårdgivare. I det här charmiga föredraget hör du hur den tonåriga uppfinnaren Kenneth Shinozuka kom på en ny lösning för att hjälpa sin nattvandrande farfar och fastern som tar hand om honom...och hur han hoppas kunna hjälpa andra med Alzheimers.

Vilket är det snabbast växande hotet
mot amerikanernas hälsa?

Cancer? Hjärtinfarkter? Diabetes?

Svaret är faktiskt ingen av dem;

det är Alzheimers sjukdom.

Var 67:e sekund

får någon i USA diagnosen Alzheimers.

Eftersom antalet Alzheimerpatienter
kommer att tredubblas till år 2050,

så kommer vården av dem, liksom resten av
den åldrande befolkningen,

att bli en överväldigande
samhällsutmaning.

Min familj har personligen upplevt

utmaningen i att ta hand om
en Alzheimerpatient.

Jag växte upp i en familj
med tre generationer

och jag har alltid stått min farfar nära.

När jag var fyra år gammal

promenerade min farfar och jag
i en park i Japan

när han oväntat gick vilse.

Det var ett av de mest skrämmande
ögonblicken i mitt liv,

det var också då vi
för första gången förstod

att min farfar hade Alzheimers sjukdom.

Under de senaste 12 åren
har hans tillstånd försämrats,

och särskilt hans nattvandrande har
varit stressande för min familj.

Min faster, som har mest ansvar

försökte hålla sig vaken på nätterna
för att ha koll på honom,

men missade ofta
att han steg ur sängen.

Jag blev riktigt orolig för
min fasters välbefinnande

liksom min farfars säkerhet.

Jag sökte vitt och brett efter
en lösning på familjens problem

men hittade ingen.

Så en natt för cirka två år sedan

tog jag hand om farfar och
jag såg honom stiga ur sängen.

I samma ögonblick som foten nådde golvet

tänkte jag, varför sätter jag inte
en trycksensor på hans häl?

Så snart han steg ur sängen
och ner på golvet

skulle trycksensorn känna av
en tryckökning från kroppsvikten

och trådlöst skicka ett hörbart larm
till vårdarens smarttelefon.

På så vis kunde min faster
sova bättre på nätterna

utan att behöva oroa sig
för min farfars nattvandrande.

Så nu skulle jag vilja demonstrera
den här strumpan.

Kan jag få upp min strumpmodell
på scenen?

Bra.

Så fort patienten stiger ner på golvet --

(Ringsignal) -

skickas ett larm till
vårdarens smarttelefon.

Tack. (Applåder)

Tack så mycket, strumpmodell.

Det här är en ritning
över min preliminära design.

Min önskan att skapa
en sensorbaserad teknik

kommer kanske från min livslånga förkärlek
för sensorer och teknik.

När jag var sex år gammal,

ramlade en äldre vän till familjen
i badrummet

och ådrog sig svåra skador.

Jag blev orolig för mina egna farföräldrar

och beslöt att uppfinna
ett smart badrumssystem.

Rörelsesensorer skulle installeras
på undersidan av golvplattorna

för att upptäcka när äldre patienter
ramlade på golvet.

Men eftersom jag då bara var sex år gammal

och inte hade gått ut förskolan ännu,

så hade jag varken nödvändiga resurser
eller verktyg för att förverkliga min idé,

men trots det hade min
forskningsupplevelse

givit mig en stark önskan om att
använda sensorer för att hjälpa de äldre.

Jag tror verkligen att sensorer kan
förbättra de äldres livskvalitet.

När jag började planera insåg jag
att jag stod inför tre utmaningar;

för det första att skapa en sensor;

för det andra skapa en strömkrets

och för det tredje koda en app.

Det fick mig att inse att mitt projekt
var svårare att förverkliga

än vad jag trodde från början.

Först måste jag skapa en bärbar sensor
som var tunn och flexibel nog

att bäras bekvämt på undersidan
av patientens fot.

Efter omfattande research och
testande av olika material som gummi,

vilket jag insåg var för tjockt för att
bäras tätt mot fotsulan,

tryckte jag en filmsensor

med elektriskt ledande
tryckkänsliga bläckpartiklar.

Så fort de utsätts för tryck så ökar
konduktiviteten mellan partiklarna.

På så sätt kunde jag designa en krets
som mäter tryck

genom att mäta elektrisk resistans.

Efter det var jag tvungen att designa
en bärbar trådlös krets

men trådlös signalöverföring
drar mycket ström

och kräver tunga, klumpiga batterier.

Tack och lov upptäckte jag tekniken
bakom lågenergi-bluetooth,

vilken drar väldigt lite ström och
drivs med ett knappcellsbatteri.

Det här förhindrade att systemet
dog mitt i natten.

Slutligen var jag tvungen att koda en app
som i princip förvandlar

vårdgivarens smarttelefon
till en fjärrövervakare.

För att göra det behövde jag lära mig
att koda med Java och XCode

och jag behövde lära mig att koda
för enheter med lågenergi-bluetooth

genom att titta på YouTube
och läsa olika böcker.

Genom att integrera dessa komponenter
kunde jag skapa två prototyper,

i den ena sitter sensorn fast
inuti en strumpa,

och den andra är ett flyttbart
sensoraggregat

som kan fästas överallt
där det får kontakt

med undersidan av patientens fot.

Jag har testat uppfinningen på farfar
under ungefär ett år nu,

och den har upptäckt 100 procent

av de över 900 kända tillfällen
då han har nattvandrat.

Förra sommaren kunde jag
betatesta min uppfinning

på flera äldreboenden i Kalifornien,

och just nu bearbetar jag återkopplingen

för att förbättra den till
en säljbar produkt.

Genom att testa den på ett antal patienter

insåg jag att jag behövde
komma på lösningar

för de som inte vill sova med strumpor på.

Sensorinformation insamlad
från ett stort antal patienter

kan vara användbart
för att förbättra vården

och kan kanske också leda till ett
botemedel mot sjukdomen.

Just nu undersöker jag till exempel

sambandet mellan hur ofta
en patient nattvandrar

och hans eller hennes
dagliga aktivitet och kost.

En sak jag aldrig glömmer är
när min uppfinning fångade

farfars nattvandrande för första gången.

I det ögonblicket slogs jag
av teknikens förmåga

att förändra livet till det bättre.

Människor som lever lyckligt
och hälsosamt -

det är den världen jag ser framför mig.

Tack så mycket.

(Applåder)