En hajavskräckande våtdräkt (och det är inte vad du tror)

Hamish Jolly, en oceansimmare i Australien, ville ha en våtdräkt som skulle förhindra att en nyfiken haj misstar honom för en potentiell näringskälla (vilket, statistiskt sett, är sällsynt, men ett öde man gärna undviker).
I arbetet med ett forskarteam hade han och hans vänner en nytänkande infallsvinkel - inte en hajbur, inte en dräkt av metallringar, utan en snygg dräkt som kommer av vår växande förståelse för hajars syn.

Vetenskapliga genombrott,

av sorten som potentiellt kan rädda liv,

kan ibland finnas helt öppet

för oss att upptäcka,

i den framväxande och ansamlade massan

av folkliga anekdoter till exempel,

eller i de av tiden prövade anpassningarna

som vi ser i den naturliga
omvärlden runt oss.

Vetenskap börjar med observationer,

men svårigheten är att identifiera
mönster och kännetecken

som vi annars kanske avfärdar

som myter eller tillfälligheter,

isolera dem och testa dem med
vetenskaplig noggrannhet.

Och när vi gör det, blir resultaten
ofta överraskande.

Västaustralien har haft problem

med hajattacker de senaste tre åren,

som oturligt och tragiskt nog kulminerade

i fem dödliga hajattacker under
en 10-månadsperiod

under den tiden.

Men det gäller inte endast Västaustralien.

Incidenter med hajattacker på människor

eskalerar i världen.

Så det är inte så överraskande,

att i juli det här året,

gjorde Shark Attack Mitigation Systems
i samarbete

med University of Western
Australia Oceans Institute

ett tillkännagivande som fångade intresset

hos världens media
och de som nyttjar haven

runt om i världen,

och det handlade om en ny teknologi

för att begränsa och minska
risken för hajattacker

baserat på vetenskap om vad hajar kan se.

Och idag ska jag berätta

historien om den resan,

men också insikten om
att vetenskap kan vara

lika kraftfull som översättare

som den kan vara för uppfinning.

När vi påbörjade den här processen,

letade vi efter,
det var ungefär tre år sedan,

och vi hade precis haft de två första
dödliga hajattackerna

i Västaustralien,

och av en slump, i ett annat sammanhang,

var jag på middag med Harry Butler.

Harry, som de flesta australiensare
vet är en känd naturforskare,

hade tillbringat mycket tid
i den marina miljön.

Han är, kan man säga, en föregångare

till den avlidna Steve Irwin.

När jag frågade honom om

vad lösningen på problemet
skulle kunna vara,

var svaret ganska förvånande.

Han sa, "Ta en svart våtdräkt,

gör den randig med gula band som en humla,

och du kommer att härma ett varningssystem

för de flesta marina arter."

Jag tänkte inte så mycket på det då,

och det var inte förrän de nästa
tre dödliga hajattackerna inträffade,

som det fick mig att tänka,

kanske det finns viss grund för denna idé.

Och jag vände mig till webben

för att se om det fanns några ledtrådar.

Och det visade sig att webben är full

av bevis som stödjer

det här tankesättet.

Så biologiskt, finns det gott om arter

som visar randning eller mönster,
varningsmönster,

antingen för att döljas i vattnet

eller för att varna
för att bli attackerad,

inte minst kan man se lotsfisken

som tillbringar en stor del av sitt liv

i den änden av en haj
där det händer saker.

När det kommer till människor
så har Walter Starck, en oceanograf,

målat sin våtdräkt sedan 1970-talet,

och antropologiskt sett,

målade stammar i Stilla havet
sig själv med ränder

i en havsormsceremoni

för att avvärja hajguden.

Så vad är det som händer?

Är detta en idé som finns helt öppet

för oss att beakta och fastställa?

Vi vet att hajar använder
en rad olika sinnen

när de är aktiva,
speciellt inför en attack,

men synsinnet är det som de använder

för att identifiera bytet, speciellt

de sista metrarna före attacken.

Det är rimligt att ta till sig
de biologiska anekdoterna

eftersom de har prövats av evolutionen

genom flera årtusenden.

Men är inte mänskliga anekdoter
också en sorts evolution,

att det finns en kärna av sanning

som kan vara viktig,

som har förts vidare
från generation till generation,

så att det till slut faktiskt formar
det mänskliga beteendet?

Jag vill pröva den här idén.

Jag ville pröva

dessa muntliga bevis vetenskapligt,

för om vetenskapen kunde bekräfta detta,

så skulle vi ha en del av lösningen

på hajattacker rakt framför näsan.

För detta behövde jag experter

på hajars syn och hajars neurologi,

och ett sökande runtom i världen,

ledde åter till U.W.A.

precis här intill, the Oceans Institute.

Professor Nathan Hart och hans team

hade just skrivit en uppsats som visade,

den bekräftade att rovhajar ser

i svart och vitt, eller i gråskala.

Så jag ringde upp Nathan,

lite fåraktigt, faktiskt, om denna idé

om att använda dessa mönster och former

till en våtdräkt för att försöka
begränsa risken för hajattacker,

och han tyckte det var en bra idé.

Så det som följde var ett samarbetsprojekt

som stöddes av myndigheterna i
Västaustralien.

Vi gjorde tre viktiga saker.

Först kartlade vi egenskaperna,

de fysiska egenskaperna i ögat

på de tre främsta rovhajarna,

nämligen vithajen, tiger- och tjurhajen.

Vi gjorde det genetiskt

och vi gjorde det anatomiskt.

Nästa sak var att få förståelse,

med hjälp av datormodeller,

för vad detta öga kan se

beroende på olika djup, distanser,

ljusförhållanden,
och vattnets klarhet i havet.

Nu kunde vi sätta fingret

på två viktiga egenskaper:

vilka mönster och former
skulle göra bäraren

gömd eller svår att upptäcka
i vattnet, dold,

och vilka som kanske skulle ge

den största kontrasten, men ge den största

brytningen av profilen

så att personen inte misstogs
för hajens bytesdjur

eller hajmat.

Därefter behövde vi omvandla detta

till en våtdräkt som människor
kunde tänka sig att bära,

och för detta, bjöd jag in Ray Smith,

en surfare, industriell designer,
våtdräktsdesigner,

och faktiskt han som
designade Quiksilver-loggan,

att komma och sitta ner med forskarteamet

och överföra vetenskapen

till estetiska våtdräkter
som folk skulle tänkas använda.

Här är ett exempel på en av
de första skisserna.

Detta är vad jag kallar en
"ät mig inte"-våtdräkt.

Den tar idén om ränder,

tar randighetsidén, den är väl synlig,

ger en avbrytande profil,

och den avser att förhindra hajen

från att överväga
att du kan vara vanlig mat,

och kanske till och med
skapa förvirring hos hajen.

Och denna är gjord för att
kombineras med en surfbräda.

Ni kan se den mörka ogenomskinliga
panelen där framme,

och det är framförallt bättre för ytan,

där motljuset ger en siluett

som är problematisk.

Den andra varianten
är den kryptiska våtdräkten,

den som försöker dölja bäraren

i vattenmassan.

Det finns tre paneler på dräkten,

och oavsett betingelser,

kommer en eller flera av dem

att matcha det reflekterande
spektrat i vattnet

för att helt eller delvis försvinna,

och de övriga panelerna

skapar en brytande profil i vattenmassan.

Och denna passar speciellt bra

för dykning,

när du är djupare ner i vattnet.

Så vi visste att vi hade

riktigt solid forskning här.

Vi visste, om du vill synas,

måste du vara randig,

om du vill vara dold,

måste du se ut så här.

Men det som till sist räknas,

hur skulle hajar bete sig

i samband med dessa mönster och former.

Och försök att simulera
en person i våtdräkt

i vattnet med en rovhaj

i sin naturliga miljö

är mycket svårare än man kan tro.

(Skratt)

Så vi måste ha en rigg med ett bete,

då vi behöver ett antal

tester för att få vetenskapliga bevis,

och i och med betet,

ändrar vi uppenbarligen hajens beteende.

Vi kan inte sätta människor i vattnet.

Det är etiskt uteslutet att ens använda

människoliknande former och
sätta bete på dem.

Men trots allt, vi började testprocessen

i januari det här året,

först med tigerhajar

och sedan med vithajar.

Sättet vi gjorde det på

var att få en perforerad tunna
som är full med bete,

inlindad i ett neoprenskinn,

och sedan köra två
undervattenskameror i stereo

för att se hur hajarna faktiskt
beter sig med riggen.

Och eftersom vi använder stereo,

kan vi fånga alla data om
hur stor hajen är,

vinkeln den kommer i,
hur snabbt den lämnar,

och hur den beter sig

på ett empiriskt,
snarare än subjektiv sätt.

Då vi måste hålla fast vid ett
vetenskapligt sätt,

hade vi en kontrollrigg

som var en anordning i svart neopren

precis som en vanlig svart våtdräkt

mot det vi kallar

SAMS teknikrigg.

Och resultatet var inte bara spännande,

utan också uppmuntrande,

och idag skulle jag vilja visa er

två av dessa händelser.

Här har vi en fyra meters tigerhaj

som attackerar den svarta kontrollriggen,

som den stött på ungefär

en och en halv minut tidigare.

[Video]

Exakt samma haj hade varit vid,

eller stött på den här SAMS-riggen,
den dolda SAMS-riggen,

åtta minuter tidigare,

och tillbringat sex minuter
med att cirkla runt den, på jakt,

sökt efter det den kunde lukta
och känna men inte se,

och det här var den slutliga kontakten.

Vithajar är mer självsäkra
än tigerhajarna,

och här ser ni en vithaj

som går på en kontrollrigg

alltså en svart neoprenvåtdräkt,

och går direkt till botten,

och sedan upp

och attackerar.

Till skillnad från SAMS teknikrigg,

detta är den randiga,

där den är mer taktil,

den undersöker mer,

den är mer osäker,

och visar en motvilja att
komma rätt på och simma iväg.

[Video]

(Applåder)

Det är viktigt för oss att alla tester
görs oberoende,

och det är University of W.A.
som gör försöken.

Det kommer vara en fortlöpande process.

Den utsätts för granskning
och publicering.

Det är så viktigt att det här konceptet

är lett av forskning.

Från Shark Attack
Mitigation Systems perspektiv,

vi är ett bioteknologiskt
licensieringsföretag,

så vi tillverkar inte våtdräkter själv.

Vi licensierar andra att göra det.

Men ni vill kanske veta
hur SAMS-teknologin ser ut

inbyggd i en våtdräkt, och till slut,

för första gången,
live, över hela världen --

(Skratt) --

kan jag visa er hur biologisk anpassning,

vetenskap och design ser ut
i verkligheten.

Så jag hälsar Sam, surfaren,

från den här sidan. Var är du Sam?

(Applåder)

Och Eduardo.

(Applåder)

Tack kompis.

Tack.

Tack mina herrar. (Applåder)

Så vad har vi gjort här?

Som jag ser det, istället för att
ta ett blankt papper

och använda vetenskap som
ett uppfinningsredskap,

har vi tagit fasta på de
biologiska bevisen,

och lagt vikt vid

de folkliga anekdotiska bevisen,

och vi har använt vetenskap
som ett verktyg

för översättning,

överföring av något som redan fanns

till någonting som kan användas till
mänsklighetens fördel.

Och det slår mig att idén om vetenskap

som ett verktyg för översättning
snarare än uppfinning

är något som vi kan använda på
ett mycket bredare sätt

i strävan efter nyskapande.

Trots allt, var det så att bröderna Wright

upptäckte bemannade flygningar,

eller observerade de flygningens
biologiska fakta

och översatte det mekaniskt,
kopierade det

på ett sätt så att människan
kunde använda det?

När det kommer till våtdräkten,

vem vet hur marindräkter
kommer att se ut

om två år, om fem år

eller om 50 år, men med
detta nya sätt att tänka,

så gissar jag att det är troligt
att det inte blir helt i svart.

Tack så mycket.

(Applåder)