Vetenskapliga genombrott, av sorten som potentiellt kan rädda liv, kan ibland finnas helt öppet för oss att upptäcka, i den framväxande och ansamlade massan av folkliga anekdoter till exempel, eller i de av tiden prövade anpassningarna som vi ser i den naturliga omvärlden runt oss. Vetenskap börjar med observationer, men svårigheten är att identifiera mönster och kännetecken som vi annars kanske avfärdar som myter eller tillfälligheter, isolera dem och testa dem med vetenskaplig noggrannhet. Och när vi gör det, blir resultaten ofta överraskande. Västaustralien har haft problem med hajattacker de senaste tre åren, som oturligt och tragiskt nog kulminerade i fem dödliga hajattacker under en 10-månadsperiod under den tiden. Men det gäller inte endast Västaustralien. Incidenter med hajattacker på människor eskalerar i världen. Så det är inte så överraskande, att i juli det här året, gjorde Shark Attack Mitigation Systems i samarbete med University of Western Australia Oceans Institute ett tillkännagivande som fångade intresset hos världens media och de som nyttjar haven runt om i världen, och det handlade om en ny teknologi för att begränsa och minska risken för hajattacker baserat på vetenskap om vad hajar kan se. Och idag ska jag berätta historien om den resan, men också insikten om att vetenskap kan vara lika kraftfull som översättare som den kan vara för uppfinning. När vi påbörjade den här processen, letade vi efter, det var ungefär tre år sedan, och vi hade precis haft de två första dödliga hajattackerna i Västaustralien, och av en slump, i ett annat sammanhang, var jag på middag med Harry Butler. Harry, som de flesta australiensare vet är en känd naturforskare, hade tillbringat mycket tid i den marina miljön. Han är, kan man säga, en föregångare till den avlidna Steve Irwin. När jag frågade honom om vad lösningen på problemet skulle kunna vara, var svaret ganska förvånande. Han sa, "Ta en svart våtdräkt, gör den randig med gula band som en humla, och du kommer att härma ett varningssystem för de flesta marina arter." Jag tänkte inte så mycket på det då, och det var inte förrän de nästa tre dödliga hajattackerna inträffade, som det fick mig att tänka, kanske det finns viss grund för denna idé. Och jag vände mig till webben för att se om det fanns några ledtrådar. Och det visade sig att webben är full av bevis som stödjer det här tankesättet. Så biologiskt, finns det gott om arter som visar randning eller mönster, varningsmönster, antingen för att döljas i vattnet eller för att varna för att bli attackerad, inte minst kan man se lotsfisken som tillbringar en stor del av sitt liv i den änden av en haj där det händer saker. När det kommer till människor så har Walter Starck, en oceanograf, målat sin våtdräkt sedan 1970-talet, och antropologiskt sett, målade stammar i Stilla havet sig själv med ränder i en havsormsceremoni för att avvärja hajguden. Så vad är det som händer? Är detta en idé som finns helt öppet för oss att beakta och fastställa? Vi vet att hajar använder en rad olika sinnen när de är aktiva, speciellt inför en attack, men synsinnet är det som de använder för att identifiera bytet, speciellt de sista metrarna före attacken. Det är rimligt att ta till sig de biologiska anekdoterna eftersom de har prövats av evolutionen genom flera årtusenden. Men är inte mänskliga anekdoter också en sorts evolution, att det finns en kärna av sanning som kan vara viktig, som har förts vidare från generation till generation, så att det till slut faktiskt formar det mänskliga beteendet? Jag vill pröva den här idén. Jag ville pröva dessa muntliga bevis vetenskapligt, för om vetenskapen kunde bekräfta detta, så skulle vi ha en del av lösningen på hajattacker rakt framför näsan. För detta behövde jag experter på hajars syn och hajars neurologi, och ett sökande runtom i världen, ledde åter till U.W.A. precis här intill, the Oceans Institute. Professor Nathan Hart och hans team hade just skrivit en uppsats som visade, den bekräftade att rovhajar ser i svart och vitt, eller i gråskala. Så jag ringde upp Nathan, lite fåraktigt, faktiskt, om denna idé om att använda dessa mönster och former till en våtdräkt för att försöka begränsa risken för hajattacker, och han tyckte det var en bra idé. Så det som följde var ett samarbetsprojekt som stöddes av myndigheterna i Västaustralien. Vi gjorde tre viktiga saker. Först kartlade vi egenskaperna, de fysiska egenskaperna i ögat på de tre främsta rovhajarna, nämligen vithajen, tiger- och tjurhajen. Vi gjorde det genetiskt och vi gjorde det anatomiskt. Nästa sak var att få förståelse, med hjälp av datormodeller, för vad detta öga kan se beroende på olika djup, distanser, ljusförhållanden, och vattnets klarhet i havet. Nu kunde vi sätta fingret på två viktiga egenskaper: vilka mönster och former skulle göra bäraren gömd eller svår att upptäcka i vattnet, dold, och vilka som kanske skulle ge den största kontrasten, men ge den största brytningen av profilen så att personen inte misstogs för hajens bytesdjur eller hajmat. Därefter behövde vi omvandla detta till en våtdräkt som människor kunde tänka sig att bära, och för detta, bjöd jag in Ray Smith, en surfare, industriell designer, våtdräktsdesigner, och faktiskt han som designade Quiksilver-loggan, att komma och sitta ner med forskarteamet och överföra vetenskapen till estetiska våtdräkter som folk skulle tänkas använda. Här är ett exempel på en av de första skisserna. Detta är vad jag kallar en "ät mig inte"-våtdräkt. Den tar idén om ränder, tar randighetsidén, den är väl synlig, ger en avbrytande profil, och den avser att förhindra hajen från att överväga att du kan vara vanlig mat, och kanske till och med skapa förvirring hos hajen. Och denna är gjord för att kombineras med en surfbräda. Ni kan se den mörka ogenomskinliga panelen där framme, och det är framförallt bättre för ytan, där motljuset ger en siluett som är problematisk. Den andra varianten är den kryptiska våtdräkten, den som försöker dölja bäraren i vattenmassan. Det finns tre paneler på dräkten, och oavsett betingelser, kommer en eller flera av dem att matcha det reflekterande spektrat i vattnet för att helt eller delvis försvinna, och de övriga panelerna skapar en brytande profil i vattenmassan. Och denna passar speciellt bra för dykning, när du är djupare ner i vattnet. Så vi visste att vi hade riktigt solid forskning här. Vi visste, om du vill synas, måste du vara randig, om du vill vara dold, måste du se ut så här. Men det som till sist räknas, hur skulle hajar bete sig i samband med dessa mönster och former. Och försök att simulera en person i våtdräkt i vattnet med en rovhaj i sin naturliga miljö är mycket svårare än man kan tro. (Skratt) Så vi måste ha en rigg med ett bete, då vi behöver ett antal tester för att få vetenskapliga bevis, och i och med betet, ändrar vi uppenbarligen hajens beteende. Vi kan inte sätta människor i vattnet. Det är etiskt uteslutet att ens använda människoliknande former och sätta bete på dem. Men trots allt, vi började testprocessen i januari det här året, först med tigerhajar och sedan med vithajar. Sättet vi gjorde det på var att få en perforerad tunna som är full med bete, inlindad i ett neoprenskinn, och sedan köra två undervattenskameror i stereo för att se hur hajarna faktiskt beter sig med riggen. Och eftersom vi använder stereo, kan vi fånga alla data om hur stor hajen är, vinkeln den kommer i, hur snabbt den lämnar, och hur den beter sig på ett empiriskt, snarare än subjektiv sätt. Då vi måste hålla fast vid ett vetenskapligt sätt, hade vi en kontrollrigg som var en anordning i svart neopren precis som en vanlig svart våtdräkt mot det vi kallar SAMS teknikrigg. Och resultatet var inte bara spännande, utan också uppmuntrande, och idag skulle jag vilja visa er två av dessa händelser. Här har vi en fyra meters tigerhaj som attackerar den svarta kontrollriggen, som den stött på ungefär en och en halv minut tidigare. [Video] Exakt samma haj hade varit vid, eller stött på den här SAMS-riggen, den dolda SAMS-riggen, åtta minuter tidigare, och tillbringat sex minuter med att cirkla runt den, på jakt, sökt efter det den kunde lukta och känna men inte se, och det här var den slutliga kontakten. Vithajar är mer självsäkra än tigerhajarna, och här ser ni en vithaj som går på en kontrollrigg alltså en svart neoprenvåtdräkt, och går direkt till botten, och sedan upp och attackerar. Till skillnad från SAMS teknikrigg, detta är den randiga, där den är mer taktil, den undersöker mer, den är mer osäker, och visar en motvilja att komma rätt på och simma iväg. [Video] (Applåder) Det är viktigt för oss att alla tester görs oberoende, och det är University of W.A. som gör försöken. Det kommer vara en fortlöpande process. Den utsätts för granskning och publicering. Det är så viktigt att det här konceptet är lett av forskning. Från Shark Attack Mitigation Systems perspektiv, vi är ett bioteknologiskt licensieringsföretag, så vi tillverkar inte våtdräkter själv. Vi licensierar andra att göra det. Men ni vill kanske veta hur SAMS-teknologin ser ut inbyggd i en våtdräkt, och till slut, för första gången, live, över hela världen -- (Skratt) -- kan jag visa er hur biologisk anpassning, vetenskap och design ser ut i verkligheten. Så jag hälsar Sam, surfaren, från den här sidan. Var är du Sam? (Applåder) Och Eduardo. (Applåder) Tack kompis. Tack. Tack mina herrar. (Applåder) Så vad har vi gjort här? Som jag ser det, istället för att ta ett blankt papper och använda vetenskap som ett uppfinningsredskap, har vi tagit fasta på de biologiska bevisen, och lagt vikt vid de folkliga anekdotiska bevisen, och vi har använt vetenskap som ett verktyg för översättning, överföring av något som redan fanns till någonting som kan användas till mänsklighetens fördel. Och det slår mig att idén om vetenskap som ett verktyg för översättning snarare än uppfinning är något som vi kan använda på ett mycket bredare sätt i strävan efter nyskapande. Trots allt, var det så att bröderna Wright upptäckte bemannade flygningar, eller observerade de flygningens biologiska fakta och översatte det mekaniskt, kopierade det på ett sätt så att människan kunde använda det? När det kommer till våtdräkten, vem vet hur marindräkter kommer att se ut om två år, om fem år eller om 50 år, men med detta nya sätt att tänka, så gissar jag att det är troligt att det inte blir helt i svart. Tack så mycket. (Applåder)