Sanitet är en grundläggande mänsklig rättighet

Obs: Denna föreläsning innehåller kanske betydligt mer än vad du någonsin velat veta om hur världen uträttar sina behov. Men med sanitetsaktivisten (och TED-kollegan) Francis de los Reyes ord - förtjänar inte alla en säker plats att utföra sina behov på?

Jag arbetar som teknikprofessor,

och de senaste 14 åren

har jag undervisat i skit.

(Skratt)

Inte för att jag är en dålig lärare,

utan för att jag
har studerat mänskligt avfall

och undervisat i hur avfall transporteras

genom reningsverk,

och hur vi bygger
och designar dessa reningsverk

för att skydda ytvatten,
till exempel floder.

Jag har under min vetenskapliga karriär

använt avancerade molekylära tekniker,

DNA- och RNA-baserade metoder,

för att undersöka mikrobiella populationer
i biologiska reaktorer,

och för att optimera dessa system.

Och under årens lopp

har jag utvecklat
en ohälsosam besatthet av toaletter.

(Skratt)

Jag har setts smyga in på toaletter

med min mobilkamera

världen över.

Men på vägen har jag lärt mig

att det inte bara är teknisk fråga

utan att det även finns en skitkultur.

Till exempel,

hur många av er är tvättare

och hur många av er är torkare?

(Skratt)

Jag gissar att ni förstår vad jag menar.

Om du är en tvättare använder du vatten

för ändtarmsrengöring.

Det är den tekniska termen.

Och om du är en torkare

använder du toapapper

eller, i vissa delar av världen

där toapapper inte finns, dagstidningar

eller trasor eller majskolvar.

Detta är inte bara kuriosa,

utan viktig fakta för att kunna förstå

och lösa sanitetsproblemet.

Och det är ett stort problem:

2,5 miljarder människor i världen

saknar tillgång till
adekvata sanitära anläggningar.

De har inte tillgång
till moderna toaletter.

Och 1,1 miljarder människor

tvingas utföra sina behov på gatan,

vid flodbanker eller på öppna platser,

och den tekniska termen för detta är

open defecation,

vilket i vardagstermer betyder

att bajsa utomhus.

Och om du bor i fekalt material,

om det omger dig, kommer du att bli sjuk.

Det hamnar i ditt dricksvatten,

i din mat och i din omedelbara närhet.

FN uppskattar

att 1,5 miljoner barn dör varje år

på grund av bristande
sanitära anläggningar.

Det är ett dödsfall var 20:e sekund
som kan förebyggas,

171 varje timme,

4 100 varje dag.

För att undvika
att behov uträttas utomhus

har kommuner och städer

byggt infrastruktur,
till exempel groplatriner,

i stadsnära områden och på landsbygden.

I provinsen KwaZulu-Natal i Sydafrika

har man till exempel
byggt tiotusentals groplatriner.

Men ett problem uppstår
när man expanderar

till tiotusentals, och detta problem är:

Vad händer när groparna är fulla?

Detta är vad som händer.

Människor gör sina behov
bredvid toaletten.

I skolorna gör barnen sina behov på golvet

och lämnar sen spår utanför byggnaden,

och sen börjar de göra sina behov
omkring byggnaden,

och dessa gropar måste rengöras

och tömmas för hand.

Och vem tömmer groparna?

Det finns arbetare

som ibland måste gå ner i dessa gropar

och för hand ta bort innehållet.

Det är ett smutsigt och farligt jobb.

Som ni ser har de ingen skyddsutrustning

och inga skyddskläder.

Där är en arbetare.

Jag hoppas att ni kan se honom.

Han har på sig en skyddsmask,
men ingen skjorta.

I vissa länder, som till exempel Indien,

är de lägre kasterna dömda

att tömma groparna,

och de fördöms därmed ytterligare

av samhället.

Så frågan är hur vi
kan lösa detta problem.

Varför bygger vi inte bara
västerländska vattentoaletter

för dessa 2,5 miljarder människor?

Svaret är att
det helt enkelt inte är möjligt.

I vissa av dessa områden
saknas tillräckligt med vatten,

det finns ingen el,

det skulle kosta tiotals biljoner dollar

att lägga ut avloppsledningar,

bygga anläggningar

och driva och underhålla dessa system,

och om det inte görs på rätt sätt

kommer vattentoaletterna

praktiskt taget att gå rakt ut i floden,

vilket är vad som sker idag
i många städer

i utvecklingsländerna.

Och är det här verkligen en lösning?

För vad vi gör är att

vi använder rent vatten

att spola med,

transporterar det till ett reningsverk

som sen skickar ut det i en flod,

och denna flod är en dricksvattenkälla.

Vi måste ändra hur vi ser på sanitet,

och vi måste förändra
den sanitära infrastrukturen,

och jag menar att vi för att göra detta

måste använda oss av systemtänkande.

Vi måste titta på hela sanitetskedjan.

Vi börjar med ett mänskligt gränssnitt.

Sen måste vi fundera över hur avföringen

samlas in och förvaras,

transporteras, behandlas och återanvänds -

och inte bara bortförskaffas.

Vi börjar med användargränssnittet.

Jag anser att oavsett om du är
en tvättare eller torkare,

sitter eller står,

så ska toaletten vara ren

och lätt att använda,
för när allt kommer omkring

bör det vara ett skönt att gå på toa.

(Skratt)

Och när vi ifrågasätter och

försöker förstå sanitetskedjan,

då spelar back-end-tekniken,

från insamling till återanvändning,
inte någon större roll,

och då kan vi tillämpa

lokalt anpassningsbara
och kontextkänsliga lösningar.

Och då kan vi öppna oss för lösningar

som denna urinavskiljande toalett.

Denna toalett har två fack;

ett främre och ett bakre.

I det främre samlas urinen,

och i det bakre fekalierna.

Denna toalett separerar urinen,

som står för 80 procent av kvävet

och 50 procent av fosforn.

Urinen kan sedan behandlas

och användas för
att bland annat bilda struvit,

som är ett högvärdigt gödsel.

Avföringen i sin tur kan desinficeras

och omvandlas till
högvärdiga slutprodukter.

Vår forskning har också visat

att vattnet kan återanvändas
genom att behandlas

i sanitetssystem på plats,

såsom planteringslådor
och anlagda våtmarker.

Så vi har alla dessa möjligheter

om vi vågar bortse från
det gamla paradigmet med vattentoaletter

och reningsverk.

Ni undrar kanske
vem som ska betala för detta.

Jag hävdar att det är våra regeringar

som ska betala

för den sanitära infrastrukturen.

Frivillig- och givarorganisationer

gör så gott de kan, men det räcker inte.

Regeringarna bör finansiera sanitet

som de finansierar vägar,

skolor, sjukhus

och annan infrastruktur,
till exempel broar,

för vi vet, tack vare en WHO-studie,

att vi för varje dollar vi investerar

i sanitär infrastruktur

får tillbaka mellan 3 och 34 dollar.

Låt oss återvända
till latrintömningsproblemet.

Vid North Carolina University

utmanande vi våra studenter
att hitta en enkel lösning

och det här är deras resultat:

en enkel, modifierad skruvtransportör

som kan flytta avföringen

upp ur gropen
och till en insamlingstrumma,

så nu behöver latrinarbetaren

inte längre gå ner i gropen.

Vi provade den i Sydafrika,
och den funkar.

Vi måste göra den robustare,

och vi ska göra fler tester

i Malawi och Sydafrika nästa år.

Vår plan är att förvandla detta

till en professionell latrintömningstjänst

så att vi kan starta ett mindre företag

och skapa vinst och jobbtillfällen,

och förhoppningen är att vi,

när vi ändrar vår syn på sanitet,

samtidigt förlänger
latringroparnas livslängd

så att vi inte behöver ta till
akuta lösningar

som inte är särskilt logiska.

Jag anser att tillgång till
grundläggande sanitära anläggningar

är en grundläggande mänsklig rättighet.

Vi måste sätta stopp för

att lägre kaster
och människor med lägre status

döms att gå ner i latringropar
för att tömma dem.

Det är vår moraliska, vår sociala

och vår miljömässiga skyldighet.

Tack.

(Applåder)