Jag arbetar som teknikprofessor, och de senaste 14 åren har jag undervisat i skit. (Skratt) Inte för att jag är en dålig lärare, utan för att jag har studerat mänskligt avfall och undervisat i hur avfall transporteras genom reningsverk, och hur vi bygger och designar dessa reningsverk för att skydda ytvatten, till exempel floder. Jag har under min vetenskapliga karriär använt avancerade molekylära tekniker, DNA- och RNA-baserade metoder, för att undersöka mikrobiella populationer i biologiska reaktorer, och för att optimera dessa system. Och under årens lopp har jag utvecklat en ohälsosam besatthet av toaletter. (Skratt) Jag har setts smyga in på toaletter med min mobilkamera världen över. Men på vägen har jag lärt mig att det inte bara är teknisk fråga utan att det även finns en skitkultur. Till exempel, hur många av er är tvättare och hur många av er är torkare? (Skratt) Jag gissar att ni förstår vad jag menar. Om du är en tvättare använder du vatten för ändtarmsrengöring. Det är den tekniska termen. Och om du är en torkare använder du toapapper eller, i vissa delar av världen där toapapper inte finns, dagstidningar eller trasor eller majskolvar. Detta är inte bara kuriosa, utan viktig fakta för att kunna förstå och lösa sanitetsproblemet. Och det är ett stort problem: 2,5 miljarder människor i världen saknar tillgång till adekvata sanitära anläggningar. De har inte tillgång till moderna toaletter. Och 1,1 miljarder människor tvingas utföra sina behov på gatan, vid flodbanker eller på öppna platser, och den tekniska termen för detta är open defecation, vilket i vardagstermer betyder att bajsa utomhus. Och om du bor i fekalt material, om det omger dig, kommer du att bli sjuk. Det hamnar i ditt dricksvatten, i din mat och i din omedelbara närhet. FN uppskattar att 1,5 miljoner barn dör varje år på grund av bristande sanitära anläggningar. Det är ett dödsfall var 20:e sekund som kan förebyggas, 171 varje timme, 4 100 varje dag. För att undvika att behov uträttas utomhus har kommuner och städer byggt infrastruktur, till exempel groplatriner, i stadsnära områden och på landsbygden. I provinsen KwaZulu-Natal i Sydafrika har man till exempel byggt tiotusentals groplatriner. Men ett problem uppstår när man expanderar till tiotusentals, och detta problem är: Vad händer när groparna är fulla? Detta är vad som händer. Människor gör sina behov bredvid toaletten. I skolorna gör barnen sina behov på golvet och lämnar sen spår utanför byggnaden, och sen börjar de göra sina behov omkring byggnaden, och dessa gropar måste rengöras och tömmas för hand. Och vem tömmer groparna? Det finns arbetare som ibland måste gå ner i dessa gropar och för hand ta bort innehållet. Det är ett smutsigt och farligt jobb. Som ni ser har de ingen skyddsutrustning och inga skyddskläder. Där är en arbetare. Jag hoppas att ni kan se honom. Han har på sig en skyddsmask, men ingen skjorta. I vissa länder, som till exempel Indien, är de lägre kasterna dömda att tömma groparna, och de fördöms därmed ytterligare av samhället. Så frågan är hur vi kan lösa detta problem. Varför bygger vi inte bara västerländska vattentoaletter för dessa 2,5 miljarder människor? Svaret är att det helt enkelt inte är möjligt. I vissa av dessa områden saknas tillräckligt med vatten, det finns ingen el, det skulle kosta tiotals biljoner dollar att lägga ut avloppsledningar, bygga anläggningar och driva och underhålla dessa system, och om det inte görs på rätt sätt kommer vattentoaletterna praktiskt taget att gå rakt ut i floden, vilket är vad som sker idag i många städer i utvecklingsländerna. Och är det här verkligen en lösning? För vad vi gör är att vi använder rent vatten att spola med, transporterar det till ett reningsverk som sen skickar ut det i en flod, och denna flod är en dricksvattenkälla. Vi måste ändra hur vi ser på sanitet, och vi måste förändra den sanitära infrastrukturen, och jag menar att vi för att göra detta måste använda oss av systemtänkande. Vi måste titta på hela sanitetskedjan. Vi börjar med ett mänskligt gränssnitt. Sen måste vi fundera över hur avföringen samlas in och förvaras, transporteras, behandlas och återanvänds - och inte bara bortförskaffas. Vi börjar med användargränssnittet. Jag anser att oavsett om du är en tvättare eller torkare, sitter eller står, så ska toaletten vara ren och lätt att använda, för när allt kommer omkring bör det vara ett skönt att gå på toa. (Skratt) Och när vi ifrågasätter och försöker förstå sanitetskedjan, då spelar back-end-tekniken, från insamling till återanvändning, inte någon större roll, och då kan vi tillämpa lokalt anpassningsbara och kontextkänsliga lösningar. Och då kan vi öppna oss för lösningar som denna urinavskiljande toalett. Denna toalett har två fack; ett främre och ett bakre. I det främre samlas urinen, och i det bakre fekalierna. Denna toalett separerar urinen, som står för 80 procent av kvävet och 50 procent av fosforn. Urinen kan sedan behandlas och användas för att bland annat bilda struvit, som är ett högvärdigt gödsel. Avföringen i sin tur kan desinficeras och omvandlas till högvärdiga slutprodukter. Vår forskning har också visat att vattnet kan återanvändas genom att behandlas i sanitetssystem på plats, såsom planteringslådor och anlagda våtmarker. Så vi har alla dessa möjligheter om vi vågar bortse från det gamla paradigmet med vattentoaletter och reningsverk. Ni undrar kanske vem som ska betala för detta. Jag hävdar att det är våra regeringar som ska betala för den sanitära infrastrukturen. Frivillig- och givarorganisationer gör så gott de kan, men det räcker inte. Regeringarna bör finansiera sanitet som de finansierar vägar, skolor, sjukhus och annan infrastruktur, till exempel broar, för vi vet, tack vare en WHO-studie, att vi för varje dollar vi investerar i sanitär infrastruktur får tillbaka mellan 3 och 34 dollar. Låt oss återvända till latrintömningsproblemet. Vid North Carolina University utmanande vi våra studenter att hitta en enkel lösning och det här är deras resultat: en enkel, modifierad skruvtransportör som kan flytta avföringen upp ur gropen och till en insamlingstrumma, så nu behöver latrinarbetaren inte längre gå ner i gropen. Vi provade den i Sydafrika, och den funkar. Vi måste göra den robustare, och vi ska göra fler tester i Malawi och Sydafrika nästa år. Vår plan är att förvandla detta till en professionell latrintömningstjänst så att vi kan starta ett mindre företag och skapa vinst och jobbtillfällen, och förhoppningen är att vi, när vi ändrar vår syn på sanitet, samtidigt förlänger latringroparnas livslängd så att vi inte behöver ta till akuta lösningar som inte är särskilt logiska. Jag anser att tillgång till grundläggande sanitära anläggningar är en grundläggande mänsklig rättighet. Vi måste sätta stopp för att lägre kaster och människor med lägre status döms att gå ner i latringropar för att tömma dem. Det är vår moraliska, vår sociala och vår miljömässiga skyldighet. Tack. (Applåder)