Vad jag såg i kriget

Reportern Janine di Giovanni har varit på de värsta platserna på jorden för att fånga historier från Bosnien, Sierra Leone och senast Syrien. Hon berättar historier om mänskliga stunder i stora konflikter - och utforskar den chockerande övergången när en bekant stadsgata blir ett bombarderat slagfält.

Så här börjar kriget.

En dag lever du ditt vanliga liv,

du planerar att gå på en fest,

du lämnar dina barn på skolan,

du bokar tid hos tandläkaren.

Sedan slutar telefonerna att fungera,

TV:n också, det finns beväpnade män
på gatan,

det finns hinder på vägarna.

Ditt liv som du känner går in i viloläge.

Det stannar.

Jag kommer att sno en berättelse
från en vän till mig,

en bosnisk vän,
om vad som hände med henne,

eftersom jag tror att det kommer
att förtydliga exakt hur det känns.

Hon gick till jobbet en dag i april 1992,

i en kort kjol och höga klackar.
Hon arbetade i en bank.

Hon var en ung mamma.
Hon gillade att festa.

Härlig person.

Och plötsligt ser hon en stridsvagn

köra långsamt
nedför huvudvägen i Sarajevo

och slå ner allt längs sin väg.

Hon tror att det är en dröm,
men det är inte.

Och hon springer som vi skulle ha gjort,

tar skydd och gömmer sig
bakom en soptunna

i höga klackar och kort kjol.

Och när hon gömmer där,
känner hon sig löjlig,

men hon ser stridsvagnen
köra förbi med soldater

och människor överallt och kaos

och hon tänker: "Jag känner mig
som Alice i Underlandet

som går ner i kaninhålet,

ner, ner, ner till kaoset,

och mitt liv kommer aldrig
att bli detsamma igen."

Några veckor senare var min vän
i en folkmassa

med sitt spädbarn i armarna

för att ge honom till en främling i bussen

som var en av de sista bussarna
som lämnade Sarajevo

som skulle ta ut barn
så att de kan vara säkra.

Hon minns att hon kämpade sig fram
med sin mamma,

genom folkmassan: "Ta mitt barn!
Ta mitt barn!"

och räckte över sin son till någon
genom ett fönster.

Hon såg honom inte på åratal.

Belägringen pågick i tre och ett halvt år,

och det var en belägring utan vatten,

utan ström, utan värme, utan mat,

i mitten av Europa,
i mitten av 1900-talet.

Jag hade äran att vara en av de reportrar

som levde genom den belägringen,

och jag säger att jag har äran
och förmånen att vara där

för det har lärt mig allt,

inte bara om att vara en reporter,
utan om att vara en människa.

Jag lärde mig om medkänsla.

Jag lärde mig om vanliga människor
som kunde vara hjältar.

Jag lärde mig att dela med mig.
Jag lärde mig om kamratskap.

Mest av allt lärde jag mig om kärlek.

Till och med mitt i fruktansvärd
förstörelse, död och kaos

lärde jag mig hur vanliga människor
kunde hjälpa sina grannar,

dela mat, uppfostra sina barn,

dra någon som blir skjuten
bort från vägen,

även om du själv äventyrar ditt liv,

hjälpa skadade människor
att komma in i taxibilar

för att försöka ta dem till sjukhus.

Jag lärde mig så mycket om mig själv.

Martha Gellhorn, en av mina hjältar,
sa en gång:

"Du kan bara älska ett enda krig.
Resten är ansvar."

Jag fortsatte med att täcka många,
många, många krig efter det,

så många att jag tappade räkningen,

men inget var som Sarajevo.

I april förra året gick jag tillbaka
till en väldigt konstig...

Det jag kallade en sinnessjuk
gymnasieåterträff.

Det var tjugoårsdagen av belägringen,

början på belägringen av Sarajevo,

och jag gillar inte ordet "årsdag",
för det låter som en fest,

och detta var inte en fest.

Det var en mycket dyster samling
av reportrar

som arbetade där under kriget,
humanitära hjälparbetare

och naturligtvis de modiga
och tuffa människorna från Sarajevo.

Och det som drabbade mig mest,

som krossade mitt hjärta,

var att gå längs huvudgatan i Sarajevo,

där min vän Aida såg stridsvagnen
komma för 20 år sedan,

och på den vägen fanns det
fler än 12 000 röda stolar,

tomma

och varenda stol symboliserade

en person som dog under belägringen,

bara i Sarajevo, inte i hela Bosnien,

och det sträckte sig
från ena änden av staden

till en stor del av den,

och det sorgligaste för mig
var de små stolarna

för barnen.

Jag täcker nu Syrien

och jag började rapportera det
eftersom jag tyckte

att det måste göras.

Jag tror att en historia där
måste berättas.

Jag ser återigen en mall
för kriget i Bosnien.

Och när jag först anlände till Damaskus

såg jag detta konstiga ögonblick
där människor

inte tycktes tro att kriget skulle komma,

och det var exakt samma i Bosnien

och nästan alla andra länder
som jag har sett var krig kommer.

Människor vill inte tro att det kommer,

så de lämnar inte,
de lämnar inte innan de kan.

De tar inte ut sina pengar.

De stannar för att
man vill stanna i sitt hem.

Och sedan kommer krig och kaos.

Rwanda är ett ställe som hemsöker mig.

År 1994 lämnade jag Sarajevo tillfälligt
för att rapportera om folkmordet i Rwanda.

Mellan april och augusti 1994,

slaktades en miljon människor.

Om de 12 000 stolarna skrämmer mig

på grund av det stora antalet,

vill jag att ni bara för en stund
tänker på en miljon människor.

Och för att ge er några exempel, minns jag

att jag stod och tittade längs en väg
så långt jag kunde se,

åtminstone en kilometer, och kroppar
var staplade i tre meters högar

av döda.

Och det var bara en liten
procentandel av de döda.

Och det fanns mödrar som höll sina barn

som hade fångats i sin sista dödskamp.

Så vi lär oss mycket från krig,

och jag nämner Rwanda

eftersom det är ett ställe, som Sydafrika,

där det pågår läkning efter 20 år.

Femtiosex procent
av parlamentarikerna är kvinnor,

vilket är fantastiskt,

och det finns också
inom den nationella konstitutionen nu,

att man faktiskt inte får lov
att säga Hutu eller Tutsi.

Man får inte identifiera någon
efter etnicitet,

vilket naturligtvis är det
som startade slakten i första hand.

En annan hjälparbetare berättade
för mig den vackraste historien,

enligt mitt tycke.

Det fanns en grupp barn,
blandade hutuer och tutsier

och en grupp kvinnor som adopterade dem,

och de radade upp
och en gavs bara till nästa.

Det fanns ingen typ av kompensation för,
du är en Tutsi,

du är en Hutu,
du kanske har dödat min mor,

du kan ha dödat min far.

De samlades i en slags försoning,

och jag tycker det är anmärkningsvärt.

Så när folk frågar mig
hur jag fortsätter att täcka krig

och varför jag fortsätter att göra det

är det därför.

När jag åker tillbaka till Syrien,
faktiskt nästa vecka,

ser jag otroligt heroiska människor,

några av dem kämpar för demokrati,

för saker som vi tar för givet varje dag.

Och det är därför jag gör det.

År 2004 fick jag en liten pojke,

och jag kallar honom mitt underbarn,

för efter att ha sett så mycket död

och förstörelse och kaos
och mörker i mitt liv,

föddes denna stråle av hopp.

Och jag kallade honom Luca,
vilket betyder "Ljusbringare",

för han ger ljus i mitt liv.

Men jag pratar om honom
för att när han var fyra månader gammal

tvingade min utländska redaktör mig
att åka tillbaka till Bagdad

där jag rapporterade
under hela Saddam-regimen

och under Bagdads fall och därefter,

och jag minns att jag gick ombord
med tårar,

grät över att skiljas från min son,

och medan jag var där,

sa en ganska berömd irakisk politiker
som var en vän

till mig: "Vad gör du här?

Varför är du inte hemma med Luca?"

Och jag sa: "Jag måste se." Det var 2004

som var början på den otroligt
blodiga tiden i Irak,

"Jag måste se, jag måste se
vad som händer här.

Jag måste rapportera det."

Och han sa: "Åk hem,

för om du missar hans första tand,

och hans första steg, kommer du aldrig
att förlåta dig själv.

Men det kommer alltid att finnas
ett nytt krig."

Och det kommer tyvärr alltid
att finnas krig.

Och jag lurar mig själv
om jag som journalist,

som reporter, som författare

tror att det jag gör kan stoppa dem.
Jag kan inte.

Jag är inte Kofi Annan.
Han kan inte få slut på ett krig.

Han försökte förhandla om Syrien
och misslyckades.

Jag är inte en konfliktlösare hos FN.

Jag är inte ens en humanitär hjälpläkare

och jag kan inte berätta
hur hjälplös jag har känt mig

över att människor dör framför mig
och jag inte kunde rädda dem.

Jag är bara ett vittne.

Min roll är att ge en röst
till personer som är röstlösa.

En av mina kollegor beskrev det
som att tända ett ljus

i världens mörkaste hörn.

Och det är det jag försöker göra.

Jag lyckas inte alltid,

och ibland är det otroligt frustrerande

eftersom man känner
att man skriver till ett tomrum,

eller du känner att ingen bryr sig.

Vem bryr sig om Syrien?
Vem bryr sig om Bosnien?

Vem bryr sig om Kongo,

Elfenbenskusten, Liberia, Sierra Leone,

alla dessa platser som

jag kommer att minnas resten av mitt liv?

Men mitt jobb är att vittna

och det är kärnan, hjärtat i saken,

för oss reportrar som gör detta.

Och allt jag kan göra
är att sätta mitt hopp,

inte till beslutsfattare eller politiker,

för hur mycket jag än skulle vilja tro

att de läser mina ord och gör något,

inbillar jag mig inget.

Men det som jag hoppas på
är att om du kommer ihåg något jag sa

eller någon av mina berättelser i morgon
på morgonen under frukosten,

om du kommer ihåg historien om Sarajevo

eller berättelsen om Rwanda,

så har jag gjort mitt jobb.

Tack så mycket.

(Applåder)