1
00:00:00,703 --> 00:00:03,515
Så här börjar kriget.

2
00:00:03,515 --> 00:00:06,781
En dag lever du ditt vanliga liv,

3
00:00:06,781 --> 00:00:09,297
du planerar att gå på en fest,

4
00:00:09,297 --> 00:00:11,681
du lämnar dina barn på skolan,

5
00:00:11,681 --> 00:00:14,394
du bokar tid hos tandläkaren.

6
00:00:14,394 --> 00:00:18,020
Sedan slutar telefonerna att fungera,

7
00:00:18,020 --> 00:00:21,957
TV:n också, det finns beväpnade män 
på gatan,

8
00:00:21,957 --> 00:00:24,273
det finns hinder på vägarna.

9
00:00:24,273 --> 00:00:28,750
Ditt liv som du känner går in i viloläge.

10
00:00:28,750 --> 00:00:30,955
Det stannar.

11
00:00:30,955 --> 00:00:33,513
Jag kommer att sno en berättelse
från en vän till mig,

12
00:00:33,513 --> 00:00:36,491
en bosnisk vän, 
om vad som hände med henne,

13
00:00:36,491 --> 00:00:40,868
eftersom jag tror att det kommer 
att förtydliga exakt hur det känns.

14
00:00:40,868 --> 00:00:44,962
Hon gick till jobbet en dag i april 1992,

15
00:00:44,962 --> 00:00:48,110
i en kort kjol och höga klackar.
Hon arbetade i en bank.

16
00:00:48,110 --> 00:00:51,634
Hon var en ung mamma.
Hon gillade att festa.

17
00:00:51,634 --> 00:00:53,468
Härlig person.

18
00:00:53,468 --> 00:00:56,775
Och plötsligt ser hon en stridsvagn

19
00:00:56,775 --> 00:00:59,981
köra långsamt
nedför huvudvägen i Sarajevo

20
00:00:59,981 --> 00:01:03,533
och slå ner allt längs sin väg.

21
00:01:03,533 --> 00:01:07,564
Hon tror att det är en dröm, 
men det är inte.

22
00:01:07,564 --> 00:01:10,309
Och hon springer som vi skulle ha gjort,

23
00:01:10,309 --> 00:01:14,326
tar skydd och gömmer sig
bakom en soptunna

24
00:01:14,326 --> 00:01:16,925
i höga klackar och kort kjol.

25
00:01:16,925 --> 00:01:21,144
Och när hon gömmer där, 
känner hon sig löjlig,

26
00:01:21,144 --> 00:01:23,840
men hon ser stridsvagnen
köra förbi med soldater

27
00:01:23,840 --> 00:01:26,200
och människor överallt och kaos

28
00:01:26,200 --> 00:01:30,827
och hon tänker: "Jag känner mig
som Alice i Underlandet

29
00:01:30,827 --> 00:01:33,162
som går ner i kaninhålet,

30
00:01:33,162 --> 00:01:36,230
ner, ner, ner till kaoset,

31
00:01:36,230 --> 00:01:41,631
och mitt liv kommer aldrig
att bli detsamma igen."

32
00:01:41,631 --> 00:01:45,418
Några veckor senare var min vän
i en folkmassa

33
00:01:45,418 --> 00:01:50,368
med sitt spädbarn i armarna

34
00:01:50,368 --> 00:01:52,904
för att ge honom till en främling i bussen

35
00:01:52,904 --> 00:01:55,928
som var en av de sista bussarna
som lämnade Sarajevo

36
00:01:55,928 --> 00:01:59,093
som skulle ta ut barn
så att de kan vara säkra.

37
00:01:59,093 --> 00:02:03,203
Hon minns att hon kämpade sig fram
med sin mamma,

38
00:02:03,203 --> 00:02:06,629
genom folkmassan: "Ta mitt barn! 
Ta mitt barn!"

39
00:02:06,629 --> 00:02:12,682
och räckte över sin son till någon
genom ett fönster.

40
00:02:12,682 --> 00:02:15,550
Hon såg honom inte på åratal.

41
00:02:15,550 --> 00:02:19,269
Belägringen pågick i tre och ett halvt år,

42
00:02:19,269 --> 00:02:21,558
och det var en belägring utan vatten,

43
00:02:21,558 --> 00:02:26,847
utan ström, utan värme, utan mat,

44
00:02:26,847 --> 00:02:32,202
i mitten av Europa,
i mitten av 1900-talet.

45
00:02:32,202 --> 00:02:36,004
Jag hade äran att vara en av de reportrar

46
00:02:36,004 --> 00:02:38,423
som levde genom den belägringen,

47
00:02:38,423 --> 00:02:41,461
och jag säger att jag har äran 
och förmånen att vara där

48
00:02:41,461 --> 00:02:43,651
för det har lärt mig allt,

49
00:02:43,651 --> 00:02:47,780
inte bara om att vara en reporter,
utan om att vara en människa.

50
00:02:47,780 --> 00:02:50,135
Jag lärde mig om medkänsla.

51
00:02:50,135 --> 00:02:53,946
Jag lärde mig om vanliga människor
som kunde vara hjältar.

52
00:02:53,946 --> 00:02:58,317
Jag lärde mig att dela med mig.
Jag lärde mig om kamratskap.

53
00:02:58,317 --> 00:03:01,228
Mest av allt lärde jag mig om kärlek.

54
00:03:01,228 --> 00:03:06,507
Till och med mitt i fruktansvärd 
förstörelse, död och kaos

55
00:03:06,507 --> 00:03:09,643
lärde jag mig hur vanliga människor 
kunde hjälpa sina grannar,

56
00:03:09,643 --> 00:03:12,287
dela mat, uppfostra sina barn,

57
00:03:12,287 --> 00:03:15,539
dra någon som blir skjuten 
bort från vägen,

58
00:03:15,539 --> 00:03:18,396
även om du själv äventyrar ditt liv,

59
00:03:18,396 --> 00:03:21,647
hjälpa skadade människor
att komma in i taxibilar

60
00:03:21,647 --> 00:03:24,268
för att försöka ta dem till sjukhus.

61
00:03:24,268 --> 00:03:27,487
Jag lärde mig så mycket om mig själv.

62
00:03:27,487 --> 00:03:30,512
Martha Gellhorn, en av mina hjältar,
sa en gång:

63
00:03:30,512 --> 00:03:35,710
"Du kan bara älska ett enda krig.
Resten är ansvar."

64
00:03:35,710 --> 00:03:39,246
Jag fortsatte med att täcka många,
många, många krig efter det,

65
00:03:39,246 --> 00:03:41,875
så många att jag tappade räkningen,

66
00:03:41,875 --> 00:03:44,958
men inget var som Sarajevo.

67
00:03:44,958 --> 00:03:48,913
I april förra året gick jag tillbaka
till en väldigt konstig...

68
00:03:48,913 --> 00:03:52,687
Det jag kallade en sinnessjuk
gymnasieåterträff.

69
00:03:52,687 --> 00:03:57,030
Det var tjugoårsdagen av belägringen,

70
00:03:57,030 --> 00:03:59,502
början på belägringen av Sarajevo,

71
00:03:59,502 --> 00:04:03,942
och jag gillar inte ordet "årsdag",
för det låter som en fest,

72
00:04:03,942 --> 00:04:05,345
och detta var inte en fest.

73
00:04:05,345 --> 00:04:09,333
Det var en mycket dyster samling
av reportrar

74
00:04:09,333 --> 00:04:12,724
som arbetade där under kriget,
humanitära hjälparbetare

75
00:04:12,724 --> 00:04:17,193
och naturligtvis de modiga 
och tuffa människorna från Sarajevo.

76
00:04:17,193 --> 00:04:19,612
Och det som drabbade mig mest,

77
00:04:19,612 --> 00:04:21,353
som krossade mitt hjärta,

78
00:04:21,353 --> 00:04:23,523
var att gå längs huvudgatan i Sarajevo,

79
00:04:23,523 --> 00:04:27,598
där min vän Aida såg stridsvagnen
komma för 20 år sedan,

80
00:04:27,598 --> 00:04:34,295
och på den vägen fanns det
fler än 12 000 röda stolar,

81
00:04:34,295 --> 00:04:35,921
tomma

82
00:04:35,921 --> 00:04:38,190
och varenda stol symboliserade

83
00:04:38,190 --> 00:04:41,907
en person som dog under belägringen,

84
00:04:41,907 --> 00:04:46,194
bara i Sarajevo, inte i hela Bosnien,

85
00:04:46,194 --> 00:04:48,781
och det sträckte sig
från ena änden av staden

86
00:04:48,781 --> 00:04:51,055
till en stor del av den,

87
00:04:51,055 --> 00:04:54,558
och det sorgligaste för mig
var de små stolarna

88
00:04:54,558 --> 00:04:57,414
för barnen.

89
00:04:57,414 --> 00:05:00,541
Jag täcker nu Syrien

90
00:05:00,541 --> 00:05:03,731
och jag började rapportera det
eftersom jag tyckte

91
00:05:03,731 --> 00:05:05,987
att det måste göras.

92
00:05:05,987 --> 00:05:08,992
Jag tror att en historia där
måste berättas.

93
00:05:08,992 --> 00:05:12,962
Jag ser återigen en mall
för kriget i Bosnien.

94
00:05:12,962 --> 00:05:15,191
Och när jag först anlände till Damaskus

95
00:05:15,191 --> 00:05:17,593
såg jag detta konstiga ögonblick
där människor

96
00:05:17,593 --> 00:05:21,153
inte tycktes tro att kriget skulle komma,

97
00:05:21,153 --> 00:05:22,928
och det var exakt samma i Bosnien

98
00:05:22,928 --> 00:05:25,902
och nästan alla andra länder
som jag har sett var krig kommer.

99
00:05:25,902 --> 00:05:28,445
Människor vill inte tro att det kommer,

100
00:05:28,445 --> 00:05:31,912
så de lämnar inte,
de lämnar inte innan de kan.

101
00:05:31,912 --> 00:05:33,582
De tar inte ut sina pengar.

102
00:05:33,582 --> 00:05:37,477
De stannar för att
man vill stanna i sitt hem.

103
00:05:37,477 --> 00:05:41,516
Och sedan kommer krig och kaos.

104
00:05:41,516 --> 00:05:45,319
Rwanda är ett ställe som hemsöker mig.

105
00:05:45,319 --> 00:05:51,473
År 1994 lämnade jag Sarajevo tillfälligt
för att rapportera om folkmordet i Rwanda.

106
00:05:51,473 --> 00:05:56,322
Mellan april och augusti 1994,

107
00:05:56,322 --> 00:06:00,523
slaktades en miljon människor.

108
00:06:00,523 --> 00:06:05,750
Om de 12 000 stolarna skrämmer mig

109
00:06:05,750 --> 00:06:07,822
på grund av det stora antalet,

110
00:06:07,822 --> 00:06:11,453
vill jag att ni bara för en stund
tänker på en miljon människor.

111
00:06:11,453 --> 00:06:13,990
Och för att ge er några exempel, minns jag

112
00:06:13,990 --> 00:06:19,071
att jag stod och tittade längs en väg
så långt jag kunde se,

113
00:06:19,071 --> 00:06:25,160
åtminstone en kilometer, och kroppar
var staplade i tre meters högar

114
00:06:25,160 --> 00:06:26,884
av döda.

115
00:06:26,884 --> 00:06:30,219
Och det var bara en liten
procentandel av de döda.

116
00:06:30,219 --> 00:06:32,188
Och det fanns mödrar som höll sina barn

117
00:06:32,188 --> 00:06:35,529
som hade fångats i sin sista dödskamp.

118
00:06:35,529 --> 00:06:38,859
Så vi lär oss mycket från krig,

119
00:06:38,859 --> 00:06:41,211
och jag nämner Rwanda

120
00:06:41,211 --> 00:06:45,329
eftersom det är ett ställe, som Sydafrika,

121
00:06:45,329 --> 00:06:49,311
där det pågår läkning efter 20 år.

122
00:06:49,311 --> 00:06:52,779
Femtiosex procent
av parlamentarikerna är kvinnor,

123
00:06:52,779 --> 00:06:55,231
vilket är fantastiskt,

124
00:06:55,231 --> 00:06:59,257
och det finns också
inom den nationella konstitutionen nu,

125
00:06:59,257 --> 00:07:02,430
att man faktiskt inte får lov
att säga Hutu eller Tutsi.

126
00:07:02,430 --> 00:07:06,299
Man får inte identifiera någon
efter etnicitet,

127
00:07:06,299 --> 00:07:10,845
vilket naturligtvis är det
som startade slakten i första hand.

128
00:07:10,845 --> 00:07:13,952
En annan hjälparbetare berättade
för mig den vackraste historien,

129
00:07:13,952 --> 00:07:15,435
enligt mitt tycke.

130
00:07:15,435 --> 00:07:20,352
Det fanns en grupp barn,
blandade hutuer och tutsier

131
00:07:20,352 --> 00:07:23,066
och en grupp kvinnor som adopterade dem,

132
00:07:23,066 --> 00:07:27,000
och de radade upp
och en gavs bara till nästa.

133
00:07:27,000 --> 00:07:30,166
Det fanns ingen typ av kompensation för,
du är en Tutsi,

134
00:07:30,166 --> 00:07:33,081
du är en Hutu,
du kanske har dödat min mor,

135
00:07:33,081 --> 00:07:34,927
du kan ha dödat min far.

136
00:07:34,927 --> 00:07:40,233
De samlades i en slags försoning,

137
00:07:40,233 --> 00:07:43,817
och jag tycker det är anmärkningsvärt.

138
00:07:43,817 --> 00:07:46,659
Så när folk frågar mig
hur jag fortsätter att täcka krig

139
00:07:46,659 --> 00:07:48,871
och varför jag fortsätter att göra det

140
00:07:48,871 --> 00:07:50,340
är det därför.

141
00:07:50,340 --> 00:07:53,731
När jag åker tillbaka till Syrien,
faktiskt nästa vecka,

142
00:07:53,731 --> 00:07:57,692
ser jag otroligt heroiska människor,

143
00:07:57,692 --> 00:07:59,965
några av dem kämpar för demokrati,

144
00:07:59,965 --> 00:08:03,982
för saker som vi tar för givet varje dag.

145
00:08:03,982 --> 00:08:07,220
Och det är därför jag gör det.

146
00:08:07,220 --> 00:08:11,688
År 2004 fick jag en liten pojke,

147
00:08:11,688 --> 00:08:14,883
och jag kallar honom mitt underbarn,

148
00:08:14,883 --> 00:08:17,929
för efter att ha sett så mycket död

149
00:08:17,929 --> 00:08:22,106
och förstörelse och kaos
och mörker i mitt liv,

150
00:08:22,106 --> 00:08:25,965
föddes denna stråle av hopp.

151
00:08:25,965 --> 00:08:30,162
Och jag kallade honom Luca,
vilket betyder "Ljusbringare",

152
00:08:30,162 --> 00:08:35,085
för han ger ljus i mitt liv.

153
00:08:35,085 --> 00:08:38,536
Men jag pratar om honom
för att när han var fyra månader gammal

154
00:08:38,536 --> 00:08:43,208
tvingade min utländska redaktör mig
att åka tillbaka till Bagdad

155
00:08:43,208 --> 00:08:46,540
där jag rapporterade
under hela Saddam-regimen

156
00:08:46,540 --> 00:08:49,419
och under Bagdads fall och därefter,

157
00:08:49,419 --> 00:08:52,513
och jag minns att jag gick ombord
med tårar,

158
00:08:52,513 --> 00:08:55,499
grät över att skiljas från min son,

159
00:08:55,499 --> 00:08:57,732
och medan jag var där,

160
00:08:57,732 --> 00:09:00,467
sa en ganska berömd irakisk politiker
som var en vän

161
00:09:00,467 --> 00:09:02,941
till mig: "Vad gör du här?

162
00:09:02,941 --> 00:09:04,782
Varför är du inte hemma med Luca?"

163
00:09:04,782 --> 00:09:08,567
Och jag sa: "Jag måste se." Det var 2004

164
00:09:08,567 --> 00:09:12,954
som var början på den otroligt
blodiga tiden i Irak,

165
00:09:12,954 --> 00:09:16,194
"Jag måste se, jag måste se
vad som händer här.

166
00:09:16,194 --> 00:09:17,434
Jag måste rapportera det."

167
00:09:17,434 --> 00:09:20,623
Och han sa: "Åk hem,

168
00:09:20,623 --> 00:09:23,909
för om du missar hans första tand,

169
00:09:23,909 --> 00:09:26,907
och hans första steg, kommer du aldrig
att förlåta dig själv.

170
00:09:26,907 --> 00:09:30,770
Men det kommer alltid att finnas
ett nytt krig."

171
00:09:30,770 --> 00:09:35,111
Och det kommer tyvärr alltid
att finnas krig.

172
00:09:35,111 --> 00:09:38,965
Och jag lurar mig själv
om jag som journalist,

173
00:09:38,965 --> 00:09:40,731
som reporter, som författare

174
00:09:40,731 --> 00:09:45,569
tror att det jag gör kan stoppa dem.
Jag kan inte.

175
00:09:45,569 --> 00:09:48,306
Jag är inte Kofi Annan.
Han kan inte få slut på ett krig.

176
00:09:48,306 --> 00:09:51,093
Han försökte förhandla om Syrien
och misslyckades.

177
00:09:51,093 --> 00:09:55,089
Jag är inte en konfliktlösare hos FN.

178
00:09:55,089 --> 00:09:57,372
Jag är inte ens en humanitär hjälpläkare

179
00:09:57,372 --> 00:10:00,358
och jag kan inte berätta
hur hjälplös jag har känt mig

180
00:10:00,358 --> 00:10:03,469
över att människor dör framför mig
och jag inte kunde rädda dem.

181
00:10:03,469 --> 00:10:07,304
Jag är bara ett vittne.

182
00:10:07,304 --> 00:10:12,358
Min roll är att ge en röst
till personer som är röstlösa.

183
00:10:12,358 --> 00:10:15,591
En av mina kollegor beskrev det
som att tända ett ljus

184
00:10:15,591 --> 00:10:18,353
i världens mörkaste hörn.

185
00:10:18,353 --> 00:10:21,000
Och det är det jag försöker göra.

186
00:10:21,000 --> 00:10:24,036
Jag lyckas inte alltid,

187
00:10:24,036 --> 00:10:26,367
och ibland är det otroligt frustrerande

188
00:10:26,367 --> 00:10:28,793
eftersom man känner
att man skriver till ett tomrum,

189
00:10:28,793 --> 00:10:31,112
eller du känner att ingen bryr sig.

190
00:10:31,112 --> 00:10:33,361
Vem bryr sig om Syrien?
Vem bryr sig om Bosnien?

191
00:10:33,361 --> 00:10:35,374
Vem bryr sig om Kongo,

192
00:10:35,374 --> 00:10:37,648
Elfenbenskusten, Liberia, Sierra Leone,

193
00:10:37,648 --> 00:10:39,763
alla dessa platser som

194
00:10:39,763 --> 00:10:43,736
jag kommer att minnas resten av mitt liv?

195
00:10:43,736 --> 00:10:46,989
Men mitt jobb är att vittna

196
00:10:46,989 --> 00:10:50,171
och det är kärnan, hjärtat i saken,

197
00:10:50,171 --> 00:10:52,712
för oss reportrar som gör detta.

198
00:10:52,712 --> 00:10:56,303
Och allt jag kan göra
är att sätta mitt hopp,

199
00:10:56,303 --> 00:10:58,911
inte till beslutsfattare eller politiker,

200
00:10:58,911 --> 00:11:01,308
för hur mycket jag än skulle vilja tro

201
00:11:01,308 --> 00:11:03,773
att de läser mina ord och gör något,

202
00:11:03,773 --> 00:11:06,933
inbillar jag mig inget.

203
00:11:06,933 --> 00:11:11,150
Men det som jag hoppas på
är att om du kommer ihåg något jag sa

204
00:11:11,150 --> 00:11:14,703
eller någon av mina berättelser i morgon
på morgonen under frukosten,

205
00:11:14,703 --> 00:11:17,385
om du kommer ihåg historien om Sarajevo

206
00:11:17,385 --> 00:11:20,876
eller berättelsen om Rwanda,

207
00:11:20,876 --> 00:11:23,449
så har jag gjort mitt jobb.

208
00:11:23,449 --> 00:11:25,487
Tack så mycket.

209
00:11:25,487 --> 00:11:28,457
(Applåder)