En ny syn på otrohet... ett föredrag för alla som nån gång har älskat

Otrohet är det yttersta sveket. Men måste det vara så? Relationsterapeuten Esther Perel undersöker varför människor är otrogna, och reder ut varför otrohetsaffärer är så traumatiska: för att de hotar vår emotionella trygghet.
Hon ser något oväntat i otrohet - ett uttryck för längtan och förlust. Detta föredrag är ett måste för alla som någonsin har varit otrogna eller råkat ut för otrohet, eller de som bara vill ha ett nytt ramverk för att förstå sig på relationer.

Varför är vi otrogna?

Varför är lyckliga människor otrogna?

Och när vi säger "otrohet",
vad exakt menar vi?

Är det ett one night stand,

en kärlekshistoria,
sex mot betalning, chatt,

en massage med happy ending?

Varför tror vi att män är otrogna
av leda och rädsla för intimitet,

men att kvinnor är otrogna

på grund av ensamhet
och längtan efter intimitet?

Och är otrohet alltid slutet
för ett förhållande?

De senaste 10 åren
har jag rest runt världen

och arbetat ingående med hundratals par

som har splittrats på grund av otrohet.

Det finns en enkel överträdelse

som kan beröva ett par deras förhållande,

deras lycka och själva identitet: otrohet.

Ändå är denna extremt vanliga handling
så dåligt förstådd.

Så detta föredrag är för alla
som någonsin har älskat.

Äktenskapsbrott har existerat
ända sedan äktenskapet uppfanns,

och så även dess tabubeläggning.

Otrohet har en sådan uthållighet
att äktenskapet bara kan avundas den,

så till den milda grad
att det är det enda budordet

som upprepas två gånger i Bibeln:

en gång för handlingen,
och en gång för bara tanken på det.

(Skratt)

Så hur får vi ihop
det som är universellt förbjudet,

men som utövas universellt?

Historiskt sett har män
i praktiken haft rätt att vara otrogna

utan konsekvenser,

stöttade av ett antal biologiska
och evolutionära teorier

som rättfärdigat deras behov
av att ströva fritt,

så dubbelmoralen är lika gammal
som otroheten själv.

Men vem vet egentligen
vad som händer under täcket?

För när det gäller sex,

är män pressade till
att skryta och överdriva,

medan kvinnor är pressade till
att dölja, förminska och förneka,

vilket inte är konstigt när man tänker på
att det fortfarande finns nio länder

där kvinnor kan avrättas
för att de vänsterprasslar.

Monogami brukade betyda
en person resten av livet.

Idag är monogami en person åt gången.

(Skratt)

(Applåder)

Många av er har förmodligen sagt,

"Jag är monogam i alla mina förhållanden."

(Skratt)

Vi brukade gifta oss

och ha sex för första gången.

Men nu gifter vi oss,

och slutar ha sex med andra.

Faktum är att monogami
inte hade något med kärlek att göra.

Män litade på kvinnors trohet

för att kunna veta vems barn det här är,

och vem som får korna när jag dör.

Nu vill alla veta

hur många som är otrogna.

Jag har fått den frågan många gånger
sedan jag kom hit.

(Skratt)

Det gäller er alla.

Men definitionen av otrohet
fortsätter att breddas:

sex-sms, att se på porr,
att vara hemligt aktiv på dejtingsidor.

Så eftersom det inte finns någon
universell definition

av vad otrohet egentligen är,

varierar uppskattningarna stort,
från 26 till 75 procent.

Men vi är dessutom vandrande motsägelser.

95 procent av oss säger
att det är fruktansvärt fel

av vår partner att ljuga om sin otrohet,

men lika många av oss säger

att vi skulle göra exakt samma sak
om vi själva var otrogna.

(Skratt)

Jag gillar den här
definitionen av otrohet -

den samlar de tre nycklarna:

ett hemligt förhållande,
kärnan i en otrohetsaffär;

en känslomässig anknytning
i någon utsträckning;

och en sexuell alkemi.

Alkemi är nyckelordet här,

för den erotiska skälvningen är sådan
att kyssen du bara föreställer dig

kan vara lika kraftfull och förhäxande

som timmar av verklig älskog.

Som Marcel Proust sa,

det är vår fantasi som är ansvarig
för kärleken, inte den andra personen.

Det har aldrig varit enklare
att vara otrogen,

och det har aldrig varit svårare
att behålla en hemlighet.

Och aldrig förut har otrohet
haft så stor psykologisk påverkan.

När äktenskap var
en ekonomisk överenskommelse,

var otrohet ett hot
mot vår ekonomiska trygghet.

Men nu, när äktenskap
är ett romantiskt arrangemang,

hotar otrohet vår emotionella trygghet.

Ironiskt nog brukade vi vara otrogna -

det var där vi sökte äkta kärlek.

Men nu när vi söker kärlek i äktenskapet,

krossas den av otrohet.

Jag tror att otrohet
skadar annorlunda idag på tre sätt.

Vi har ett romantiskt ideal
där vi litar till en person

för att uppfylla en oändligt lång
lista med behov:

att vara den bästa älskaren,
min bästa vän,

den bästa föräldern, min förtrogne,

min känslomässige ledsagare,
min intellektuelle jämlike.

Och jag är det: jag är utvald, unik,

jag är oumbärlig, jag är oersättlig,

jag är den enda.

Och otrohet säger att jag inte är det.

Det är det yttersta sveket.

Otroheten krossar
den stora strävan efter kärleken.

Men om otrohet genom historien
alltid har varit smärtsam,

så är den idag ofta traumatisk,

för den hotar vår självuppfattning.

Min patient Fernando, han plågas.

Han säger: "Jag trodde jag kände mitt liv.

Jag trodde att jag visste vem du var,
vilka vi var som par, vem jag var.

Nu ifrågasätter jag allt."

Otrohet - en tillitskränkning,
en identitetskris.

"Kan jag någonsin lita på dig igen?"
frågar han.

"Kan jag någonsin lita på någon igen?"

Och det är samma sak
som min patient Heather säger,

när hon pratar med mig
om sin historia med Nick.

Gifta, två barn.

Nick har just åkt på tjänsteresa,

och Heather spelar
på hans iPad med pojkarna,

när ett meddelande visar sig på skärmen:

"Jag kan inte vänta tills vi ses."

Underligt, tänker hon, vi sågs ju nyss.

Och så ett till meddelande:

"Jag kan inte vänta
tills du är i mina armar."

Och Heather inser

att de inte är till henne.

Hon berättar också
att hennes pappa var otrogen,

men hennes mamma hittade
ett kvitto i hans ficka

och lite läppstift på hans krage.

Heather börjar gräva,

och hittar hundratals meddelanden,

utväxlade bilder, uttryckta önskningar.

Levande detaljer
om Nicks två år långa otrohet

uppenbarar sig framför henne i realtid.

Och det fick mig att tänka:

Otrohet i den digitala åldern
är som döden genom tusentals knivhugg.

Men så har vi en annan paradox
som vi får hantera nuförtiden.

På grund av det här romantiska idealet,

litar vi på vår partners trohet
med en unik iver.

Men samtidigt har vi aldrig
varit mer benägna att vänsterprassla,

inte för att vi har andra begär idag,

utan för att vi lever i en tid

då vi känner att vi har rätt
att följa våra begär,

för det är en kultur
där jag förtjänar att vara lycklig.

Och om vi brukade skilja oss
för att vi var olyckliga,

skiljer vi oss idag
för att vi skulle kunna vara lyckligare.

Och om skilsmässa bar med sig skam,

är det idag mer skamfyllt att stanna

när man kan lämna.

Heather kan inte prata med sina vänner,

hon är rädd att de ska döma henne
för att hon fortfarande älskar Nick,

och vart hon än vänder sig
får hon samma råd:

Lämna honom, sparka ut fähunden.

Om situationen var omvänd,
skulle Nick vara i samma läge.

Att stanna kvar är den nya skammen.

Men om vi kan skilja oss,

varför är vi fortfarande otrogna?

Det vanliga antagandet är
att om någon är otrogen,

är det antingen något fel i förhållandet
eller något fel på dig.

Men miljoner människor
kan inte vara sjuka.

Logiken är: Om du har
allt du behöver hemma,

så behöver du inte leta någon annanstans,

vilket utgår från att
det perfekta äktenskapet existerar

och att det vaccinerar oss
mot äventyrslusta.

Men tänk om passion
har en begränsad hållbarhetstid?

Tänk om det finns saker
som inte ens ett bra förhållande

kan tillhandahålla?

Om lyckliga människor är otrogna,

vad handlar det om?

En stor majoritet av de människor
som jag jobbar med

är inte alls kroniskt otrogna.

De är ofta personer som är
djupt monogama i sin tankevärld,

åtminstone för sin partner.

Men de finner sig själva i en konflikt

mellan sina värderingar och sitt beteende.

De är ofta människor
som varit trogna i årtionden,

men som en dag går över en gräns

som de aldrig trodde att de skulle korsa,

med risk för att förlora allt.

För en glimt av vad?

Otrohet är en svekhandling,

och också ett uttryck
för längtan och förlust.

I hjärtat av en otrohetsaffär
hittar man ofta

en önskan och längtan
efter en känslomässig anknytning,

något nytt, frihet, autonomi,
sexuell intensitet,

en önskan att återerövra
förlorade delar av oss själva

eller ett försök att få återta vitaliteten
när man står inför förlust och tragedi.

Jag tänker på en annan patient, Priya,

som är lyckligt gift,

älskar sin man

och aldrig skulle vilja såra honom.

Men hon berättar också

att hon alltid har gjort
det som förväntats av henne:

duktig flicka, bra hustru, bra mamma,

tagit hand om sina invandrade föräldrar.

Priya föll för arboristen
som tog bort ett träd i hennes trädgård

efter orkanen Sandy.

Med sin lastbil och sina tatueringar
är han hennes motsats.

Men vid 47 handlar Priyas otrohet
om ungdomen hon aldrig hade.

Hennes historia sätter fingret på
att när vi söker någon annans blick,

är det inte alltid vår partner
vi vänder oss bort från,

utan personen vi själva har blivit.

Och det handlar inte så mycket om
att vi letar en annan person,

utan om att vi letar ett annat jag.

Runtom i världen

finns det ett ord som otrogna personer
alltid säger till mig.

De känner sig levande.

De berättar ofta historier
om nyliga förluster -

en förälder som dött,

en vän som gick bort för tidigt,

dåliga nyheter hos doktorn.

Död och dödlighet bor ofta
i skuggan av otrohet,

eftersom de väcker dessa frågor.

Är det här allt? Finns det mer?

Ska jag fortsätta så här i 25 år till?

Kommer jag någonsin
att känna det där igen?

Och det har fått mig att tro
att dessa frågor kanske

är de som knuffar folk över gränsen,

och att en del affärer är ett försök
att slå tillbaka mot livlöshet,

som ett motgift mot döden.

Och i motsats till vad man kanske tror,

handlar otrohet mycket mindre om sex,
och mycket mer om längtan:

längtan efter uppmärksamhet,
längtan efter att känna sig speciell,

längtan efter att känna sig viktig.

Och själva upplägget för en otrohetsaffär,

det faktum att du
aldrig kan få din älskare,

får dig att vilja ha mer.

Det i sig själv är en längtansmaskin,

för ofullständigheten, tvetydigheten,

får dig att vilja ha det du inte kan få.

En del av er tror förmodligen

att otrohet inte förekommer
i öppna förhållanden,

men det förekommer.

Först av allt, samtalet om monogami
är inte detsamma

som samtalet om otrohet.

Men faktum är att det verkar som
att till och med när vi har

friheten att ha andra sexpartners,

verkar vi fortfarande lockas
av kraften hos det förbjudna,

att om vi gör det vi inte borde,

så känner vi att vi gör
det vi verkligen vill.

Jag har också sagt
till flera av mina patienter

att om de kunde ta med
in i sina förhållanden,

en tiondel av den djärvhet,
fantasi och entusiasm

som de lägger i sina otrohetsaffärer,

så skulle de troligen
aldrig behöva träffa mig.

(Skratt)

Så hur läker man efter en otrohet?

Åtrå skär djupt.

Svek skär djupt.

Men det kan läka.

En del otrohetsaffärer är dödsryckningar

hos förhållanden som redan var döende.

Men andra kastar oss in i nya möjligheter.

Faktum är att majoriteten av par

som har har upplevt otrohet,
fortsätter tillsammans.

En del av dem överlever bara,

andra kommer faktiskt
att kunna vända kris till möjlighet.

De kommer att kunna vända detta
till en produktiv upplevelse.

Kanske än mer för den bedragna parten,

som ofta säger,

"Tror du inte att jag ville mer?

Men det var inte jag som gjorde det."

Men när affären är avslöjad,

kan de också kräva mer,

och måste inte längre
upprätthålla status quo

som kanske inte har funkat
så bra för dem heller.

Jag har märkt att många par,

i kölvattnet av en otrohet,

på grund av denna nya oordning,
som faktiskt kan leda till ny ordning,

har djupa konversationer
med ärlighet och öppenhet

som de inte haft på årtionden.

Och partners som var sexuellt likgiltiga

upptäcker plötsligt att de är
så lustfyllt omättliga

och de vet inte var det kommer ifrån.

Något med rädslan
för förlust väcker åtrån,

och banar väg för
en helt ny sorts sanning.

Så när en otrohet avslöjas,

vad kan par göra, specifikt?

Vi vet från trauman, att läkningen börjar

när förövaren erkänner sin missgärning.

Så för parten som var otrogen,

för Nick,

är en grej att avsluta affären,

en annan är den nödvändiga,
viktiga handlingen att uttrycka

skuld och ånger för att han sårat sin fru.

Men sanningen är

att jag har noterat
att rätt många personer som är otrogna

kan känna skuld
över att ha sårat sin partner,

men de känner inte skuld
över själva otroheten.

Den distinktionen är viktig.

Nick behöver vaka över förhållandet.

Han behöver för en tid
bli beskyddaren av gränserna.

Det är hans ansvar att ta upp det,

för om han tänker på det

kan han avlasta Heathers besatthet

med att behöva försäkra sig om
att affären inte är bortglömd,

och det i sig självt börjar
att återuppbygga tilliten.

Men för Heather

eller bedragna parters,

är det nödvändigt att göra saker
som ger tillbaka en känsla av egenvärde,

att omge sig med kärlek
och vänner och aktiviteter

som ger glädje, mening och identitet.

Men än mer viktigt

är att tygla nyfikenheten
att gräva efter solkiga detaljer -

Var var ni? Var gjorde ni det?

Hur ofta? Är hon bättre än jag i sängen?

Frågor som bara orsakar mer smärta,

och håller en vaken om natten.

Och istället byta till det jag kallar
undersökande frågor,

såna som gräver efter mening och motiv -

Vad betydde affären för dig?

Vad kände du att du kunde uttrycka
eller uppleva där

som du inte längre kunde med mig?

Hur var det för dig att komma hem?

Vad värdesätter du med oss?

Är du glad att det är över?

Varje otrohetsaffär kommer att
omdefiniera ett förhållande,

och varje par bestämmer

vad arvet efter otroheten ska bli.

Men otrohet är här för att stanna,
det försvinner inte.

Dilemman om kärlek och åtrå

ger inte enkla svar som är
svartvita, goda eller onda,

offer och förövare.

Svek i ett förhållande
kommer i många skepnader.

Det finns många sätt
att svika sin partner på:

med förakt, med försummelse,

med likgiltighet, med våld.

Sexuellt svek är bara
ett sätt att såra en partner.

Med andra ord, offret för otrohet

är inte alltid äktenskapets offer.

Nu har ni lyssnat på mig,

och jag vet vad ni tänker:

Hon har fransk brytning,
hon måste vara för otrohet.

(Skratt)

Men ni har fel.

Jag är inte fransk.

(Skratt)

(Applåder)

Och jag är inte för otrohet.

Men eftersom jag tror
att otrohet kan föra gott med sig,

har jag ofta fått denna märkliga fråga:

Skulle jag någonsin rekommendera det?

Jag skulle inte rekommendera er
att vara otrogna

mer än jag skulle
rekommendera er att ha cancer,

men ändå vet vi att människor
som varit sjuka

ofta pratar om hur deras sjukdom
gett dem ett nytt perspektiv.

Den vanligaste frågan jag fått
sedan jag kom till den här konferensen,

när jag sagt att jag ska prata
om otrohet, är "för eller emot?"

Jag svarar, "Ja."

(Skratt)

Jag ser på otrohet från två perspektiv:

å ena sidan smärta och svek,

å andra sidan utveckling och självinsikt -

vad det gjorde med dig
och vad det betydde för mig.

Så när par kommer till mig
i efterdyningarna av en otrohet

som har avslöjats,

säger jag ofta detta till dem:

I västvärlden idag,

kommer de flesta av oss
att ha två eller tre förhållanden

eller äktenskap,

och en del kommer att göra det
med samma person.

Ert första äktenskap är över.

Skulle ni vilja skapa
ett andra tillsammans?

Tack.

(Applåder)