En modern krigare: Damien Mander vid TEDxSydney

33-årige Damien Mander arbetade som prickskytt inom specialförband och röjdykare i Australien. Han projektledde träningsakademin för Iraks specialpolis, med upp emot 700 kadetter. Efter tre år vid frontlinjerna i irakkriget lämnade han 2008 sin tjänst utan någon nytt mål i livet.

En resa till Afrika lät honom komma ansikte mot ansikte med de fasor som världens naturliv måste handskas med. Han sålde alla sina personliga tillgångar och grundade den internationella anti-tjuvjaktsstifelsen. Stiftelsen fokuserar på att utbilda skogvaktare, operationer och att integrera modern teknologi med naturvård.

Idag har australiensaren gått från att vara soldat till att bli miljöaktivist. Han är frispråkig om naturvård och om var våra prioriteringar borde ligga i en osäker värld. Damiens arbete har visats i National Geographic, 60 Minutes, Animal Planet, Al Jazeera, Voice of America, Forbes, Sunday Times, och Good Weekend Magazine.

I enlighet med tanken om idéer som är värda att spridas, är TEDx ett program av lokala, egenorganiserade evenemang som samlar folk till en TED-liknande upplevelse. Vid ett TEDx-evenemang skapar TEDTalks videoinspelningar och liveuppträdanden en djupare diskussion och utbyte inom en mindre grupp.

Min berättelse börjar i Zimbabwe

med en modig skogsvaktare vid namn Orpheus

och en skadad buffel.

Orpheus tittade på buffeln på marken,
och han tittade på mig,

och när våra ögon möttes,
fanns det en outtalad sorg mellan oss tre.

Hon var en vackert vild
och oskyldig varelse,

och Orpheus lade mynningen
på sitt gevär mot hennes öra.

(Gevärsskott)

Och i det ögonblicket började hon föda.

Medan livet gled ifrån
den för tidigt födda kalven

undersökte vi mammans skador.

Hennes bakben hade fastnat
i en åtta-trådars snara.

Hon hade kämpat för sin frihet
så länge och hårt

att hon slitit itu sitt bäcken.

Till slut var hon fri.

Mina damer och herrar, idag känner jag
ett stort mått av ansvarskänsla

när jag inför er för talan för de
som aldrig fått chansen.

Deras lidande är min ångest,
är min motivation.

Martin Luther King sammanfattade
mitt stridsupprop idag på bästa sätt.

Han sa, "Det kommer en tid
när man måste ta en ställning

som varken är säker, klok eller populär.

Men man måste ta den ställningen
eftersom samvetet säger att det är rätt."

Eftersom samvetet
säger en att det är rätt.

Vid slutet av denna presentation
ska jag ställa er alla en fråga.

Frågan är den enda anledningen till
att jag rest hit idag hela vägen

från Afrikas savanner.

Den frågan har fått mig
att rannsaka mig själv.

Hur du svarar på frågan
kommer alltid stå för dig själv. ??

Jag minns när jag såg
filmen "Trollkarlen från Oz"

när jag var liten grabb,

och jag var aldrig rädd för häxan
eller de flygande aporna.

Min största rädsla var att jag skulle bli
som Lejonet, utan mod.

Medan jag växte upp frågade jag mig själv
om jag ansåg att jag var modig?

Tja, åratal efter att Dorothy
hade tagit sig tillbaka till Kansas,

och Lejonet hade hittat sitt mod,

gick jag in i en tatueringssalong
och fick orden ”Sök och förgör”

tatuerade över bröstet.

Och jag tänkte att det
skulle göra mig stor och modig.

Men det tog mig nästan ett decennium
att växa ikapp de orden.

När jag hade nått tjugoårsåldern
hade jag blivit röjdykare för marinen.

Vid 25 var jag prickskytt
för specialstyrkorna,

jag visste exakt hur många stegs höjning
jag behövde ställa in

på mitt kikarsikte på geväret

för att få ett huvudskott
på ett rörligt mål på 700 meters avstånd.

Jag visste exakt
hur många gram sprängmedel

det krävs för att bryta igenom
en bepansrad dörr

från ett fåtal meters håll,

utan att spränga mig själv
eller min grupp bakom mig.

Och jag visste att Baghdad
var ett skitställe,

och när saker smällde i luften,

ja, då dog folk.

På den tiden hade jag ingen aning om
vad en naturvårdare gör,

annat än att krama träd
och reta upp stora företag. (Skratt)

Jag visste att de hade dreadlocks.
Jag visste att de rökte på. (Skratt)

Jag brydde mig inte ett skit
om miljön, varför skulle jag?

Jag var den där idioten
som accelererade i bilen

bara för att försöka
köra på fåglar på vägen.

Mitt liv var en värld bort
från allt som heter naturvård.

Jag hade precis spenderat nio år
med att göra saker i verkliga livet

de flesta personer aldrig ens
skulle drömma om att försöka

på en Playstation.

Efter 12 turer till Irak
som så kallad "legosoldat",

var de enda förmågor
jag hade samlat på mig detta:

Jag var programmerad till att förgöra.

När jag ser tillbaka på allt jag gjort,
och platserna jag varit på,

kan jag med handen på hjärtat säga
att jag har bara utfört en enda

verkligt modig handling.

Och det var det enkla handlingen
att välja mellan "ja" och "nej".

Men det var en handling
som fullständigt definierar vem jag är

och säkerställer att aldrig
kommer finnas en skillnad

på vem jag är, och vad jag gör.

När jag lämnade Irak
bakom mig var jag vilse.

Jag kände - ahh - jag hade ingen aning
vart jag var på väg i livet

eller var jag var tänkt att vara,
och jag kom till Afrika i början av 2009.

Jag hade då hunnit bli 29.

På något sätt visste jag alltid
att jag skulle hitta en mening i allt kaos

och det är exakt det som hände.

Jag hade ingen aning däremot,
att jag skulle hitta den långt ute

i Zimbabwes vildmark.

Och vi patrullerade,
och gamarna cirklade i luften

och vi kom närmare stanken av död
som hängde där i luften

som en tjock, mörk slöja

och sök syret ur våra lungor.

Och när vi kom närmare
var det en stor elefanttjur

som låg på sidan, med ansiktet bortskuret.

Och världen runt om mig stannade.

Jag drabbades av en djup
och överväldigande sorg.

Att se oskyldiga varelser dödas så här
träffade mig på ett sätt

som ingenting gjort förut.

Jag hade faktiskt tjuvjagat som tonåring,
det är minnen jag tar med mig i graven.

Men tiden hade förändrat mig,
något inom mig var inte detsamma.

Och det kommer det aldrig bli igen.

Jag frågade mig själv:
"Behöver den där elefanten sitt ansikte

mer än någon kille i Asien
behöver en bete på sitt skrivbord?"

Ja, det är väl fan självklart att den gör,
det var helt irrelevant.

Allt som betydde något där och då var:

Skulle jag vara modig nog
att ge upp allting i mitt liv

för att försöka stoppa lidandet hos djur?

Det här var det stora,
avgörande ögonblicket i mitt liv:

"Ja" eller "nej"?

Jag kontaktade min familj redan nästa dag
och började sälja alla mina hus.

De är tillgångar som en smart legosoldat
snabbt skaffar sig med bytet från krigen.

Mitt livs besparingar har sedan dess
använts för att bekosta och utöka

den Internationella
Anti-tjuvjaktstiftelsen (IAPF).

IAPF är en direktverkande
polisiär organisation.

Med allt från drönare
till internationell licensiering

av skogvakter,

slåss vi varje dag
för att ta militära lösningar

till naturvårdens tunna gröna linje.

Nu kan man ju påstå
att min berättelse är ganska unik,

men jag tänker inte använda den
för att tala med er här idag

om organisationen som jag driver --

i vad som troligen kunde ha varit
en hyfsat bra bidragskampanj.

(Skratt och applåder)

Kom ihåg, idag handlar om frågan
som jag ska ställa till er i slutet.

Eftersom det är omöjligt för mig
att stå här och bara tala om viltvård

när jag vet att problemet
med djurs välmående

är mycket mer utbrett i samhället.

Ett par år efter att jag sett elefanten
vaknade jag upp väldigt tidigt en morgon.

Jag hade redan svaret på frågan
jag skulle ställa mig själv,

men det var första gången
som jag formulerade den i ord:

Värdesätter en ko sitt liv mer
än jag värdesätter en barbecue?

Jag har varit skyldig hela tiden
till vad som kallas "artism".

Artism är ungefär samma sak
som rasism eller sexism.

Det involverar att tilldela
andra värden, rättigheter

eller speciell hänsyn till individer,

baserat endast på vem eller vad de är.

Insikten om denna töjbara moral

som jag använde för att passa

min vardagsbekvämlighet
fick mig att må illa.

Jag älskade att skylla på Asien
för deras omättbara efterfrågan

på elfenben och noshörningshorn,

och på det sätt som regionens
blomstrande ekonomiska tillväxt

dramatiskt ökat den illegala handeln
med produkter från vilda djur.

När jag vaknade den där morgonen
kom jag till insikt om

att även om jag ägnat mitt liv
åt att rädda djur,

var jag i mina egna ögon
inte bättre än någon tjuvjägare,

eller killen i Asien
med en bete på sitt skrivbord.

Jag, som var "överkonsumerande köttätare"
refererade till en del djur som "bestar".

Men det var jag som hade varit besten:

destruktivt lydig,

en slav under mina vanor,
utan kontakt med mitt samvete.

Vi har alla haft kontakt med husdjur
eller andra djur i våra liv.

Vi kan inte förneka att vi förstår
känslorna som de djuren har.

Förmågan att känna smärta och ensamhet.

Och rädsla.

På samma sätt som oss själva,
har djur förmågan att uttrycka förnöjdhet,

att bygga familjestrukturer,
och en önskan om att tillfredsställa

dess basala instinkter och önskemål.

Men för många av oss

är det så långt som vi tillåter
vår fantasi att utforska

innan sanningen besvärar våra vanor.

Avståndet som finns
mellan att konsumera en produkt

och vad som verkligen behövs
för att ta fram denna produkt

är ett fenomen i sig självt.

Djur behandlas som varor
och hänvisas till som egendomar.

Vi kallar det "mord" att döda
en mänsklig varelse

men skapar legala och illegala industrier

av vad som hade setts som tortyr
om människor varit inblandade.

Och vi betalar människor
för att göra saker mot djur

som ingen av oss själva skulle utföra.

Bara för att vi inte ser det på nära håll
betyder det inte att vi inte är ansvariga.

Peter Singer, mannen som populariserade
termen "artism", har skrivit:

"Fastän det finns många skillnader
mellan djur och människor

delar de alla förmågan att lida.

Och vi måste ge likvärdig hänsyn
till detta lidande.

Varje inställning som låter liknande fall
att bli behandlade på olika sätt

misslyckas att kvalificera sig
som en acceptabel moralisk teori."

I år dödas 65 miljarder djur
i fabriksliknande farmer runtom i världen.

Hur många djurs liv
är en människas liv värt?

En köttätare i det här rummet
kommer konsumera, i genomsnitt,

8000 djur under sin livstid.

Havsföroreningar, global uppvärmning

och skogsskövling

driver oss mot nästa stora massutrotning

och köttindustrin är den största
negativa faktorn inom alla dessa fenomen.

Den illegala handeln med vilt rankas nu

som en av världens största
kriminella industrier --

den finns där högt upp med droger,
vapen och människosmuggling.

Möjligheten att stoppa förstörelsen

ligger i viljan hos
det internationella samfundet

att kliva in och bevara
en döende världsomspännande skatt.

Djurexperiment --

om djur är så lika oss
att vi kan använda dem

som ersättning istället för människor

då måste de tveklöst ha samma attribut

som innebär att de förtjänar
att skyddas från att göras illa?

Oavsett om vi talar om
fabriksliknande farmer,

export av levande djur,
tjuvjakt, pälshandel,

hamnar de logiskt sett
på samma spelplan för mig.

Lidande är lidande,

och mord är mord.

Och ju mer hjälplös ett offer är,

desto mer fasansfullt blir brottet.

Nästa gång du tänker
att ett djurälskare är för känslosam,

för hängiven eller kanske lite galen,
var snäll och kom ihåg

att vi ser saker
från ett annat perspektiv.

Om ett fåtal dagar
kommer min son att födas.

Det får mig att undra,
"Vad för värld är det han kommer till?"

Blir vi generationen som får representera
vårt misslyckande som art?

Jag tror att vår generation vill bli bedömd

utifrån vårt moraliska mod
att försvara det som är rätt.

Och att varje värdefull handling
kräver ett visst mått av uppoffring.

Så nu erbjuder jag reservationslöst
mina tjänster till djuren.

Och när jag plockar bort
alla materiella ägodelar omkring mig,

ser jag att jag också är ett djur.

Vi är en familj. Tillsammans på en planet.

Och av de fem miljoner arter
som finns på den planeten,

har endast en förmågan
att avgöra vilken nivå av lidande

som är acceptabel för alla andra

medvetna varelser på jorden att uthärda.

Vare sig det handlar om
att äta mindre kött,

delta i striden mot tjuvjakt
eller att tala för de utan röst,

har vi alla ett val att göra.

Och små förändringar i våra liv
betyder stora förändringar i andras liv.

Så nu tillbaka till början.

Anledningen att jag är här idag
är min fråga till er:

Nästa gång får har ett tillfälle
att göra en skillnad för djuren,

kommer du att vara modig nog?

Ja eller nej?

Tack så mycket.

(Applåder)